av Exhale

Exhale
ons, 2019-01-23 - 11:04

Jag var i en depression, den blev djupare efter att jag lämnat. Nu har det gått 3 år sen jag yttrade orden. Jag vill skiljas. Den lättnaden som spreds i min kropp efter jag sagt orden var ofantlig. Då förstod jag kampen.

Men jag kommer inte vidare. Jag kan inte titta framåt. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill få sörja. Jag vill få älta. Jag vill få vara trasig.

Mycket är bättre. Jag kan se mina barn. Jag ser mig själv i nytt ljus. Och jag går framåt med stöd av nära. Jag sätter gränser. Jag formar mig i mitt nya. Det som utgår från mig. Inte mina föreställningar om hur det ska vara. Men det gör ont. Ibland gör det så jävla ont. För det var slutet för mina drömmar. Dem enda jag haft. Tvåsamhet. Villa. Barn. Grannar. Vänner. Middagar. Familj.

Jag försöker drömma nya. Men det går inte. Det blir övermäktigt då. Jag vill inte rycka upp mig. Vill inte låtsas. Vill inte kämpa. För det har jag redan gjort. Alldeles för länge. Alldeles för väl. Det är vad jag kan. Kämpa. Men att lyssna. Att ta hänsyn till, min kropp, mina känslor, mitt mående. Att inte fly. Det är jag nybörjare på.

Jag är nykter nu. 1 och ett halvt år. Valde medicin istället för alkohol. Satte upp en regel. Följde den. Jag har redan förlorat en stor del av deras barndom. Kan inte missa mer av den. Står inte ut med mig själv då. Så valet var på ett sätt lätt. Nya vägar att handskas med ångesten, depressionen. Ändå en kamp. Ny typ av kamp. Först för varje minut, sen för lite längre stunder. Och nu kan jag ibland glömma. Bara vara.

Försöker sträva mot rutiner. Det har aldrig varit min grej. Min grej är att köra på. Ösa på. Bara göra. Min hjärna är utmattad. Den fungerar inte längre som förr. Den måste göra en sak i taget. Och då går det bättre. Orken tar slut ibland. Det är obehagligt. Då återstår bara att ligga där och låta det snurra.

Hopp. Hopplöshet. Styrka. Förtvivlan. Uppgivenhet. Påklistrat leende. Ni vet. Lite skevt. Inte inifrån. Blä. Det är värst. Avtrubbad nu. Men det är bättre. För alternativet utan medicin fungerar inte. Det här är livslångt. Min psykiska ohälsa är livslång. Acceptans, knepigt. Men försöker. Inte kämpa emot, flyta med. Andas. Glömma andas. Släppa taget. Oroa sig. Inte oroa sig. Kontrollbehovet. Katastroftankarna. Om man tänker ut allt som kan gå fel kanske inget går fel. Djup vana. Se faror i alla hörn. Brist på tillit. Om ingen annan oroar sig blir det än värre, måste bära den ensam då.

Det är så svårt. För det finns ingen att älta med. Alla vill ge lösningar. Goda råd. Peppa upp en. Iaf de flesta. Jag är likadan. Min enda tröst är i motvikten till positivt tänkande. Det som erkänner mörkret. Låter det få finnas.

En dag till. Och så nästa och nästa. Idag brodera. Imorgon kommer barnen. Då finns jag tydligare igen. Med dem finns en mening. Jag kan vara mer mig nu. Visa dem mig själv. Både det tunga och det lättare. För jag hör och jag ser dem. Det är det som håller mig uppe. Jag orkar iaf mer nu. Ibland.

Sofia
fre, 2019-02-01 - 10:21

Vad fint att du har hittat hit och tack för att du så modigt och klokt delar med dig av dina känslor och upplevelser av hur det kan vara att gå vidare, dels efter ett eget alkoholbruk och dels efter en skilsmässa, som blev ett steg i rätt riktning för dig. Det låter som att du är i en viktig process där du låter dig själv vara den du är, där du är. Du har tröttnat på att andra vill ge goda råd, snabba lösningar och positivt tänkande, du vill låta alla känslor och upplevelser få finnas och kämpar med att acceptera dem alla, att flyta med och andas. Viktigt! Och ibland tappar du taget och får påminna dig igen om vad du behöver för att må bra. Det låter som att du nu tydligt ser vad som ger ditt liv mening och att du kan uppskatta de positiva effekterna av den stora förändring du har gjort - du är mer närvarande med barnen och kan vara dig själv med dem, du orkar mer nu (i alla fall ibland). Fint att få ta del av! Skriv gärna mer om hur du mår och hur din resa har sett ut, om du vill. Du är förstås fri att använda forumet på det sätt som passar dig bäst. Ibland tar det ett tag innan en ny tråd tar fart och man kan behöva skriva flera gånger.
Varma hälsningar,
Sofia, alkoholhjälpen och anhörigstödet

IronWill
lör, 2019-02-02 - 12:15

Väldigt bra beskrivning av en depression. Känner igen mig i dina känslor på pricken, nästan vartenda ord. (Förutom att jag inte är anhörig utan nykter alkoholist.)

Ska inte falla i ”ge råd fällan”, men använd kämparandan till att komma ur depressionen. Först när den dragit sugslangarna ur din hjärna och återvänt till vinden så kommer du att kunna ta nästa steg. Den bild av världen du har nu är inte den enda. Så lätt för vänner och släkt att säga ”ryck upp dig” men så enormt svårt att göra. Problemet ligger ju i att man måste tvingas att omvärdera hur man ser på saker. Tvingas att umgås med ”glada”. Tvingas släppa allt det negativa som man håller fast vid med näbbar och klor, det känns ju så bekant, enkelt och kanske till och med tryggt. Jag har haft återkommande depressioner och har lärt mig mer om hur jag själv kan ta mig ur dem. Tyvärr svårt att ibland ens förstå att man hamnat där igen. Ondsekfull sjukdom.

Exhale
sön, 2019-02-03 - 09:14

ge råd och kämpa heja rop. För ja, vad mer kan man göra egentligen.

Tack Sofia. Tack Ironwill.

Även om jag vet att ältandet är depressionens klor och att det sårar mig mer i slutänden så fortsätter jag. Problemet är nog att den fortfarande är kvar. Depressionen. Det är inte jag. Det är dens tankar. Repeat.

Det pyser ut små korta nysningar av äkta skratt nu, så obekanta. Detta sprudlande. Oftast i samband med att också tårar fått rinna. Så jag vet att det är på väg. Vägen.

Det har gått några veckor nu sen jag skrev. Och kan nu tydligt se att det ändå är tankar sprungna ur mörkret. Men ja jag saknar honom och jag är arg på situationen. Jag är dessutom inte på fötter, inte ens i närheten. Men det börjar lätta. Den kommer lätta. Även om jag får leva med att svänga. Det är så det är.

Är stolt över beslutet att ta till medicin istället för alkohol. Hur jag mår nu går inte ens att jämföra med då. Så bättre det blir det. Vare sig min depression vill eller inte.

Jag har barn. Två stycken. De börjar också landa i förändringarna. Vi är en ny familjeenhet nu. Vi tre. Min yngsta har nästan glömt att vi bodde tillsammans. Att huset var vårt. Han trivs här där vi är nu. Gjorde mig glad. Men också otroligt ledsen. Han kommer inte minnas. Att vi var fyra från början.

Men vi är bättre versioner av oss själva nu ändå. Både han. Och jag.

Vill ju lära mina barn gränser. Och i tvåsamhet saknade jag mina. Funderar mkt på varför. Jag är som jag är. Så jag kan gå vidare. Med ramar.

En nära vän sa till mig ngt som berörde och fastnade djupt. Andemeningen ungefär såhär: glöm inte att det är du själv som väljer vad du vill vara en del av. Om man smakar på den meningen ordentligt. Vrider och vänder på den. Ja då blir det tydligt. Nej är ett ord du kan använda närsom. Behöver inte bli en konflikt. Behövs bara tydlighet. Mkt styrka ja. Och stöd.

Just nu virvlar jag runt i en härlig sörja av oro och lättnad. Det fladdrar hit och dit. Lite av varje. Livet är ändå lite av varje.

Exhale
sön, 2019-02-03 - 12:15

Depression, kris och konstant kaos har blivit mitt normaltillstånd. Jag kommer inte längre ihåg hur det är utan. Jag har ingen erfarenhet av det. Kommer kanske aldrig få det fullt ut. Det svåraste är skulden över att när jag är öppen med mitt mörker så dras min omgivning in i det. Jag försökte så länge som möjligt hålla fasaden uppe. Nu är jag naken. Och har inte kraft. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Balansen mellan nuet och de slingriga klibbiga tankarna. Självhatet. Otillräcklighet. Normaltillstånd. I flykt normaltillstånd. Sen i avstängdhet. Total avstängdhet. Då från alla känslor. Det var ett tag behagligt. Inte längre. Inte mer.

Nordäng67
sön, 2019-02-03 - 12:21

För att du delar med dig av ditt liv och dina kloka tankar! Kämpar också med ältande tankar om det förgångna! Tar till mig de ord din vän hade sagt till dig! Man väljer själv! Både vad man vill tänka på och vilka man släpper in i sitt liv! Jag försöker fylla på mitt liv med sånt jag tycker om och umgås med människor man mår bra av! Kanske kan man till slut känna att dåliga saker som hänt är färdigältat! Önskar dig massor med styrka! Kram

Exhale
mån, 2019-02-04 - 11:07

det är inte alltid så lätt. Men det är en väg. Jag har gjort en lång resa. Min första kontakt med beroendeproblematik var i 16 års åldern. En nära vän. En vänskap jag blev tvungen att avsluta för att jag inte hade tillräcklig kunskap om mig själv. Jag saknar henne fortfarande.
När jag var 20 gick jag in i min första djupare depression. Då träffade jag Honom. Han som skulle bli min man. Jag visste. Redan efter 3 månader visste jag. Men jag blundade och trodde det var något som jag kunde vara med att förändra. Och just det satte alla möjliga käppar för mig sen. För att jag inte visste vem jag var och kunde stå upp för mig och mina behov i förhållande till andra.
Sen för några år sen började resan med insikten. Det är såhär det är. Den jag lever med har en beroendesjukdom och jag är sjuk i medberoende och i ett beroende av relationer och alkohol. Jag valde efter en lång period av självrannsakan mig själv och att vara ensam med min egen kamp. För jag kunde till slut inte skilja på mig själv och honom. Allt var en sörja. En ilsken utmattad sörja. Som gjorde alla inblandade illa. Bitter. Förnärmad. Oälskad. Inte sedd. Inte medräknad. Men hur skulle någon kunna se mig när jag inte såg mig själv. Svaret nu. Idag. Det går inte.

Exhale
tis, 2019-02-05 - 14:00

jag har hängt här i många år nu utan att skriva. För jag mår dåligt när jag öppnar upp. Jag får ångest av det jag skriver. Men jag har ångest oavsett så.

Igår bröt jag ihop. För första gången tror jag sen separationen. Vi pratade om vårt barn och han log. Ni vet det där leendet. Det som värmer varje centimeter i ens kropp. Det som man längtar efter att få. Så innerligt.

Tårarna kom. Och med dem den bottenlösa smärtan över att det inte är vi längre. Kommer inte bli vi. För våra barn behöver dem där leendena och tillsammans kan vi inte ge dem. Men det gör ont. Väldigt jävla ont.

Jag fick så sällan se dem leendena till slut. Skratten dog ut. Det var då jag visste att det var över. Gick ett par år till sen men. Jag minns stunden när jag insåg att det tystnat.

Leendet jag inte saknar är det onyktra. Det skeva, påträngande, falska. Man är inte sig själv när man är onykter. Att leva tillsammans onyktra är att leva ensamma.

Hur vet man att den andra dricker? Hur mkt är för mkt? Frågor jag brottades med i många år. Nu vet jag att de inte är viktiga. Det är ensamheten som är det viktiga. För som jag längtade efter honom. Och han var nästan aldrig där. Kanske låter hårt. Men så känns det för mig.

gros19
tis, 2019-02-05 - 15:52

Uppskattar människor som vågar vara i mörkret. Det är nog den vägen du behöver gå. Något jag läst om tröst som många vill förmedla och som du inte verkar må bättre av. Människor säger
Tänk det kunde varit värre vilket förmedlar skuld eller
Vi måste minnas det som varit bra förmedlar hopplöshet.
Det blir bättre. Saker förändras men vi vet inte hur.
Det verkar som du behöver bli lyssnad på och bekräftad och det är vi inte så bra på. Lycka till du är modig. Hur det går det har jag ingen aning om.

Djävulsdansen
tis, 2019-02-05 - 17:27

Är som att leva ensam... Dina ord och din sorg griper tag i mig! Jag kan känna den fysiska smärtan när man inser att det är över och förbi.. Kan känna ångesten som uppstår när skratten tystnar. Jag vill bara säga att jag tycker du är både stark och modig! Att försöka göra gott för dig själv och dina barn
Att lämna trots att man älskar
Att ge upp kampen
Kampen mot alkoholen som tycks vara en orubblig motståndare
Jag önskar jag hade ditt mod!
Hoppas du snart blir hel och kan känna glädje igen ??
Stor kram

Djävulsdansen
tis, 2019-02-05 - 18:14

Kunde tyvärr inte dela länken. Synd..
Handlade om hur stark och modig man är när man lämnar någon man fortfarande älskar ❤️ Du kan hitta texten i min tråd om du vill

Exhale
tis, 2019-02-05 - 21:01

Tack Softjessi ❤. Jag känner igen mig i dig.

Jag vet inte riktigt. Men om jag ska kunna gå vidare så måste jag erkänna för mig själv hur det verkligen känns. Det kommer fortsätta kännas men inte lika starkt. Tidens gåva sägs det.

Jag har kommit långt med mig själv dem här åren. Och det jag gjorde mot mig själv då, kommer jag aldrig göra igen. Så mycket vet jag iaf. Jag har tagit på mig offerkoftan, beskyllt honom för mitt eget missbruk. Beklagat mig. Tyckt synd om mig själv. Hatat mig själv. Hatat alkoholen. Hatat honom. Förhandlat. Satt ultimatum. Men i slutänden handlade det om mig.

Jag behöver kraft för att ta hand om mig. Jag brukade nämligen strunta i det. Det måste vara min prioritet. För jag fungerar ju inte annars. Och med honom kunde jag släppa taget om det ansvaret. Det håller inte.

Dessutom ser vi med olika ögon på berusning, flykt och livet. Det som håller oss isär. Jag vill inte fly längre. Det är tungt och jag orkar inte bära smärtan särskilt länge. Men nu erkänner jag den. Även om den löses upp i självförakt. Lättare att det är fel på mig för jag är något jag kan kontrollera och förändra. Det var min enda tröst så länge. Visade sig att det var inte så enkelt. Nu hoppas jag alla sidor får finnas med. Ingen sannare än den andra. Mitt liv består av dem alla.

SkåneTösen
sön, 2019-02-10 - 13:41

Du kanske inte känner dig stark men det tycker jag du är. Har också psykisk ohälsa, har varit så hela livet. Har gått igenom flera djupa depressioner. Vet hur det sliter ner en. Hur tungt allting blir. Att du har haft det så svårt men ändå lyckats med att ta dig ur en destruktiv relation OCH slutat dricka är ta mig fan helt fantastiskt!
Du har all anledning att vara stolt!
Du beskriver hur det känns så bra, känner igen mig jättemycket. Och du är inne på helt rätt spår, du måste satsa alla krafter du kan samla på dig själv. Smärta är en del av livet, den kommer ingen människa undan man får göra vad man kan för att minimera den så gott det går.
Det är så lätt hänt när man mår dåligt att man bara ser sina fel och fokuserar på det man inte gör istället för att se vad man faktiskt gör och lyckas med.

Du skriver att du inte kommer vidare men jag tycker det låter som att du tagit stora kliv åt rätt håll. Jättestora.
Du har slutat fly. Du har blivit en bättre mamma. Du sätter gränser.
Och det krävs mycket mod att våga vara naken. Försök att lägga fokus på allt bra du åstadkommit. Inte står du stilla. Det tar tid att läka. Klart det gör ont. Jag har själv aldrig haft någon längre relation och har inga barn men tycker det inte är så konstigt att du känner sorg över det som varit.
Kämpa på vännen.

Exhale
sön, 2019-02-10 - 21:49

För de fina orden Skånetösen ❤. Du har rätt jag känner mig inte stark. Mest ledsen. Naken skrämmer mig. Och jag vet inte hur jag ska tackla dagarna. Men framåt går dem. Och mina ögon är smärtsamt öppna. Så nu kan de inte blunda mer. Det betyder nya funderingar. Val. Att välja vad jag vill ska ta plats. Var jag ska vara och hur jag ska deltaga. En bit i taget.

Exhale
mån, 2019-02-11 - 10:27

försöker hitta någonting att sätta ankar i. Note to self. Ge dem inte mer bränsle.

Acceptans...tans...tans...tanz. Dansa mig fri. Fri. Fri.

Inte denna dag. Inte denna stund.

Livet83
mån, 2019-02-11 - 19:26

Att du har tagit dig ur ditt alkoholmissbruk är fantastiskt starkt gjort!! Ur dina barns synvinkel så är det den finaste gåva du har gett dem, du har valt dem framför alkoholen❤️ Låt det stärka dig ❤️ Min mamma har valt alkoholen framför mig, mina syskon och sina fyra barnbarn i över 25 år så jag vet hur betydelsefullt detta är för dina barn ❤️ Kram

Exhale
mån, 2019-04-01 - 21:36

Senaste tidens händelser påverkar mig. Tystnad som brutits. Röster som säger ifrån. Ansvarsfrågan.

Mina barn är större nu. Nästa fas. Medvetenhet om berusning. Vad den beror på, hur den uppstår. Så nu är det dags för samtalen. Vad är alkohol? Vad gör den med kroppen? Varför berusar man sig?

Hur ger jag dem goda förutsättningar för att göra egna val? Sätta gränser kring vad man tolererar av andra människors beteenden. Jag visar väg med ett nyktert exempel. Jag är öppen med min ohälsa. Men så har vi där normaliseringsprocessen som pågår i barnens andra hem. Där dataspel och folköl går hand i hand. Han lider av förnekad beroendesjukdom. Jag behöver alkohol är förklaringen. Ingen odräglig fylla när barnen är vakna. Det vet jag med all säkerhet. Men ändå. En ständigt nörvarande berusning kvällstid. Där procenten absolut räknas och borträknas. Nästan som vatten. En rättighet som vuxen. Att vara berusad. Och då jag som ibland behöver lugnande, en annan typ av berusning. Får acceptera. Detta är vad jag behöver just nu. Betyder inte att det är för alltid. De hjälper mig vara en närvarande trygg förälder, även om det stormar inuti. Känner mig så sämst. Men ändå. Viktigast av allt. Närvaro och uppmärksamma dem och deras behov. Vara deras mamma. Alltid. Ja det dryper av självförakt i mig. Men får ändå försöka se det som det är just nu.

Min nykterhet inte en kamp. Jag är så äcklad av mig själv i berusning. Det ger mig absolut ingenting positivt. Förstärker bara ångest på alla sätt. Jag behöver inte berusning för att stå ut med livet. Jag behöver livet.

Men frågan är då. Jag står bredvid och ser på. Vilket är mitt ansvar? Jag kan inte påverka hans val. Men jag vet. Hur förhåller jag mig till det inför mina barn. Han är ju beroende och därmed per definition lider han av en sjukdom som han ändå bara till viss del har makt över. Den största makten har ju ändå beroendet. Iallafall just nu.

Nu är alltså vardag synonymt med alkohol. Såklart mina barn sen ändå kan göra egna val. Men normaliseringen smärtar mig. Pappa dricker öl när han spelar. Vad ska jag säga? Ingenting? För att skydda honom? För att göra det bekvämt och normalt för mina barn att vuxna beter sig så för att ha ett gott liv. Det snurrar och jag vet inte. Om man tyst tittar på. Är inte det värre. Än att faktiskt vara den som har en sjukdom.

Jag blundar och det känns ju så fel. Men skulle jag säga något skulle jag bara få ursäkter kastade i ansiktet.

Eller kan man vara brutalt ärlig. Är det detta du vill att dina barn ska växa upp med som normalitet?

Jag vet inte. Jag får fortsätta fundera. Var går min gräns?

Nu river ångesten i mig. Jag vill inte vara såhär öppen. Men jag brottas med det här.

Dagen har gått. Jag inser att jag arg. Låter mig förgöras av denna oro. Oro för något jag inte kan påverka.

Exhale
tis, 2019-04-09 - 09:16

Nu så äntligen. Bara för några minuter sen. Sjönk det in. Vad jag faktiskt kan göra. Oavsett mina känslor som kommer fortsätta pendla.

Jag kan fokusera på att mina barn har alternativ för vad de vänder sig till när livet är svårt. Hur de lättar på trycket? Hur de kan vila? Hur de kan hitta aktiviteter de tycker om.

Jag kan göra massor av det. Jag kan inte göra någonting åt det andra. Utan förvärrar bara situationen för oss alla då. Säger jag något går det att avfärda som min galenskap och överdrivenhet.

Men jag kan lägga fokuset ännu mer på vad jag vill att barnen ska ta med sig in i tonåren. Om hur man handskas med känslorna och livet. Särskilt de svåra. Men skratten är ju inte många nu och det plågar mig. Men måste fortsätta. En dag kanske det lossnar.