Flickvän2013

Det är varje gång jag brutit som han har tagit nödvändiga kliv mot nykterheten.
För ett år sedan gjorde han det det närmsta han hittills kommit att göra det "på riktigt", i mina ögon.
Han sökte professionell hjälp. Sa till vänner och familj att han måste leva nyktert.
Han har nu levt nyktert och drogfritt (vad jag vet) i ett år, med endast ett återfall. Han har kommit jättelångt.
Men personen bakom alkoholisten finns ju kvar.
Och det är förstås i personen som problemet finns. Och alkoholen och drogerna har "bara" varit hans lösning. Hans mycket skadliga lösning.

PROBLEMEN
Oförmågan till empati och kontakt med sig själv och sina känslor och behov.
Oförmågan till empati och kontakt med mig.
Resultatet: Det lögnaktiga resonemanget. Viljan att tysta mig och det som är jobbigt.

SÖNDAGS FÖR EN VECKA SEDAN
Han bokade en flygbiljett till en resa med sina gamla polare.
Det har så vitt jag vet alltid förekommit mycket alkohol och droger på deras resor.
Och vännerna har återkommande varit ovilliga att acceptera att han har problem med att hantera alkoholen. Argumenterar emot och tjatar. Och well, drogerna... Ja.. De ser helt enkelt inget problem i att använda droger.

Han hade nämnt förslaget en gång innan.
Kommer inte ihåg hur jag svarade. Avvaktande tror jag. Uppmuntrande i att jag vill att han ska kunna resa. Jag vill att han ska göra saker som ger honom glädje i livet. Nyktert, och drogfritt.
Men avvaktande för att jag inte ville bråka. Att beröra missbruket gör honom ofta arg eller irriterad.

Avvaktande för att han är en fri person. Och en relation där jag måste styra är inte en relation med två vuxna, jämbördiga människor. Jag vill dela mitt liv med en vuxen, jämbördig person. Det är en parrelation för mig. Andra konstellationer är ju bara olika versioner av beroendesituationer.
Avvaktande för att honom hängandes med personer som ej stöttar hans nykterhet gör mig orolig.

Nu när han meddelade att han bokat flygresan så blev jag på spänn.
Hade hoppats att han skulle se galenskapen i det.
Att de liv vi är i färd med att äntligen bygga upp inte är värda att rasera.

Jag frågade försiktigt.
Hur ser du på risken...
Min önskan: att öppet reflektera. För att tillsammans kunna hitta strategier för hur och vid vilka tillfällen han skulle behöva skydda sig.

Hans reaktion:
Irritation? Motstånd. Ilska?

Minns inte vad han svarade. Något otydligt tror jag. Han blev nog ställd.

Jag tog hans hand, såg på honom och försökte förmedla den kärlek jag kände, och den glädje jag hade med mig av ett bra möte med min kusin på morgonen. Allt den kraften av kontakt och kärlek som jag känner till. Och sa med all min glädje och styrka: jag VILL att du ska ha roligt. Jag vill att du ska kunna resa med dina kompisar.

Det gjorde honom sur. Han tycker över lag inte om att jag tar i honom, men vi har hållit hand ett par gånger.
Han uttryckte något om att jag tog bort hans glädje för resan.
Beklagade det i mitt stilla sinne, men visste också att jag inte kan leva i en fortsättning av den galenskap med alkoholen och drogerna som vi sedan ett år tillbaka lämnat.
Det kostar på för mycket. Det gör det svårt att leva. Jag behöver leva.

Hans reaktion förvånade också.
Den var som på tiden när han drack och han skulle ut, och när jag frågade om drickandet så svarade han undvikande, och jag förstod att han skulle komma hem redlös.
Vid de tillfällen när jag enkelt frågade om han skulle dricka då han skulle ut och han uppriktigt och förvånat svarade att nej han ska inte dricka - då skedde inte heller det.

Nu blev han sur. Och hamnade i försvarsposition.
Ja. Jag förstod. Han ville kunna lura sig själv. Och jag pajade hans självlögn.

Så, han svarade att jag inte behövde ta upp det när han precis bokat resan.
Ställd och sur över att han lägger ansvaret på tryggheten i vår relation för mig på mig enbart (trots att vi är två i hans missbruk, och där han är grunden) svarade jag att då kanske han skulle lyft det själv, innan han bokade.
Han lever ju ändå i en relation. Hänsyn är obligatoriskt. Han är nykter alkoholist och missbrukare. Det är relevanta frågor att beröra innan man bokar en resa med knarkarpolarna. Hade t.o.m varit ett utmärkt exempel på hur man gör när man tar ansvar för sig själv och sin relation i förhållande till sitt missbruk.
Att resa med sina knarkarpolare och reflektera kring risken att man ska falla dit är förstås en nödvändighet. Men han är inte där. Hans accepterande av sitt missbruk är inte på den nivån.
Självreflektion är dessutom inte hans grej. Det är så han har kommit så långt i sitt missbruk. Snart fyrtio, och inte kapabel att hantera känslor.

Då svarade han att det hade ju inte jag gjort. Då jag bokade en resa med mina kompisar.
Det här gjorde mig rasande då det finns noll risk att jag ska göra något dåligt då jag reser.
0 risk. Jag har aldrig gjort något som skadat honom då jag varit ute med mina vänner.
Men han har konstant ställt mig till svars för saker som ej hänt, och jag har fått lägga timmar på att försvara mig, och även lagt timmar på att prata lugnt, vara öppen, låta honom läsa min mobil och facebook i smyg, allt för att visa att han inte har något att oroa sig för.

Så det gör mig rosenrasande att han igen väljer att bemöta min oro och mitt mående i förhållande till hans drickande och knarkande med att ställa Mig till svars.
Och han har lyckats varje gång.

Maktlösheten i vår relation gör mig så förtvivlad.
Jag kan inte hantera den längre. Blivit som allergisk och det tar över hela min kropp och själ. Får mig att skrika, hemska, hemska saker, och vilja slå sönder allt omkring mig. Jag vill så förtvivlat gärna få räknas. Jag vill så förtvivlat gärna få finnas, med mina behov. Jag vill få existera, på lika villkor.

Kan bara börja med mig. Värdera mig själv.

Han mår så mkt bättre nu. Jag kan lämna utan att oroa mig för att se honom sönderknarkad på tåget om 10 år.

Allt faller på att jag är hundra procent säker på att jag inte går att älska. Suck.
Inte bättre när man är ett svart moln av ilska och maktlöshet. - Inte precis en älskvärd person.

Jag svor och skrek. Tog de sista sakerna jag hade hos honom. (Otaliga gånger av lämnande gör att jag inte har så mkt saker kvar tack och lov.) Finns säkert tusen saker att tänka på som jag hade kunnat göra bättre. Men jag är inte pedagog. Jag är inte hans personliga assistent.
Det måste finnas något mått av ömsesidighet.

Behöver nu pepp för att våga tänka att vi kan bryta på riktigt. Se små steg framåt. Fylla livet med glädjeämnen.

Har så lätt för att halka tillbaka. Höra hans behov av tröst och stöd. Och falla tillbaka i att leva genom och för honom.

Hur har ni andra gjort?

Och jag skäms. Sa också till slut hemska hemska saker. Skrek ut min smärta. Föll ihop i smärta. Blandat med peppande ord. Påhejande av nykterhet. Skuld. Mitt fel att han drack. Vår dåliga relation orsaken. Undanflykten. Självlögnen som fick det att gå ihop.

Jag skäms så. Jag slängde saker på honom till slut. Kastade ett stort blockljus mot hans huvud(träffade inte, det enda som räddar mitt skadade självförtroende). Inte då i onykterheten. Jag skadade värre än han i min överväldigande frustration. Och ja det är oförlåtligt. Och jag accepterar fortfarande inte mitt beteende. Men jag kan förstå smärta. Den förtvivlande smärtan över konsekvenserna i vår vardag. Av att alkoholen i vårt gemensamma liv satte precis alla ramar. Det som bubblade därunder fanns inte plats till. Kände som du. JAG måste få finnas. JAG får inte plats här.

Hur man går vidare vet jag inte. För jag har inte gjort det än. Satte ett ultimatum och fullföljde. Jag halkar. Men har en vän som håller mig på banan. Hjälper mig resonera kring rimlighet. Kasta av mig offerkoftan. Sluta sticka på en ny.

Jag ogillar ju pepp. Så. Men blicka inåt. Vad säger magen och hjärtat djupast därinne. För där inne finns det enda svaret som går att stå ut med. Annars faller man tillbaka igen. Så tror jag.

Jag känner också igen mig i dina känslor. Bor ihop med en man som älskar sin alkohol, mer än mig. Blir så trött på att hela tiden gå på tå. Inte säga för mycket och inte för lite. Försöker att släppa ansvaret, och låta han bestämma om han ska dricka och hur mycket. Men det blir mycket surhet om man skulle prata om hur mycket han dricker. Både när han är full och på veckorna när han är nykter. Helst pratar jag inte med honom om något när han är full, men ibland blir det så ändå.
Vill också ha en vuxen relation med min man. Där jag kan ventilera vad jag känner och tycker, om allting. Men det känns ibland som att den fulla mannen och den nyktra flyter ihop. Irriterad och vill inte alls veta vad jag vill.
Att lämna? Ja dit har jag inte nått än. Men tankarna finns ju där. Är rädd för att ångra mig. Att sakna honom. Att bli ensam. Trots allt som hänt, finns ju kärleken till denna man. Men han älskar alkoholen mer.

Rörande beteendet, men jag har däremot har jag en stor portion empati.

Du har ju genomskådat honom helt och hållet. Antagligen försöker han förtränga problemet inför resan, kanske hoppas lite att du ska säga att han är värd en ”fest” för sin insats hittils. Anfall är bästa försvar, du är problemet i stor utsträckning. Du är ivägen för hans lycka. (Det är inte ditt fel alls! Men våra trasiga alkoholhjärnor vill ha nån att skylla på) Hans vänner anser inte att han har problem, antagligen för att de är minst lika illa ute och inte gillar att se sig i spegeln. Min fru var mitt problem under lång tid, i alla fall tills ångesten och ångern satte in och självföraktet slog rot. Till nästa fylla. Men jag blir lite oroad över att du beskriver honom som en person med bristande empati. Det kan ju leda till att du permanent är hans problem. Jag har lättare för att slappna av med alkohol. Avslappning är ett krav för närhet. Det kan nog förklara att han har svårare för fysisk kontakt nu som nyker. Det är en kamp att hålla det vid liv som inte har med min fru att göra utan mer om mig själv. Och honom själv i ditt fall.
Jag har inga råd egentligen men just det där med resan och förnekelsen högg till i mig. Jag visste ju även innan sådana resor att det skulle gå åt helvete på något sätt.
Mina bekanta har nu i alla fall accepterat mitt beslut så risken är låg i mitt fall. Min enda räddning var att jag till slut slutade bara för min egen skull.
Hoppas du kommer fram till vad som är bäst för dig! Ta hand om dig!

Clara

"Jag har träffat en ny kille!"
"Vad kul, hurdan är han?"
"Han är oempatisk och saknar kontakt med både sig själv och mig. Dessutom ljuger han, och kollar min mobil i smyg."
"Å, vad kul! Grattis!"
sa ingen nånsin.
Du sitter ju själv på hela svaret. Du KAN INTE vara ihop med den här killen. Ja, du kanske kommer att se honom nerknarkad på tåget om tio år. Man överlever det också. Jag har varit skild ifrån min alkis i drygt tre år. Då och då kommer det bilder från kompisar och grannar som sett honom ligga utslagen här och där. För våra gemensamma barns skull blir jag ledsen. För min egen skull - inte längre. Inte så ofta, i alla fall.
Jag köpte en lägenhet bakom hans rygg, med hjälp av mina föräldrar. Sen skickade jag ett mejl, dagtid, till hans jobbmejl, och sa att nu skiljer vi oss.Det blev inte så populärt, och helvete vad han har guilt trippat mig genom åren. I dag lever jag i en ny relation med en sund och snäll man. Vi har väldigt roligt tillsammans. Exmannen har supit sig till demens. Det är tråkigt, men det är inte mitt ansvar. Och jag hade inte kunnat förhindra det - jag la drygt tio år på att försöka. Han var min bästa vän, mitt livs kärlek - men den personen finns inte kvar.
Och om du ändå inte går att älska - då kan du ju lika gärna vara oälskad av ingen, som av honom. (För övrigt är det inte sant. Det märks ju, bara på din text, att du är en smart och klok och bra person. Nån kommer att älska dig på schysta villkor, kanske förr än du tror.)
Sitt på dina händer. Gå inte tillbaka. Du klarar detta. Du är värd detta.
Stor kram!

Flickvän2013

Tack!
Tagen av hur berörd jag blir av era personliga svar, till mig.
Tack Exhale. Tack Skrållan. <3
Och tack IronWill. Tack Clara. <3 Allt ni delar, i detaljerna, gör skillnad för mig.

Skrattar till av råheten i orden "Och om du ändå inte går att älska - då kan du ju lika gärna vara oälskad av ingen, som av honom.". Ja, kanske precis så. Kanske är helt okej att vara oälskad av ingen. :) Jag finns ju ändå.

Herre gud ja, vad har jag hållit på med i alla dessa år. Nöden av att ha ett värde genom att vara behövd.
Räknas genom att någon velat vara med mig.

Tack, tack, tack. Ska nog hålla mig återkommande här på forumet ett tag.
Komma ihåg att det här inte är problem som bara går att "fixa", om jag bara kämpar lite till. Påminna mig själv om att det här Är han. Och om han inte vill att det ska va det så är det helt upp till honom.
Och hur bra han eventuellt, eventuellt, eventuellt kan bli i en relation en dag blir irrelevant för mig, och berör enbart honom och hans (förhoppningsvis då lite mer lyckosamma) framtida partner. Ifall han blir så skraj för att vara ensam att han håller sig undan från att göra samma misstag.

Ska komma ihåg vilken 'tur' jag haft, som sluppit undan innan dragit ner mig ännu mer. För exakt ett år sedan hade vi en gemensam lägenhet på gång.
Men när vi skulle till att säga ja och skriva på hyreskontrakt så var hans lön plötsligt slut, en vecka efter löning. En omöjlighet. Jag bönade om att han skulle visa sitt bankkonto, eftersom han hävdade att det var utgifter för mat, till oss. "Visa bara så jag kan skriva på kontraktet!" Att bo ihop har ännu mer varit hans dröm än min. Och lägenheten var så fin och med rimlig hyra. (Odyr hyra var min önskan. "Lyx och flärd" hans. Tumlade om allt att avbryta.) Men båda drömde vi om ett liv som inte är verkligt.
Som aldrig kommer bli verklig. Då hade vi redan varit i den underbara drömmen. Två människor som älskar och stöttar varandra. Kanske strävar och uppnår små gemensamma mål, och med iaf lite utrymme för viss självständighet och frihet.

Istället har vår relation varit en oändlig mardröm med enstaka lugna, avdomnade tidsperioder, men där jag helt slutade att göra saker, då han tyckte det var jobbigt att vara själv och det blev för krävande att göra saker med folk samtidigt som en fick smsa med honom i timmar för att han plötsligt blev helt pratsam och social. Då blev det lättare att ge enbart honom uppmärksamhet, istället för alla andra människor OCH han. Hur sjutton kan sånt bli normalt? Hur kan det bli så självklart att bara vara självuppoffrande?

For fucks sake.
Kan vi ha håll-dig-borta-från-medberoende-lektioner i skolan? Färdighetsträning! Rädda människors liv.

Shit va lätt det är att gräva ner sig i allt som varit. Tar bort klarheten, och fokuset framåt. För behöver ju inte längre vara så som jag beskriver det! Har egentligen aldrig behövt att vara så. Mitt beslut. Min frihet.
Nu har det gått en vecka och en dag. Snart kanske jag kan känna sån där lycka i självständighet och över att vara vid liv igen.

Tack. Era ord räknas. Eyes forward. - Och forumet får mig att komma ihåg det. Jag kanske också kan hålla mig ifrån att sticka en ny offerkofta. ^^ <3

Tack för din bekräftelse IronWill. Det berör mig.
Jag tror jag egentligen alltid sett hur skadad han är. Men försökt jämka mitt intryck med hans ofta helt oresonabla ord. Försökt stå fast i att det går att resonera och komma fram till klokheter tillsammans... En "måste" ju ta in andra. Och så har processen bara gått vidare. Ifrågasättandet av mig själv och det jag ser och vet.

Tack tack tack.

Flickvän2013

Trött och svag och uppgiven.
Försöker vara ansvarfull och inte skylla ifrån mig (klart blir trött om bara ligger still), men hemma pga semesterdag som gick ”fel”, och borta från mitt jobbsammanhang och vanliga form av ”meningsfullhet” känner jag nu hur jag rusar i en nedåtgående spiral.
På bara en timme har jag blivit mer och mer förtvivlad och ”ensam”.

Vet att det bästa jag kan göra är att gå ut och gå. Men trött och rädd för att bli tröttare och ledsen.

Att vara själv när man är i en utsatt situation leder lätt till mörka tankar. Träffa nån kompis?
Tror kanske inte att jag förmedlade mitt budskap så tydligt när jag ser det i efterhand. Men om du läser i andra sidan forumet så är alla väldigt överens om att man måste vilja sluta själv och för att man nått insikt i vad man håller på med. Och inte ljuga för sig själv längre.
Jag har haft chansen vid flera tillfällen sedan jag slutade att gå all in. Enda anledningen till att jag lyckats hittils är att jag inte kan smygdricka utan att jag märker det.
Jag ville skriva i din tråd för att jag kände igen mig i mycket, även om jag anser mig vara empatisk. Dock är det samma problem i botten. Vi vill inte se sanningen. En gång är ingen gång... varje gång.