av oroligfru

oroligfru
fre, 2019-02-08 - 18:55

Hej, jag och min man har varit gifta i 27 år (gifte oss unga) och har vuxna barn samt en 8 årig dotter.
Sedan 15 år arbetar och bor vi utomlands och då började hans drickande att eskalera. Varje gång han varit på jobbresa så kommer han (oftast) hem full från flyget och fortsätter ofta att dricka hemma ett par dagar.. När vi båda är hemma så dricker han inget alls på flera månader men så fort jag inte är vid hans sida så trillar han dit och dricker som en galning.
När jag väntade vår yngsta dotter så var det så illa att han satt utanför 7-eleven och drack kl 11 på morgonen och jag (höggravid) tog min väska, barnen och checkade in på hotell. Bönade o bad (detta var inte första gången jag gjorde detta) och efter detta så var han nykter i några år.

För några år sedan så dricker han inte när jag är hemma med honom men om jag flyger till Sverige, eller om han åker på jobbresa så vet jag att han direkt börjar dricka.

När han va i Sverige i november så gick han ner sig så han började planera sitt självmord, olika planer som skulle se till att jag skulle få ut hans livförsäkring. liknande tankar har han tidigare förmedlat.

Det jag finner svårt är att det funkar fint när jag är med honom, samtidigt så blir det ju en press på mig, jag limiteras av detta, både själsligt och fysiskt.
Jag avskyr den han blir när han dricker och han har tagit en del dumma beslut som påverkat våra liv (men det nekar han ju till förstås) men då det funkar bra när jag är där, samtidigt som det försvårar då vi inte bor i Sverige och jag inte kan vara kvar i det land vi bor i om vi inte är gifta gör att mitt beslut är så svårt!

Nu är jag tillfälligt på besök i Sverige och har inte pratat med honom på några dagar (han skyller på att telefonen inte funkar) men jag vet ju att han dricker igen, men egentligen inga bevis....jag är såååå trött på att ständigt vara orolig för att han ska dricka, det sätter spår inom mig.

Råd önskas:)

Mattan
lör, 2019-02-09 - 14:26

Kort svar på stort och komplext problem. Försök att fokusera på vad du behöver för att må bra och ha en fungerande liv. Skriv ner allt du kommer på. Fundera sedan på vilka förändringar du behöver göra för att ta hand om dig själv. Vilket stöd och vilken hjälp kan du få för egen del? Det enda du säkert kan förändra är det som du rår över. Han måste själv komma fram till om han vill ändra sina beteenden. Förstår också din oro över vad som kan hända honom men du kan ju inte styra hur han ska bete sig. Känns som hans nykterhet vilar på dina axlar. Vad skulle hända om du släppet taget och fokuserar bara på dig och familjen? Hoppas du kan hitta någon att prata med om allt detta. Det finns en del bra böcker om medberoende som kanske kan vara till viss hjälp tex Bli kvitt ditt medberoende av Melody Brattie ( obs finns säkert nyare som är mer up to date) Lycka till/ Mattan

Anthraxia
tis, 2019-02-12 - 09:09

Mitt ex är/var lika; så länge jag var där och vaktade så var han nykter, och om han drack så tog han Naltrexon.

Om jag INTE var där så söp han, och ljög om det, och ljög om att han tagit sitt piller.

Folk kommer alltid med den här "du kan bara förändra dig själv" och "Vad händer om du slutar kontrollera?" Och i din (och min) situation är ju svaret solklart; om vi släpper taget så brakar allt åt helvete - och uppenbarligen KAN vi, genom vår blotta närvaro, förhindra supande.

Det är ju där det blir svårt...

Jag försöker göra en liten rationell pryl där; ok, han är nykter när jag är där - är jag inte där så är han inte nykter.

Dvs han VILL INTE vara nykter. Ville han det så skulle han vara det.

Dessutom bryr han sig inte om mig. Gjorde han det så skulle han börja med t.ex Antabus, så att jag kunde lämna huset UTAN att vara rädd hela tiden.

Och, visst - vill han dricka så måste han väl få det. Och jag vill för fan inte leva med någon som inte bryr sig om mig.

Ungefär så.

Min pojkvän berättade i början av vårt förhållande att hans ex hävdat att han är manipulativ - jag tänkte alltid att det är jag för smart för att falla för. Och till viss del hade jag rätt; jag har genomskådat varje försök att manipulera mig till att "låta" honom dricka, jag har undvikit att känna mig skyldig som inte "låter" honom "ha ett socialt liv" (haha)

Men jag hade missat den djupare manipulationen; jag hade inget LIV längre. Jag satt helt fast i hans missbruk - så länge jag var där så var han nykter, men då satt vi bara hemma och övervakade varandra - inte kul.

Och om jag åkte bort, för att träffa vänner, åka på semester, gymma, whatnot, så KUNDE JAG INTE slappna av och ha kul.

Helt, 100%, kontrollerad av att kontrollera honom.

Det är ju för fan inget liv - det är pinsamt och tragiskt, och värdelöst.

Det är bara att inse; det går inte att vinna över alkohol.