av Livet83

Livet83
tis, 2019-02-12 - 21:05

Min mamma är döende i cancer - munhålecancer. Största orsaken till det är alkohol och rökning. Jag är idag 35 år och min mamma har varit alkoholist i minst 25 år av dem. I 25 år har jag varit medveten om det så med största sannolikhet är det ex antal år fler än det. Vår relation har blivit sämre och sämre ju mer åren gått. Vi har försökt få henne till att ta hjälp flertalet ggr men hon har gjort halvhjärtade försök och sen har hon börjat manipulera oss igen. När jag var gravid med mitt första barn tog jag upp det igen. Att jag inte kommer tillåta mina barn att ha en nära relation med henne. Hon ville inte kännas vid att hon hade alkoholproblem. Jag bad henne att inte dricka i min närvaro - de klarade hon inte. Höggravid flyttade vi in i vårt nya hus och bjöd alla som var där på mat - hon öppnar en starköl. I min närvaro. Jag bad henne att inte dricka på mitt bröllop - hon blev skitarg. Hon Sa till min syster att hon tyckte inte jag hade rätt att kräva det. Varpå min syster svarar att kan hon inte respektera det är de bättre hon inte går på bröllopet. Hon går men sitter vid honnörsbordet och ser ut som ett åskmoln. Servitrisen erbjuder bara henne alkoholfritt då de är informerade. I efterhand fick jag reda på att hon druckit en fördrink. Jag har nu tre barn och vår relation är sämre än någonsin trots att vi bara träffas ett fåtal ggr/år. Min syster och mostrar har sagt upp kontakten med henne men hon fortsätter att välja alkoholen. Hon har gjort oss så illa under så många år men på något sätt har jag hittat sätt att förhålla mig till det. Tills förra året. Då hon fick cancern. Cancern som på ngt sätt gav oss ett uns hopp. Nu kanske hon inser att livet är skört. Vad hon gått miste om både gällande sina barn och barnbarn men icke. Hon har fortfarande på sig den största offerkoftan som går att finna. Inte ett ord om alkoholen. Hon kunde inte ens avhålla sig från alkohol för att kunna göra de undersökningar som behövdes så allt blev försenat med strålning mm. Lagom lyckat med aggressiv cancer.
Efter strålning genomgick hon en operation, som var riskabel. Jag tror jag blev besviken när hon klarade den. På något sätt tänker jag att de vore så mycket lättare att hantera sorgen efter hennes död än detta. Veta att hon lider oerhört mycket just nu av sin cancer. Kan inte äta, dricka och knappt prata. Samtidigt som Vi, hennes barn, inte hör av oss till henne. Jag vill och kan inte stötta henne i detta men samtidigt mår jag ändå oerhört dåligt över hela situationen. Vet att hon sitter där och känner sig som ensammast i världen, olycklig och deprimerad. Men hjärnan är en dimma, hon har fortfarande inga insikter om sitt alkoholmissbruk och offerkoftan sitter stadigt på. Det är så jävla tragiskt. Bl.a fick vi höra att hon var besviken för att vi barn inte hörde av oss till henne vid jul. Hon hörde inte heller av sig. Eller jo. Hon ringde min syster - som sagt upp kontakten med henne men som öppnar dörren på glänt nu med tanke på cancern. Och hon skickar god jul till mina svärföräldrar. Mkt märkligt beteende om ni frågar mig men inget som förvånar.
Jag vet att jag inte vill stötta henne i detta men samtidigt har alla känslor börjat bubbla igen. Ilskan och besvikelsen över att hon älskar alkoholen mer än sina barn och barnbarn. Jag måste arbeta med mina känslor. Jag måste ta hjälp. Jag måste hitta vågar framåt att tackla detta. För min egen skull och för min familjs. Men var börjar Jag? Jag behöver hjälp att ta mig framåt och hitta verktyg för att hantera det. Pratat om det har jag gjort avigt och rätt - med familj och vänner. Vilken hjälp har ni tagit? Vad finns online?

Wasabi
ons, 2019-02-13 - 16:43

Jag förstår din ilska, sorg och osäkerhet gällande kontakt med din mamma. Min mamma var också alkoholist, hon begick självmord för några år sedan. Hon hade tagit ett återfall några månader innan och jag var skitarg på henne. Dock svalde jag min ilska och ringde henne 3 veckor innan hennes död och vi pratade länge. Jag sa vad jag ville ha sagt, hon fick säga sitt. Det var ett fint samtal ändå, och jag är så glad att vi pratade innan hon dog.

Angående din situation så måste du bestämma själv hur du vill göra. Det verkar som att hennes cancer är rätt framskriden så hon kanske inte har så länge till att leva. Det är aldrig ett tvång att kontakta och vara med familjemedlemmar bara för att de blir sjuka och ska dö men det kan vara värt det för dig och för resten av ditt liv. Att känna dig till freds med din relation till din mamma. Du kan försöka se förbi alkoholismen och hjälpa henne med saker som gör det lättare för henne i vardagen. Antar att hon inte kan dricka längre? Du skulle kunna skriva ett brev med alla dina känslor och läsa upp det för henne. Du kan inte kontrollera hur hon tar det, eller svarar men det spelar egentligen ingen roll. Säg det du vill ha sagt och förvänta dig ingenting tillbaka. Det viktiga är att du inte fortsätter leva ditt liv med hat och ilska. Det är en sorg att inte ha en mamma som alla andra, men vi kan inte kontrollera det. Du kan bara kontrollera dig själv och hur du hanterar det.

Det sista jag vill säga är att hon älskar inte alkoholen mer än er. Hon är sjukt, mycket sjuk. Alkoholen är extremt beroendeframkallande och det kommer till en punkt då de inte kan leva utan alkoholen. Nu känner jag inte din mamma, men jag skulle tro att hon nog har hemska skuldkänslor och ångrar mycket. Hon kommer nog inte säga något om det då för att överleva håller on kvar vid att hon BEHÖVER alkoholen.

Förlåt om detta svar inte hjälper, jag hoppas att du kan fortsätta leva ditt liv och finna frid och ro.

gros19
lör, 2019-02-16 - 17:57

Mycket tragisk historia och ingen förändring förefaller vara möjlig. Måste vara mycket svårt att acceptera att livet ser ut så, men ändå måste du hantera det. Naturligt att uppleva det som att alkoholen betyder mer för din mamma än barn och barnbarn men så är det inte. Ett beroende som styr och det har inget med förnuftet att göra så ser jag det. Eftersom du inte kan påverka situationen och din mamma inte verkar ha förmågan att förändra sin situation så får du hitta ett förhållningssätt. Rådet att skriva ett brev kanske känns rätt för dig och att lämna bitterhet, ilska, besvikelse m.m. är viktigt. Mitt råd är att delta i något anhörigprogram som kommunen ofta har. Alanon finns också för de som har anhöriga med missbruksproblematik. Där kan man även få stöd efter din mamma kanske inte längre lever. Försök göra något positivt tillsammans med din mamma om det är möjligt. Läste en bra bok, Craig Nacken, Jaget och missbrukaren. Han skriver angående hatet man som anhörig ibland kan känna, att ingen hatar missbrukaren mer än personen själv.
Hoppas du hittar ett förhållningssätt som fungerar för dig.