av frutjatskalle

frutjatskalle
tors, 2019-02-07 - 10:28

Jag är en tjej på 28 år, jag är sedan 1.5 år gift med den mest fantastiska man jag någonsin träffat. Vi har snart varit ett par i 6 år.
I vårt liv har vi varit med om alldeles för mycket, inom loppet av två år förlorade jag min mormor, min kusin och sedan min systerson som dog när han endast var 1 år och 4 månader. På min mans sida har det varit drogrelatersde problem och liknande. Det har helt enkelt varit en mycket kämpig tid där man många gånger velat ge upp.
När jag förlorade min systerson i en hemsk sjukdom, strax före jul 2018,bestämde jag mig för att mitt liv inte ska handla om tragik och sorg. Visst att livet kommer kantas av allt man formas av, men händelserna ska inte få bryta ner mig. Jag har valt att omfamna livet trots orättvisor m.m. Medan min make bara dricker. Han dricker och dricker, varje dag! Det har bara eskalerat under dessa 6 år. I början var det på helgerna han drack, men nu är det varje dag. Varje dag. Det är både öl, vin och starksprit. Han har bara timmar på två olika jobb, vilka han sköter, men gör ingenting för att skaffa ett "riktigt" jobb. Samtidigt som jag studerar 100 % och arbetar virka 50 %.....
Han börjar ofta dricka vid 15 tiden, och dricker sedan till nästa dag. Ja. För han sover inte. Istället sitter han vid datorn och spelar ett jökla dataspel och är 32 år gammal!

Jag har tagit upp hans alkoholproblem så många gånger, antingen är han mottaglig för det och säger att han vet att han har problem och ska sluta. Eller så får jag höra att jag överdriver och är för känslig. Att han håller mig vaken 3-4 nätter i veckan när han spelar dataspel, det bryr han sig inte om.
Jag älskar honom så otroligt mycket och vill hjälpa honom, men känner att mina händer är bakbundna medan han sover ruset av sig i soffan.
Han skyller alltid på saker till varför han ska dricka. Det kan vara alltifrån att han inte har ett jobb till att hans kusin är psykisk sjuk. Eller så tar han upp förlusten av min systerson, och då ser jag rött!! Det är kanske luddigt skrivet av mig, men jag känner helt enkelt att jag inte orkar mer..

Vi har inga barn, men jag kämpar för att gå ner i vikt för att vi ska kunna skaffa barn inom snar framtid, men varför ska bara jag kämpa? Varför är det bara jag som ska ta tag i saker?
Han har även börjar spela mycket på både casino på nätet samt att han går till pizzerior och spelar på maskin. Här ska tilläggas att hans farbror som är hans bästa vän, har exakt samma problem - och dessa två umgås ofta eller spelar data med varandra.

Hur ska jag göra för att han ska förstå att han inte bara skadar mig utan mest sig själv? Vad kan jag sägs och göra för att han ska förstå hur dåligt jag mår över hans alkoholkonsumtion?

Djävulsdansen
tors, 2019-02-07 - 10:56

Den vånda och ångest du känner tyvärr
Mitt råd till dig är att om han inte inser sina problem och söker hjälp/ behandling så skaffa inga barn med honom!!
Skaffa dig ett eget liv utan honom.
Ett familjeliv med en alkoholist är en omöjlig ekvation som bara kommer att göra dig och ev barn illa. Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag agerat annorlunda för länge sedan. Lätt för mig som sitter kvar med min alkoholist att komma med förslag som jag inte själv kan leva upp till men inbillar mig det är lättare ju tidigare man tar steget och går! Lycka till och sätt dig själv i första rum
Det är du värd!

frutjatskalle
mån, 2019-02-11 - 19:24

Hej. Efter att jag postade detta inlägg förra veckan, tog jag mig en rejäl funderare över vad jag anser är viktigast i mitt liv. Det är helt klart mitt egna mående (har levt med en man tidigare när jag var yngre som misshandlade mig psykiskt under ett par år..) och min familj. Jag beslutade mig för att ta ett sista ordentligt snack om alkoholen med min man, jag lade alla korten på bordet och sa som jag känner. Jag har gjort detta tidigare, men då har jag mest varit arg. Denna gång grät jag av panik och jag bad honom verkligen att be om hjälp.
Jag var beredd på att han skulle neka att han har alkoholproblem, att han skulle skämta bort min oro och mina känslor. Men det blev helt tvärtom!! Vi samtalade i flera timmar och han var väldigt mottaglig, han sa till och med att han själv insett att det gått utför och att han är sjuk. Vi har nu idag gjort upp en plan om hur vi ska tackla alkoholproblemen och ska tillsammans söka hjälp. Det känns väldigt skönt, men jag slappnar inte av riktigt ännu.
Jag ska försöka finnas där och stötta honom, men jag ska inte glömma bort mig själv. Det blir inga barn gjorda så länge han har problem och dricker aktivt. Jag vågar inte riktigt ropa hej än, men det kändes väldigt skönt att han var mottaglig och att han inte gjorde som vid tidigare samtal, skrattar bort min oro.
Nu ska vi kämpa tillsammans. Tillsammans för ett liv som ska räcka länge.

Livet83
mån, 2019-02-11 - 19:35

Dina ord i sista inlägget är kloka när det gäller att vänta med att skaffa barn ❤️Och jag vill bara förstärka det. Jag är uppväxt med en mamma som är alkoholist och jag önskar innerligt att inga barn ska behöva växa upp i såna förhållanden ❤️ Kram!

frutjatskalle
tis, 2019-02-12 - 14:11

Tack, ja jag försöker att tänka logiskt, iallafall ibland ?
Både igår och idag har min man varit väldigt pigg och alert och gör saker. Känns som att han faktiskt förstod hur illa det blivit och att han vill förändra det. Men jag slappnar som sagt inte av än. Men ingen alkohol än så länge, känns skönt!

frutjatskalle
fre, 2019-02-15 - 23:53

Idag var vi och jobbade tillsammans, på en anhörings restaurang där jag arbetat i många år men slutade för att studera för ett år sedan. Men ikväll var vi alltså där.
När vi satte oss i bilen (jag kör då mannen ej har körkort) och är på väg att åka de 10 mil vi har hem, så är det första han gör att öppna en ölburk. En långburk. Djupa klunkar och plötsligt är burken tom. Då öppnar han ytterligare än. Jag biter mig i tungan, känner irritationen blossa upp och jag är så besviken och äcklad. Ja, jag är äcklad av min egna man. Varför måste han dricka det första han gör?!
Jag frågade lugnt och sansat (brusar lätt upp pga adhd) om han drack ölen för smakens skull eller för att få ett snabbt rus, med tanke på att han svepte. Han svarade då att han var ute efter ett lugn för att kunna somna när vi kommer hem.
Så många gånger jag fått detta svar. Så många gånger som jag låtit bli att fräsa och försökt att tygla mina känslor. Denna gång likaså.
Tårarna bränner bakom mina ögonlock och jag mår illa i hela kroppen, hjärtat slår fort och jag har metallsmak i munnen... Varför ska jag vara så jävla förstående för?! Varför ska jag lyssna på dåliga bortförklaringar och skit?!
Varför kan inte jag bara få skrika att jag inte orkar mer!? Att jag vill att han rycker upp sig och gör något åt detta! Gör något åt ditt förbannade liv. Jävla idiot.
Jag är så besviken och ledsen och arg att jag inte vet vad jag ska göra. Jag äcklas av alkohol. Äckliga jävla äckelalkohol.