av Sockerkaka

Sockerkaka
mån, 2019-03-04 - 07:56

Är i kast med att separera en andra gång från min 4-årings pappa.

Vi separerade första gången för 1½ år sedan, och bodde då isär i 6 månader med barnet boendes 3 dagar vardera. I samband med den första separationen övergick hans riskkonsumption till full blown missbruk med abstinensbesvär. Jag förstod aldrig hur illa det var, förutom att när han inte hade barnet kunde jag hitta spritflaskor överallt i våran gemensamma lägenhet där han bodde kvar. Han berättade efter några månader att han själv hade sökt hjälp för sitt alkoholmissbruk hos vårdcentralen och sedan beroendemottagningen. Han försökte dra ned på sin alkoholkonsumption men tog några återfall då och då, så jag flyttade tillbaka hem för att han lättare skulle kunna fokusera på att få bukt med sitt missbruk. Det gick till slut ganska bra och han gick på antabus utan återfall i sex månader.
Han slutade med detta nu i julas och tog sitt första återfall (som jag känner till) för cirka 2 veckor sedan. Han lovade då att återgå på antabus men tog ändå ett återfall igårkväll, 2 dagar efter senaste antabusdosen, när jag hade träffat en kompis på dagen. Jag visste inte att det gick att dricka så tätt inpå antabus men han verkade må "bra" förutom att jag hörde direkt att han var påverkad. Jag konfronterade honom och han erkände men gick i försvarsställning. Några citat:
"Det finns 1000 andra föräldrar som dricker och gör mycket värre saker, men jag kan inte dricka för då är jag en dålig förälder!"
"Jag gör ingenting dumt när jag dricker, ingenting har någonsin hänt när jag varit med (barnet) och druckit"

Och även om han försöker urskulda sig så säger han att han skäms för återfallet, att han inte vill dricka egentligen och hans lösning på att jag ska kunna lita på att han inte dricker med vårt barn igen är att han ska gå på antabus dagligen.

Någon som har erfarenhet, någon form av okej vardag, lösning, tips osv?

När vi separerar, flyttar isär kommer jag inte kunna övervaka honom dagligen så han inte faller tillbaka. Vilken hjälp finns att tillgå?
Hur klarar ni som separerat av att lämna ifrån barnen till en nykter alkis med risk för återfall? (Orosmässigt alltså)
Vad är poängen med att separera, om ens liv ändå kommer gå ut på att vakta sitt barn och ex 24 timmar om dygnet?

Dekhard
mån, 2019-03-04 - 21:29

Är i liknande sits.

Min alkoholist fru ( nu mera nykter i +120 dagar) släppte bomben i sommras om att gå isär.

Vi gick några gånger hos familjeterapin i kommunen, ingen av oss kände att det gav något.

Vi bodde varannan vecka med barnen i lgh. Hon distansierade sig mer och mer ifrån mig, barnen, ja alla.

I höstas kom erännandet att hon är alkoholist, hon söp bort känslorna för mig och oss. Hon får behandling via arbetsgivaren (26 månader).

Fram till årsskiftet var det behandling 3 gånger i veckan (mån,ons,fre) + AA. Nu har hon behandling 1 ggn i veckan.

Hon är fortfarande känslomässigt avstängd om oss.

Vi är nu mera särbos på riktigt, hon har sin lgh och jag har min. Vi ska ha barnen varannan vecka, men det är nästan bara jag som får ta hand om dom ändå. Det känns som att hon har bytt beroende, arbetet går först. Jag sliter häcken av mig med jobb, med barnen.

Det känns som att jag snart går under, jag får ingen luft. Men jag kör på i 200 för barnens skull, de är de 3 viktigaste personerna jag har.

Jag försöker ta hand om mig själv och mitt egna mående. Går på Al-anon möten. Men jag har svårt att få tiden att räckatill till mig själv.

Processen i hennes nykterhet och mitt tillfrisknande kommer ta tid. Det kommer vara mycket upp och ner för oss bägge.

Ursäkta röran, är nere i en dal och brottas just nu. Har missat några möten och det märks i mitt mående.

Ta det lugnt så löser det sig

En dag i taget

Tack