av InteMera

InteMera
tis, 2019-01-22 - 16:00

Ja 3 veckor höll det. Hans nykterhet. Idag blev han hemma och var ”sjuk”, och jag vet vad det brukar innebära. Möttes av en aspackad man när jag kom hem från jobbet.

Tänk att man kan skanna av vibbarna redan innan dom ens börjat dricka, att man på förhand som en spåkvinna vet när det ska bli fylla. Tänk om dom kunde lyssna på en och låta bli, om man sade till? Om man sa det högt att idag kommer du att dricka om du inte sysselsätter dig med annat. Är det bara vi anhöriga som ser det så tydligt? Eller är dom medvetna men istället på ett förväntansfullt sätt, att dom själv vet idag ska jag bli full och på nåt sätt mår bra av den vetskapen? Är det liksom en del i tjusningen, att spänna upp sig inför och se fram emot att börja dricka? Eller är det bara en viss sinnesstämning som leder till första klunken, och sen går det liksom överstyr av egen kraft?

Efter dessa tre veckor med en normal karl i huset hade man nästan hunnit börja fundera i banor av att jag kanske borde hyra ut min lägenhet istället, kanske jag inte själv skulle behöva den trots allt när han nu varit nykter och allt. Vad lättlurad man låter sig vara, man invaggar sig själv i falska förhoppningra för minsta ljusning. Tre veckor och så är allt som vanligt med honom fyllesnarkande i soffan, en tisdagseftermiddag.

Ikväll blir det således fortsatt renovering med ny gnista, jag fokuserar på mig och barnen och orkar faktiskt inte annat än sucka åt hans eviga drickande. Tillbaka till plan A alltså, att jag och barnen ska få det bra och vad han väljer att göra är upp till honom. Tänker inte ödsla mer sorg och önsketänkande på honom.

InteMera
ons, 2019-01-30 - 07:51

Tänk att ens intuition aldrig har fel. Skrev 5 januari att jag har en känsla av att nåt kommer hända. Och det har det gjort. Jag är sjukskriven för en gammal åkomma som smärtar till igen så jobb är omöjligt och samtidigt har mannen fått veta att företaget han jobbar för läggs ner så nu blir han utan jobb om han inte fort hittar nåt annat. Jag är livrädd.

Redan igår for han ut i garaget och kom inte in på hela kvällen, drack väl sin starköl jag såg i en hylla där tidigare på dagen. Nu om nånsin är risken enorm han trillar ordentlig i spriten och jag känner mig hemsk som samtidigt tänker att jag tänker minsann inte stanna här och försörja honom om han är utan jobb, utan pengar och sen dricker.

Jag vet att jag kommer bli tvungen att gå tillbaka på jobb oavsett hur jag mår, jag som faktiskt tänkt vara sjukskriven så länge som jag har ont för att sluta vara duktig flicka men ja nu måste vi ju ha åtminstone en inkomst så det är bara att ta mediciner och streta på oavsett. Varför är det precis alltid så att när jag för en gångs skull skulle behöva få vara svag och tas omhand så blir det alltid han som har det värre och så ska jag bita ihop och hålla karusellen gående? Saker som händer honom drabbar alltid mig och det är ingen som undrar hur jag ska orka. Är så trött på det. Sist han var utan jobb för rätt många år sen var han odräglig med sitt drickande, och man visste aldrig vad som väntade när man själv kom hem från jobbet. Vill inte ha det så igen.

Och med värk i kroppen går renoveringen i min lägenhet verkligen inte fort framåt men jag måste bara hitta mina superkrafter för att komma framåt, komma vidare för jag tänker verkligen inte sitta och se på om han tänker bli hemmasittande med sina flaskor. Inget gott kommer ur det att gå hemma men kanske jag som är förhandsnegativ, kanske han hittar ett bra jobb som han trivs med och inte känner behov av att dricka? Ja önskedrömma kan man alltid.

InteMera
fre, 2019-02-01 - 19:44

Också ikväll skulle det drickas till en fylla i garaget. Raglade in för en stund sedan och sjasade resten av oss i säng för nu var det dags att sova tyckte han och bäddade ner sig själv på soffan.

Orkar inte ens protestera mot galenskapen för då får jag bara höra att han har minsann inte druckit, varför låter jag barnen vara uppe mitt i natten (klockan 19.30 på en fredag), han är sliten som är orolig efter att ha fått sparken och bla bla bla. Alltid en god nog ursäkt i fickan för att ta sig en fylla. Lugnast att låta honom somna så slipper barnen höra bråk åtminstone. Är bara så less på dethär nu.

Hoppas nån annan därute har en trevligare fredagkväll!

Ansan64
fre, 2019-02-01 - 21:57

Min fredagkväll tillbringar jag ensam framför tvn. Min äkta hälft somnade innan 19:00. Jag hoppas verkligen att du och dina barn kan hitta någon slags ro och få en så trevlig fredagskväll som möjligt. Det gäller att hitta guldkornen, även om de är små. Just nu är mitt guldkorn att det är JAG som bestämmer vilket program jag vill se på tvn.
Sköt om dig och hoppas din helg blir lugn. Kram

Nordäng67
fre, 2019-02-01 - 22:26

Fredagkvällen ensam efter massor med snöskottning! Du har redan börjat gå din egen väg, du har en egen strategi! Och det är bra för då hittar man sig själv igen. Kram och hoppas du får en vilsam helg!

Livet83
mån, 2019-02-11 - 15:59

Jag är uppväxt med en mamma som är alkoholist. Idag är jag 35 år, 3 egna barn och en usel relation till min mamma. När jag tänker tillbaka så inser jag att min högsta önskan är/var att min Pappa tog tag i det. Han skulle tagit oss barn och flyttat från henne. Hon skulle blivit tvungen att välja mellan alkoholen och oss barn tidigt under sin alkoholism. Vi barn förstår mer än vad vuxna tror och vi mår oerhört dåligt av allt som sker i ett hem med alkoholism. För din egen skull och för dina barns så hoppas jag innerligt att Du finner styrkan att genomföra flytten! Ni är värda att må bra!! STOR KRAM!!

InteMera
tis, 2019-02-12 - 20:45

Tack Livet83! Jag är också uppvuxen i ett hem med för mycket alkohol och minns väl den otrygghet jag kände. Jag konfronterade en gång min mamma om mina minnen, att jag minns de hetsiga bråken mina föräldrar hade fulla på nedrevåningen när jag var barn. Min mamma förnekade allt och sa jag inbillar mig, att det aldrig hänt. Att jag kommer fel ihåg. Men det vet jag ju jag inte gör. Hon dricker fortfarande för mycket och lever ensam och undrar varför ingen vill hälsa på.

Så ja jag vet att barn ser och förstår. Därför försöker jag prata med mina barn om det som är svårt, så de känner sig sedda och hörda även innan någon flyttat. Och ja jag vet både barnen och jag är värda bättre.jag har bara valt att göra ändringar i min egen takt och på ett sätt som jag tror blir bra också för barnen på sikt.försöker undvika överilade beslut och förhastade ogenomtänkta praktiska drag för att bespara oss alla bråk och elände på sikt, men samtidigt utan att dra ut på processen längre än nödvändigt. Det kommer att bli bra för mig och barnen även om det just nu tar lite tid, men även små steg leder framåt som bekant och vips är man framme.

Livet83
tis, 2019-02-12 - 21:19

Gläder mig att du tänker på dina barn, att de känner sig sedda och hörda i detta ❤Och att de förstår att det inte är normalt men inte heller att de ska känna skam för vad som sker i familjen. Jag kan inte ens föreställa mig att vara i din sits, hur tufft det måste vara så jag har full förståelse för att du tar små steg. Små och viktiga steg.

InteMera
mån, 2019-03-04 - 20:04

Några veckor sen jag skrivit här sist och ungefär lika många fyllor har passerat.

Ikväll sprack ballongen för mig när hans småfulla elakheter sipprade fram igen. Jag exploderade.. all skit jag burit inom mig ville fram, ville ut. Måste ut. Och ut kom allt.

Men som så många gånger förut till absolut ingen nytta. Han blev som väntat varken ledsen eller ville reda ut nåt, tyckte jag härjar och lagar drama, hittar på saker och överdriver och tycker synd om mig själv så mig skulle han minsann varken prata med, be om ursäkt av för nåt eller hjälpa med nåt alls i framtiden. Så var det några vändor in och ut i garaget och nu snarkar han som inget hänt på soffan.

Suck. Försök nu reda ut nåt, kompromissa eller lösa nåt när det alltid är hans lösning, huvudet i sanden, in med spriten och hoppas ingen minns nåt imorgon.

Har än en gång sagt jag inte står ut med fyllan. Men han lyckas svänga allt till att handla om mig, alla mina fel och brister som alltid är tusen gånger värre än nåt han gjort.

Nåja, vet inte vad jag väntat mig skulle vara annorlunda denhär gången.

Ullabulla
mån, 2019-03-04 - 20:35

I din värld skapa fasta dagar med barnen i lägenheten oavsett om han dricker eller inte?
Dvs planera för egna dagar tillsammans med barnen som ni fyller med vettiga saker.
Och han är helt enkelt inte välkommen oavsett om han dricker eller inte?
Du kan ju då när du inte orkar stå emot,eller inte har kraft återgå till ert gemensamma boende.
Dvs låt din kraft och energi avgöra var du lägger din tid.
Inte hans fyllor.
Då kanske det blir så att han "passar på" att dricka eller tycka synd om sig själv när ni inte är hemma.

Men vem förlorar på det?
Inte är det då ni.
Då frikopplar du så att säga ditt liv från hans på samma sätt som han gör nu när han går in i sitt drickande.
Just nu blir du ju mer av en marionett som dansar utefter hans drickande?
Hårda ord som vanligt från en i grunden mycket förstående Ullabulla som ju varit exakt där du är.

InteMera
tors, 2019-03-07 - 23:11

Som vanligt har du rätt. Jag borde fokusera mera på att göra som jag själv vill och planera helt utan inverkan av hans görande. Jag tänker att om jag planerar mitt kommande och gående helt utan hans påverkan så är vi liksom inte längre ett par. För par tar hänsyn till vad den andra vill och planerar liksom tillsammans. Och då slår det mig att det bara är jag som ser det så. Han tar inte hänsyn till mig, han gör som han vill, medan jag anpassar mitt liv efter hans. Så vi är oavsett inget par enligt min syn då det skulle kräva att båda agerar likadant. Så ja jag är duktigt medberoende, fixar och parerar ifall han är full och när han är normal gör jag då också som han vill och finns där.

Ping, där trillade polletten ner. Jag dansar helt efter hans pipa och han verkar vara nöjd med sitt liv i och med det. De gånger jag inte gjort det väntade blir han arg och sur, mönstret bryts och han kanske då till och med känner en oro jag på riktigt ska lämna honom.

Ja god vänner, dethär med medberoende börjar jag tror också är en sjukdom...

Ansan64
fre, 2019-03-08 - 08:05

Jag känner, och gör likadant, InteMera. Försöker planera min dag, trots att det tar emot. Vi är ju ett par och jag vill ju att vi gör saker tillsammans. Detta gör att jag släpper mina planer när han är nykter. Snacka om anpassning. Det är en lång process att inse att, för att jag ska må bra, måste tänka på mig och planera utifrån vad jag vill göra. Det är viktigt att vi stöttat varandra på detta forum, åtminstone är det den feedback vi behöver så väl.

Ullabulla
fre, 2019-03-08 - 09:11

När det pingar till.
Man kan läsa samma rader hundra gånger och tänka ..hmmm. kanske finns en sanning där.
Och till sist tar man ända in i ryggmärgen in saker som gäller för en själv.
Förnekeslerna och de egna lögnera för vad man befinner sig i faller.

Och då kan man se,åtminstone för en stund och kanske orka dra upp nya strategeier.
Så ja,för mig är det ett sjukdomstillstånd eller åtminstone känslotillstånd som man kliver in och ur.

InteMera
lör, 2019-03-09 - 16:22

Idag har jag gjort nåt för och med bara mig själv! Och det kändes underbart!
Ska nog fortsätta jobba på mig själv, har nånstans bestämt mig för att frikoppla mig från hans drickande och hur det får mig att må, och börja sätta energin på att göra saker jag gillar och som stärker mig.

Ansan64
lör, 2019-03-09 - 18:12

Kul att du gjort något som lyfter dig. Hoppas din helg blir lika bra. Kram

InteMera
lör, 2019-03-09 - 18:58

Hoppas du också har en lugn helg fylld med sånt du gillar! Kram tillbaka☀️

Ansan64
lör, 2019-03-09 - 20:16

Tack InteMera jag jobbar på det, fast det är ensamt ?. Det har iallafall börjat bra. ??.

InteMera
tors, 2019-03-28 - 18:56

Jag har snart slutfört det omöjliga, en renovering helt på egenhand och det till på köpet med en smärtsam skada som väntar på operation. Jag ska slita några få dagar till innan bostaden blir klar, jag har bestämt mig för att få det gjort före min operation för sen kan det dröja innan jag klarar av att hålla i ens en hammare. Och allt detta slit för att min man dricker. Jag tål inte alls vara i samma hus mer när han druckit, han behöver inte vara mer påverkad än att jag ser han druckit nåt så åker jag iväg och byggjobbar, istället för att kunna vara hemma och vila som jag ibland så desperat skulle vara i behov av.

Men ilskan och obehaget för hans fylla får mig att åka och slita ändå, för jag vet att åtminstone det leder framåt till nåt gott. En egen bostad som ser ut och fungerar exakt som jag vill ha den, där det finns lugn och ro och harmoni framför allt. En oas för mig och barnen dit vi sen ska kunna åka för att koppla av och umgås kortare eller längre tider, antagligen sen också bo på heltid.

Jag försöker känna mig tillfredsställd att jag åstadkommit nåt för mig själv men kan i samma andetag ändå inte låta bli att känna det är så orättvist att jag måste göra detta. Han dricker och slappnar av, jag dubbelarbetar för att ens kunna existera. Det har i alla fall stärkt mig och nu har jag åtminstone tak över huvudet vad som än händer sen!

Nordäng67
tors, 2019-03-28 - 23:19

är jag av din renovering! Känn dig jättestolt! Och vilken bra strategi att åka och renovera när det är otrivsamt där hemma. Då har det kommit nåt gott ut av den tiden! Heja dig?? kram