av Denhärgången

33 helnyktra dagar.
Bråkade med min pojkvän, skulle trösta mig med en folköl.... Krasch.
Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att ha ett riktigt liv.
Känner mig mindre ensam när jag läser om alla er.
Dag 2 idag. Nu kämpar vi.

Adde
tis, 2019-03-12 - 09:47

prova AA och hitta en ensam kvinna som liksom du kämpar i det tysta ? Det finns många där ute....
Eller sök upp oss på fb så kan du häva ur dig i realtid så du dödar trollen snabbt ?

*blåserpåarmen*

Denhärgången
ons, 2019-03-13 - 20:47

Jävlar vad det kör med mig. Jag känner att jag har tappat lite självförtroende, det är som att jag inte tror på att jag kan stå emot. Jag väljer självhatet och väljer att trilla hela vägen ner. Ikväll tänkte jag att jag önskar att jag fortfarande drack, för det var så enkelt att det var det som var felet. Nu är jag nykter och ändå värdelös, då är det ju liksom bara min person som är fel.
Mm, hallå. Nu får det väl liksom ändå vara nog. Kan jag inte bara lägga ner att tycka så förtvivlat illa om mig själv?
Jag försöker ha acceptans med att det här är lite tillfällig svacka. Jag vet bättre än såhär, allt jag har lärt mig gäller ju, jag kanske bara inte orkar just nu. Det kommer bli vår tex, visst blir det?

Denhärgången
lör, 2019-03-16 - 07:22

Igår en liten stund var det plötsligt bara stilla. Mina barn gömde mig i ett bollhav och jag tänkte inte på något annat än hur lyckligt lottad jag är. Idag vaknar jag lätt och nyfiken.

Denhärgången
mån, 2019-03-18 - 20:41

Idag känner jag mig stor.
Jag orkar och kan och närvarar. Jag är precis den mamma jag vill vara. Det går trögt med jobbet men jag är tuff. Jag tänker bara ganska lite på döden och poängen. Tack livet för att jag är nykter.

Svewild
tis, 2019-03-19 - 07:24

Varm kram ?? Lyckliga barn som får umgås med sin nyktra härliga mamma ❤️

Denhärgången
sön, 2019-03-24 - 19:15

Jag är så helvetes trött på att skriva här när det går åt helvete, men jag tänker att det terapeutiskt har en poäng. En dag om tusen år ligger allt det här bakom mig och jag kan se tillbaka på hur det såg ut när jag lärde mig hitta trygghet i mig själv.
Om jag försöker se ett mönster just nu så verkar det vara att ju bättre det går desto hårdare tar jag sönder mig själv när jag tar sönder; och jag kommer alltid ta sönder.
Igår freakade jag på min pojkvän av den enda anledningen att han försöker tycka om mig, och då måste jag bara bevisa för honom att det inte finns något i mig att tycka om. Idag slår jag ihjäl mig själv. Det här kommer aldrig att gå. Varför varför varför varför varför gör jag såhär mot mig själv. Och om lösningen är att jag ska tycka om mig själv, hur i hela satans jävla helvete ska det gå till? Jag måste ju först bli en person som innehåller någonting som överhuvudtaget är värt nåt?
Jag står inför den svåraste veckan i mitt liv. Så det är väl ingen tillfällighet att jag inleder den med att sabba det enda som skulle kunna avlasta lite. Jag vet på riktigt inte vad jag ska ta mig till. Det finns såklart bara att resa mig och fortsätta kämpa, det är ju det vi gör här inne, men jag förstår inte hur jag ska orka det, hur många gånger jag ska orka det, och varför, när det ändå bara kommer bli exakt likadant om några dagar. Jag har ju förändrat allt jag kan, jag har bestämt mig för att kämpa emot det, varför lyckas jag aldrig göra det bättre?
Fuck vad jag satt mig själv i skiten.

Denhärgången
mån, 2019-03-25 - 09:24

I väntrummet på samtalsmottagningen. Kära rymden och allt som är större: låt det här bli dagen jag hittar någonting att försöka.

Denhärgången
tis, 2019-03-26 - 17:29

Jag provade något nytt idag.
Det var i paniken över skammen över min ensamhet, jag är ganska ofta där. Jag vill gömma min ensamhet längst ner i helvetet och jag gör vad som helst för att låtsas att den är självvald, att jag bara är ett missförstått geni, att jag trivs med den. Jag skyddar mig i tiotusen tankekonstruktioner innan jag ens hinner tänka att någon skulle kunna upptäcka den och förakta den. Så idag provade jag att säga ut den. Jag testade idén att jag kan berätta att jag är ledsen över att jag är ensam istället, och att det faktiskt skulle kunna göra mig lite mindre ensam.
Det slog tillbaka gånger tio tusen. Skam är inte att leka med. Jävlar i satan alltså vilka demoner jag väckte genom att blotta detta heliga mörker. Och knäppa beteenden. Men det var som att jag i alla fall nu var lite medveten om att det var knäppt medan jag gjorde det (liksom be om hjälp och be dra åt helvete i samma mening) och hade nära till förlåt.
Det är den här vägen man måste gå, eller hur, genom det fruktansvärda och sen ut. Bara nöta tills det inte bränns längre:
Jag är mer ensam än jag vill vara
Jag är mer ensam än jag vill vara
Jag är mer ensam än jag vill vara.

Tack för att ni finns.

Denhärgången
ons, 2019-03-27 - 15:33

Jag är hos mitt ex och matar katten. Jag tassar på tå som att jag gör intrång i en främmande värld och snokar, försiktigt. Det är ett och ett halvt år sedan det här var mitt.
I kylen står två halvfulla kaffemuggar rödvin. Jag ser mig själv som om det var igår, smyga in i kylen, ljudlöst öppna dörren, svepa vad som helst gammalt kvarglömt, avslaget, vinägerstinkande. Och de där kaffemuggarna. Började han ta över mina vanor när jag gick? Jag trodde han drack ur kristall.
Jag tar upp en mugg och luktar.

Denhärgången
fre, 2019-03-29 - 15:37

Jag fattar inte.
Jag orkar inte. Jag kan ju inte existensen. Det blir ju bara värre vad jag än gör. Det är ju nåt fel här på insidan, det går ju inte.
Jag är så jävla förtvivlad.

Denhärgången
fre, 2019-03-29 - 16:17

Jag förstår inte vad det är som händer. Jag tycker att allt är okej och att jag klarar livet ganska bra, och sen rasar jag bara plötsligt rakt ner i en spiral av självhat och destruktivitet. Jag hittar liksom inte ut. Tack för din kram.

Svewild
fre, 2019-03-29 - 23:41

DU är ALDRIG ensam, såå bra att du skriver här och förhoppningsvis får en o annan tanke på vad som sker o vad du kan göra..
Jag tycker att det var JÄTTE starkt av dig att säga hur du mådde, att dina( kollegor) som jag uppfattat det, inte fattar vad du blottat.. skam på dem!
Starkt av dig, stå på dig o önskar dig allt gott?

Denhärgången
lör, 2019-03-30 - 06:51

Tack för era svar.
Ja, det hjälper mycket att berätta. Det blir som att lägga det utanför hjärnan, formulera det tills det blir logiskt.
Jag blir förtvivlad för att kampen mot den här ångesten är så lik kampen mot alkoholen. Det känns som att precis när jag landat i att jag slutat dricka måste jag göra precis samma resa en gång till. Jag försöker tänka nytt på det idag, kanske som att det här är den riktiga kampen. Jag var tvungen att sluta med alkoholen för att komma till ett läge där jag kan börja slåss. Det ger mig hopp.
Det är också som att jag känner mig alldeles utmattad för att alla livsförändringar som skulle göra livet bättre bara lämnat mig trasig, ledsen och jävligt ensam. Jag tror att jag gjort det svåra och det här är vad det blev. Men tyvärr måste jag ju se det här på samma sätt, det har bara fan precis börjat. Det praktiska var den lätta biten, som tog mig fram till läget där jag har något att kämpa för.
Det blir alltså inga nerförsbackar som jag såg fram emot, jag har som vanligt haft för bråttom, det är uppåt uppåt uppåt och jag är liksom precis en millimeter upp.
Jag tror att det här kan hjälpa mot hopplösheten. Det är som att ångesten får fäste i att den förstör något som är bra, liksom hahaha du trodde det var lugnt men här kommer jag och är skitläskig, så om jag inte låter den få den funktionen kommer den skrämmas mindre?
Jag har också bestämt att bara helt enkelt inte tillåta den att komma i närheten av att förstöra mina relationer. Jag tror att det ska hjälpa att prata med någon när det värsta sätter in, men det stämmer inte, det blir bara värre. Det är precis som att vara full, jag blir bara elak och destruktiv och kastar ur mig saker jag inte menar, det blir svårare och svårare att reparera. Jag måste vara själv i de tyngsta attackerna. Jag kan ju skriva här.
Det var någon här inne som lärde mig tänka att det går över på 20 minuter. Jag ska försöka hålla fast i det.
Idag ska jag träffa familj. Jag är livrädd. Det är inte konstigt att det här blev en av de värsta ångestveckorna, jag visste ju att jag skulle vara helt paj inuti av anspänning. Jag försökte förbereda men jag var kass på det, precis som alla tidigare försök att förutse situationer som triggar drickande, om man inte är där så kommer det ändå bara bli kaos ju, det är något som måste hända inuti först. Hur som helst, jag är rädd idag. Och lite starkare än igår. Tack för att ni får mig att känna mig oensam. Jag låtsas att ni är med och håller mig i handen.
Vad himla fint att se dig, VM, jag hoppas med hela kroppen att livet lättat lite för dig sen sist.
<3

Sisyfos
lör, 2019-03-30 - 07:48

Just de där negativa känslorna eller tankarna är de vi troligtvis vill ha tyst på och då är lösningen alkohol. Eckhart Tolle har med jämna mellanrum höjts till skyarna här inne och det finns några youtubeklipp som är rätt intressanta, som handlar om våra tankar och vad vi vinner med dem och hur vi kan kontrollera dem:
https://m.youtube.com/watch?v=j91ST2gtR44
Jag tycker det är oerhört intressant att tänka sig att tankarna kanske finns där just för att vi ska till belöningen alkohol och att vi egentligen har makt att bryta detta, men kanske måste vara lite mer medvetna i ett tidigare stadium.

Jag har ännu inte läst några av hans böcker och uppenbarligen har jag ännu inte lärt mig det hör, men det borde vara görligt att få stopp på tankarna.
Hoppas att allt ordnar sig för dig.

AlkoDHyperD
lör, 2019-03-30 - 18:22

Man kan inte heller stoppa ångest.
Däremot kan man låta alltihop finnas. Även skammen.
Det är kampen mot tankarna, kampen mot känslorna som är skadliga, strategierna för att få bort naturliga mänskliga reaktioner.