Fyra veckor, snart en månad, brukar vara en milstolpe. Att få byta ordet dag till månad.

Du har så många bra reflektioner, vilket brukar ett extra skydd när det gäller att stå emot.

Du är bra, fortsätt så.

Körde skräp till tippen. Solen gassade. Tussilago i vägrenen. Korparna kraxade. Mängder av människor som börjat vårstäda på tomten. Så även jag. Jag slängde skräp för drygt tre månader. Det blev en hel del.
Passade på att räkna antalet flaskor alkohol som jag hade tömt mellan jul och den 3 mars då jag slutade att dricka. Det blev 56 flaskor Chianti Ruffino, 10 flaskor olika sydfranska rödviner, 4 flaskor Chardonnay, 3 helflaskor och 4 halvflaskor Tullamore, 1 flaska konjaksglögg. Jag har druckit 99 procent av detta, min fru resten. ?

På skliniken. Skall blåsa. Idag är det 29 dagar sedan jag drack sist. Och trots en del kraftiga sug på eftermiddagarna går allt enligt plan. Det är t o m så att jag funderar på att fortsätta min nykterhet för gott, även efter mina tre planerade vita månader. Jag har alltid varit en person som stått för någonting. Jag har konkret kämpat i miljöfrågor, i rättvisefrågor, engagerat mig politiskt. Men ju äldre jag blivit desto mer loj har jag kommit att bli. Visst kan jag än idag bli nästan farligt arg när jag läser om orättvisor av olika slag, men det är flera år sedan jag aktivt engagerade mig i någon kamp. För fyra år sedan ledde jag kampen mot en ny bergtäkt i min närboendemiljö. Fan vad jag brann för den kampen. På något märkligt sätt har mitt nya, nyktra jag fått mig att känna mig viktig igen, att jag är någon som vill något. Kände mig t ex skitcool när jag beställde Ramlösa på krogen i fredags (det är fånigt, jag vet). Jag är återigen engagerad i en kamp för något viktigt - den här gången mig själv.

Styrka önskar jag er alla här på forumet. Och kom ihåg, det är ju bara måndag, den första dagen på resten av våra liv.??✌

I morse när jag vaknade trodde jag att jag var full. Hade drömt hur jag drack vin. I drömmen var alla vänner, min fru och till och med jag själv, arga på mig. Vi skällde ut mig efter noter. En mycket konstig dröm. Oavsett vilket, så skönt det var att vakna och inse att det bara var en dröm, att jag inte hade druckit. Men så långt har det alltså gått i min kamp för ett nyktert liv att jag till och med skäller ut mig själv i drömmarnas värld om jag skulle våga att dricka rött där. ?

1 månad utan alkohol idag. Det känns skitbra. Jag tänker fira med en stor chokladkaka och en bulle. Har gått upp över tre kg sedan jag slutade supa. Men hellre lönnfet och nykter än spinkig och full. ?

Står utanför Kliniken och väntar på att de skall öppna. Dags att blåsa. Än så länge känns det viktigt att gå hit några gånger i veckan, men allt som oftast börjar jag också tycka att jag ränner här för ofta. Är kluven vad gäller att fortsätta att gå hit så ofta. Å ena sidan har jag kliniken att tacka för mycket när det gäller mina nyktra dagar hittills. Å andra sidan tar det mycket tid från arbetet att besöka stället två till tre gånger per vecka. Framförallt när de öppnar "så sent" som 8.30. Jag skulle redan ha hunnit förbereda dagens föreläsningar eller skrivit ett halvt paper om jag varit på jobbet istället. ?

Drömmarna som inkluderar alkohol fortsätter. I morse åkte jag och farsan spårvagn. Berusade. Spårvagnen tog oss direkt in i Scandinavium där KISS höll konsert. Vi svävade runt ovanför bandet och tittade ner. Sedan försökte jag skaka hand med Paul Stanley. Han var skitdryg och vägrade. Fick nöja mig med att hälsa på trummisen. ?

Gillar dem skarpt. Har nog sagt det förr, men upprepar det gärna.

Vilken kämpe du är. Är säker på att du fixar detta.

Grattis till den vita månaden!

Vaknar som vanligt tidigt även på lördagar. Ingen bakfylla idag, dag 34 heller. ?

Har funderat mycket på min uppväxt de senaste dagarna. Mina föräldrar är alkoholister, morsan har förvisso grövre problem än farsan, men ändå. De är över 70 idag. Farsan tycker själv att han är en alldeles förträfflig människa. Han älskar att "skryta" om hur bra hans barn - jag, brorsan och syrran - hade det under uppväxten. Alla resor, det fina huset. Men min uppfattning är annorlunda.

Jag gick i lågstadiet när morsan fullständigt gav upp det normala livet. Då började hon missbruka, allt som tänkas kunde. Vin, hembränt (farsan hade en apparat i källaren), mäsk, ofärdigt äppelvin, tabletter. Jag minns henne innan missbruket. Min syrra, som är sju år yngre än jag, har aldrig träffat en frisk mamma. Kanske är det det som gör att jag ändå känner en viss värme för morsan. Syrran och brorsan kallar henne "elak".

Större delen av min uppväxt (som jag minns den) var morsan full eller hade ångest. Farsan var också full, för att stå ut, antar jag. Men han jobbade under alla år till skillnad från henne. Han hade ett ganska fint arbete. När jag tänker tillbaka på mina upplevelser av livet från 7 års ålder till 18 kan de sammanfattas så här:

Morsans skriker av ångest på nätterna.
Morsan läggs in på psyket
Morsan skrivs ut från psyket
Morsan sover, skiter ner sig, spyr på hallgolvet.
Morsan, som med tiden blir väldigt tjock, sover på hallgolvet i sina spyor.
Vi åker på semestrar till Spanien och Grekland, där morsan super och sover från dag 1 till hemresan.
Farsan super varje helg.
Farsan super hela semestrarna.
Farsan spelar gitarr. Full.
Jag tar aldrig hem några kompisar eftersom jag inte vill att någon skall se misären.
Morsan och farsan slåss.
Morsan kallar mina flickvänner för öknamn.

Det finns hur mycket mer som helst att berätta.

Jag tycker oerhört illa om mina föräldrar, framförallt farsan, som lät oss barn utstå detta år efter år. Han hade kunnat göra annorlunda. Morsan var ju sjuk. Jag och syrran bad honom flera gånger separera från morsan, att ta oss från helvetet, men det skedde aldrig. Jag har aldrig förstått varför han inte gjorde det.

De bor fortfarande tillsammans. De dricker, men kanske mer sansat. Han ringer mig någon kväll i veckan, jag hör att han är påverkad. Varje gång. Jag bibehåller kontakten med mina föräldrar för mina barns skull, för att de skall ha en farfar och en farmor. Kanske också av den själviska anledningen att jag vill övervaka ett framtida arv (jag är inte jättegirig, men som många andra har jag huslån och skit). Jag är inte heller säker på att jag skulle våga bryta med dem. Och skulle någonting bli bättre av det? Jag har aldrig konfronterat dem och berättat hur jag ser på min uppväxt. Och jag kommer inte att göra det heller.

När farsan på släktmiddagarna berättar om hur duktig han har varit hela livet, om alla våra trevliga resor, lyssnar jag bara lojt och försöker le och tänka på något annat. Ibland tittar jag och syrran på varandra och skakar på våra huvuden Men vi låter honom hållas.

Mina barn har lidit av att jag dricker. Men inte så som jag när jag var liten. Men barn märker att deras föräldrar är påverkade. Och de minns det. I mångt och mycket är jag nog en bättre förälder än mina föräldrar var. Om inte, så har mina barn i alla fall en mor som inte har problem med alkohol. Hon är bäst, min fru. ? Men jag vill inte att mina barn som vuxna skall tänka tillbaka på sin barndom och enbart minnas sin far som gubben som hade ett glas rött i näven och aldrig kunde köra till och från kvällsaktiviteterna.

På kliniken för att blåsa. Mår kanonbra. Är jättenöjd med mitt nya, nyktra liv. Känner mig pigg, fräsch, tuff, snygg och smart. (Jag skryter bara här där jag är anonym ?).

Jag har bestämt mig för att klara det här. ?

Det här fixar du. ? Jag menar, du är ju både pigg, fräsch, tuff, snygg och smart. ? Härlig läsning, som vanligt.

Ville säga något ord om din uppväxtskildring. Den berörde. ?

De som påstår att inte barndomen präglar oss så mycket vet inte vad de pratar om. Tänker att det främst handlar om personer som inte haft så stora trauman. Men vi som på olika sätt haft en jobbig uppväxt bär den alltid med oss, om inte annat inombords. Sedan är det omständigheter som gör på vilket sätt vi klarar att hantera den.

Starkt av dig att kunna ge barnen en farmor och farfar, även om det måste kännas jobbigt med släktträffarna.

Det är sorgligt hur jag har gått i samma spår som mina föräldrar. Jag kan minnas hur jag som barn lovade mig själv att aldrig bli som de. Jag skulle aldrig vara berusad inför mina barn. Jag skulle inte ens dricka alkohol. Och här är jag, en alkoholist till familjefar. Jag blev precis den jag inte ville bli.