av Amelia67

Amelia67
ons, 2019-03-27 - 21:13

För två månader sen fick jag ett samtal från drogkliniken dit min stora kärlek går. Vi har haft begränsad kontakt en längre tid men hörts av lite då o då. Nu hade han ringt till kliniken om att ta livet av sig o de ville förhöra sig lite om jag visste ngt. Hade förstått att han var inne i en period men inte omfattningen. Jag o en vän åkte hem till honom o hittade honom uttorkad, full o omöjlig att få på fötter. Han vinglade o raglade, och vi upptäckte även att det var blött i sängen. Vi ringde ambulans o han blev intagen ett par dagar med dropp. Hade inte vi kommit så hade han inte levt idag.

Han hade druckit enorma mängder i över en vecka o spetsat med ett par kartor imovan.

Jag kände att gränsen var nådd. Skapade ett nätverk som skulle hålla igång mannen medan jag tog ett steg tillbaka.
Men dagarna gick o plötsligt pratade vi igen o min ambition om att hålla mig borta naggades i kanten vit för bit.

Efter många vändor med på o av i förhållandet tycker jag mig se mönster.
Jag försöker hålla en neutral inställning, hålla kontakten men inte vara ihop. Mannen vill ha mig bredvid sig för att stötta o jag vill att han ska jobba på med, som jag tycker ör problem, hans svartsjuka, ångest o problem med för höga förväntningar. Å förstås, bli nykter o hålla sig där. För mig borde det innebära en beteendeförändring o det gör man ju inte på en kafferast.

Nu har han varit nykter i 2 mån, vilket han själv tycker är i princip kvitto på att han är frisk. Å så har han träffat en kbt-terapeut fem ggr.

Det är mkt skuld som skjutsas hit o dit, o han vill att jag ska ge honom en chans till för NU har han bestämt sig (har hört det förut...).

Jag håller avstånd o han lockar, hotar, skuldbelägger, spelar på min empati, och skickar enorma möngder mail.
Jag har blockerat honom på tel, messenger o vi ör inte längre vänner på FB.

Vi dansar båda två o kommer att ses på dansbanorna. Umgås dessutom med samma dansvänner...
Hur i herrans namn ska jag klara detta?
Tacksam för tips om hur jag ska hitta kraft att stå emot honom.

Nordäng67
ons, 2019-03-27 - 22:28

på dig själv istället. Ta promenader och lämna mobilen hemma. Starkt av dig att blockera och ta bort honom på FB. När jag skulle blockera mitt ex kallsvettades jag och kände starka panikkänslor. Fortsätt distansera dig. Distans var enda sättet för mig att släppa kontrollen. Skriv ner dina behov, vad som är viktigt för dig i livet och i ett förhållande. Läs vad du skrivit och fundera och sen skriv mer. Det gör att man sakta börjar sortera och också inse både ett och annat. När jag skulle skriva ner mina behov stod det helt still först, visste inte vad jag skulle skriva! Hade fram till den punkten haft mest fokus på andra. Det släppte efterhand och när jag väl hade kommit igång så var det som en ny värld öppnade sig. Det blev så tydligt att jag levde i ett destruktivt förhållande där ALLT kretsade runt honom. Berätta för dig själv att du har valmöjligheter. DU bestämmer över ditt liv. Och om du träffar honom så gör du det för att du har valt det inte för att han är manipulativ och spelar med din empati. Lägg ansvaret för dig på dig och låt inte hans supa eller inte supa bestämma hur ditt liv skall vara. Kramar

Amelia67
tors, 2019-03-28 - 05:36

Tack för kloka ord!
Jag har blockerat honom förut o tagit bort honom som vän på FB men han har alltid fått komma tillbaka. Nu ska jag göra det här en gång för alla.
Känner igen känslan av kallsvett, jag kände mig oxå så skyldig till att göra ont värre.
Men jag har hela tiden haft nära vänner som försökt prata med mig o förklarat hur det borde vara mellan oss. De kan aldrig förstå varför jag gått tillbaka till honom om o om igen men de finns kvar ändå som mina vänner. Jag behöver väl knappast förklara att mitt ex o mina vänner inte går särskilt bra ihop. För dem har det varit klart hela tiden, det har hänt så mkt konstiga grejer så EN hade varit nog.

Nu ör det dans idag men jag känner att jag orkar inte kriga med mig själv o honom hela tiden så jag har bestämt mig för att avstå ikväll.
Vi har en ytterligare kryddning i det här o det är att jag är svartsjuk (har aldrig någonsin varit det förut med någon annan man!) på en annan kvinna som verkar synnerligen intresserad av honom. Å då vet jag ju att det bästa för mig är att han träffar ngn annan. Då släpper han kanske på sin besatthet på mig o fokuserar på andra kvinnan. Men det gör så ont att se.

Bra tips att skriva ner mina behov, har bara hittills försökt tänka på det jag har o vad jag saknar. Jag känner att så mycket ör fel o skaver i min kropp men hittar inte ut. Igår tänkte jag att jag att jag har hamnat i ett skitliv o jag måste ta mig härifrån.

Jag har mer än en gång trott att jag har tagit kommandot, upplever ju mig själv som en stark person med bra värdegrunder o stark självkänsla. Sen tillåter jag att vi ses i tron att vi ska väl ändå kunna vara vänner, på ett normalt sätt. Men han äter sig in på ett omärkligt sött o, vips, så är han nära mig igen med daglig kontakt o försiktig, nästan omärklig, kontroll.

Det är en så stor sorg att vi inte fått detta att fungera, vi har så roligt ihop när vi har det bra. Men jag fattar ju att jag måste tänka på det som inte funkar. Någon skrev i någon annan tråd att det är som om det ör två personer, o man får båda om man väljer honom. Vill ha bara den ena men inte den andra... å det är ju inte görligt.

Nä, nu tar jag tag i mitt liv o återfår kontrollen. Tack för pepp, Nordäng67, du är så engagerad o så hjälpsam. Tacksam för det.

Amelia67
fre, 2019-03-29 - 22:21

Nu har det gått en vecka sedan jag spärrade allt för mitt ex.
Han har fortsatt skicka mail (hans enda kommunikationskanal), många per dag i vilka han bedyrat sin kärlek, försökt locka mig med att omfamna mig i sin kärleksförklaring, vilja träffa mig, och idag låg det en lapp på min bil där det stod att han kommer o hälsar på ikväll.
Han var nog på AA först å sen kom han till mig. Han ringde på tre gånger men jag öppnade inte. Stod o fixade i köket, blev iskall o messade mina grannar som är hemma. Han gick men kom tillbaka en stund senare o ringde på igen. Jag fick hjälp av mina grannar att söka igenom trapphuset, det kändes fruktansvärt obehagligt.
Mitt ex har aldrig burit hand på mig men det känns obehagligt med hans frenesi. Nästan som om han är besatt av mig...

Är det någon som känner igen sig ang besatthet? Jag tycker att han borde släppa taget om mig när jag ber honom om det, om o om igen.

Li-Lo
ons, 2019-04-03 - 08:09

Hur har du det? Sist du skrev kände du obehag för ditt ex beteende. Trots tydlighet från dig så agerade han påträngande. Det är inte konstigt att du tycker att hans beteende är skrämmande. Så klokt av dig att ta dina känslor på allvar. Det är svårt att förutse vad andra människor kan göra då de känner sig avvisade eller sårade, en del agerar irrationellt och kan ta till våld på olika sätt. Berätta gärna hur det är med dig nu.

Varma hälsingar
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Amelia67
sön, 2019-04-07 - 18:30

Hej Li-Lo!
Tack för din omtanke!

Ja det går lite fram och tillbaka. Jag har varit stark vissa dagar, faller sen tillbaka lite o går på hans mjuka ord. Men jag har undvikit att träffa honom hemma hos varann, alltså på tu man hand. Då kommer jag inte att kunna stå emot.
Precis just nu är jag så fruktansvärt sugen på att åka till honom. Han har precis kommit hem från en kurshelg o vi har haft kontakt per tel under helgen.
Fortfarande är han spärrad o kan bara maila men jag ringer upp honom när jag vill prata med honom.
Jag går igång på hans mail o just nu tänker jag att jag ska hålla mig ifrån att läsa mailen. Han försöker övertala mig med både lock, skuld, omtanke, kärlek...

Jag följde Nordängs förslag om att skriva ner mina behov o vad jag saknat i min relation med den här mannen. Jag har kommit fram till att trygghet o tillit är centralt för mig o dessa två ord kör jag som ett mantra nu. Både mot honom o mig själv.
Jag kan slingra mig lite då från hans inlindade krav o skjuta beslut på framtiden.

Dessutom läste jag en artikel i dagens GP om hur det går till att fastna i olika sekter o jag kunde se att det går att applicera även på min situation. Reflekterade lite även över hur en medmänniska bör agera, o hur man själv agerar när man känner att det är fel men är oförmögen att ta tag i situationen. Mkt intressant.

Det här är inte alls över ännu, det är bara början på något som jag inte har en aning om hur det kommer att sluta...
/A.

Nordäng67
sön, 2019-04-07 - 22:13

parallell det där med sekter som du skriver om. Ska leta upp artikeln. Kände mig kidnappad från mitt eget liv och blev som förlamad och radiostyrd i mitt förhållande. Jag tänkte nej men hörde mig själv säga ja typ! Låter som du är på rätt väg! Starkt av dig att stå emot! Vet själv hur otroligt svårt det är när man får höra allt man vill höra om kärlek mm! Bra att du har börjat fokusera på dina behov??Kram

Amelia67
mån, 2019-04-08 - 08:34

Tack Nordäng67 för dina ord.
Känner så igen mig i din beskrivning, man vill säga nej men hör sig själv säga ja. Eller när jag upptäckte att jag hamnat i situationer som jag bestämt minns att jag sagt att jag inte vill... minns att jag tänkt många gånger ”det här vill ju inte jag, hur blev det så hör?”

Jag lyckades hålla mig ifrån honom igår, men jag avverkade verkligen en timme i taget. Alldeles ensam. Inte ens ett telsamtal med ngn. Men jag tjuvläste mailen några gånger... mailade honom först när jag gick o la mig, då kände jag mig säker från att bli övertalad.
Svaren jag fick var både hot, skuld o skam.
Hur kunde jag avvisa honom? Är jag inte kär i honom? Vill jag inte träffa den jag älskar? Han sitter ju o väntar på mig, vill ta hand om mig som bara han kan. Jaha, jag måste ju ha dejtat ngn annan eftersom jag inte var med honom.
Å så kom koden till mitt jobbs entré.
Å min reaktion blev - ja visst där är jag inte ensam...
Idag vill han träffas för lunch... puh ?.

Han är ofattbart intensiv... jag hade gett upp för längesen. Vad ör det som driver den hör typen av människa egentligen?

Än har jag inte svarat, vet inte riktigt hur jag ska bemöta.
Kram

Nordäng67
mån, 2019-04-08 - 09:45

undrar vad som driver honom.. Jag har också lagt galet mycket tid på att ”analysera” mitt ex. Nu analyserar jag mig själv istället. Var sååå svårt i början att vända fokus till sig själv. Hade ALLTID haft någon dysfunktionell människa i min närhet att ”jobba med”. Jag tyckte att de TOG energi men nu börjar det sitta i ryggraden att det är jag som GER och jag har ett val. Jag kan låta bli! Så istället för att fundera på vad som driver honom kanske du kan fundera lite runt vad som driver dig. När jag vände frågorna till mig själv istället blev det å ena sidan obehagligt men å andra sidan lättare för jag kan ju svara mig själv så att säga. Det som drev mitt ex var nog helt enkelt jag, svarar jag honom/tar kontakt triggas han, svarar jag inte är han gone by the wind så att säga. Kanske samma med dig och din man, du mailar han går igång. Gör ett experiment och strunta att kontakta och se vad som händer, eller inte händer. Ursäkta om mitt svar verkar lite ”brutalt” menar, som du säkert förstår, inget illa. ❤️

Amelia67
mån, 2019-04-08 - 11:20

Tack för dina kommentarer!
Åhhh, som jag känner igen mig. Såklart, jag låter ju honom TA energi av mig, alltså GER jag bort min värdefulla energi. Så tydligt det blev när du vänder på resonemanget. Å jag är överdrivet resultatinriktad o vill förstå problemet o sen lösa det.
Ska prova att vända på det.

Funderar lite, det som driver mig är ju alldeles säkert att jag får uppmärksamhet o bekräftelse... herregud, jag ör ju inte ett dugg bättre än honom.

Tack för bra tips, ska inte höra av mig alls.
Istället fundera på vad som driver mig att vilja ha kontakt med honom.
På nåt sätt vill jag inte tappa kontakten med honom... varför???? Det är väl de där känslorna som spelar en spratt hela tiden.

Ska jobba på med mig själv, jag har minst lika mkt att ta tag i som han. Ska bli intressant att se vad jag kommer fram till.

Nej, du är inte brutal! Såååå bra att du är ärlig o rak? . Passar mig perfekt.
Tack ?❤️! Du är grym ❤️

Skrållan
ons, 2019-04-10 - 09:42

Å vad ert samtal känns igen. Att man hela tiden analyserar och försöker lösa allting. Att man tappar bort sig själv, och sina behov. Så mycket kloka ord från er båda.

Amelia67
lör, 2019-04-13 - 09:51

Ja visst är det så många av oss funkar. Vi vill ju så gärna att det ska fungera o bryter oss halvt ihjäl för att det ska bli smidigt.
Varför, kan man undra...?

Amelia67
lör, 2019-04-13 - 10:09

Under de två senaste veckorna har jag pratat några gånger i tel med mitt ex. Jag misstänkte att han druckit igen men han nekade förstås. Jag bad en annan kompis höra av sig o misstanken stärktes.
Igår kväll pratade vi igen o då försa han sig när jag pressade honom. Han berättade att han inte druckit sen helgen...

Han har varit hopplös att prata med, lite som Skrållan beskrivit. Ett vanligt samtal, lite naivt o inte särskilt konstruktivt...gör mig bara frustrerad för att vi inte kommer framåt. Vid nästa samtal verkar det som det första inte ens inte ens ägt rum. Å då har jag tidigare ifrågasatt mig själv om det ens var så som jag vill minnas. Eller jag måste förstås minnas fel.
Nu har jag lärt mig lite mer, kan förstå att det är han som inte minns pga alkoholen. Men jag blir ju alltid den som tjafsar, ifrågasätter o så blir det fruktansvärt tråkig stämning.

Sååå, jag har tagit ett par steg tillbaka, var orolig för att ett onormalt beteende från mitt ex innebar just att han drack igen. Å han vet att han denna gången antagligen inte kan stoppa... det ger mig en oro i kroppen o funderar mkt på om jag borde åka dit. Hur långt går mitt medmänskliga ansvar? Hur tänker ni andra kring det?

Jag åkte inte dit, och jag pratade med honom igår kväll o då verkade han nykter igen.
Men jag blir så frustrerad... varför gör han så här mot sig själv???
Dessutom kom all skuld på mig, det är mitt fel att han mår så här dåligt. För jag kan inte stå upp för min kärlek till honom. Det är det enda han behöver för att bli hel o då kommer hela hans liv att bli rätt igen.
Puh... jag funderade allt en bra stund på varför jag ringer honom... jag vet ju att är han på det humöret spyr han ut allt över mig.
Självplågeri?

Nordäng67
lör, 2019-04-13 - 18:06

mitt ex var jag jämt orolig för honom! Rädd att han skulle ramla i källartrappan och slå ihjäl sig, rädd att han skulle köra på fyllan, rädd att han skulle skämma ut sig, rädd att han skulle missköta sitt jobb, rädd att han skulle somna ifrån levande ljus! Listan på saker som orsakade magont kan göras lång. Jag avslutade vårt förhållande flera gånger och då skuldbelade han mig och sa att jag svek honom när livet var tufft! Jag var, enligt honom, ingen att hålla i handen när åskan går. Vid dessa tillfällen var jag även rädd att han skulle ta livet av sig (han sa att livet inte var värt att leva utan mig)! För två år sedan lämnade jag för gott och .....än lever han och dricker gör han fortfarande.
Ditt ex har ytterst ansvar för sig själv. Du har redan gjort mer än vad som krävs av en medmänniska. Du är däremot skyldig dig själv att skydda dig mot sånt som är skadligt för dig! Det svåraste är att sluta kontrollera men det går. Träna på att helt enkelt försöka strunta i om han dricker eller inte. Hans business och HAN får ta konsekvenserna. Var typ besatt av om mitt ex drack eller inte det första halvåret efter att jag hade lämnat. Och konstigt besatt för jag kunde vara orolig för att han hade SLUTAT dricka. Jag undrade då om jag hade lämnat i onödan. Sen började jag träna på att strunta i vilket för mitt beslut stod fast oavsett insåg jag. Det hade hänt för mycket dåliga saker, min tillit var noll. Dessutom kan jag inte tänka mig att leva med rädslan för återfall! Fokus på dig själv nu! Kram ❤️

Skrållan
lör, 2019-04-13 - 19:58

Ja eller hur, visst är det svårt att släppa kontrollen? Fast man vet att man bara gör sig själv ont. Jag gick ett varv i garaget i dag, när min man var borta, och kollade om han gömt några öl. Hallå, vad ska jag vet det för. Det klart att han har öl där. Jag blir så trött på mig. Känns som medberoendet går i vågor. Ibland har man ganska bra kontroll på det, ibland faller man dit.
Ja du, Amelia67, du måste ju också bli hel. Inte bara din man. Och det är ju väldigt svårt när din man dricker och blir irriterad och dum, som min. Ja som du sa, man pratar med dom och en stund senare är det som det inte finns. Så jobbigt. Men stå på dig och tänk på dig själv först.

Amelia67
sön, 2019-04-14 - 10:28

Nordäng67 o Skrållan, tack för era stöttande ord och att ni bjuder så frikostigt på era erfarenheter.

Så skönt att höra att jag ska stå på mig... nånstans är det ju det jag vill men inte riktigt orkar när han är i närheten.
Ska verkligen tänka på det du skrev, Nordäng67, att hans välmåeende är hans ansvar, inte mitt. Igår var jag fruktansvärt nervös o hade ont i magen när jag visste vi skulle ses. Jag var sur o avmätt, konstig mot andra o såg antagligen riktigt trist ut. Å sån vill jag ju inte vara.

Jag försöker vända över allt på honom när vi pratar, att han har betett sig illa, att det ör han som har ansvaret, att det är han som måste jobba för att ändra sitt beteende. Men ändå hör jag mig själv tveka när han frågar om vi ska ses, om jag kan hjälpa o stötta honom... bläää jag blir så trött på mig själv.
Jag vet ju att han har druckit igen, antagligen så sent som i fredags, kanske även i natt... var det därför han åkte hem tidigt från dansen?

Tänker oxå sådär knäppt att, tänk om han nu verkligen blir nykter igen o klarar det. Då har jag ju missat en väldigt go man.
Men nä, nu har han haft tre återfall sen januari, dessutom har han blivit uppsagd från jobbet... så nä, jag tror inte han kommer klara nykterheten. Å jag vill ju heller inte leva med oron kring återfall...

Nä, nu får jag skärpa mig, inga träffar o inga telefonsamtal.
Tack för stöd ?! Kram ?

Amelia67
mån, 2019-05-27 - 22:24

Nu var det längesen jag var här, behöver nog tillbaka hit igen för att ta del av andras upplevelser o se att det ör mycket som är likadant.
Mannen har haft en dipp på 5 veckor med stora mängder alkohol och ör nu nykter sen två veckor tillbaka. Han har blivit av med jobbet, men lyckats få timmar på en ny arbetsplats med en snäll chef. Han försöker kravla sig tillbaka igen o har nu oxå påbörjat en utredning om att han är misstänkt bipolär. Är det vanligt? Fler som har erfarenhet av det?
Vad händer nu med honom o alkohol? Han är omhändertagen av beroendeteamet i stan som ringer, gör hembesök, o bevakar att han nu oxå tar antabus.

Vi har mötts på dansbanorna lite då o då, dansat en hel del o det har visat sig att han inte alls förstår att vi bara är kompisar. Det kom en dyr present, utöver alla fina vackra ord i sms, o förstås även visad svartsjuka för att jag visst pratade med någon.
Har lämnat tillbaka presenten, sagt att jag vill inte träffa honom, inte dansa med honom o att det blir inte vi igen.

Jag är inte tillbaka på ruta ett men jag hade nog hoppats på att jag /vi hade kommit längre. Det känns verkligen som att jag står o stampar på samma ställe. Kommer liksom ingen vart.
Jag ör inte lika arg längre, inte heller lika kär i honom, det gör ju att det känns lättare att distansera sig. Men jag vill att han ska må bra, o vill hjälpa till, men fick till mig igår att det bästa är att lämna helt. Bryta helt.
Jag har mailat honom, han har mailat massor tillbaka men jag har inte nappat på alla hans erbjudanden.
Nu ska jag jäklar i mig klara detta o bryta en gång för alla.