av HilmaC

HilmaC
tis, 2019-04-23 - 14:32

Jag vet inte ens vart jag ska börja med detta. För det första har jag aldrig pratat med nån (mer än med min mamma och syster förstås) om mitt medberoende och pappas alkoholvanor. Inte ens min sambo är riktigt medveten om hur allvarligt det är. För utåt sätt så är min pappa framgångsrik, kör en fin bil, har en familj som bryr sig, ett välbetalt chefsjobb, ska bli morfar till en liten flicka (jag är gravid i vecka 22) och har relativt många vänner och bor i ett fint hus med min mamma. Men min pappa har alltid valt alkohol och andra människor före oss. Ett exempel är min farmor. Jag känner inte min farmor, och dom åren min mamma försökte umgås med min pappas familj fick hon höra hur tjock hon var och hur hon aldrig skulle bli en del i den familjen.
Men ändå har pappa ALLTID tagit dom till försvar.
Till alkoholen nu då. Den är jävla ölen. Den har liksom alltid funnits där. Från att jg var barn tills nu. Det har varit många händelser som gjort att bägaren har runnit över för mig och jag har brutit ihop totalt. Men det som hände nu i helgen har gjort att jag inte kan se på min pappa på samma sätt igen.
Vi började bråka, jag skrek och han skrek ännu högre. Han kastade ett bord och kallade mig för en fitta. För att jag sa ”hur många öl har du druckit idag då”. Mamma fick oss tillslut att lugna ner oss och vi satte oss alla ner och pratade. Han bröt ihop och jag bröt ihop. Mamma är så ”van” vid hans ilska och kan hålla sig lugn konstigt nog. Men efter mycket om och men så kom vi fram till att han behöver hjälp. Det funkar inte att dricka öl varje dag efter jobbet, ta min systers moped till jobbet eller stanna hemma dagen efter pga att han är bakis och inte kan köra. Vilket gör att han fortsätter dricka för ”han är ju ändå hemma nu”, eller så fort vi är ute och äter så tar han shotar i baren och tror att vi inte ska märka nåt, ha gröt i munnen från att han vaknar till att han går och lägger sig för att han aldrig är nykter.
Han gick med på att jag skulle ringa till vårdcentralen och boka en tid med en läkare så skulle vi ta allt där ifrån sen. Men det kändes som ett så stort steg. Att äntligen ha kommit innanför dom där murarna han byggt upp för att ingen ska kunna yttra sig om hans drickande.
På nåt sätt kändes det som att jag kunde slappna av i att det kanske skulle lösa sig.
Så dagen efter pratade jag med mamma. Det slutade med ett raseriutbrott från pappa för att jag skulle ringa till en läkare. Jag fick absolut INTE ringa och han skrek om hur han ”aldrig kan lära sig att bara hålla käften” för vi är bara jobbig mot han. Där och då i telefonen med mamma så tappade jag allt. HUR kunde jag vara så dum och tro på att han skulle ta emot hjälp? Vad har alkoholen som inte vi, hans familj har? Vi vill bara att han ska bli frisk och sig själv igen.

morsning
tis, 2019-04-23 - 17:00

ja har liknande förälder, jobbet fungerar bra men resten av lediga tiden ej, dock ringt sig sjuk pga gårdagens.... tråkigt , känns som att de måste vilja hjälp själv ( hur kommer de till den punkten?) annars går inte hur mycket man än säger det går inte in, eller vad vet ja.
lycka till!