av Drinkorsink

Drinkorsink
tors, 2019-04-25 - 13:20

Jag har efter 3års aktivt drinkande, dvs. dagligen drickande, minimum 1flaska vin/dag (oftast mer) tagit ett beslut.

Jag vill inte mer.

Jag har tidigare försökt få hjölp med mitt drickande via psykiatrin, men ej blivit mottagen för att jag ej kunnat påvisat nykterhet en längre period. De menar att så länge jag aktivt dricker, går det ej att påbörja någon utredning, då risken för att utredningen blir missvisande är för stor. De i sin tur puttade mig till beroendeenheten och de hjälpte mig att hålla mig nykter en period, men trillade ganska snabbt dit igen. Det ska tilläggas att jag har varit en såkallad "fungerande alkoholist". Jag har trots mitt drickande skött mitt jobb, upprätthållt relationer till familj och vänner och levt i en sund relation med en fantastisk man. Jag mörkade för min nuvarande sambo i 1år att jag har alkoholproblem. Dricker alltid min flaska vin i smyg. Och eftersom att han mer eller mindre alltid sett mig i påverkar tillstånd, har han utgått ifrån att det är såhär jag är.
Jag och min sambo har den senaste månaden kunnat prata om mitt drickande och hans reaktion var.. chock. Han var helt chockad. Han hade aldrig haft en misstanke på att jag haft och har en osund relation till alkohol. Det fick mig att inse, hur sjukt det här är. Hur sjuk jag är. Min sambo var tacksam för att jag delat med mig och vi började planera för hur han i framtiden ska kunna stötta mig i detta. Vi bestämde att från och med nu: ingen alkohol i hemmet. För finns det hemma, dricker jag upp det. Jag var ärlig med att förklara att det är utom min kontroll. Vi bestämde även att: ingen alkohol på vardagarna. Det kändes så skönt att jag kunde vara så brutalt ärlig. Både för honom och för mig själv. Detta höll tyvärr bara första veckan. Vi hade haft middagsgäster på helgen och det blev kvar alkohol i mängder. Jag vet att jag har ett ansvar att be honom göra sig av med alkoholen som fanns kvar och att jag inte kan ta förgivet att han tar det ansvaret, men alkoholens makt är starkare än mitt förnuft just nu. Så jag trillade tillbaka. Jag upplever att jag blir knäpp om jag inte matar alkoholens begär. Jag fungerar helt enkelt inte normalt. Nykterhet för mig medför krämper, skakningar, enorm huvudvärk, depressions symptom och suicidtankar.
Nu till saken: rädslan.
Jag har fått utskrivet antabus. Men jag är livrädd. Vad ska jag göra med mig själv när jag inte KAN dricka? Min självkänsla är allt annat än sund och jag kämpar för mina anhöriga och för min älskade sambo. Det är dom eller framförallt min sambo, som gör att jag orkar fortsätta. Hade jag inte haft honom hade jag nog tagit mitt liv.
Socialtjänsten utreder mig just nu och förmodligen kommer jag att hamna på behandlingshem. Vilket också gör mig: livrädd. Kommer min sambo att orka stå kvar? Samtidigt försöker jag tänka: vem orkar leva med en alkis?
Är så kluven och ledsen för att jag hamnat i den här situationen. Skam skam skam. Och skuld. Jag känner mig så falsk och misslyckad. Spriten är ett helvete. En rent jävla helvete. En falsk trygghet.

Fenix x
tors, 2019-04-25 - 13:37

All denna skam och skuldbeläggning. Kan man inte bara bli älskad och förstådd, även som alkis?

Drinkorsink
tors, 2019-04-25 - 13:43

Det är väl det som är en del av.. effekten eller snarare: bieffekten av alkoholen tänker jag. Man tappar bort sig själv och jag är rädd för hur omgivningen kommer att uppfatta mitt nyktra jag. Jag utan alkoholen. Vad finns ens kvar av mig utan den? Jag känner mig så.. blottad och utsatt utan alkohol. Alkoholen fungerar som en mur mellan mig och verkligheten. En mur som jag tyvärr gjort mig väldigt bekväm bakom.

Sofia
tors, 2019-04-25 - 18:30

Du har fattat ett oerhört modigt beslut. Efter flera års dagligt drickande vill du något annat med ditt liv och du har enträget försökt med olika behandlingsvägar men blivit hindrad av stelbenta regler. Vad starkt av dig att inte ge upp i det läget utan att du har haft kraften att söka dig vidare. Att du dessutom vågat vara helt öppen med din sambo är väldigt kraftfullt och ger honom en chans att stötta dig på bästa sätt. Support från nära anhöriga spelar ofta en väldigt viktig roll när man förändrar sitt drickande. Du är rädd att han kanske inte orkar stå kvar när du eventuellt kommer in på behandlingshem. Jag tänker att du, genom att vara så ärlig och modig som du har varit, har gjort det bästa du kan för er relation. Det stärker tilliten och samarbetet mellan er.

Att hitta den du är utan alkoholen kan såklart kännas skrämmande till en början, efter flera års murbyggande. Kanske hittar du här på forumet några exempel på hur det också kan leda till en väldigt positiv utveckling - såna historier finns det gott om. Hoppas att det kan ge dig inspiration och hopp att läsa och skriva här. Du är långt ifrån ensam om det du går igenom och med de känslor som du kämpar med. Tack för att du delar med dig och återigen, varmt välkommen!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet