av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
mån, 2019-04-08 - 00:33

Javisst rör jag mig i kretsar där det dricks en del alkohol, jag har väl säkert varit med att driva upp dem.
Men om det är mer än normalt, är inte jag rätt person att kunna bedöma, mina referensramar är lite för utbredda om man säger så.

Men jag kan berätta en liten kul anekdot som jag fick höra just idag.
Våra kompisar har en dotter vilken är i femtonårsåldern, hon debuterade för ett tag sedan med sin första fylla, vilket är nog ganska så normalt antar jag.
Hon satt med två tjejkompisar på den lokala badplatsen och drack grogg, de tog sin första och tyckte det var spännande.
Den drivande kompisen fick ett samtal och gick ifrån en stund, de andra två tyckte nog att nästa grogg skulle göra det ännu mer spännande.
Men det slog över och hon blev sådär förskräckt full, man brukar bli rädd när man tappar kontrollen på sin första fylla.
Hennes kompisar som ör sådana där riktiga kompisar tar mod till sig och ser till att hon kommer hem, trots risken att bli utskällda och bli skvallrade till sina föräldrar, all heder till dom.
Hon, kompisarnas dotter blir omhändertagen av sina föräldrar och de vakar oroligt vid sin dotters säng, hon yrar...
Hon säger att hon ska bli som Berra, aldrig dricka någonsin mer, hon och jag ska bli kompisar, bästa polaren Berra...
Man kan skratta åt eländet men ändå inte låta bli att bli lite charmad av en första tonårsfylla, att bli omnämnd i detta sammanhang.
Att min nykterhet har satt sådana referensramar att till och med en femtonåring kan bara komma på att tänka på det vid sin första fylla.
Det ör stort, och visst blir jag lite rörd och samtidigt stolt, även om sammanhanget är lite generande.

Så jag sätter mina spår, gör intryck på såväl ung som gammal.

Hon fyllde nyligen år, och hade fått ha en tjejmiddag, det var kliniskt rent när föräldrarna kom hem, hons sade att hon behövde bygga upp ett nytt förtroendekapital hos sina föräldrar, hur gulligt var inte det sagt?

Okey, vad annars nytt?
Egentligen ingenting som är intressant att berätta om i forumet, då det inte har så mycket med alkoholen att göra.
Men å andra sidan, jag försöker också berätta om vad som upptar mina intressen ifrån alkoholen, vad uppväger avsaknaden av berusningen.

Min familj betyder väldigt mycket för mig, ett socialt umgänge, men det har jag tjatat om mycket förut.
Grabben drog iväg ett par dagar till Spanien med en massa kompisar, kom hem ikväll helt fräsch och utan några rövarhistorier.
Han börjar med sina 22 år att få många vuxenpoäng, naturligtvis berättar han inte allt på en gång, men det brukar inte ta så lång tid innan han behöver ventilera något som han upptäckte som pinsamt, ett par dagar eller så över en vardagsmiddag.

Dottern med pojkvän har i stort sett bott här hela helgen, från lördag frukost till sena natta, för att sedan göra oss sällskap på söndag frukost fram tills för någon timme sedan.
Brudarna drog iväg på en shoppingtur i lördags och lämnade oss mön och hundar hemma med däcksbyten på bara två bilar den här gången.
En skön lördag med mycket sol och härlighet i lä, men desto kyligare där vindarna fick tag i oss.
Hundarna satte vi fast med kopplena i släpkärrans dragkrok på gulnande gräsmatta, tikens svarta strävhåriga päls glittrade i solens strålar.
De låg fint på filten vi lagt ut åt dem medans de på tre meters avstånd kunde särskåda hur ett däcksbyte går till.
Det blev lite av ett äventyr då den nya bilen är betänkligt högre än den förra och frågan var om garagedomkraften skulle räcka till.
Och lite till en besvikelse så gjorde den det, jag som redan hade sett ut en ny på butiken, så det fanns ingen bra ursäkt till att köpa en ny.
På lördagskvällen fastnade vi på Netflix i en seriekavalkad medan svärsonen slamrade betänkligt högt ute i köket.
Han hade ordnat med lördagsmiddagen och samtligt smörjt upp inspirationen med både öl och rödvin, kommer ihåg hur man själv trodde att maten skulle bli så speciell när man lät sig inspireras av alkoholen, men ack så fel man hade, varje gång.
Potatisgratängen flöt omkring i en gräddsoppa, och kycklingen var alldeles svart efter grillen så vi trodde att det var en sothöna.
Man såg besvikelsen i hans blick, men vi lät inte honom få höra våran, utan åt glatt och berömde ändå smaken, som man alltid gör.
Igenkännelsen kommer tillbaka till mig i andras former, men nu så ser jag det från den nyktra sidan, nog så skrämmande.

Läste någonstans i någon annans tråd där man frågade hur man skulle uthärda tiden med att invänta kroppens lugn till att kunna dricka normalt igen.
Gör inte det, de flesta som har lärt sig att dricka för mycket kommer förr eller senare att hamna åter i samma förbrukade mängd som innan.
Enklast för mig var att slå bort alla tankar på att någonsin kunna tänka tanken på att bli en normaldrickare igen, att ge upp alla förhoppningar och helt resignera inför att man kommer troligen aldrig mer att kunna dricka vad som anses vara normalt igen.

Den där lilla hemska tanken på att jag kanske är det där illavarslande ordet ....alkoholist.

Men när man har insett sitt förhållande gentemot alkoholen och att det inte finns någon annan utväg än att ge upp den.
Det är då det händer, vad ska man göra istället för att kröka, det är konstruktiva tankar, då är man på väg framåt.
Kanske kanske någon gång i framtiden så finns det en liten gnutta chans till att man kan börja dricka igen, men det ligger så långt fram att det är ingen idé att ens börja tänka i de banorna just nu, lägg ingen energi på det som inte går att uppnå just nu.
Man kan inte hårdönska sig julafton i morgon, men den kommer så småningom, låt den komma när den kommer.
Det handlar mycket om att frigöra tankar till annat än att tänka på alkoholen, att bortse ifrån de rutiner som du har skapat tillsammans med den, den är död och låt den begravas med dina minnen, släpp fram nya framtidsutsikter istället för att gräva ner sig i sorg.
Ta bort den ifrån högst på piedestalen, lägg den i en gammal skokartong längst in i garderoben tillsammans med andra jobbiga minnen.
För det är just jobbiga minnen man har kvar av den, allt det roliga är redan bortsupet, all glädje och lycka gick ner i halsen, borta!
Det är nu man skapar nya glada tillfällen, de kommer inte til dig, man får börja söka efter dem.
Jag själv har börjat studera andra människor och deras beteenden, det är himla intressant.
Och någonstans där finns det små avskrap från min aktiva tid som dryckeskonstnär, skillnaden är att min konst aldrig sålde något vidare.

Att betrakta livet är en konst i sig, jag sitter på första parkett och låter livet leva, istället för att låta alkoholen ge mig konstgjord andning.
Livet är vackert i all sin hårdhet, erfarenheten ger oss skinn på näsan, nykter står jag stadigt på marken.

Berra

Mrx
mån, 2019-04-08 - 06:56

Som vanligt läser jag dina inlägg med stor behållning. Du skriver bra. Har du aldrig funderat på att skriva en bok?
/Mrx

Strulan65
mån, 2019-04-08 - 09:29

Börjat läsa hela din tråd, jag håller med femtonåringen jag vill också bli en Berra. Skall läsa den med andakt, tacka för dina tankar och betraktelser❤️
Hölsningar Strulan

Berra
sön, 2019-04-14 - 23:54

...för att ni kommenterar i min tråd, det känns jättebra, tack för det.

Jahopp, en ny vecka har gått, och jag ligger mellan mina lakan och ett jättetjockt täcke en söndagskväll som jag brukar, och summerar.
Skulle vilja påstå att inget speciellt har hänt, men börjar man tänka efter ett tag, så har det ju det, massor egentligen.
Problemet med mig är att jag lever i nuet, hela tiden, det som hände igår är nästan borta, förflutet, passerat, gone...
Min hjärna har svårt att lägga en massa oviktiga saker till minnet, ja även viktiga också har jag märkt.
Har så mycket att upptäcka här och nu, att jag inte har tid att reflektera så mycket över det som har varit.

Jag lever nära inpå min familj, mycket och ofta, vi är alltid tillsammans och någon skulle kanske våga säga att jag lever mitt liv genom mina barn, och visst, det skulle jag kunna ställa upp på, jag lyssnar och närvarar, och intresserar mig för vad som händer i deras liv.
Ni vet ju att inom några veckor kommer jag att bli morfar, och jag följer med stort intresse hur det går för min kära dotter och havandeskapet.
Hon klagar på att det är tungt och jobbigt nu på slutet, och jag tittar på min fru och säger att jag inte upplevde det när vi väntade henne.
Frugan stirrar hårt tillbaka min blick, och jag förstod direkt att jag hade trampat på en ond tå, ungefär som att kommer du inte ihåg?
Nää, det gör jag faktiskt inte, nog för att det var en lång tid sedan, men kan det bero på att jag inte var lika uppmärksam just då.
Fanns det något som upptog en stor del av mitt liv just då, självklart slår det mig, jag hade ett stort intresse av att behålla min alkohol.
Den upptog en stor del av mitt liv, tillräckligt mycket för att jag inte skulle lägga sådana triviala saker på minnet.

Så långsamt upptäcker man vad alkoholen åsidosatte förut, ganska så viktiga saker.
Idag har jag mer tid över till att tänka och framförallt upptäcka sådan saker, så var det inte förr.
Tankarna för mig till att jag var en ganska dålig och frånvarande pappa egentligen, eller var jag inte det?
Skuldkänslorna vill gärna komma krypandes längs med ryggraden, men jag skakar av mig dem, gjort är gjort och går inte att göra ogjort.
Det jag kan påverka är det som sker nu och framledes, en sak jag har lärt mig med nykterheten, och bära skuld mår ingen bra av.

Och apropå fylla...
Jag jobbar emellanåt tidigt på fredagar och gjorde så i fredags, strax för sex på morgonen glider jag förbi jobbet med bilen i en kall vårsol.
Brevid vägen går en gångväg parallellt med min, en snubbe med öppen täckjacka vinglar ypperligt betänksamt utmed gångvägen,
Jo han utnyttjar faktiskt hela gångvägens bredd, ibland bakåt och han knäar i svängarna på ett ben.
Med en halvbrunnen cigg i höger hand försöker han koncentrera sig på vilken riktning gångvägen tar men blicken ör rätt tom.
Ett femtiotal meter längre fram kommer en man med portföljen i mötande riktning på väg mot busshållplatsen.
Man ser på långt håll hur hans besvärande min över det kommande mötet lite längre fram kommer att bli, han ser inte glad ut.
Kommer han att stoppa honom och sluddra några oförstående meningar, kommer den nyktra mannen att bemöta hans frågor vänligt eller bara nonchalera honom och gå förbi som om han inte fanns...?
Men det får jag inte se när vägen svänger bort ifrån backspeglarnas vinkel, och jag undrar nyfiket hur mötet blev.
Och det slår mig plötsligt hur föränderligt livet kan te sig....
Det där kunde ha varit jag för lite mer är tio år sedan, på väg hem efter en AW en torsdagskväll, full som en spruta.
Inte en chans att gå till jobbet utan får sjukskriva sig med allas vetskap om hur läget egentligen är, de som var med och de som får veta det på jobbet lite senare på nästa fikarast, alla vet men ingen säger något, men det tisslas och tasslas.
Istället så sitter jag här i bilen tio år senare fullt nykter utan en minsta rädsla för farbror blå och hans nykterhetskontroll.
Visserligen lite morgontrött som alltid, men detta piggade till mig ordentligt, jag borde vara rejält lycklig och tacksam.
Ombytta roller, och jag har faktiskt inte tänkt så mycket förrän dess att detta skådespel uppenbarade sig mitt framför mig.

Jag borde vara lycklig och tacksam....!

Men man anpassar sig som vanligt efter situationen, när man befinner sig mitt upp i alltihopa så tänker man inte på det, helt enkelt.
Det enda med klarhet jag kan erkänna är att .....det har blivit så mycket enklare att leva utan alkoholen, problemen hopar sig inte längre.
Och de problemen jag står inför, går lättare att lösa, jag kan använda min hjärna mycket mer effektivt.
Det visste man inte innan, man trodde att problematiken skulle vara densamma, men icke..

Idag hade jag och frugan den lataste söndagen på mycket länge.
Det var kallt, grått och kyligt ute, så vi streamade massor av danska deckarserier på teven under en fleecepläd.
Och vi hade ingen som helst ågren över detta, det förtjänade vi, vartenda minut med chips och praliner.
Vi brukar jaga runt som små illrar jämnt och ständigt, nu tog vi det lugnt och myste bara, precis som en söndag borde vara.
Nykter eller bakis, ja det är upp till var och en att bestämma.
På kvällen kom alla barnen med respektive och vi var åter igen en storfamilj runt grytorna på köksbordet.
Jag kände mig stor, det här är min rätta plats bland mina nära och kära, en söndag utan ångest och skrupler.
Vi skrattar och myser det råder ett lugn och trygghet runt matbordet, jag är kung i mitt egna miniland, min familj.

Berra

Berra
tis, 2019-04-23 - 00:08

Jag har blivit morfar idag till ett fantastiskt litet knytte, med alla tår och fingrar i ett antal som överensstämmer.
Kan inte riktigt fatta, min lilla dotter som för ganska precis 26 år sedan befann sig i samma fas, så liten och bräcklig.
Och nu är hon en mamma, och en helt superb sådan.
Och jag får alla fördelar men utan ansvar, gosa men när hon är fullsketen så åker hon tillbaka till mammas och pappas famn.
Det är som att både få ha kakan och äta upp den på samma gång.

Så varför hänger jag upp mig så mycket på detta?
Jo en mycket viktig sak slog mig nu när min depression var som allra värst, och mina terapeuter frågade mig om jag var självmordsbenägen?
Och på den frågan svarade jag braskt ....ja, men tillade ganska så snabbt att jag ändå hade som mål att få se mina framtida barnbarn.
Och då lades alla fortsatta behandlingar på suiciditet ner som ett platt fall, no further questions asked...
Så det var ett väldigt bra svar på om man hade en framtidsvilja kvar, men det blev en väldigt avsnöpt diskussion tyckte jag.
Hursomhelst idag har jag inga sådana tankar kvar, eftersom jag anser mig som ”frisk”, men med en väldigt respekt för ett eventuellt återfall.
Så om ni känner någon med en djup depression, behandla den med silkesvantar, allt man säger kan få oanade konsekvenser.
Nonchalera inte bort det, varit inte så där hurtigt positiv, lyssna och känn medkänsla, svara med små enkla delmål om vad som kan göras bättre, en dag i taget utan för stora trösklar som kan kännas oöverstigliga för den som har tappat hoppet.
Tillfrisknandet ligger inte i materiella ting utan i tillit till andra människor, förståelse och ett lugnt tempo.
Så var det i alla fall för mig, den lilla självlärda hobbypsykolog som jag är, men som varit på ”andra sidan” med egen erfarenhet.
Men nog om det, nu tillbaka till glädjeämnena i livet...

Så hur är livet som morfar då?
Jo jag blev genast väldigt gammal, tjugo år lades direkt till min ålder, genom mina egna upplevelser om hur en morfar är.
För så var de när jag var liten, de var jääääättegamla.
En väl etablerad flint som blänkte i solen, ett par bakelit-läsglasögon i ett skinnfodral nedstoppade i bröstfickan på skjortan, pratade högt och hörde illa, en lösgom som man diskade i slasken,körde bil som en kratta med halstabletter i handskfacket som jag tjuvåt när jag väntade i bilen, och hade sockerdricka i en träback nere i källaren som luktade en blandning av mögel och villaolja.
Ett armbandsur av märket Omega som tickade jättehögt och de lyssnade alltid på nyheterna på en gammal transistorradio med röd skinnimitation eller en trämöbel med vikdörrar framför en svartvit televisionsapparat som det hette på den tiden.
....och när jag rabblar upp allt detta...så förstår jag hur gammalt allt det här låter, och jag har upplevt det...
Alltså är jag skitgammal, suck!
En generation förstörd av Televinken, beppes godnattstund och vilse i pannkakan....
Men också en generation som fått uppleva den största teknikutvecklingen sedan industrialiseringen.
Och precis som min mamma satt och berättade en massa husmorstips till oss med vår nyfödda dotter, satt också jag och min fru idag på BB och berättade allt vad som gällde då för 26 år sedan om hur de skulle ligga på rygg för att undgå plötslig spädbarnsdöd osv....
Någonstans såg jag i ögonvrån hur de likt oss också suckade över dessa dinosauriehistorier utan uppdaterad verklighetsanknytning.
Och på något sätt så såg jag mig själv som en riktig morfar, som satt där och gaggade utan idel öron.
Jag förflyttades som pappa till en generation nedåt i hierarkin som ”bara”en morfar, man lyssnar men behöver inte lyda längre.
Jag tillåter mig falla in i det facket utan protester, för jag vet att dessa föräldrar är de bästa att uppvara för tillfället.
Jag har lärt dem allt jag kan, från de mörkaste av sidor till de bästa, livet är fullt av fallgropar och än har de inte trampat i dem alla.
Men jag har berättat om de jag har fallit i, och den svåraste av dem alla heter fortfarande alkoholen.
Där tror jag nog att jag har gjort ett starkt avstamp, rivit ner lite jord från väggarna men den är fortfarande obestridligt djup.

Jag kommer snart inom ett par år kunna få möjlighet att påverka ännu en själ, mitt barnbarn om vad som är dåligt med att dricka alkoholen, genom att bara få vara den jag är och visa vad styrkan finns i och med att alltid vara närvarande i nykterheten.
Hur mycket det än stormar, morfar finns där som en trygghet och jag kommer alltid att skydda dig från livets faror.
En fjärdedel av dina gener är mina, men jag kommer se till att de inte är de dåliga.

En ny generation har tagit sin början, och en ny gren har växt ut på Berras familjeträd, må den växa sig stark och förbli fruktsam.
Det får bli mitt bidrag till mänsklighetens utveckling....

Och frågar mig någon hur min påsk har varit, så kan jag säga att den har varit väldigt psykiskt och fysiskt påverkande.
Är helt enkelt slutkörd i både kropp och knopp, men vad fasiken....vi har ju för i helsike fött barn, det är stort!

Berra

FinaLisa
tis, 2019-04-23 - 07:12

Grattis till morfarskapet!???
Och en fröjd att läsa din text.
Den flödar som en porlande vårbäck.
Kramar
???

Adde
tors, 2019-04-25 - 14:08

gamle morfar :-))
En nackdel med att vara morfar är ju att mormor ligger i sängen bredvid istället för.......Ja, du fattar :-))

Berra
mån, 2019-04-29 - 01:10

...men inte min...
..och...det är vice versa för frugan.
Och hon blev plötsligt äldre än sin storasyrra trots att hon är yngre, men hon har inte blivit mormor ännu.

Så, ännu en vecka att lägga till handlingarna, så vad hände?
Vi har tjuvöppnat stugan i helgen, och oj vilken helg, inte för varmt, inte för kallt, lagomt med sol och den värmde när det inte blåste.
Det är alltid mycket stök att starta upp på nytt varje år, det ska bäras och bubbas, slitas och släpas och jag brukar var helt slut efter den helgen, men vänta...det är jag ju...

Nytt för i år var det att vi fick en ny introduktion av ett litet knytte, bara fem dagar gammal...
Min gamla mor höll på att gå upp i limningen när hon fick höra att bebben skulle med ut i båt och allt.
Tja vad ska man säga, allt finns ju med, maten finns alltid färdigserverad och i rätt temperatur med all näringsinnehåll hon behöver.
Och egentligen så är det faktiskt bättre att hålla henne borta ifrån andra människor med en massa basselusker när hon ännu inte har hunnit bygga upp någon egen motståndskraft, och det gick hur fint som helst, hon trivdes med den friska havsluften.

Till en början följde svägerska och svåger med för att hjälpa till med båtiläggningen, de följde med ut till stugan för att kolla av vad vintern hade ställt till med i deras hus, men det var lugnt, tallarna hade lagt sig en bit därifrån.
Solen lös och det blev så där himla vårlikt, fåglarna kvittrar, påskliljorna lös gula i gräsmattan, myrorna håller på och reparerar sina stackar och ännu ett nytt kvisthål i trädäcket på altanen.
Kaffehurran stånkade på i köket med rostigt vatten släpad i dunkar från brunnen och en påse med dagsfärska wienerbröd och kanelbullar gjorde sig utmärkt på eftermiddagen, vi släpade fram saker under presenningen som tillfälligt gick att sitta på.

Och där datt vi sex vuxna, två hundar och en fem dagar gammal bäbis i vårsolen som fick oss att enbart vilja mysa och kisa upp mot himlen och med vetskap om att vi skulle få vita kistreck i ögonvråna som inte skulle få årets första solbränna på vår vinterbleka hud.
Men vad gjorde det, vi blev alla helt handlingsförlamade och bara satt mös, det var det här vi hade längtat efter hela mörka och kalla vintern.
Det tog flera timmar att bara fika, och svågern och svägerska ångrade sig att det inte hade tagit med sig vare sig mat eller sängkläder ut.
Lite slokna åkte de sedan hem och då fick vi andra sätta igång och börja riva upp presenningen och bygga upp paviljongen med tältdukar och krattor utan att dra upp nya revor i tältduken.

Ut med möbler och dynor, lyktor och blomkrukor, fram med grillen och påbörja middagen som blev en kvällsupe` klockan halvtio.
Ute var det kolsvart och myggen hälsade oss välkomna ut för sista kvällskisset och jag lovar det krävs en hel del koncentration när myggorna med sitt höga tonläge viskar i mitt öra....jag ääääälskar dig och man viftar vilt med snorren för att inte ett myggbett just där.
Direkt efter maten gick vi och lade oss, alla är trötta efter en hård dag, allt mest de nyförvärvade föräldrarna som väntade en orolig natt med en hungrig bäbis.

Teven i sovrummet kör det sista av actionfilmen för döva ögon(?), vi sover likt bäbben otroligt gott denna natt.
Lilljycken kryper in under mitt täcke och det sticker lite av dess päls på mina lår, men jag orkar inte klia tillbaka, så trött...så trött!

Arla morgon inväntar vi redogörelse för nattens aktiviteter i barnkammaren vid frukostbordet, det har varit en hygglig natt ändå.
En halvtimme senare kör vi åter igång med dagens arbetspass, nu lövblåsen.
Två timmar senare står jag skitig men lycklig över att allt skräp är väck från trädgården men det sitter nu i mina kläder.
Jamenskitoxå slår det mig, inget vatten i ledningarna, hur ska jag nu bli ren?, och ett dopp i havet är förenat med hjärtstopp, det är inte så länge sedan isen gick, vad kan det vara, fem, sex grader?
Näru, jag låter svetten torka ut och sedan torkar jag mig ren med en handduk, det som går, men sanden i håret får duschen ta hemmavid.

Och som precis som förut, söndagens stora gissel är...., när ska vi åka hem?
Ingen vill åka hem, men med vetskap om att vi måste, så sätter vi igång och dividerar, äta här eller hemma, vad ska plockas ihop och vad ska med hem, vad ska göras innan detta, stängas låsas och släckas.
Vi pruttar hem med båten lika molokna som svåger och svägerska var dagen innan, vågsvallet ifrån bogen glittrar förrädiskt i solen när resten av havet är sådär blåsvart, trillar man i kommer man förlamas av kylan medans havsfruarna långsamt drar ner en i djupet.
Man kommer se skrovet från bottensidan försvinna bort med ens luftbubblor som stiger mot havsytan och mörkret kommer till slut att omfamna en till ljudet av sina egna skrik dämpad av vattnet...

Jag har en väldig respekt för havet och tar aldrig några onödiga risker, jag älskar den och samma skräcksyn håller mig ständigt uppdaterad.
Om bilen går sönder kan du kliva ur den på vägen, om båten gör det har du problem av en helt annan kaliber.
Skulle man drunkna på bilvägen så har du fyllsomnat i en vattenpöl, thats it!

Väl hemma blev det hemmagjorda köttbullar och stompa (potatismos), och herregud vad mycket köttbullar man får på 2,5 kg köttfärs.
En hel plåt i ugnen, men jädrans vad vi åt, man blir hungrig av att jobba hela dagen.
Efteråt satt vi trötta i soffan med hängande ögonlock, grabben som varit hemma och festat i helgen var sliten och gick och lade sig tidigt av en helt annan orsak, jag vet hur han mår och hur mardrömmarna kommer att ge honom en obehaglig och orolig sömn inatt.
Ja det är självförvållat och rätt åt honom, han vet vad han satte på spel och nu tar han emot belöningen, varsågod lille vän.

Vi andra somnar gott för att vi har fått massor av frisk luft och jobbat ute hela dagen, det värker lite i muskler och leder, men det är ändå en skön värk för den kommer att ge en god natts sömn med snälla drömmar, det brukar den ge.

Okej okej, jag glider lite med redan nu begynnande sömnbrist, men jag kan inte låta bli att plita ner några rader på söndagen i vårat forum.
Det är en rutin som faktiskt har blivit riktigt bra för mig, jag kan summera veckan i skrift och återkoppla till hela tiden, och ni får en möjlighet att ta del av den också, och för lite insyn på vad som har blivit viktigt för mig när inte alkoholen och all dess biverkningar påverkar mig längre.

Jag är fri att göra mina egna val och ta konsekvenserna av de, de är inte många längre utan heter mest fördelar.
Fördel nykterheten, ett noll till mig,
Fyradagarsvecka igen, fördel en gång till, visserligen börjar den med en måndag, men det är en annan dag...
Nejföresten det är det ju redan idag, hjälp!

Berra

Berra
mån, 2019-05-06 - 01:10

För inlägg i min tråd, det värmde!

Så lägger jag ännu en vecka till min historia, och den blev bra tycker jag nog.
Kan lätt vänja mig med fyra dagars arbetsvecka, tre på raken smakade mumsfillibabba.
1:a Maj mitt i veckan kändes lite onödig, för kort att göra någonting vettig, men det blev en dag med bara slappa, och det är också viktigt.

Nu ligger jag åter och trynar i lopplådan en söndagsnatt, med lurar i öronen och poppar Yazoo som är efter snart fyrtio år fortfarande min absoluta favoritgrupp, så tråkigt bara att de löstes upp för trettio år sedan bara...
Jo jag är en enfaldig syntare i grund och botten, känner mig rätt ensam numera, få som tycker som jag.
Men just den musiken blev min tröst när man var olyckligt kär i tonåren, och funkar lika bra när man är lyckligt kär för den delen med.
Det händer mycket med den allmänna känslan när man lyssnar på musik, man skingrar tankar och börjar drömma sig bort.
Jättebra moodförändrare.

Jahopp, inte det minsta trött fast klockan snart slår tolv slag, ingen idé att känna sig stressad, tröttheten kommer när den kommer.
Har väl mycket intryck att sortera in i arkivet efter en händelserik helg, då vi var vid stugan för andra gången i år.
Sex vuxna en bäbis och två hundar, och helgens uppdrag, ta reda på nyårsstormens offer, två tallar.
Svågern hade köpt en flismaskin som vi testade, och gisses vad rolig den var att köra, vi tuggade ner precis allting.
Helt euforiska började vi samla pinnar och såga ner hängande grenar från andra trän, mjoff mjoff tugg tugg...
Fliset lade vi på stigen i skogen för att hindra den att växa igen, stigen som vi knappt använder längre sedan lanthandeln lade ner för tio år sedan, en tråkig historia.

Lite jobbigt blev det när ingen av motorsågarna hade en vass kedja, fick nöta lika länge som en bågfil hade gjort jobbet på.
Men fint blev det i alla fall, vi fick det helt rent, t.om spånen blev bortkrattade.
Nöjda, trötta och skitiga var det extra härligt att sätta sig tre gubbar i den nybyggda bastun, premiär för i år.
Svalkade gjorde vi oss på den egenhändigt byggda altanen med varsin öl i handen*, inte utan att vi kände oss lite stolta när vi berömde hur duktiga vi har varit som byggt allt det här själva.
Mellan trädkronorna kunde man skönja hur havet glittrade i motljuset och vi hörde ett havsörnspar gälla skrik och deras siluetter mot den klarblå men lite kalla vårhimlen, just vid detta tillfället kände jag mig väldigt rik, inte på penningar utan upplevelser.
Tre nakna och svettiga karlar i lite olika generationer och pratar runtomkring saker som karlar brukar göra, bilar, jobb och pengar.
Och så vågar man inte bryta av med att säga stopp, vänta killar...är det inte det här som är livet, se lyssna och njut.
T.om när en fluga klättrar runt på snorren med sina sex kalla fötter så är det detta en sak som jag antar att vi kommer att minnas när vi är gamla och sitter på hemmet och suger på löständerna...

Vi tar en mörsare till med lite extra skopor vatten på aggregatet innan huden lyser grisrosa på oss alla tre.
På med badrockarna i frotté och en handduk runt nacken innan vi trampar upp för alla trapporna till stugorna och de tända grillarna.
Snart byts våra tvåldoftande kroppar ut mot en i grillos, och vi fick lukta rent i tio minuter, men så är lagarna på landet, gott är kort.
På bänken utanför bastun syns fortfarande sex stycken våta skinkavtryck från våra rumpor.

Runt middagen ojar sig fruarna hur vi kunde fälla den stora furan som var nära tolv meter hög utan att vi skadade vare sig oss eller byggnader, hur visste ni?
Vi bedyrade hur proffsiga vi var att trädet lade sig på halvmetern när på det vi hade beräknat, men egentligen hade vi ingen aning alls.
Vi killar har en förmåga att anta nya utmaningar stärkta av varandras påmaningar, klart vi fixar detta, eller hur?
Livet är fullt av nya erfarenheter, och enda sättet att få nya är att öva utan att veta på riktigt hur det kommer att gå.
Precis på samma sätt som man provar att sluta dricka alkoholen, otrampad mark och en gnutta optimism.

Söndagen var kallare och vi tog det lugnare, somnade på en av solstolarna under en pläd.
Frugan pratade på mobilen med våra vänner i Norge, hon hade fått åka och hämta dottern mycket tidigare från festen på lördagen.
De skulle komma en snöstorm och det fanns risk för att det inte skulle gå att ta sig fram med bilen, uäck!
Vilken skillnad, jag sov på solstolen och låg och tittade på påsk/pingstliljorna som börjat slokna, de hade snöstorm!
Jo jag är lyckligt att jag är där jag är, visserligen fick vi några snöflingor under värsta blåröken med motorsågen men det var bara några enstaka, lika kortvarigt som när man misstänker att någon släppt en fjärt, vad var det där?, nä...det var ingenting.
Luktar det inte så har den aldrig existerat...

En helg som betytt att man har gått och lagt sig alldeles för sent, men nykter och med ett leende på läpparna för man ör slutkörd fysiskt.
Inte som arbetsveckan där det är den psykiska stressen som gör en trött, sliten och aldrig helt utvilad.
En kall hundnos på ryggen under täcket tidigt på morgonen där två pliriga hundar tycker att vi har vaknat till ännu en fantastiskt och oupptäckt dag med massor av nya äventyr som gör att här kan man inte ligga kvar och tryna.
Ingen kan ligga kvar i sängen när man ser dessa två levnadsglada varelser som ingenting annat vill än att vara med just mig, men kissa först!
Slicka upp en myra på trätrallen, jaga en citronfjäril, gräva en grop i gräsmattan, bajsa i rabatten, livet är fullt av härliga upptåg, när man är en hund, vi borde lära oss av hundarna som verkar leva ett ganska okomplicerat liv, men kanske skippa att hänga upp en dassrulle i rabatten.

Berra

* alkoholfri förståss

Mrx
mån, 2019-05-06 - 07:45

Härlig läsning! Dina tankar och känslor påminner mycket om hur jag ser på livet. Vi har haft en skön trevlig helg hos dottern och svärson. Jag tycker det alltid borde vara 4 dagars arbetsvecka. Jag verkligen hatar och mår dåligt av vardags stressen. Den har allt för många gånger fått mig att dricka alkohol. Jag har fortfarande kontakt med min stress terapeut via företagshälsovården. Vårt första barnbarn har också kommit. Hon hade bråttom och ville ut två månader för tidigt. Alla mår bra men ligger kvar på sjukhuset för att växa till sig.
/Mrx

Berra
mån, 2019-05-13 - 01:17

Strulan och MrX!

Sen kväll, nej förresten natt, klockan slår precis Måndag och känner lite panik över att tiden går så fort.
Veckan och helgen sprang iväg och jag har lite andan i halsen, var tog all tid vägen?
Om tiden går fort så betyder väl det att man inte har haft det tråkigt, eller?

På jobbet har jag haft panikutryckningar som tagit tiden från de vanliga uppgifterna, så jag ligger ohjälpligt efter, stress!
Jag är en sådan som får ta hand om saker när andra har tafflat sig, och allra helst när det är många nyanställda.
Men också när andra har haft för bråttom och slarvat, jag känner mig som ”städgruppen” som ta reda på röran efter ett mord i en deckare.
På både den goda och onda sidan, viker ihop plasten och torkar bort allt blod, forslar bort liket så diskret som möjligt.
Noone to blame, just doing my work, no further questions asked.
Nejdå, så illa är det inte, men får fantasin flöda fritt så...
Arbetsveckan innehåller inget av intresse, en AW i torsdags som blev en flopp, nästan inga kom, man åt, rapade och gick.
Inga skandaler som förr i tiden, vi har blivit för gamla och tråkiga, men ångesten är ju borta och det är jag tacksam för.
Någon annan får ta vid, men fröbädden är tunn och det får man ju vara glad för också.

Helgen då?
Nah, inte så mycket nytt där heller, stugan precis som förra helgen, samma folk annat väder bara...
Man stressar ut fort som bara den, slutar tidigt på fredagar och har bilen packad redan på torsdagen, hämtar frugan på jobbet som piper iväg tidigare, jagar runt i affären och handlar på oss alldeles för mycket mat för man har sådana höga förväntningar på helgen.
Tjackar snabbkäk på donken för att spara tid i bilen och slippa laga middagsmat på fredagen.

För vad?, när man släpat upp alla kassar för berget på darrande ben, bara för att vi hade köpt papperskassar som blivit blöta i roddbåten och nu börjar botten sakta att luckras upp, man är glad om botten går ur framför dörren och inte i trappan.
Kaprifolen med sina torra pinnar runt trappräcket har rivit sönder många plastkassar i den trappan och man har sett ett flertalet mjölklitrar studsat runt på trappstegen innan de slutligen riktigt exploderat på det sista.
Det är inte riktigt lika enkelt att åka iväg och handla en ny på en ö mitt i skärgården.
Utan har det skitit sig så har det, man får helt enkelt vara utan den mjölklitern eller syltburken i glas denna helg.

Dottern med familj följer gladeligen med ut, de tycker det nog är skönt med en backup med den lilla bäbben som nu är tre veckor gammal och har varit ute vid stugan lika många gånger.
Man hör henne på natten när hon är hungrig, men annars går det bra.
I fredags kväll hade jag henne på mitt bröst framför teven, hon sov gott när jag bumpade henne i rumpan och det smittade.
Vaknade av att hon låg i min armhåla och fick rätta till na’, det var minsann rogivande och väldigt avslappnade.
Äter vartannan timme och det gurglar till i blöjan lika ofta, helst när hon äter, what goes in comes out.
Så mycket morfar är jag, men ser fram emot när man får kontakt med henne, följer med ögonen och kan le tillbaka.
Hon kommer att bli min prinsessa framöver, och jag kommer garantera skämma bort henne, precis som det anstår en morfar.

Annars i helgen så stod det på meny’n att lära sig vässa motorsågskedja och göra en allmän service på motorsågarna.
Istället som förra helgen när jag nästan nötte sönder trädstammen med friktionsvärme så kunde jag såga centimetertjocka skivor av träden på tre sekunder blankt.
Anledningen till detta är att de har meddelat att elverket ska fälla träd som riskerar att ta med sig luftledningarna vid nästa storm.
Och vid en snabb inventering på tomten så räknade vi fram ca tio ganska så feta träd som kommer att behöva tas hand om efter deras framfart, Så nu är vi beredda.

Helgens väder var inte lika fint som förra helgens, det var bara en grad varmt på natten mellan fredag och lördag.
Mornarna var höljda i tjocka, en grådisig morgon med dimma som försvann så fort solen dök upp ordentligt.
Allting blir så mystiskt när dimman lägger sig tät över skog och nejder, en fantastisk naturupplevelse, en och annan vilsen fågel som ropar på någon kompis därute, eller ett rådjurs skällande från fälten bakom oss.

När det kommer till alkoholen så har den inte varit något speciellt, AW’n var som sagt lugn, frugan och svärsonen dricker sitt glas röda till maten, en öl i bastun för honom och svågern men ingen blir märkbart påverkad, inte jag heller av dem.
Det känns väldigt bra för min del, jag kan omgärdas av alkoholen men inte påverkas av den, det är nog så den ska få fortsätta vara.
Min relation till alkoholen blir väldigt avslappnad, den finns där men jag känner ingen attraktion, alls...
Jag vet vad den kan ställa till med, men bjuder inte in den i mitt liv längre, vad andra gör med den är inte riktigt mitt problem, längre...
Jo jag smakar fortfarande på andras alkoholhaltiga drycker och bildar mig en uppfattning om hur smaken är, men stannar där.
Hit men inte längre, jag vet vad som händer om jag slappnar av och låter mig förföras av berusningen, jag kommer att fastna i mitt forna alkoholmissbruk, inte på första men tiden mellan den och den slutgiltiga kommer fortare än jag kan ana.

Min hjärna spelar spratt med mig ideligen, jag överordnar den med min ”gode man” som är en liten isolerad bit av hjärnan som är lika envis som sprattelhjärnan, hur mycket den än bankar på dess dörr, här släpps ingen fram, inte så länge den har något alkoholhaltigt i dess hand och som samtidigt lovordar dess innehåll.
Jag är och förblir nykter, idag och i morgon och så länge jag kan förmå mig att tänka framöver.

Så länge har jag kontrollen, här och nu...

...nu., natti natti

Berra

Berra
tis, 2019-05-14 - 09:58

03:05 var det sista jag såg på klockan den natten.
Natten är min tid, lugn och ro...

Berra

Berra
mån, 2019-05-20 - 00:52

Så var det söndag igen, men ingen vanlig söndag, faktiskt...

En helg fylld av aktiviteter som givit mig tid för eftertanke, den tiden tar jag mig nu.
En helg som varit planerad sedan förra sommaren, vi har haft en stor kusinträff anordnad hos oss.
Min frus moster som drog till amerikat på 30-talet dog för ett par år sedan, hon brukade komma hit till gamla Svedala med några års mellanrum för att umgås med sina "roots och då speciellt med frugans mamma och hennes andra syskon.
Ja de vara många på den tiden, hela åtta stycken när det begav sig, men sedan tunnandes släktskapet ut vartefter de dog ut.
De höll kontakten bra, men sedan när hon passed away så stod hennes dotter då utan några som helst släktskap kvar.
Hon hade själv kommit upp i sjuttioårsåldern och fick plötsligt panik, från att låtit sin mamma sköta släktskapet på andra sidan pölen till att slutligen upptäcka att hon hade inte alls haft den kontakten.

Hon startade att rycka i alla möjliga trådar och nysta upp sina anhöriga, numera bara kusiner och kusinbarn kvar.
Hon besökte oss förra sommaren själv, och tog nu med sig sin man och broder för att skapa en kusinträff, hos oss.
Förberedelserna har varit väldigt många och ganska så omständiga, frugan har slitit hårt med att handla och noggrant preparerat allt.
Och så kom dom, hela tjugo stycken från hela landet några tog en övernattning på hotell för att slippa åka så långt samma dag.
Det blev trångt i hall och kök, och jag sprang omkring som en värsta servitör och bjöd på välkomstdrinkar.

Det blev middag med en meter kallskuret planka, rött vitt och rosé, öl cider och bål, kaffe med tårta bullar kakor osv.
Tjattret och skratten blev många och med en hög volym, nämen är det du, vad gamm...vilken fin kostym du har.
Kära återseenden efter 35-40 år, fram med gamla svartvita foton med gamla människor sittandes på farstukvisten vid en stuga någonstans ifrån de norrländska skogarna, kvinnorna bar sjalett och förkläden, gubbarna plommonstop och en rejäl mustasch.
De var finklädda då och ställde upp sig inför fotografen, några ganska så suddiga då exponeringstiden varade i flera sekunder.
Vi satt ute i solen på baksidan i små öar av dukningar och folk förflyttade sig i olika grupperingar.
De äldsta hade ganska så stora problem med språket då de aldrig hade fått lära sig engelska i skolan, men som tur var så hade de kusinbarn eller kusinbarnbarn som kunde tolka åt dem.
För de yngre ja upp till medelåldern så blev det aldrig något problem att spika inglish, vissa lite ringrostiga men det släppte med tiden.

Efter sju timmar med stojigt umgänge åkte de äntligen hemöver, det återstod många timmar i bilen för en del.
Lämnade oss med högar av disk och en halvtimme kvar till eurovisionsslagerfestivalen.
Det blev snabba puckar med upprensningen för att sedan sätta oss helt slutkörda i soffan, ätandes på lite kvarvarande chips och nötter.
Det mest intressanta var att vi hade valt lika många flaskor av varje enskild sort i både alkoholhaltigt såväl som alkoholfritt alternativ.
Och nu undrar ni säkert, vad blev det mest kvar av, eller hur?
Ja självklart så satt vi där med det mesta kvar av det alkoholhaltiga innehållet, folk valde trots att de inte körde eller var gravida ändå det alkoholfria alternativen, mäktigt överraskade av att det inte gick att urskilja smaken mellan dem, med alkohol eller utan.
Visst hade vi gjort ett digert urval men ändå, och att flaskorna var lika fina, inga petflaskor utan de såg lika fina ut.
Så 75% kvar av det alkoholhaltig var väl ändå ett gott resultat?

Hursomhelst vi hade vidare planerat att ta ut våra amerikanska besökare ut till stugan och att de skulle övernatta där.
Men det blev lite ändringar i deras agenda, ingen övernattning alltså, men de var där, eller rättare sagt här...
Vi hade tagit ledigt måndag och tisdag för att vara med dem, och nu blev vi lite snöpligt kvar här själva.
Vi skulle kunna avbryta ledigheten och åka och jobba istället, men vi kände ändå att vi kunde lätt behöva några dagar off.
Vi har en fel grejer att behöva fixa med härute och ser fram emot lite ledighet och trivsamt meckande
Och vi har faktiskt gått upp tidigare i helgen än vad vi gör när vi jobbar, men lagt oss lika sent so en vanlig helg, fyra timmars sömn gör att man blir lite mör i pallet.

Konstigt nog så har man ju en del förutfattade meningar om hur amerikanerna ska vara och att en liten svensk sommarstuga mitt uppe på berget ute i skärgården inte skulle imponera så speciellt mycket på dem, men det gjorde det faktiskt.
De tyckte nog att det var en highligts på deras resa denna gången, och det måste man väl få tro på dem om..
Nu återstår ett par dagar med bankande på en tjurig utombordsmotor, dra i tåtarna på en lika tjurigt internetmodem som trilskas.

Problemen anhopas men det är inte större ön att jag har en god självkännedom om att jag kommer att fixa dem så småningom.
Visst kommer de att följas åt av en del svordomar, jag har ju lärt känna mig själv vid det här laget.
Men att behöva döva ner dem med en berusning står jag gärna över, där har jag också lärt känna mig själv, en ganska nyfunnen känsla om att det kommer inte göra resultatet bättre, snarare mer trasigt med en oöverlagd spark eller kastande i marken.

Nykterheten vann den här veckan också, man hade ju kunnat önska att vi hade vunnit i Eurovision med.
Men att förlora mot en annan lika välförtjänt bidrag gjorde inte så mycket, vi har vunnit många gånger och de stackarna hade ju inte fått stå på prispallen på över 44 år, man får vara ödmjuk ibland även om det svider i ett patriotisk hjärta.

Is it to late for.... getting sober..never

Berra on the rocks

Berra
mån, 2019-05-27 - 00:32

Till VM-guldet i hockey, ja nu är ni världsbäst!

Jag är egentligen inte ett dugg idrottsintresserad, inte det minsta, men har blivit ”tvingad” till det av min familj.
Man vågar väl inte säga att man INTE såg matchen på jobbet i morgon, då blir man väl dömd som någon typ av freak....
Har blivit matad med glädjescener på teven i en timme nu, och visst är jag glad för deras skull.
En finsk kompis på fejjan säger att denna vinst kräver att hon öppnar en koskenkorva, på en söndagskväll?
Det kommer att straffa sig lille vän tänker jag, men avstår ifrån att kommentera hennes inlägg.
Folk får ta sina egna konsekvenser, de flesta är medvetna om insatserna...

So what happend this weekend then...?
Ja förra helgen hade vi stor sammankomst, nu var det vi som var gäster.
Fyra familjer umgås hos en grannes sommarstuga i Roslagen, det har vi gjort till en tradition på fjärde året.
Min dotter med familj är en av dem så vi har utökat antalet med en ny deltagare, nu fem veckor gammal.
Detta lilla flickebarn har fått uppleva mycket sina första levnadsveckor minsann, hon hänger med överallt.
Och det till alla mammors stora förtjusning, de nästan slogs om att få hålla henne, trösta och gunga henne, bumpa i rumpan osv.

Vi har också gjort det till en tradition att ta en dagstur med Ålandsbåten, med en ursäkt för att få bunkra alkoholhaltiga drycker.
Förra året fastnade just JAG i tullen med en kärra ölbackar, jag som inte ens dricker något längre.
Där får man för att man ville vara hygglig och hjälpa andra att kånka, men klarade mig med en åttutning.
På darriga ben gick vi igenom tullen denna gång, men den var obemannad.

Vi köpte att par backar bjuddricka att ha vid stugan under sommaren 2019, hade jag druckit fortfarande så hade kärran varit maxlastad och urdrucken på ett par veckor med vidhängande klistrad ångest, det slipper jag numera.
På båten såg vi ett ungt par så packade att de hade svårt att gå, köpte diskvatten (gin&grappo) och satte sig vid bordet bredvid och drällde runt med hängande mungipor, de hade svårt att kontrollera sina rörelser som var yviga och hängde med sina huvuden.
Det gick för iväg för att röka och sprang in i många bord på vägen ut, visst båten rullade lite men inte värre än att man kunde parera.
Deras ölglas med bara några centimeter druckna ur städades bort av servitrisen, en bortglömd 500-lapp låg kvar på bordet och under ena stolen en mobiltelefon, vi såg till att de fick tillbaka dessa.
De vinglade tillbaka till bordet efter att bara fått varsitt glas isvatten av bartendern, drack ett par munnar fnös och raglade vidare.
Det var bara efter ett par timmar in på eftermiddagen, resten av dagen och kvällen återstod.
Vi skakade på huvudet vid vårat bord och tänkte hur skulle resten av deras dag förete sig, antingen förvärras den än mer, eller så återstår en svår baksmälla, inget av dessa alternativ verkar speciellt lockande.
Ja baksmällan får de vare sig de vill eller inte, det är bara frågan om hur länge de kan dra ut på den.
Jag avundas dem inte, och är tacksam för mina nyktra val, visserligen bjöd de på en del skratt men det var på deras bekostnad.
Ett ångest-konto de inte vill höras talas om, hoppas på att ingen berättar om eller de får några minnesflashar om.
Allt kostar när man dricker, en backränta man får betala för under lång tid, inte värt det, ..alls..

Annars då, jo vi hade en jättefin tid tillsammans, satt mycket och länge i deras pensionärskuvös (inglasad uteplats) och samtalade, mös och berättade gamla minnen till fladdrande stearinljus vartefter regnet slog så där mysigt mot plasttaket.
När det var uppehåll tog vi alla en skön promenad för att skaka ner middagen en bit längre ner i magen.
Svärsonen sprang långt ut på en äng och sedan släppte vi hundarna till honom, och gisses vad fort de sprang, man förstår att en tjuv aldrig kan springa ifrån en polishund, den stora svarta tiken måste har varit uppe i 40-50km i timmen, lillskiten nästan lika fort som studsade i det höga gräset för att kunna se vart husse tagit vägen, boing boing.
En tredje cockerspaniel var så kort att man bara såg ett par öronlappar som fladdrade till när hon hoppade i det höga gräset.
Hundarna sprang runt runt och fram och tillbaka över den regnblöta ängen, så lyckliga hundar får man sällan se.
Flåsande kom de lydigt tillbaka till den mänskliga flocken med tungan hängandes som en röd slips i mungipan.

Vi trampade tillbaka mellan vattenpussarna på grusvägen och det luktade sådär friskt och fräscht i luften medan mörkret tyngde ner himlavalvet, all pollen och aspludd hade tryckts ner i marken och näsan kändes som om den hade fått en dusch av slemhinneavsvällande näspray, rena rama motorvägen för näsborrarna.

Sängarna var inte de mest bekväma och många kotor låg i olag på morgonen, men det har vi också lärt oss vid vår stuga.
Är sängarna FÖR bekväma stannar gästerna för länge, och som de säger, efter tre dagar luktar fisk och gäster illa.
Frukosten är alltid magisk, en kopp kaffe till utsikten över vattnet och morgontrötta och tysta gäster ger en skön start på dagen.

Bråttom hem idag på söndagen, jag hade en mamma att hylla, jag mina barn också, och svärsonen fick se till att dottern fick sin första
Morsdagspresent.
Mellan alla besöken kom jag och frugan på....men gisses, vi har glömt att rösta!
Snabbt förbi hemma där grabben hade ett helt ungdomsgäng i huset, hämta röstsedlarna och sedan i bilen utanför vallokalen köra valkompassen på lite olika sajter, för att minuten senare göra våra val.
Vi är inte så väl insatta i politiken, men gör det alla borde göra, använda sin demokratiska rätt att få rösta på sina förtroendevalda.
Nu tjattrar de på teven med valvaka, men känner ingen direkt sympati med att heja på samma parti som vi valde.
Det var ju valkompassen som valde åt oss, och känslan om att deras utslag KAN vara köpta gör oss misstroende.

Ny vecka på gång, och ännu en tredagars, det finns hopp om livet redan på en onsdagseftermiddag igen.
Den ska spenderas vid sommarstugan som vanligt, men denna gång vid vår egna, nykter och nyter.

Det är så man får mest ut av livet, i verkligheten och inte i ett moln av hjärnspöken i bärsärk.

Idag, i morgon i evighet, Amen!
Det är den enda religionen jag tror på, så det så!

Berra