av Skrållan

Skrållan
lör, 2019-04-27 - 14:31

Det rullar på utan mannen i huset. Vi blev osams innan han åkte till annat boende. Lite jobbigt att det blev så. Men jag försöker fokusera på mig. Och sysselsätter mig med roliga saker.

Skrållan
lör, 2019-04-27 - 22:19

Fy vad tungt det känns nu. Vet att jag måste klara att lämna, annars överlever jag inte. Men fy vad allt är svårt. Känns som jag bara vill lägga mig ner och gråta. Sedan tänker jag tillbaka på allt jobbigt vi haft. Alla dumma saker han sagt till mig på fyllan. Alla kvällar jag suttit själv för att han föredrar att dricka ute i garaget. Jag har ju varit lika ensam då, som jag känner mig nu. Fy vad det är svårt att ta beslut att man ska lämna när man älskar någon. Hur kan kärleken överleva allt detta? Jag förstår inte. Men jag måste se framåt, se att jag kan få ett bättre liv. Jag kommer ju få det lugnare. Kan bestämma själv vad jag ska göra och tycka.
Men just nu, just i kväll känner jag att det är väldigt tungt.

Spinoza
lör, 2019-04-27 - 23:37

Ja, det är inte lätt att bryta upp, men när man är vid vägs ände, så är man.
Så här kommer en styrkekram från mig som också tycker det är tufft att bryta upp!

Hoppie
sön, 2019-04-28 - 09:40

Ja, det är tungt att bryta upp, men tänk på vilket liv du har och vilket liv du faktiskt kan ha. Ta ett steg i taget, en fot efter den andra och våga be, om hjälp. All styrka till dig!

Skrållan
sön, 2019-04-28 - 10:22

Ja det måste jag göra känner jag. Att just söka hjälp. Ska ringa och försöka få en tid.
Det som är jobbigt är att jag saknar honom. Inte hans drickande, inte hans ilska, inte hans surhet. Utan honom. Vi har inte haft någon kontakt alls dom här dagarna. Väldigt ovanlig för att vara oss.
Men samtidigt så lugnt. Jag hinner tänka. Ingen som retar sig på mig, att jag inte gör så som han tycker, att jag frågar när jag inte vet vad han pratar om o.s.v. Jag kan vara jag och jag kan slappna av.
Jag får ta en dag i taget. Försöka ha en plan.

Ullabulla
sön, 2019-04-28 - 11:20

Om du läst min tråd,jaha och nu då.
Där beskriver jag min kampt för att stå emot återförening.
Är visserligen där och duttar ett halvår efter separationen,men lyckas avstå återförening med alkohol som partner.
Det var fruktansvärt tungt och sorgen var enorm.

Jag sökte hjälp ungefär 5 månader efter separationen då jag höll på att gå under.
Både genom alanon en anhöriggrupp där man får ventilera och ta nya friska steg mot ett starkare jag.
Också genom en medberoendeterapeut som delvis bökade i min barndom.
men också gav handfasta verktyg och råd när jag vacklade,vilket jag gjorde hela tiden.

Min kärlek växte sig starkare än på många år,trots att det enda han var intresserad av var att få dricka.
Jag dansade alla danser för att han skulle se och välja mig,men det gjorde han inte.

Du har en tuff,men också bra tid framför dig.
Jag skrev och läste här timvis och anhörigstödet var verkligen min livlina.

Det egna arbetet som jag lyckats hålla ifrån mig kom nu alldeles för nära och jag blev tvungen att börja gräva i varför jag valde att vilja vara kvar i situationen.
Jag önskar dig all lycka till.

Vet inte vart …
sön, 2019-04-28 - 20:28

Det är första gången som jag är inne på denna sidan! Jag sökte i ren panik och sorg efter ett ställe där jag kunde få hjälp. Hjälp med alla känslor,känslan av att jag bara vill fly jag vill bort men vet inte vart jag ska ta vägen. Efter att ha löst era insändare och kommentarer så vet jag att jag inte är ensam med mina problem. Det är så sorgligt att vi är många som inte mår bra i våra relationer som önskar att våra partners bara ska bli den de en gång va. Även om det är sorgligt så känns det som att jag får lite perspektiv på min situation.

Jag har levt med min man i 13 år och tillsammans har vi 2 barn. Han dricker mest på helger och däckar då på mattan eller i sängen med kläderna på stinkande och snarkandes vid 21 tiden på kvällen. Han förnekar även sitt drickande som ibland även är på vardagar i perioder. Jag har hittat ölburkar på de mest konstiga ställen och ja jag märker direkt på hans ögon samt rörelse om han har druckit. Den senaste tiden har varit tuff och det har blivit många konflikter. Jag blir arg/galen på hans förnekelse (Vet att det är vanligt då man har akoholproblem). Jag gapar och skriker som en galning då jag bemöts av nonchalans och kränkningar. Vet att det absolut inte hjälper men det brinner liksom i huvudet på mig av ilska och besvikelse. Det värsta av allt är att mina barn på 11 och 16 år ibland är hemma! Inte okej alls jag vet. Därför tog jag idag beslutet att det räcker,jag vill flytta isär. Svaret från honom är okej! Sen att det är jag som skapar denna dåliga relation då jag är arg hela tiden och att jag har shoppingberoende. Ja han lägger problemet hos mig så nä han ser inte sin alkoholism.
Mitt problem är att jag inte vet vart jag ska ta vägen,vill bort men vet inte vart. Lägenheter i Stockholm är inte heller lätta att hitta då man söker hyresrätter. Känner mig så vilsen och vill bara hoppa av tåget. Vill ha hjälp,vill va lycklig igen. Va mitt glada gamla jag!
Detta blev en lång kommentar men skönt att skriva av mig!

Skrållan
sön, 2019-04-28 - 20:46

Tack för att ni skriver här i min tråd. Ullabulla, jag har läst en del i din tråd, lite nu men även för flera år sedan. Tycker att ditt lämnande liknar mitt, ditt kämpande är som mitt. Du har verkligen gått igenom mycket på din väg. Känslorna går verkligen upp och ner. Det är så kämpigt. Det går bra när jag sysselsätter sig och gör saker. Men så fort jag blir ensam så kommer tankarna. Men jag står fortfarande fast vid att jag kan inte fortsätta att ha det så som jag haft det, med en man som dricker. Jag utplånar mig själv då. Och jag är värd så mycket mer.
Tack Troja för ditt pepp.
Och Vet inte vart... det är inte lätt, när man måste lämna och alla praktiska saker också måste fixas. Och i Stockholm är det väl såå svårt att hitta boende?
Det är bra att du hittat hit, så du kan skriva av dig. Det har jag gjort och det lättar väldigt. Just att man inte är ensam.

Skrållan
mån, 2019-04-29 - 18:02

Jag kämpar och kämpar. Gråter och kämpar. Har haft lite kontakt med mannen men bara korta meddelande. Så jobbigt. Åker bort och försöker sysselsätta mig, men känner mig som den mest ensammaste i världen. Ska ringa och ta hjälp. Går inte annars.

Nordäng67
mån, 2019-04-29 - 20:16

Håll ut för man lugnar ner sig och kommer till ro! Även om det inte känns så för stunden. Gråt på för det lättar lite på trycket tycker jag. Låter bra att söka hjälp. Det gjorde jag med. Så himla skönt att prata med någon som är proffs och kan ge en verktyg att hantera jobbiga känslor. Bra att du skriver här. Läs din egen tråd så blir du lite påmind om varför du valde att vara själv. Peppa dig själv med beröm och unna dig själv att göra sånt du tycker om. Kram

InteMera
tis, 2019-04-30 - 09:08

Som du sliter! Det är klart att alla känslor väller över dig nu när du har tid att sakta ner och känna efter, när du inte behöver anpassa dig efter nån annan. Låt tårarna strömma om det är så det känns. Att du gråter behöver inte betyda du gjort nåt fel eller att du måste känna ånger eller nåt sånt. Det är kroppens sätt att avreagera sig i en ovan situation. Tycker tipset om att du ska läsa igenom din egen tråd var bra, påminn dig om vad som fört till din nuvarande situation och det faktiskt är nödvändigt för dig att just nu vara precis där du är. Sakta kommer det säkert kännas bättre, ingen orkar vara störtledsen särskilt länge. Hoppas du nu på valborg får lite glädje och frid av våren som spirar och förhoppningsvis lite god mat och lite distraktioner med nåt program. Sänder dig en stor varm styrkekram och en fin ballong för lite glädje mitt i allt det jobbiga?

Skrållan
ons, 2019-05-01 - 08:40

I går kände jag sådan glädje. Det var en ljus dag. Kände hopp. Så underbar känsla att känna igen mig själv igen. Vet att det inte är över, men jag gläds åt en bra dag. Blir varm om hjärtat för era kommentarer. Så fint stöd man får här. Ett bra råd att se tillbaka och läsa i tråden. Gjorde det, och blev påmind om hur det var och är. Mannen bor fortfarande borta, vi ska ses i dag för en del praktiska saker. Inget är bestämt ännu, men jag förstår ju att jag måste hitta mitt eget liv. När jag tänker på det, så är det både lite skrämmande, men också spännande. Att leva själv, för första gången i mitt liv. Allt det praktiska vet jag att jag klarar, men det jag har varit rädd för är att inte ha någon som bara är för mig. Någon som är nära. Men så tänkte jag, det har jag ju inte haft på länge. För mannen har ju haft sin älskarinna, alkoholen. Får se hur det känns efter att jag träffat honom i dag. Känns lite nervöst. Kommer jag känna starka känslor för honom i dag? Eller?
Mannen har ju själv velat bo borta, ett lånat ställe, som inte kommer vara alltid. Men det ger mig ju ändå lite tid. Tid att tänka. Och kanske är det så att även mannen vill bo själv. Att hans kärlek inte finns längre. Ja det är många frågor som inte är besvarade p.g.a. att vi inte pratat ut om hur vi vill ha det. Men tiden avgör nog detta.

Skrållan
ons, 2019-05-01 - 19:31

Så jobbigt i dag när jag träffade mannen. Han grät och jag grät. Han tyckte det var jobbigt att bo borta och att inte ha så mycket kontakt. Vi började prata lite, men jag sa att jag vill inte leva med dig om du inte slutar dricka och tar hjälp. Jag sa att jag älskar dig men jag kan inte leva så. Han blev sur och arg, och tyckte att jag bara pratade om drickandet. Försökte få sagt vad jag vill. Men det är så svårt, han blir sur och så är grälet igång igen. Det konstiga är att han är lite avstängd. Jag kramade om honom när han grät, men när jag senare var ledsen så gjorde han ingenting. Inte en kram ens.
Var så ledsen när han åkt, och tänkte och tänkte. Försökte stanna i att, ja det är jobbigt, jobbiga känslor. Bestämde nästan att åka till honom och bara krama om honom. Men gjorde inte det. Stannade upp, läste i tråden, försökte påminna mig om hur jobbiga kvällar jag haft med hans drickande. Och nu har känslorna lugnat ner sig lite. Tänker inte åka till honom. För stunden är det över, känslostormen.

Nordäng67
ons, 2019-05-01 - 21:16

åka till honom! Tänk på den där må-bra dagen du hade igår, det blir bara fler av den varan! Jobbigt ibland men håller man ut lite när tvivlet och sorgen kommer så blir man stabilare för varje dag som går! Känner igen det där med sur och arg om man för ämnet alkohol på tal! Det gör ju att ens egna känslor kapas rakt av, man får inte gehör! Är inte så ett förhållande ska vara! Du är stark även om du inte känner så alla dagar och timmar! Tänk på dig själv och vad du behöver för att må bra. Att han är ledsen får han ta ansvar för! Han kan ju göra något åt det....om han vill! Kram?❤️

InteMera
ons, 2019-05-01 - 21:52

Att bli sur och arg när alkoholen förs på tal är alkoholistens självförsvar och förnekelse som träder fram, klart han hellre vill fortsätta allt som det varit men i hans värld ska även alkoholen vara kvar för det är inget problem i hans syn. Även min man har alltid när vi bråkat tyckt att ”alltid ska du dra upp alkohol som om det skulle ha nåt med dig att göra” eller ”alltid drar du upp alkohol som att det skulle vara nåt problem, det är du som är hysterisk”. Tror inte dom klarar av att vända blicken och se det vi ser när dom är fulla, hur dom beter sig och hur det förändrat hela deras sätt att vara och prioritera. Att fyllan ja i allra högsta grad i stor utsträckning kan vara det enda problemet ett par har och som får den andra att lämna. Att de inte har rätt att kräva man ska acceptera drickandet. Att vi medberoende faktiskt också blir sjuka av att tvingas se på, att leva med konsekvenserna varje gång både före, under och efter fyllan. Sen fattar de inte varför vi vill lämna efter år av försummelse, oförmåga att lyssna till oss och ett allmänt likgiltigt resonemang om att det bara är vi som är svåra, hysteriska, dramatiska och fantiserande neurotiska kvinnor.

Bra att du kunde se situationen lite utifrån, snappa upp att du ville trösta honom men att han inte gjorde någon ansats till att göra detsamma. I ett bra och kärleksfullt förhållande kan och ska nog den andras tårar väcka en reaktion, din var sund men inte hans. Tufft att du lät stormen dra över dig utan att agera på impulsen att söka upp honom, det hade bara varit på din egen bekostnad och i hans ögon antagligen sett som att du medger du haft fel. Men du har fullständig rätt till dina känslor och reaktioner om hans drickande och du behöver inte hans tillstånd att känna det du gör! Kämpa på, hoppas imorgon blir en bättre dag!

Spinoza
tors, 2019-05-02 - 09:38

Förnekelsen är stor hos en missbrukare och så länge de inte har någon insikt tror jag inte det kan bli någon förändring.

Styrkekram till dig!!!

Skrållan
tors, 2019-05-02 - 15:05

En väldigt jobbig och ledsam dag i dag. Men det är många tröstande ord från er här. Läser dom flera gånger. Nu har jag fått en tid för att gå och samtala i alla fall. Så skönt.
Ska försöka hitta på något roligt i kväll så kanske det lättar lite.