av Skrållan

Anonym 21523
fre, 2019-05-17 - 22:55

Att bo kvar och han bor där kommer vara en risk att gå tillbaka och hamna i en svacka! Håller med om att bo hos någon släkting ?

Skrållan
fre, 2019-05-17 - 23:42

Har nu bestämt att bo hos släkting. Ville höra era infallsvinklar. Och visst är det så, inte gå tillbaka, utan framåt.

Skrållan
mån, 2019-05-20 - 14:14

Det känns som jag står still. Mannen och jag pratade i går, han kan inte se något problem med att han dricker. Du kan inte bestämma över mig, vad jag ska göra, säger han. Nej säger jag, men jag kan bestämma över mitt liv.När jag börjar prata om att han dricker, så tycker han jag är tjatig. Han vill prata vanligt med mig. Inte om alkoholen. Men det är ju det som är problemet. Känns som när jag pratat med honom, så börjar jag tänka, om det är jag som har gjort saker han säger, så att vi fått det så dåligt i vårt förhållande. Börjar ifrågasätta mig själv. Men när jag pratat med släktingar, så klarnar allt igen.
Jag tror, att jag inners inne, vill att han ska vakna upp och se vad han förlorar. Jag vill att han ska säga till mig, att han slutar dricka och tar hjälp. Men han är inte där än. Men jag hoppas, för att jag inte inners inne vill förlora honom och för att vi ska slippa sälja hus och allting. Eller är det att jag måste ha mer tid? Tid att smälta allt som händer? Jag är helt klar med att jag inte kan ha det så här. Jag kommer inte överleva. Jag kommer gå under. Skulle vilja ha ett tecken från ovan om att jag gör rätt val. Att jag ger upp honom och vårt liv tillsammans.
Jag har ju berättat för mina barn hur allt är. Men han har inte berättat något för någon släkting om vad som händer. Han har inte tagit stöd och kontaktat någon.
Fy vad allt är jobbigt nu. Hoppas tiden ger mig mina svar.

Ullabulla
mån, 2019-05-20 - 21:47

Just det ofattbara att de inte ser eller förstår vad de väljer bort.
De vinklar det istället till att det är den anhöriga som väljer bort dom ur sitt liv.

Jag tyckte att jag var så smart då jag sa:
Du har all rätt att fortsätta dricka.
Men då klarar jag inte att fortsätta leva med dig.
Men inte hjälpte det.

Det kanske känns som att du stänger en dörr för evigt.
Men det gör du inte.
Du öppnar en dörr för dig själv.
Han väljer om han kommer efter dig genom samma dörr,eller står kvar.
Men jag minns fortfarande hur ofattbart tungt det var.
Att behöva inse att jag förmodligen var den enda som skulle gå genom den enda dörr som var vettig.

Anonym 21523
tis, 2019-05-21 - 09:55

Vill bara skriva ner hur jag gjorde när jag va i tanken att kommer han bli bättre, hur gör jag om det tar slut o vips så är han precis så som jag önskat, sund, tar sitt ansvar mm....
Jag gjorde så att säga att vi ses men vi har det öppet. När vi gjorde så så märktes det tydligt att när jag ändå inte sa nåt, " tjata" satte krav så fortsatte han i allafall dricka och ränna ute. Det fick mig att inse att det var så tydligt att även när han fick tänka själv så var han kvar i sitt missbruk och är det fortfarande.

Tänker att det kan vara till hjälp? Nu har du och din man mer distans då du inte bor med honom men att du kanske kan tänka och förflytta perspektivet från dig

?

Skrållan
tis, 2019-05-21 - 23:33

Jag har ju verkligen gett min man ett ultimatum Troja. Mig eller alkoholen. Och som jag förstår så har han valt alkoholen. Han vill ju kunna gå ut och ta en pizza och ett par öl.
I dag har varit en kämpig dag. Har varit ute och gjort saker, men helt plötsligt vill jag storgråta. Mitt bland folk får jag kämpa för att inte börja gråta.
Innerst inne vill jag inte lämna min man, men kan ju inte vara med honom när han dricker. Känns som jag är i Ingemansland. Känslorna var så i uppror ett tag i dag att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Detta är hemskt. Känns som mitt hjärta ska slitas ur min kropp.

Tröttheten
ons, 2019-05-22 - 01:24

Jag snubblade in på denna sida nu ikväll och hamnade i din tråd. Jag känner igen mig så oerhört, som att läsa min egen dagbok. Det där fuktiga, klängiga och kramiga som snabbt byts mot ilska när han blir avvisad. Irritationen när han inte får / kan dricka. Äcklet jag känner när jag seg den där glansen i hans ögon och hör sluddret. Skammen. Över vårt patetiska liv tillsammans. Över att jag hamnat i denna situation. Sorgen över att han väljer bort mig och barnen för att få däcka på soffan klockan 21.
Min man kom hem dyngrak ikväll fast vi hade ett långt samtal om hans nykterhet tidigare under kvällen. Han hävdar bestämt att han har läget under kontroll, att han numera är i princip nykter. Och jag är så in i märgen trött på att leva såhär. Att ständigt oroa mig för att han ska dricka. Att leta (och hitta) undangömda ölburkar i hela huset och rabatten. De eviga lögnerna. Problemet är att vi har två små barn ihop som han hävdar att han ska ha delad vårdnad om när vi separerar. Han dricker dock så fort han är själv eller ensam med barnen. Oftast när de somnat men ibland börjar han tidigare. Jag kan inte låta honom bo själv med barnen varannan vecka, jag vågar inte det. Så jag harvar på. Och hatar honom lite mer för varje dag. Sen har vi plötsligt en fin helg och jag börjar förlåta honom lite smått. Det är då han börjar dricka igen.

Anonym 21523
ons, 2019-05-22 - 21:03

Ja vet att det skär i hjärtat när de väljer alkoholen framför en själv. Vet inte hur många tårar jag fällt då mitt ex gjorde det. Efter många månaders bearbetning så släppte det, jag önskar det snart gör det för dig, för det är så fruktansvärt tärande. Jag tror mycket som va just min hjälp att komma dit var insikt. Att verkligen säga till sig själv att de gör inte så för att göra andra illa, de gör så för de är beroende.det släppte på mina tankar till att det inte va riktat mot mig. Och att inse att så här kommer det vara och att då ta sitt förstånd att säga till sig själv att antingen går man och fortsätter att vara kvar i allt, eller så accepterar man att det blir ingen förändring för då hade det skett.

Kram ?

Skrållan
tors, 2019-05-23 - 22:41

Livet går vidare. Bor borta då mannen bor i huset. Mår bra ibland, och ibland väldigt dåligt. Går och pratar med anhörigstödjare. Så skönt att prata av sig. Försöker se framåt, och tänka på mig nu. Men rätt som det är kommer en overklighetskänsla, som att någon dött. Jag saknar någon som inte finns längre.

Spinoza
fre, 2019-05-24 - 09:40

Jag känner verkligen igen den där overkliga känslan.
När vi korta stunder lyckas kommunicera på ett bra sätt, då är det nästan så att jag glömmer bort att vi faktiskt håller på och skiljer oss.
Men det är bara korta stunder, verkligheten gör sig snabbt påmind och då vet jag att det är det här som gäller.

Så håll i och håll fast Skrållan, så gör jag detsamma!

Skrållan
fre, 2019-05-24 - 20:39

I dag har varit en bra dag, InteMera. Jag träffade mannen en stund. Han var sur. Tänkte att det kanske var dumt att träffas, men det blev ett uppvaknande. Jag blev såå påmind av varför jag lämnar. Blir så skönt att i framtiden slippa all surhet. Tänk vad det kan klarna ibland.

Skrållan
lör, 2019-05-25 - 00:53

På småtimmarna längtar jag efter den mannen son inte längre finns. Han som var stark och hade världens varmaste famn. Han som jag kysste och kramades med, och som jag skattade med. Han som var snäll och uppvaktande, någon man kände sig trygg med.
Han finns inte kvar, jag vet. Just nu känns det som en dröm. En dröm som inte är sann. Men en gång älskade jag honom, men han älskade alkoholen mer?

InteMera
lör, 2019-05-25 - 03:44

Vad ont det gör när man ser det sådär klart men samtidigt skönt att förstå och verkligen ta in att det inte längre är den mannen man lever med. Han är som en dröm, nåt som funnits långt borta. Det är inte den mannen du ville leva med som snäser till dig, kallar dig fula saker och helt struntar i vad du känner.

Ta hand om dig Skrållan! Du är stark och modig nu, även om du inte riktigt själv ser det ännu!

Skrållan
lör, 2019-05-25 - 07:31

Tack för dina ord. Det är många gånger man känner sig svag och ledsen. Men har ju börjat känna att det glimtar till av lycka ibland. Det får ta sin tid att läka.