Har alltid vetat att min man har alkoholproblem, men han har tydligen druckit mycket mer än jag någonsin kunnat ana. Vi var nyligen på en familjeresa till Åland. På båten hem betedde han sig väldigt underligt så jag tog med vårt yngsta barn som är 8 år o gick därifrån. Senare träffade vi på honom vid infodisken där han står o gråter o anmält att han tappat bort vår dotter. Han visste ju att hon varit med mej hela tiden! Sen när vi ska gå av båten verkar han helt packad men säger att han inte druckit. Skyller som vanligt på sitt höga blodtryck. Jag tror att han är allvarligt sjuk på riktigt, barnen är rädda o gråter o jag säger att jag ska ringa ambulans. Han vägrar. Sen när vi kliver av gör jag det ändå. I ambulansen får han plötsligt hjärtstopp! Det går dock bra. Han ska stanna på sjukhus ett tag men väljer att skriva ut sig själv redan nästa dag trots läkarnas avrådan. Jag hittar två tomma spritflaskor i hans ryggsäck. Konfronterar honom men han blånekar trots så uppenbara bevis! Han åker senare in på sjukhus igen för att han mår så dåligt. Väl hemma i vår hemstad skriver han in sig på sjukhus för avgiftning för sitt missbruk. Där är han nu, med skakningar o kramper. Han säger att detta blev ett uppvaknande för honom o att han nu ska ta tag i detta o gå med i AA.
Det känns så skönt att det äntligen händer något. Hans drickande har varit så himla jobbigt att leva med. Han somnar på soffan stup i ett, har ett hemskt humör, ljuger o smusslar o har alltid en förklaring till allt. Jag jobbar också obekväma tider så barnen är ofta ensamma med honom. En gång för flera år sen när jag kom hem från jobbet sent på kvällen hittade jag honom packad i soffan o vid knappt medvetande! Det har ofta känts oroande att lämna barnen med honom, speciellt efter denna incident. Har jag köpt hem någon alkohol försvinner det ofta mystiskt men han nekar alltid. Vid flera tillfällen har innehållet i min martini bytts ut mot vatten!
Jag dricker inte mycket eller ofta men jag inser ju nu att jag måste tvingas till att bli nykterist. Vi kommer aldrig mer kunna åka på konserter eller gå ut tillsammans. Hur lär man sig leva med detta?
Just nu är det bara ett enda jobbigt kaos o många tankar som snurrar i huvudet....