Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

...har snart gått och nykterheten har bestått. Midsommarhelgen närmar sig och jag tror det är därför jag hänger här igen. Rädd för vad som komma skall. Var står jag nu i tanke och handling?

Skönt att du är här ♥️ Någon jag känner igen. Du är bra du ✨ bara så’ru vet det ✨

Tveksam, osäker, kluven...

Motstridiga känslor - men framför allt tankar - har tagit över och för en kamp i min kropp.

Det självklara "jag vill vara helvit" ifrågasätts plötsligt. För mig har det varit den enda planen sedan jag började hänga här för snart två år sedan.

Jag har kämpat, kämpat och åter kämpat sedan dess. Ibland med perioder av framgång, ibland i den värsta av motgångar. Alla som följt min utdragna resa med massor av stopp, byten och ännu så länge utan destination, vet vad jag talar om.

Brutal ärlighet har jag förknippats med. Och så är det nog. För mig är det ingen vits att skriva här om jag samtidigt mörkar läget. Själva styrkan med anonymiteten (även om jag haft förmånen att träffa en del av er IRL. Tycker själv att jag var modig som vågade, speciellt med tanke på handspriten...).

Så, vad har hänt?

Som sagt, den totala nykterheten har börjat ifrågasättas. Är det min A-hjärna som talar, breder ut sig, håller på att ta över? Ja, förmodligen.

Men...

Tänk om det skulle funka som det har gjort i ett par månader nu? Jag tar några öl då och då, njuter (ja, till hundra, där har A-genen verkligen gjort sitt jobb), men har konstigt nog kunnat stanna vid det. Inga karatefyllor, inga bakisdagar, inga ångesttankar.

Ja, jag vet...

Det brukar vara så det börjar - eller slutar. Beroende på hur man ser det. Eftersom jag aldrig eftersträvat detta blir jag tveksam.

Hur går då tankarna i detalj? Jag är en person som är analyserande och reflekterande in absurdum - om nu någon skulle ha missat det.

Fakta:
- Jag har aldrig eftersträvat "normaldrickande".
- Jag tror egentligen på att helnyktert är det som gäller för de allra flesta med ett uttalat alkoholmissbruk.
- Jag har som sagt varit ärlig och försökt att inte låta A-tankarna lura mig.
- Jag äter Naltrexon och tar L-glutamin varje dag, vilka har hjälpt mig mot det värsta suget.
- Jag tänker att ovan nämnda preparat kanske ger mig tillräckligt för att leva ett någorlunda hyfsat A-liv.

Så vad vill jag ha sagt med detta?

Hm...

Kanske bara att jag är en människa med samma brister som alla andra (även om jag ibland får för mig att jag är stålkvinnan, typ...).

Kanske att allt inte är svart eller vitt. Har trots massor av kommentarer till andra i forumet aldrig dömt någon. Har alltid varit noga med att alla måste göra sin egen resa.

Kanske vet jag inte alls vad jag vill förmedla, mer än mina tankar.

Ja, så är läget just nu i alla fall.

I dag är jag nykter. Det är bra.

Kram på er

-----

Tack finaste Skillnaden, det behövde jag höra just nu. Du gör just det - skillnad. Du fixar det du vill. Bara bestäm dig för vad.

Har följt dig ett par år, mer eller mindre frekvent, jag är här inne emellanåt, och dina inlägg är de jag mest ser fram emot att läsa. :) Du är både klok och underfundig!
Jag förstår dina känslor och tankar, jag har samma funderingar. Men konstigt nog, när någon annan skriver ut det man själv funderar på, står det plötsligt så klart för mig. VARFÖR? Varför ska du (eller jag) ta det där glaset? Vad vinner vi på det? Och vad riskerar vi? Är det verkligen värt att gambla om nykterheten på det viset? Jag är övertygad om att det är A-hjärnan som spelar oss ett spratt. Varför alkohol överhuvudtaget? Jag kan inte berätta för dig eller någon vad som är rätt att göra, men när jag tvingas fundera på vad jag vinner resp. riskerar att förlora så står det klart för mig - det där glaset kan jag vara utan. :)
Kram/M

Så inser jag att jag aldrig heller eftersträvat något ”normaldrickande”... Det har alltid handlat om avtrubbning för mig :/ och jag tror liksom du att då är det nog helnyktert som gäller. Eftersom längtan efter avtrubbning eskalerar mer och mer för varje gång man ger vika. Men den där ambivalensen du beskriver så väl, den känner jag mest hela tiden. Är det A-djävulens lockrop? Ingen aning. Just nu slår jag dövörat till. Kram på dig!

Att begränsa sig och inte ramla dit igen, kan det verkligen fungera?
Visst, funkade alldeles utmärkt för mig så länge jag mådde bra. Men sen när det hände något hemskt och det blev för jobbigt medicinerade jag med alkohol som tidigare. Då var det snabbt utför. Har ännu inte fått helt ordning på det, men det går hyfsat.
Ska vi som har druckit för att bli fulla klara det, så tror jag att man måste må bra och strypa tillgången de gånger vi dricker. Begränsa, aldrig bli för fulla igen och absolut inte medicinera med a.
Låter ju sjukt enkelt... men jag vet inte jag. Vi lever lite farligt tror jag och ändå är jag inte beredd att ge upp det. Konstigt det där.

Nu satte Sisyfos tummen på något som grott i mitt medvetande ett tag... Det här med att det går bra att begränsa drickandet, tills det börjar handla om självmedicinering. Jag hade en intressant diskussion med en kollega här om dagen. Hen kommer från en kultur där de flesta inte dricker alkohol alls, av religiösa skäl. Vi pratade om 90-talets kris. Då var hen chockerad av hur alkoholmissbruket eskalerade bland de människor vi jobbar med. Utan att avslöja allt för mycket, så kan jag säga att vi arbetar med människor, i ett socioekonomiskt utsatt område. Iaf... Vi kom fram till att problemet är den svenska kulturens grundinställning till alkohol. Normalkonsumtionen ligger farligt nära riskbruk. Det krävs ”bara” någon form av livskris, tex att förlora jobbet eller aldrig lyckas få ett jobb, för att väldigt många ska självmedicinera och tippa över kanten till ett missbruk. Under 90-talets kris befolkades området vi jobbar i mestadels av svenskar (och finländare) med låg utbildningsnivå och olika sociala problem. Nu befolkas området däremot i högre grad av nysvenskar. Trots att de människorna är minst lika socioekonomiskt utsatta som tidigare befolkning så stöter vi sällan på alkoholmissbruk. De kommer från kulturer där man inte dricker alkohol alls. Vår eminenta slutsats blev att det är mycket svårt att bli alkoholist om man inte dricker alkohol. I know, just call us Einstein 1 and 2 from now on ;)

Om jag kopplar bort A-hjärnan är det så enkelt. Det är klart att jag vet vad som gäller. Jag vet vad som är rätt. Hur jag bör göra. Inga tveksamheter alls egentligen.

Brutalt ärlig var det...

Jag klarar inte total nykterhet just nu. Det är förstås det allt handlar om. Hittar en massa bortförklaringar, eller rentav rättfärdiganden, för att jag misslyckats med det jag föresatt mig.

Jag vet, jag är inte misslyckad i egentlig mening. Har många många nyktra dagar sedan jag började skriva här. Vet att en del inte tycker att det är viktigt att räkna dagar om man ändå faller gång på gång.

Men, vet ni vad? Det struntar jag i. Just nu. Annars går jag ner mig helt. Jag måste få känna lite stolthet över att jag kommit en bit. Om inte annat har jag skaffat mig en massa erfarenheter.

Ett av mina livsmotton är att om jag inte uppnår det bästa måste jag tillåta mig att vara nöjd med det näst bästa.

Det tänker jag anamma nu. Vet att jag är farligt ute. Självklart. Men jag KAN INTE prestera bättre just nu. Sorry! Det bör jag väl i och för sig säga till mig själv. Det är ju bara jag själv som är förloraren.

-----

Har sagt det många gånger, men det tål att upprepas: Så mycket klokhet detta forum besitter. Wow, ni är fantastiska.

Maran, det var längesedan. Tack för ditt inlägg, vilken egoboost! Så rätt du har i det du skriver. Självklart är det A-hjärnan som pockar på uppmärksamhet. Du har gjort det så bra.

Sisyfos, visst är det märkligt. Vi vet vad som måste göras, ändå är vi där och upprepar det mindre bra alternativet gång på gång. Tror dock att du har helt rätt angående att dricka på mående. Det går så länge det går...

G-S, din reflektion kring hur vi dricker är klockren. Givetvis är det så. Det blir så tydligt när man läser det du skriver om hur olika kulturer hanterar svårigheter. Ibland behövs inga forskningsrapporter, även om jag är otroligt källkritisk och skeptisk till det mesta.

-----

Tack för att ni finns här, för mig, för oss, för alla.

Vill tillägga att jag fortfarande ser mig som helvit när jag blickar framåt. Jag har alltså inte gett upp. Lite ledsen just nu, men försöker att inte känna mig alltför uppgiven. Det blir inget bättre av.

Kram på er

Kram. Du väljer själv. Det finns inget förbud att inte dricka. Det kanske kommer den dagen du känner att NU släpper jag detta, att du tröttnar. Är du inte där ännu så är du inte det. Du är bra. Du faller reser dig faller och reser dig..... Tror det viktiga är att man inte ger upp och att du är vaken, medveten om riskerna.

Det verkar ändå vara ett medvetet val att dricka snarare än ett impulsivt återfall (vet dock inte om det är någon skillnad?)
Genomtänkt och nöjd så känns det :)

Att det funkar bra - att inte hinka i sig är förmodligen för att du har Naltrexon. Den fungerar ju så. Den stoppar suget efter ett visst intag.
Jag själv skulle bli irriterad och frustrerad över att jag inte blev full. Bortkastat.

Börja inte gasa på med alkoholen om du märker att du vill ha mer berusning, för det är svårt att bli berusad med Naltrexon, risken finns för att man intar mycket A för att uppnå effekt. Det är ju inte bra för kroppen. Blir du berusad? (nyfiken)

Om det funkar för dig så är det bra. Flyt med på det och njut. Och fundera om det funkar i längden? Man kanske kan äta Naltrexon hela livet och då kanske det funkar med måttligt intag. Kan man det? Äta de på livstid?

Kram Vinäger och ha en fin sommar och var uppmärksam på signalerna så det inte brakar igen.

MM

Femina

Vad har hänt i ditt liv som får dig att ens överväga dricka igen? Berätta! Vi finns här för dig. Har du varit i kontakt med AA? Om inte så rekommenderar jag att du går på ett möte omedelbart. Du kan t o m ringa dem och någon kommer ta dig i handen ifall du tycker det känns jobbigt. Be Gud om stöd att inte dricka närmaste dygnet.

Måndag Morgon har inte kommit ännu.
Den där måndag morgonen när man vaknar upp och man vill inte mer.
Det var en vän som sa till mig när jag festade som mest ute på krogen.
Jag frågade om han var orolig över mitt drickande.
Han svarade. Din måndag morgon är inte här ännu.

Nu säger jag samma sak till dig....

Kram Fina

Har som vanligt en massa tankar som snurrar runt. Nu kretsar de kring varför vi som dricker för mycket gör just det. Är det samma orsak som för mig? Jag skönjer en del mönster.

En liten skrytvarning utfärdas här.

Jag är hyfsat intelligent. Platsar i Mensa, om än inte med bred marginal. Dessutom allmänbildad och har en universitetsutbildning.

När jag läser här på forumet förstår jag att jag långtifrån är ensam. Ja, inte bara, vad gäller alkoholproblemen - det är ju ganska givet att dessa är den gemsamma nämnaren här - utan också vad gäller intelligens/utbildning/förmågan att analysera.

Har nämnt vid något tillfälle att vid jämförelse med kvällsblaskornas kommentarsfält framstår vi som Einsteins avkomlingar allihopa. Utan att döma tror jag att de flesta av oss inte sprider och hittar "fakta" från Fria tider och liknande sajter. Den där avsaknaden av källkritik finns nog i första hand inte här.

Dessutom, för en gammal svensklärare är det en fröjd att läsa era inlägg - inte bara grammatiskt - utan för att de har nyanser och oftast är ärliga, nakna, reflekterande och analyserande.

(Tro nu för guds skull att jag ser ner på någon som inte kan stava rätt eller göra meningsuppbyggnaden på ett korrekt sätt. Nej nej nej, det jag tänker på är reflektionerna.)

Som sagt, i min egen pseudovetenskapliga "forskning" hittar jag så många likasinnade. Vi är ofta högutbildade, inte sällan samtidigt både smarta och högkänsliga, samt - förstås - beroende av alkohol. Vidare har många av oss en ledarbefattning, är duktiga på det vi gör och fler än en har en period av utmattningssyndrom/-depression bakom sig.

Att vi behöver alkoholen verkar ha olika orsaker. En del vill få tyst på hjärnan, andra blir galna på människor runt omkring dem. Ytterligare några, har dålig självkänsla eller en svår ångest och dricker för att orka finnas till i vissa situationer.

Själv känner jag lite vilsen även här. Mitt dryckesmönster är svårt att kategorisera, jag har som en del både här och var. Även orsakerna till detta är kluvna. Visst, jag har också en ledarroll, men sedan det höll på att bli övermäktigt och jag istället klev ett par steg nedåt, har det inte varit mer stress än att jag behärskat den utan hjälpmedel. Förmodligen har jag nu ett fysiskt beroende.

Om jag svamlar vidare kommer jag att tänka på många konstnärliga genier. Dessa återfinns inte sällan inom litteratur, musik, komedi, ja, inom de flesta underhållningsgenrer. Gemensamt för många av dessa är den psykiska ohälsan, vilket i sin tur för många genererar ett alkohol-eller narkotikamissbruk. Tänker att den till viss del består i prestationsångest. Förväntningarna på dessa människor har varit höga och alltid synats med kritiska ögon. Bara tanken på att det man gör en arbetsdag kan komma i tidningen med bedömning i antal + eller -. Hua!

Vad vill jag då ha sagt med detta?

Funderingarna går mot att vi är som de konstnärliga, men lightversionen av dem. För oss räcker det med våra medarbetares dömande eller beundrande blickar och ord. Men vi själva strävar på, vi vill ju prestera, göra bra, gärna bäst. Det tar på.

Vi är överkänsliga och tror att vi synas under lupp även om de flesta av våra medmänniskor inte alls är så intresserade av oss som vi tror. Bara för att vi skärskådar och analyserar allt i detalj betyder det inte att alla andra gör det. Den "vanliga" människan är ganska okomplicerad och har fullt upp med sig själv. Jobba, betala räkningar, sköta hem och familj... Inte finns det hur mycket tid som helst till att fundera över hur andra uppfattar en.

Inte vet jag, men det här dök upp i min komplicerade hjärna i dag. Istället för att njuta av tillvaron låter jag dessa tankar ta plats i mitt huvud. Min M däremot, han är ute i trädgården och tar tillvara dagen på bästa sätt. Precis det jag skulle behöva göra. Sagt och gjort, nu blir det en härlig dag i solen.

Kram på er

-----

Edit: Tack för kommentarer, återkommer med svar på era frågor vid ett senare tillfälle.

...blev jag kallad ”djup”, som 15-åring kände jag mig som 84...

Det finns så många vägar in i beroendet. Den grubblande hjärnan lär absolut vara en av dessa (motor-) vägar ?

du sätter på pränt så här på en söndagsförmiddag Vinäger.

Jag tror det ligger mycket i det du funderar på. Det fick mig att fundera vidare lite, och ta mig friheten att kluddra lite i din tråd.
Alkoholen är ju en sinnesförändrande drog, detta att den förstärker och förändrar känslorna, i både positiv och negativ riktning. För de som det medför en positiv förändring av sinnena, medför det att ruset uppfattas som mer positivt.
Har man dessutom en högfrekvent och grubblande hjärna, så blir förmodligen effekten på den (hjärnan) större vid alkoholintag. Många anser sig ju bli mer kreativa av en lagom mängd alkohol.

Om nu både sinnesförändringen och omställningen av tankemaskineriet blir större, och dessutom i positiv riktning, så är nog risken/chansen för att man utvecklar ett beroende större.

Är det sedan så att man lättare får ångest (eller redan har), så gör alkoholens dubbelnatur inte saken bättre. Alkohol dämpar tillfälligt ångest när man dricker, men genererar mer ångest för att man dricker (för mycket och/eller för ofta).

Om dessa tre parametrar finns p.g.a. alkoholintag; alltså en positiv sinnesförändring, en mer kreativ hjärna och en ökande ångest, ja då är risken förmodligen mycket större för att man utvecklar ett beroende.

Hoppas att du fick en härlig dag i solen Vinäger.

Sköt om dig, och kramar

Jag har nog aldrig sett mig själv som intelligent... Kreativ till tusen, yes, men intelligent... Handlar inte det om algoritmer och klyva atomer och sånt? Nu börjar jag komma fram till att det nog kan vara så ändå, att jag är intelligent, även om just fysikens under och ekvationer tycks förbli ett mysterium för mig. Och det kan ju vara just den intelligensen som får en att känna sig så frustrerad med världen, mänskligheten och livet. Allt som är så enkelt, ytligt, ogenomtänkt, onyanserat. Man ser komplexiteten bakom ytan, men lyckas inte få andra att haka i reflektionerna. Då känner man sig som ett socially awquard UFO, när det man bidrar med till diskussioner möts av tomma blickar. Och frustrerad. Oerhört frustrerad, när det gäller issues man har gemensamt ansvar över med sagda människor. Det var min man (liksom du en sådan som platsar i Mensa) som utbrast angående mitt jobb här under våren ”Men när räcker det för dig? Jag förstår att du är emotionellt investerad, men du kommer aldrig bli så korkad att du kan trivas. Du är alldeles för intelligent för att stå ut med den arbetsmiljön och de människorna! Du måste leta upp ett jobb där det finns intelligenta människor som ger dig någon form av utbyte.” Där någonstans föll en sten från mina axlar. De här människorna skiter inte i det jag säger av lathet. De förmår helt enkelt inte bättre. De kommer aldrig att förmå bättre. Det blev plötsligt lätt att lämna, och lätt att välja nästa arbetsplats. Jag valde den arbetsplatsen där jag avgjort är den som har minst erfarenhet, minst högskolepoäng inom området och minst kunskap gällande det mesta. Jag kommer in med tillräcklig spetskompetens inom områden de idag saknar, för att ändå kunna hävda mig och tillföra värde. Men jag kommer att behöva lära mig sjukt mycket från mina nya kollegor, gå fortbildningar osv för att komma ikapp med allt det andra. Det ska bli oerhört spännande!

Ett av barnbarnen ringde videosamtal i dag. Förr fick jag ofta trycka bort samtalet då jag inte ville visa mig onykter/bakfull. Under helgerna var det mera regel än undantag.

Eftersom gårdagen innebar ytterligare en nykter kväll kändes det så skönt att utan tvekan svara "Hej, det är mormor!"

En liten sak kan tyckas, men oerhört viktig för mig.

Älskade ungar! ?

Vilken lycka! Tänk om jag får barnbarn någon gång...asså ooooh! Det bara måste vara heeelt fantastiskt! Barnen är ju allt, att bara föreställa mig att ett av mina barn...skulle få barn...det är magiskt! Så glad för din skull idag, stunden du fick, befrielsen i att du enkelt, glatt och innerligt kunde svara. Fantastiskt skönt ?

Själslig begåvning och intelligent. begåvning...
Jag tror att det finns olika mycket av båda delarna i alla människor.
De intellektuella analyserar mer med tankarna och de konstnärliga mer med känslorna.
Sov gott
Godnatt kramar
???

Så svårt att ge svar - och samtidigt så enkelt.

Om berusning:

Ja, jag dricker tillräckligt för att bli berusad, men lyckas stoppa innan jag blir full. Om ni förstår vad jag menar. Att dricka utan rus vore totalt meningslöst för mig. Jag är en alkis, inte finsmakare av diverse alkoholdrycker. Kanske förmildrade det hela lite när jag skrev om ett par öl, det handlar nog snarare om tre-fyra. Men, som sagt, jag har lyckats stoppa där.

Varför jag började dricka igen?

Ingen aning, faktiskt. Valde det själv. Förstås. Skulle vara lätt att svara att jag var robotstyrd, att jag handlade per automatik, att jag inte visste vad jag gjorde. Visst känns det så ibland, men det vore ju detsamma som att säga att jag inte har kontroll över mitt eget liv. I så fall kan jag lika gärna ge upp. Nä, det är helt och hållet mitt eget ansvar.

Om det är lätt?

Nej, det ska gudarna veta. Det är skitjobbigt rent ut sagt. Nästan ohanterbart ibland. Men det vet ni förstås. Annars vore vi inte här, på forumet, i den situation vi befinner oss.

Varför fortsätter jag utmana A-djävulen?

Jag har helt tappat motivationen. Vet inte hur jag ska hitta den igen. Den känns så långt borta just nu. Allt flyter på, det fungerar. Ännu så länge. Som ni märker återkommer jag till de orden. Ännu så länge...

Är lite rädd, men lyckas inte bryta. Men gett upp har jag inte. Aldrig.

-----

Kloka tankar från er kring inlägget om intelligens och alkohol. Stämmer så bra detta med att kreativiteten ökar - till en viss gräns. Att vi har behov av utmaning från vår omgivning tror jag också på. Får vi inte det på arbetsplatsen kanske vi letar upp likasinnade i vänslapskretsen. IQ och EQ håller jag med om att vi alla har i olika grad. Tack och lov behöver det ena inte utesluta det andra.

-----

Barnbarn är en gåva och att vara mormor/farmor en förmån. ?

-----

Skrivet i all hast på min rast.

För tusende gången, tack för att ni finns.

Kram från en strulig, men trots allt hoppfull, Vinäger

Din ärlighet är en styrka, du kommer hitta din väg. Men var rädd om dig tills du hittar den, du är ute på tunn is.
Kram Strulan ❤️