av Denhärgången

33 helnyktra dagar.
Bråkade med min pojkvän, skulle trösta mig med en folköl.... Krasch.
Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att ha ett riktigt liv.
Känner mig mindre ensam när jag läser om alla er.
Dag 2 idag. Nu kämpar vi.

Sisyfos
lör, 2019-03-30 - 19:01

Ja, det kanske var dumt uttryckt, men det Tolle pratar om är att skapa en förståelse för tankarna och varför de kommer och jag tror nog att i alla fall jag behöver jobba på att vara och uppleva hör och nu istället för att planera nästa steg eller grubbla och tänka. Det är klart att det inte går att stoppa tankar, men det ligger mycket i vad Tolle säger och jag märker att jag kan göra ett försök att slå bort dem genom att uppleva med sinnena. Jag menar inte att bagatellisera varken ångest eller tankar, men jag tror att det ligger nåt i det Tolle säger och mig hjälper det i alla fall hur omöjligt det än ör.

DetGårBättre
sön, 2019-03-31 - 01:05

Det går att stoppa tankar om man vill. Men det krävs ju att styra om fokus. Jag har stundtals dödsångest och då kan jag snurra in i de tankarna. Det måste jag stoppa om jag inte ska in i ett panikläge. Då är det stopptankar som gäller. Finns olika strategier för sådant. Det borde gå att applicera på det mesta.

Denhärgången
tis, 2019-04-02 - 06:58

Tack Sisyfos, jag tyckte jättemycket om det klippet! Det känns begripligt att tänka på negativa spiraler som en funktion för att det ska bli förändring, det är precis sådär det känns, som en desperation för att man egentligen vill att det ska vara annorlunda. Och att prata om det som ett beroende man behöver bryta, det är så jag tänker om det också. (Vilket i sin tur blir en egen negativ spiral eftersom det då också blir någonting jag kan eller inte kan prestera).
Hur har du gjort för att lära dig stopptankar, DGB, är det genom terapi? Vad underbart om du hittat något som funkar, tog det lång tid att lära sig?
<3

Denhärgången
lör, 2019-04-06 - 13:04

Jag har gjort slut med den jag älskar. Igen. Det verkar liksom vara min grej.
Jag tror jag är för trasig. Och det stämmer ju att det inte går att bli älskad om man inte älskar sig själv.
Jag lovar mig själv att försöka hantera sorgen för vad den är. Om jag någonsin ska hitta hopp igen så måste jag välja nu. Jag kan vara ledsen utan att hamna i den kaosiga ångesten. Jag behöver inte skrika ut det för att straffa mig själv eller universum. Jag mötte den mest spektakulära jag mött och jag klarade inte att behålla det. Det är för jävla sorgligt och nu måste jag stå ut med det, en sekund i taget.
Det finns en framtid där jag klarar det och jag är på väg dit.

Denhärgången
mån, 2019-04-08 - 11:08

Idag i terapin lossnade det äntligen äntligen äntligen. Jag ser och förstår vad det är som händer. Jag kan felsöka och komma fram till var det är jag måste göra annorlunda. Jag vet inte hur, men nu vet jag att det går.
DET FINNS HOPP
<3 <3 <3 <3

Denhärgången
ons, 2019-04-17 - 16:46

12 dagar utan kaos.
Jag firar med att börja snusa igen. Ja, gud så onödigt. Men snuset verkar i alla fall göra att jag lugnar vikthetsen. Jävlar vad man har mycket att laga. En grej i taget, lycka över framstegen.
Jag lär mig sakta, sakta hantera ångest. Det blir fortfarande jävligt jobbigt, men jag förstår mig själv på ett annat sätt och kan berätta vad som händer.
I terapin har vi börjat formulera det som en anknytningsproblematik. Jag känner mig logisk. Det är logiskt för mitt system att tolka konflikter som att jag blir övergiven, och reagera med full katastrof. Det går att lära om. Jag känner frihet i att äntligen kunna skilja på vem jag är och vad jag gör.
Jag har börjat ett nytt jobb på deltid. Jag har inte förstått hur mycket press jag satt på mig själv i att vara helförsörjande i företaget. Det här kan ju bli jättebra.
Kram och kärlek till alla fantastiska kämpar!

Denhärgången
tors, 2019-05-02 - 16:37

Jag har inte märkt det, men det är något som har hänt. Jag tänkte inte en sekund innan jag tog upp snuset igen, rösten sa gör det och jag gjorde det och det hjälpte.
Häromdagen pratade en bekant om att dricka vin och jag sa ingenting. Jag måste ju tala om att jag inte dricker. Jag dricker ju inte?
Jag pratar om min beslutsamhet, att jag vet att jag inte kommer ta ett glas, att jag inte ens är sugen. Jag fantiserar om att sänka en låda och ta sönder mitt liv, men det där sociala glaset har jag inga illusioner om att jag ska närma mig, säger jag. Men jag har känslomässigt glömt bort varför det är sant. Varför dricker jag inte? För att jag är rädd?
Jag behöver hitta en ny motivation. Jag måste ladda om. Det funkar inte att avstå för att katastrofen skrämmer mig, det sitter inte i kroppen längre.
För att jag inte vill fly ifrån mitt liv, för att jag inte vill berusa mig för att uppleva, för att jag vill vara vaken. Men jag känner mig inte vaken och jag upplever bara livet som ett schema, som går ihop eller inte går ihop.
Jag vill inte dricka, jag har heller ingen särskild lust att inte dricka. Jag är likgiltig och det är det farligaste, rätt som det är kommer det ju slå till och jag måste ha något att slå tillbaks med.
Det är nog dags för lite göttig rannsakan igen.

Denhärgången
lör, 2019-05-04 - 06:23

Jag tycker inte om känslan av alkohol. När jag tänker på ordet vin smakar det torrt i munnen, jag känner smaken av gammalt vin, muggen som stått bakom sängen från kvällen innan, att det bränner i halsen, det smakar surt och jag anstränger mig för att inte kräkas.
Jag försöker känna efter om jag minns det glada. Jag tror jag kan komma ihåg förväntan, ljudet av kartongploppen, kanske att första klunken känns varm. Men det känns mest som ångest, redan första klunken är mest rädsla för att det kommer ta slut, det kommer inte räcka till imorgon, jag vill inte dela med mig, jag vill inte känna det gå ur kroppen, jag måste köpa mer.
Jag vill inte ha tillgång till något som förhöjer min vardag. Tanken att jag skulle klara det, att jag skulle dricka ibland och att det skulle vara trevligt, gör plötsligt alla vanliga stunder lite tråkiga. Jag vill att upplevelsen av livet ska vara grejen. Alltid.
Jag tänker aldrig aldrig aldrig mer vara en bakfull mamma. Vara en rädd mamma. Slarva igenom godnattsagan, bli sur för att dom inte somnar snabbare så jag får börja dricka. Jag vill längta efter tiden med barnen.
Min stora risk är arbetet. Första dagarna med snuset rasslade det till med kreativiteten, jag kunde jobba hela natten, nikotinruset tog udden av prestationshetsen och gjorde alla mina idéer bättre. På några dagar blev det normalt och lika kämpigt som förut. Jag tänker på att rädda mitt arbete med alkohol, att det ska lossna, att jag ska slappna av, att det ska kännas roligare. Har det här någonsin stämt? Jag minns känslan av att rusa mig in i ett flöde, glädjen att jobba i det där självförtroendet alkoholen ger. Men jag minns ju mest att slarva bort det och somna ifrån det, att till slut inte kunna kombinera bokstäverna med varandra, att börja skicka pinsamma mess istället. En gång när jag hade deadline och drack så mycket att jag trodde att jag skulle dö. Att jag fick lägga arbetstiden på att koncentrera mig på att andas.
Att jag inte vill vara en jävla idiot, kunde ju vara anledning nog att aldrig mer ens lukta på ett glas vin.
Jag blir deppig. Jag ramlar in i självbilden kaos. Trassel trassel trassel jag. Jag vill säga ja när min bekanta föreslår ett glas vin för att jag vill vara normal. Easy breezy som kvinnorna på film som dricker drinkar till lunch och sen går tillbaka till sina fina kontor och jobbar till sent på kvällen utan att dricka mer. Jag vill inte vara stinkande skräpjag som måste planera varenda sekund av mitt liv för att inte råka trilla över kanten till kaos eller bara plötsligt lösas upp i atomer.
Fast det måste jag ju vilja.
Jag tycker inte att det är tråkigare utan alkohol. Jag tycker att det är lite svårare att prata.
Jag ska berätta för min bekant att jag inte dricker.

Denhärgången
ons, 2019-05-08 - 20:25

Jag var på spelning häromkvällen. Det var svårare att prata med svamlande främlingar och lite halvomöjligt att dansa. Sångaren sjöng samma text på nästan alla låtar.
Jag hängde i logen efteråt. Bandmedlemmarna oroade sig över sångarens omåttliga konsumtion, medan de själva tömde flaska efter flaska. Alla skulle upp klockan sex och den känslan gav mig ångest; jag vet i hela kroppen hur det känns att gå upp tidigt efter att ha druckit hela natten.
Jag hade roligt och var ute till klockan två. Jag kände mig flirtig, fri, och tyst. Jag feströkte.
Den kvällen var jag helt säker på att jag inte dricker.

Denlillamänniskan
fre, 2019-05-10 - 08:07

Jag har läst hela din tråd. Du skriver så bra om ensamhetskänslor. Det är också något som jag tampats med en hel del. Med åldern har det gått bättre och nu är jag mer sams med det. Oftast, iallafall.
Det är fint att du är nykter och att du är här och delar med dig.

Varmaste vårhälsningen till dig!

Denhärgången
lör, 2019-05-11 - 19:30

Firat barnens födelsedag med ex-svärföräldrar. Sa nej ett par hundra gånger men tappade visst bort min röst till slut. Jag var där för att dom skulle ha någon att vara bättre än. Titta, vad fint och jävla perfektlyckligt livet är utan mig.
Jag ser avgrundshålet och jag vill dit. När jag inte kan dricka mig långt åt helvete bort från det känns det som en trygghet att få drunkna i det. Mmmm att få gå med på att jag är en värdelös förälder, skrothelvete till människa som inte lyckas med den enklaste jävla uppgiften att låta någon vara gift med mig. Jag vill hata mig själv och aldrig mer låta någon komma nära.
Men jag tänker ju inte göra det. Blablabla här går jag och blir starkare och mognare. Fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck.
Tack lillamänniskan, varm kram till dig!

Barnmorsan
mån, 2019-05-13 - 22:01

I att vilja låta de destruktiva tankarna ta över. Att plåga sig själv och sedan få dränka sin sorger. Ta udden av allt en liten stund. Innan ångesten slår på med full kraft igen.

Jag hoppas att du hittar din röst och får orken att stå upp för dig själv. Du är värd det. Du är värd att få duga som du är och inte vara nån annans jävla måttstock på hur jävla lyckade de är. Fy fan vad vidrigt. Men det är ju så det fungerar. Det är vår lott. Men vi behöver inte ställa upp på det. Vi kan säga tack men nej tack och nästa gång hoppas jag att du kan göra det. ?

Tillsammans ska vi orka kriga mot våra kritiska demoner och vara nyktra mammor till våra barn! ❤️?

Stor kram till dig.

Denhärgången
mån, 2019-05-20 - 21:13

Jag sliter med mitt kreativa jobb. Jag blir stressad och hatar alla som är framgångsrika. Jag tycker synd om mig själv och önskar att gud fanns.
Min hjärna tjatar på mig att jag ska lösa det med slukhålet. Bara ta ett dygn och dricka så att jag orkar tycka det är kul att jobba hela natten och känna mig som ett mörkt geni. Så att jag blir av med ångesten.
Nähe serru hjärnjävel för ångest är min frukost nuförtiden. Jag äger mina känslor.
Jag tänkte att det hjälper att få ner det här. Så att det blir som att jag har lovat. Jag ska inte dricka. Jag ska ta mig igenom det här.
P&K

Denhärgången
tis, 2019-06-04 - 16:32

Jag landade ett riktigt drömuppdrag idag. Som genom ett magiskt mirakel vill jag säga, men så är det ju inte, utan genom hårt jobb och kompetens och för att riktiga prestigepersoner på verkliga positioner tycker om det jag gör.
Det är dags för mig att växa in i mig själv. Det hände något längs vägen, jag blev livrädd och säker på att misslyckas. Jag vill vara den här vuxna kvinnan i början på en superspännande karriär, och den frånskilda småbarnsmorsan som sliter upp och ner på världen för att få livet att gå ihop. Men den där ledsna alkisen som skriver sin egen undergång kan väl gå och dö nu tycker jag.
Grattis mig.

Denhärgången
ons, 2019-06-26 - 12:36

Det har gått flera månader utan kaosångest. Jag lär mig välja en annan väg. I höst ska jag få hur mycket vård som helst. Jag är så tacksam över att jag vågar ta mig själv på allvar.
Det rör sig. Jag fyller sakta på mitt liv med människor som jag vill ha i det. Jag skäms inte över att finnas så jag vågar ta kontakt. Jag blir bättre på att vara mamma, eller på att acceptera att jag gör så gott jag kan.
Jag vaknar ledsen idag. Det är nog bra. Jag har verktyg för det nu, såhär känns det att vara ledsen. Resten av sommaren kommer dra på i ultraspeed, idag har jag plats att vara ledsen.
Det är min elvaåriga bröllopsdag. Skilsmässan går igenom i oktober.
Jag sörjer inte det. Jag vågar nog inte röra vid det. Jag undrar lite försiktigt längst bak i huvudet om han tänker på det. Om han minns att jag kunde vara någon annan än den han ser nu.
Jag är ledsen för att det tar sån tid att skapa det nya. Mitt liv är fortfarande så mycket kamp. Det vidare livet med lugn i kroppen, tid som går ihop, ekonomi som inte gör ont i magen, tankar som inte vill skada mig, är fortfarande så jävla långt bort.
Jag är ledsen för att friheten kommer med så mycket ensamhet. Det är okej.

Amanda igen...
ons, 2019-06-26 - 13:33

Har hållit lite utkik efter ett inlägg från dig, jag gillar ditt sätt att skriva, du har ett språk jag förstår.
Att frihet kommer med ensamhet kände jag tydligt i slutet av min förra nyktra period som varade nästan ett år. Sen tog besvikelsen över att nykterheten inte tog bort ångesten och hålet i hjärtat och jag började dricka igen. Och med det blev jag den där ledsna alkisen som skriver sin egen undergång som du berättade om.
Jag lever fortfarande med min man även om jag ofta önskar att jag inte gjorde det och är jag nykter är jag ensam i vår relation eftersom han dricker och lever i total förnekelse.
MEN☝?Jag tror att du, precis som jag, har alla förutsättningar att komma dit: till lugnet i kroppen, ekonomin som inte ger magsår osv.
Den här viljan att skada sig själv, den tror jag går att jobba bort, med hjälp förstås, men inte är det lätt när den funnits med så länge. Jag är ofta väldigt, väldigt ledsen över att ha blivit vad jag är, trasig trött och ledsen. Jag tycker det är fint att du skriver att du har plats för att vara ledsen. Själv klarar jag det dåligt fortfarande. Känslor som exploderar har jag lättare att leva med, då händer det liksom grejer! Kicktorsken, jodå det är jag...
Men ändå är jag rätt säker på att vi har ett värde, vi är värda att finnas, älskas och ses. Åt helvete med det instagramperfekta, det finns bara i sagorna och helt ärligt, du vet de som inte har lite svärta i själen, som inte kan se bortom det som ligger framför näsan, de som tror att allt bara har en botten? Vill vi egentligen vara som dem? Visst hade livet kanske varit enklare men eftersom vi inte är födda sådana är det omöjligt för oss att transformeras. Däremot måste vi vara rädda om oss, bejaka och bevara det som gör oss hela men att kampen mot det som sliter sönder oss tar tid, lång tid, måste vi acceptera. Jag gjorde inte det första vändan, jag var naiv, hög på min egen förmåga, full av tillförsikt att NU kommer jag bli hel igen! Som om jag någonsin varit det, hel...
Massor med tid tar det kanske men det är ok (intalar jag mig varje dag...) det är väl meningen antar jag.
Ville säga hej och önskar dig all lycka till i din kamp.
Kram från Amanda???‍♀️

Denhärgången
ons, 2019-06-26 - 17:03

Känner så igen mig. Man tror att nykterheten ska vara lösningen, men det är egentligen med den det verkliga jobbet börjar.
Jag vacklar hela tiden fram och tillbaks med den där självbilden, skräp - okej, skräp - okej. En vacker dag kanske okejet får stanna lite längre.
Vad helt fantastiskt att du höll uppe ett helt år. Det är ju det som räknas. Och att du klättrat tillbaks. Hur går det nu?
För mig var det för stort hinder att dela livet med någon som inte såg och ville kämpa med mig. Det var alldeles för lätt att falla tillbaks i förnekelse när det fanns någon alldeles bredvid som normaliserade (och tömde upp). Om du klarar det är du ju en superhjälte. Om det är för svårt kanske du behöver fundera över vad som är viktigast. Eller hitta sätt att hjälpas åt även om ni har olika mål.
Tack för dina ord <3 Vi följs åt mot den där helheten.
Och PS, fick höra från min dotter att mitt ex firar bröllopsdagen med tårtkalas för barnen. Alltså, har du nåt tips på en lämplig reaktion på det tar jag tacksamt emot, fattar inte vad i hela världen jag ska känna...

Amanda igen...
tors, 2019-06-27 - 19:15

Jaaaa du... finns det någon vettig reaktion? Rätt märklig grej att göra kan jag tycka när man inte längre lever ihop. Tårtkalas? Hur tänkte han där? Jag hade nog ignorerat det... Men hur känner du för honom, finns det känslor kvar? Kanske har du skrivit det i tidigare inlägg men i så fall har jag missat det..
Om jag vore skild idag hade jag nog bara låtit dagen passera utan att göra något alls. Det är ett datum som för mig bara skulle stå för det som varit, något som inte är viktigt längre. Men det är jag det.
Hur mår du idag utöver detta med tårtkalaset? Själv känner jag mig stark och glad idag om än en smula oproduktiv, har som vanligt inte hunnit/orkat göra det jag tänkt. Men skitsamma, det viktigaste är gjort, good enough ÄR faktiskt good enough.
Tänker på dig och delar gärna med mig av min styrka jag har idag❤️???‍♀️