Fredag
Vaknar. En viss glädje infinner sig av bara vetskapen att jag klarade det igår kväll. Ett visst framtidshopp känns. Morgonen är ok idag med. Kaffet i morgonrocken är en trevlig start. Även idag hinner jag få ett litet utbrott på barnen innan vi lämnar huset. Mitt humör är helt klart svajigt. Solen skiner, den bländar mig på väg till jobbet, värmer i ansiktet, något som aldrig kan vara annat är glädje. Jag känner lite energi. Idag är det fredag, ikväll, ikväll. Vad ska jag göra ikväll. Imorgon skall vi umgås med vänner. Jag förstår mig inte på mig själv. Jag känner mig ensam, ser på andra runt omkring som alltid umgås. Jag känner mig utanför. Imorgon är vi bjudna till vänner och det känns lite som en börda. Vi ska gå äventyrspromenad. När måste vi åka imorgon? Vad ska barnen ha på sig, blir det dåligt väder, har jag några bra skor och regnkläder? Lite oskrivet så behöver jag ju dricka, det gör alla andra där. Det är det som är roligt med det här gänget. Inte för att jag inte skulle kunna stå för att vara nykter, men är det ens roligt utan att dricka? Och ikväll, ikväll. Hur har man fredagskväll utan att dricka. Hur belönar man annars sig själv att ha klarat ännu en arbetsvecka. Jag vill inte dricka. Jag vill inte ha den här kampen mer. Flera gånger i veckan. Jag vill så gärna ha balans. Men jag har inte lyckats än, jo i några korta perioder. Men då är söndagen alltid en grå dag. När jag ska vända det. Hitta disciplinen inför en ny vecka. En kamp, jag klarar den kampen ibland, ibland går det åt skogen och jag är tillbaka på noll.
Solen ger mig energi, jag skulle vilja ut och jogga i eftermiddag, det kan få mig att klara kvällen. Men hur ska jag få ihop det. Familjen förväntar sig fredagsmys och jag är kocken. Vi har inget att laga hemma. Hemma vid femtiden. Byta om, ut och jogga, duscha, klä om, ställa sig i köket. Sen så kallat fredagsmys. Går det ihop. Blir det en skön eftermiddag? Jag blir stressad av bara tanken, som ett schema som måsta flyta perfekt, annars kraschar fredagsmyset..

Roligt att läsa din text igen! Träningsmotivation kan vara svår att hålla igång. Så har det gått med min löpträning ett antal gånger. Antingen hälsseneskada eller så blir det vinter. Tur att jag rider regelbundet och dessutom har hund. Det gör att jag aldrig tappar formen och konditionen helt, även om jag inte skulle klara att springa milen just nu. Kanske aldrig mer... Vem vet??

Bra att du kunde avstå från alkoholen kvällen efter festen! Blyghet kan mildras med åldern och med social träning. Fint att du kan stötta ditt barn i det, och själv vet hur det kan kännas.

Ha en fin kväll

Denna veckan har varit tuff. Orkade inte känslorna och klumpen i brösten på kvällarna längre så jag släppte taget i början av veckan. Druckit enstaka oskyldiga öl och cider framför tv:n... ...bra täckmantel för lukten av smygglasen med sprit mellan.
Det praktiska har dock fungerat, inte dragit på några baksmällor eller huvudvärk därför har det inte varit så stark ångest dagen efter än, bara uppgivenhet.

Igår var både öl och cider slut. Gin-flaskan tog slut i förrgår och inget annat fanns kvar i skåpet mer än en oöppnad Hallands fläder jag sparat inför midsommar. Jag tog med flaskan ner i källaren och satt med den i handen. Greppade flaskhalsen hårt så armen skakade och försökte nå mitt huvud och förstå vad jag håller på med. De två personerna slogs hej vilt. En som har panik vart allt är påväg igen och en som inte orkar med kampen längre och bara vill få tillbaka ro i kroppen. Jag spelade en film i huvudet. Snart börjar en till semester med mentalt kaos i alkoholens våld. Dagliga smygglas som blir tätare och tätare för att orka med och inte få känslomässiga utbrott. Gå runt hemma, apatisk och deppig med rastlösa barn som ger en skuldkänslor som knivhugg varje dag. NEJ!!!!!!!!!!!! INTE EN GÅNG TILL!!!

Jag la ner flaskan i en låda och gick upp. Satte mig jämte min sambo i soffan, gav henne en puss och kände en skön känsla av att jag kunde för jag inte behövde dölja min andedräkt. Filmen jag spelade upp väckte nått i mig igen, en motivation. Idag finns en liten känsla jag känner igen, att nu är det nog. Idag är dag 2. Hoppas den håller i sig för nu är det, --- Snart helg igen ---

Vaknade idag med energi och den klara och lättare känslan av att gårdagen också blev ren.
Uträttat lite smått å gott av to do's. Var och kollade på ny grill till en dröm i sommar att bygga utekök men vi fick hejda oss. Vi har redan levt lite över våra tillgångar det senaste och har lite småkrediter att ta tag i först. Höll på att bli ännu en...
Kvällen igår var ungefär som nu. Tuff, uppstressad och den där klumpen i magen sådär så man sitter och skruvar på sig och inte får någon ro. Typ som en energiladdning som inte kommer ut. Jag vet precis vad det är, min kropp som skriker efter Det. Jag spelade filmen igen om den kommande semestern och lyckades blockera tankarna på att ta nått. Tryckte i mig Tacos och godis.
Trots energin idag har humöret inte varit roligt. Familjen har fått känna bränningarna då och då och förstått att det inte är på topp. Nu känner jag mig deppig, energin är borta, tankarna på att bara gå och korka upp nått och få ett slut på eländet är väldigt lockande nu. Bara få skratta lite och ge hela familjen en fin kväll.
Har jag tur så är jag istället på väg i detta nu att övertyga mig själv att slänga på mig löpskorna och "kötta" standardrundan runt samhället. Det var några veckor sedan sist, jag vet att det kommer bli riktigt tungt. Den som lever får se

Akutfasen är värst, men ge dig själv chansen nu. Ta till löpning, böcker mm och egentid, sitt i källaren och morra en stund om du behöver det. Du vet ju redan att det kommer kännas bättre om några dagar och ett bakslag tror jag inte familjen önskar.
Styrka och mod till dig?❤️//kram Strulan

Dagarna går. Kvällarna är långa och tuffa. Mycket godis.. Känns som att det positiva av vit svit kanske börjar äta sig in sakta på de mörkare kvällarna. Små spontana grejer händer och jag tar nästan omedvetet mig för olika saker för att få tiden att gå lite mer varje dag. Sakerna i sig ger ingen glädje, än, de är tidfördriv och tankeblockerare.. Ikväll hade jag bestämt mig för att tvätta bilen och det blev gjort grundligt i nästan 2 timmar trots att jag var hemma sent. Hjälpte mina svärföräldrar med en grej efter jobbet och vi åt lite middag där sen.
Kom in nu runt 21 och barnen hade precis kommit i säng, min sambo var märkbart på dåligt humör, barnen hade varit bråkiga. Kände mig inte själv så glad inombords, mitt tidsfördriv var färdigt och jag kände mig mör i kroppen efter dagens arbeten. Känslan av att vara värd någon belöning för lite goda gärningar är påtaglig men jag stoppar mina känslor där, målet nu är vit till midsommar, det klarar jag. Att jag inte har ett högre mål efter hur jag mår och mått känns sorgligt innerst inne, men jag klarar inte ett större mål nu.
Jag försökte anstränga mig lite och muntra upp stämningen mellan oss och börjar småprata lite om midsommar och annat men får bara korta svar och inte direkt någon respons så jag tröttnar och tar fram min mobil. Några minuter senare reser sig hon sig upp och säger nätt och jämnt godnatt innan hon går runt hörnet och in i sovrummet. Efter några minuter smög jag efter och hukar mig bredvid sängen och frågar om hon är sur på mig på något sätt, men nej får jag bara som svar. Ok, jag reser mig upp och går ut.
Sätter mig här och skriver några rader. Just nu hade man bara behövt någon att prata med, om allt sånt där oviktigt mellan himmel och jord. Vi pratar inte så mycket så, jag och min sambo. Mest om barnen, våra hemmaprojekt och annat vi borde göra och gjort. Tur det finns forum, lite som artificiella vänner. Fast ni är såklart riktiga vänner, av kött och blod, bara att jag aldrig har träffat er och kommer aldrig att vem ni är..

Kram en sommarkväll

Jag känner verkligen igen mig i att vilja ha en belöning efter ett antal goda gärningar! Livet är kantat av så mycket vardag, slit, stress och tristess ibland - och så tror man att flaskan kan bota allt, åtminstone för stunden. Såg att du löptränar, det ska jag också börja göra. Det är ju banne mig universalmedicinen mot allt! Jag har gått upp flera kilon på grund av öl och vin - äter inget medan jag dricker men efteråt vräker jag gärna i mig. Usch och fy! Jag har börjat läsa boken Konsten att leva innerligt - existentialism för den moderna människan, den handlar om meningen med livet á la danske filosofen Kierkegaard. Rekommenderas varmt till alla som vill ta ansvar för sitt liv och hitta sin egen mening med livet genom att lyssna inåt. Flummigt kanske, men ibland blir jag så trött på ekorrhjulet och vill leva autentiskt, i samklang med mitt verkliga jag. Istället för att döva mig med äcklig alkohol. Även på midsommarafton, tjoho. Kram!

Då kan du få lite ansikten på namnen.
Hur som helst, ja du måste inte ha hela livet direkt som mål. Tänk att du får dricka men väljer idag att hoppa. Så det inte blir ett för stort förbud.
Midsommar är en baggis, du kan ju alltid dricka på lördagen i stället. Ganska intressant upplevelse i övrigt att ställa sig över normen att supa till på midsommar. Se hur många som redan efter lunchen vid stången, är för packade. Det ger motivation. Inför barnen om inte annat. Inte ge dem minnen av pappa som snubblar runt stången och är jobbig.
Har inte läst precis alla dina inlägg tyvärr men det låter jobbigt med din fru som verkar llite kall ibland. Jag har perioder då jag är den som är kall. Finns ingen orsak, jag mår bara kasst. Försöker då dra mig undan och inte såra henne.Men sen studsar jag tillbaka igen. Hoppas ni har nån tid med mys och annat än planering. Lätt att fastna i det när man har barn. Ett oändligt ältande av aktivitets-, mat- och semesterscheman. Viktigt att inte bara vara mamma och pappa projektledare jämt. Förstått att du jobbar på det. Hoppas du får en fin midsommar trots allt. Kom på nästa träff, det var kul och gav motivation.

Just nu går all enerigi åt att försöka överlista suget, men jag lyckas inte och känner mig förtvivlad och rädd. Tack vare att jag hade fram till midsommar att sätta upp som ett delmål kunde jag lägga i en tvärnit och hålla mig nykter i en vecka. Men det blev droppen och midsommarafton blev "All-in". En väldigt trevlig dag och faktiskt bara halva midsommardagen gick åt att vara bakis för att sedan ge mig på att yxa bort en stubbe i trädgården för att skingra tankarna och dagen gick. Men idag var kampen tillbaka, likadan som förra veckan.
Dagarna verkar ha kommit till två alternativ; dricka och vakna med ångest eller icke dricka och ha ångest hela kvällen, tillsammans med lite annat smått och gått som stämningsdödande irritation och stresspåslag med dunkande hjärta och myrkrypningar i hela kroppen. Denna kampen tog jag hela förra veckan men nu har jag inget mål kvar så jag orkar bara inte klandra mig själv ikväll för jag tog 3 öl och andas ut några minuter. Det var precis som misstänkt inte helt lätt att stoppa vid tre öl, försökte vid 2 men gick inte, men nu kröp jag ner i sängen och är förhoppningsvis så trött att jag ska kunna somna in. Godnatt krigare

Alternativet ”vakna med ångest” innebär även långsiktigt en högre eller ökande generell ångest.
Kvällsångesten går över och sen minskar den allmänna ångesten också gradvis.
Ge inte upp.

Trodde 3 öl hade lindrat det såpass att jag kunde slappna av och gå och lägga mig igår då jag skrev senaste inlägget. Men strax efter hände något i kroppen jag inte varit med om tidigare och det utvecklade sig till en riktigt obehaglig natt. Det var som en stresskänsla som levde sitt eget liv och ett starkt tryck la sig som fastlåst mitt i solarplexus. Trycket gjorde varje andetag tungt och det var omöjligt att somna in. Jag gick upp och ner från sängen. Ställde mig i badrummet och tog djupa långsamma andetag. Lyckades få trycket att släppa lite i korta stunder genom att andas djupt och långsamt men så fort jag la mig i sängen kom det tillbaka. Började få panik. Jag tänkte flera gånger att jag är tvungen att gå och dricka något mer och starkare för att lugna det och det var riktigt nära flera gånger. Det varade i flera timmar och jag vägde för och nackdelar hela tiden om att gå upp och dricka. Känns helt sjukt, men jag gjorde det aldrig.
Vad hände med mig??? Känner faktiskt lite av trycket fortfarande idag. I eftermiddag måste jag ut och springa, det finns inga alternativ. En vecka kvar till semester, hur fan ska detta sluta.

Femina

Jag har tidigare i mitt liv upplevt så stark ångest att jag omöjligt kunde ligga ner. Så fort jag försökte krampade bröstet så illa att det bara inte gick! Jag var hur trött som helst och satt vid köksbordet med huvudet ner i bordet och försökte sova... Aldrig varit med om liknande efteråt och aldrig hört talas om det heller. På dagarna hade jag svårt att gå helt rak, lunkade fram som en mycket gammal människa. Detta var nästan 30 år sedan och ångest hade jag aldrig hört talas om. Akuta fasen var ca tre dagar vill jag minnas innan det släppte. Jag uppsökte läkare som verkade skeptisk som gav mig muskelavslappnande tabletter. Fick göra EKG men det var nästan omöjligt eftersom jag inte klarade av att ligga på britsen...
Ville bara dela med mig till dig om denna upplevelse. Allt gott till dig. ?

Jag har haft svår ångest från och till pga trauma. De där vidriga myrkrypen i hela kroppen gör en galen om man inte redan är det. Läggdags är värst. Får ”fritt fall” känsla. Som svindel och att sugas baklänges in i ett svart hål samtidigt. Jag tycker att tyngdtäcke hjälper mot det. Och myrkrypen behandlar jag med att smörja in sprattlande kroppsdelar med apotekets Ormsalva.

Tack Miss Hyde, IronWIll, Femina och Glasögon-Smurfen för era tankar och insikter. Natten blev ytterligare en personlig stark egen insikt om vad alkoholen spökar till med i kroppen. Trodde jag skulle vara ett utmattat russin idag men dagen har gått märkligt bra. Tror jag varit väldigt motiverad idag, inte ens den ryska armén hade kunnat stoppa mig från min löprunda ikväll. Den satt precis där den skulle och björnen är förpassad till sitt ide kväll! Så ja Miss Hyde, löpning är ett universalmedel! Det enda jag inte blir klok på är att jag trots vetskapen om det inte kan hålla i den, mer i perioder. När perioden sen tar slut börjar jag så småningom dricka igen.. På tal om det och att du är inne på lite böcker, läs gärna Hjärnstark så får du garanterat pepp till att börja springa!
Nu är planen att försöka, med betoning på ganska bestämda försök, att komma ut på minst en liten löprunda varje dag denna veckan. En vecka kvar till semester och stormen har börjat vända, det kan gå detta! Tack för ni finns! Skulle vilja svara på mer av era tankar och kommentarer men behöver försöka få lite sömn inatt.. så får skriva mer imorgon. Natti <3

Motivation till annat är oftast nyckeln till friheten, dvs i vårt fall främst nykterheten. Önskar av hela mitt hjärta att du får fortsatt med inspiration av det du gillar. Allt blir så mycket lättare då.

Kör hårt!

Kram

Ja det känns ju vid första tanken lite konstigt att motivationen för löpningen inte kan komma tillbaka innan jag studsar upp från botten igen trots att den bara genom att finnas verkar ta bort alkoholsuget på ett kick och nästan som ett monster tuggar sönder de där outhärdliga biverkningarna av stress och ångest. Men visst, löpningen har i längden ett ganska högt pris också som kräver ständigt mycket fritid, ork och planering. Så länge man håller den positiva spiralen på väg uppåt så snurrar det men det går ju inte att hindra de dagarna som kommer då och då när varken tid eller ork finns och där faller jag. Det är alltid då det vänder på nått lömskt sätt och lurar en att göra det där för stunden oskyldiga valet som vänder spiralen sakta nedåt igen utan att man ens märker det. När den sen får fart nedåt är känns det som man är halvvägs botten innan man hinner säga skål.
Det går såklart inte att alltid ha en spiral som snurrar uppåt, det finns ju ett stopp där också men jag antar att de som har kontroll på livet har lärt sig att bemästra den där spiralen och dansa lite tango med den någonstans på den högre halvan, en dag uppåt nästa dag lite nedåt och så vänder vi den igen liksom, typ..

Kram

Tänk så sitter man och snackar om att försöka bemästra spiralen, eller ja med andra klarare ord; försöka jobba på lite mer balans istället för det ständiga allt eller ingen, men ack så dålig man är på att leva som man försöker lära! Idag blev det en låång löprunda, kände för det för jag kört korta ett par dgr nu. Skulle bli en luugn runda också, men slutade med att pressa mig till personbästa på 10km från att kanppt ha sprungit på flera veckor. Helt utslagen efteråt. Smart! Tro mig jag söker inte beröm här! Jag blir så trött på mig själv, men är ju inte ensam om detta beteende i kategorin av användare på detta forum.. I söndags natt låg man i fosterställning av fysisk ångest efter sviter av några veckors destruktivt beteende. Knack, knack! Lite balans tack, Herr Pianist!

Kul med personbästa, BRA JOBBAT, även om du inte fiskade efter beröm:).
Det är verkligen av eller på som gäller här också. Minns när jag körde två tuffa träningspass och gav mig ut och sprang 2,5 mil, helt adrenalinstinn, på samma dag.. Kände mig som en Terminator. Lagom har aldrig varit min melodi, tyvärr. Jag trodde ett tag att jag var bipolär, eftersom jag å ena sidan gick all in, 110 procent, i all världens olika projekt (träning, renovering, jobbet etc), däremellan helt slut och redo att kasta mig i sjön pga självhat och känslor av otillräcklighet. Men den diagnosen har jag inte, pust.
Jag blir verkligen sporrad att återuppta jogging när jag läser din tråd. Tack för det!
Du är på rätt spår, lycka till.

Blir nyfiken, Miss Hyde om jag får fråga, har du själv gjort någon utredning för det där med bipolaritet? Har också funderat på det så många gånger. Gjorde något snabbtest hos en psykolog jag hade för några år sedan men det blev inte "tillräckligt" höga poäng för mig heller. Har fått för mig det är så att för att få en diagnos måste man visa att beteendet ger problem i livet. Jag har alltid till varje pris dolt mitt dåliga mående och konstig tankar och beteenden utåt. Sköter mitt jobb, ekonomi, hushåll och allt annat yttre till varje pris samtidigt som det är full storm och panik inombords allt för ofta.
När manierna kommer är det som något som inte går att stoppa. Allt får gå åt sidan. När jag är ute och springer kan jag få som rysningar som kommer inifrån och så känns det som en kort stunds superkraft som fyller hela kroppen med en euforiskt känsla och styrka. Kanske är det en form av adrenalinkick? Häftigt är det i alla fall.
Tack för peppen :) Klart det känns kul att man klarade ett PB. Känslan efter en dålig period är ju ofta att man förstört sin kropp lite till så klart det känns skönt att inte tappat mer. MÅSTE bara se det mer långsiktigt. Glömmer alltid så fort att jag skall springa för att må bra, inte slå rekord! Försöker man göra PB varje runda vilket jag är expert på när jag sprungit några gånger så är det ju inte så konstigt att det inte håller så länge :(

Har gått samma väg som du; blir stark, snabb och sedan kommer skadan. Säkert vet du det redan, men att ha ett schema för veckans löpturer är väldigt bra för att motverka skadorna. En lång och lugn, en intervall och en lite kortare men snabb tur i veckan. Men, men. Jag känner också folk som springer sin mil så fort det bara går varje gång löpskorna sätts på. Alla hittar sin variant. Själv har jag inte sprungit på länge. Kanske borde börja så smått??

Allterbra

Vad är personbästa då ? ?
Jag sprang Midnattsloppet på 51min, det är enda gången jag tagit en exakt tid på 10km. Men det va ju åtta år sen..målet nu på sikt är att komma under en timme. Om det blir i år eller till våren nästa år..har jag ingen aning om. Först måste jag förstås orka springa en mil över huvudtaget. Långt dit kan jag lova