av Lucan

Lucan
ons, 2019-06-26 - 11:43

Min sambo och pappa till våra två barn är missbrukare. Han har haft problem med heroin tidigare i livet, haft det allmänt struligt och traumatisk barndom. För några år sedan gick han behandling med tolvstegsprogram som liksom inte riktigt "bet" på honom. Han var nykter ett halvår cirka men faller tillbaka på tramadol, alkohol och benzo ibland... Sporadiskt men ändå tillräckligt för att jag inte ska ha förtroende och agerar misstänksamt och "bittert". Han ljuger ofta om när det hänt vilket ju förvärrar mitt beteende. Han mår inte bra av hur jag behandlar honom och jag mår inte bra av att det ibland finns droger i vårt liv. Nu har vi kommit till vägskäl där vi pratar om att separera. Det är inte vad vi vill men vi kommer liksom inte vidare. Han vill inte få behandling via socialen då han är inte vill in i den karusellen. Jag vill att vi ska göra allt vi kan för att få hjälp och sen bråkar vi på om det här i all evighet känns det som. Jag känner mig som en så oerhört hemsk person som kanske lämnar en man som mår så dåligt och som kommer må ännu sämre av att jag lämnar honom. Han har inte så mycket. Jag är den som har lägenhet och stabil ekonomi. JAg skulle hjälpa honom med allt det praktiska såklart men det är det känslomässiga jag är rädd för. Orkar inte skriva så mycket mer men vill gärna höra om någon här kan guida lite med den känslomässiga biten, hur vi går vidare utan att göra varandra för illa...

gros19
tors, 2019-06-27 - 22:13

Så fint du avslutar - hur går vi vidare utan att göra varandra för illa. Så här ser jag det. För det första vill man verkligen ha en förändring tar man emot all hjälp man kan få dvs man accepterar även att söka hjälp genom socialförvaltningen. Lite alkohol, tramadol eller benso ibland fungerar inte utan det krävs total nykterhet och drogfrihet så ser jag det och det verkar även du inse. I annat fall brukar man till slut återgå till sin primärdrog, vilket verkar vara heroin. Missbrukare ljuger och det går snabbt att rasera ett förtroende och tar väldigt lång tid att bygga upp det igen. Du skriver att han har inget och du har det ordnat ekonomiskt och det är ju bra. Det svåra du beskriver är att lämna en person som mår så dåligt. Förmodligen har du stöttat och hjälpt honom mycket, men det har inte resulterat i någon förändring av hans mående. Han måste bli helt drogfri för att kunna läka känslomässigt. Det är givetvis känslomässigt plågsamt för er båda, men kanske är det så att du kan faktiskt inte hjälpa honom hur gärna du än vill. Som jag ser är det viktigast att du mår så bra som möjligt för att ta hand om era gemensamma barn. Kan du utan att själv fara illa hjälpa honom så är det kanske bra, men framför allt kan du berätta för honom var han kan få hjälp att bli drogfri. Skulle önska du fick någon form av stöd i en anhöriggrupp/förening eller kanske genom Alanon. Det skulle du ha nytta av. Det är inte en lätt situation du befinner dig i så ta för egen del emot all hjälp du kan få.

Förlorad själ
tors, 2019-09-05 - 18:02

Vi är i skrämmande lika situationer. Förutom att vi har inte barn vilket kanske gör det lättare. Jag har oxå en stadig grund. Min kille är arbetslös, sjukskriven, kronofogden skulder. Har nästan ingen släkt, mamma död pappa ur bilden. Förstår verkligen hur du känner med att det är tufft att lämna någon som inte har någon eller någonting. Känns i hjärtat men som sagt måste man se det som att det är " JAG o du" inte "DU och jag".. att prioritera sitt eget välmående är inte egoistiskt. Jag har försökt hjälpa i år nu. Sopat undan hans misstag. Tagit ett lån då han i början påstog att han skulle bli dödad om han inte betalade... sjukskrivit mig från jobbet för att ha koll så han inte tar en överdos. Åkt hem på raster för att se att han sover och andas. 6 överdoser satte sig hårt i både hjärta och hjärna. Och jag blev medberoende som bara fan. Tipsar dig om boken djävulsdansen. Har du läst den? Den ger styrka. Kram på dig ?

Lucan
tors, 2019-09-05 - 22:19

Dom vill ju att man ska tycka synd om dem men är ju så svårt efter ett tag när man inser att egentligen vill de inte riktigt ta emot den där hjälpen ändå... Gud ska veta vad jag försvarat den mannen! Ursäktat hans missbruk en miljon gånger, typ "ja men det e ju för att hans pappa e dum i huvet, han har en elak chef mm mm" Har också försökt hjälpa så mycket, men slutat med det i lika stor utsträckning nu när vi gjort slut och inser att min hjälp gör liksom varken till eller från. Hans beteende är precis samma. Mmm har också åkt hem tidigare från jobb och lånat ut pengar som jag aldrig kommer att få tillbaka, betalat kronofogden åt honom men ändå surar han på mig för att jag är på honom att han måste betala sina räkningar nu när han äntligen är skuldfri... Det blir tufft när han väl flyttar men jag vet att det är nog så det måste bli även om jag inte helt stängt dörren men då ska väldigt mycket till, i så fall 100 % nykterhet, avgiftning, behandling, behandlingshem (han har gjort allt detta en gång tidigare dock) men att se till att soc inte släpper honom så lätt denna gång. Han tror tyvärr att han har allt under kontroll.
Har boken hemma men var ganska längesen jag läste. Borde nog läsa om några kapitel...
Så sant att det är helt OK att prioritera sig själv, glömmer det så ofta