Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Låter som en skitjobbig dag på riktigt... Härligt att din man rår om sin trasiga fru så fint. Haha ett hederligt kn-ll brukar göra susen för nerverna, så beställ en maratonmangling ;) Underbart att du kunde lämna tetran. Fortsätt så, en minut i taget. Det kommer bättre tider. Kraaaaam

Usch jag är lite där också nu... ingen bil dock och jag orkar inte gå till bolaget i värmen. Men jag är på min dag 4 utan A denna gång och väntar på min bil för att sen bege mig ut och övningsköra med barnen lite.
Behöver sysselsätta mig för att ha annat att tänka på... och imorgon ska vi ut på galej... orkar egentligen inte för jag är så TRÖTT... somnar av och till... behöver törnrosasömn i kubik! Massor...

Hoppas du kommer ut lite och får njuta av sommarvärmen, kanske en vacker solnedgång inkl det dör hederliga k*****t ?

Ta hand om dig ? Vi kämpar ihop ? Tillsammans är vi starka ?

Tusen kramar från PimPim ☀️

Fint att ha en man som stöttar, med inte bara snack utan verkstad. Det är kärlek det!

Håller med om att många i forumet verkar vara allt-eller-inget-personer. Energin och humöret växlar snabbt. Kan det vara hormoner som spökar, ovanpå all annat? Jag har inte en aning. Men jag vet precis hur det känns att ena dagen vara på topp och nästa dag bara vilja försvinna. Totalt kaos i hjärnan, tusentals ångest-apor som tjattrar i mun på varandra tär på en.

Var rädd om din relation. Blir glad att läsa att det funkar för en del som det ska! Grattis till det!

Tänker på dig Vinäger☀️ Avgrunden öppnar sig ofta när man är på toppen, tyvärr är det då jävligt långt ner... Låt din fina man ta hand om dig, jag hoppas han kan ge dig det du behöver. Det förtjänar du❤️

Ni är precis vad jag behöver när ångesten håller på att ta över. ?

Orkar inte skriva så mycket, men vill iaf berätta att jag mår förhållandevis bra. Precis som utlovat blev jag omhändertagen på bästa sätt. ?

I kväll lägger jag mig nykter och hoppas att både jag och ni får vakna upp till en vacker, viktig, värdefull och vit morgon.

Kram på er

Du är så fantastisk på många sätt..Peppar andra så fort du orkar..Skriver och gör reflektioner som gör att du och vi andra lär oss mer om vårt gemensamma stundtals överjävliga problem..Grattis till din man som har en sån fin fru???

Miss lyckad, det där behövde jag just nu. ? Tack tack tack! Berättade för M och han svarade att det visste han redan. Många gånger undrar jag - trots ovan fina ord - vad jag gjort för att förtjäna honom.

Började skriva i ett par andra trådar och hade hur många tankar som helst för att försöka få ned på pränt för min egen, men...

Jag hinner inte nu. Ber att få återkomma både hos mig själv här, men också hos några andra av mina cybervänner.

Ska i väg och vara mormor/farmor på heltid ett par dagar. ? Vilken förmån det är med barnbarn. Med automatik blir det heller ingen alkohol. Dubbelt fantastiskt. Fy fasen vad jag känner mig privilegierad.

Ha en riktigt fin helg!

Kram på er

Just det, jag mår toppen igen. Som sagt, allt eller inget...

"Din kamp är precis lika tung som någon annans", så skriver Amanda till mig i ett inlägg och fortsätter med att förutsättningarna inte ändrar på det faktum att kampen mot alkohol är ett helvete för oss alla.

Dessa ord gjorde mig rörd och lite lättad. Jag har alltid haft dåligt samvete för att jag fortsätter att trilla dit, trots att jag egentligen har det så bra i livet. Sedan jag avslöjade allt för M för drygt ett och ett halvt år sedan har jag dessutom haft full stöttning. Jag upplever att jag är sämre än andra för att jag inte klarar av att sluta. Har förståelse och känner uppriktig empati för många av er här, men aldrig för mig själv.

Hittade nedanstående text från ett av mina inlägg i höstas och väljer att klippa in det:

"Varför dricker vi?

Har ibland uttryckt att jag inte borde ha problem, inte borde ge andra råd, inte borde tycka till överhuvudtaget.

Jag som har det så bra, ett underbart äktenskap med en fantastisk man, som stöttar till hundra procent. Jag som har ett bra jobb som jag ofta uppskattas för, med ledaruppdrag som jag älskar, även om det är väl stressigt emellanåt. Jag som bor i ett stort hus som jag har rustat och inrett efter eget tycke och smak. Jag som liksom min man tjänar hyfsat, som har det riktigt bra ekonomiskt. Jag som har en jättefamilj som visserligen förpliktigar en del, då de ofta vill umgås alla tillsammans, men som jag är så stolt och tacksam över, inte minst för att de väljer oss på ett jämställt sätt. Inget utnyttjande av oss som mamma, pappa, mor- och farföräldrar alls.

Vad mer kan man begära?

Så kommer vi till ämnet Alkohol. Ka-boom! Mitt förhållande till skiten skiljer sig inte ett dugg från de flesta andras här. Man kanske av ovanstående text kan få uppfattningen att jag sippar lite för mycket Amarone någon fredags- eller lördagskväll och att det ger mig skuldkänslor.

Fel, fel, fel, som käre Brasse i "Fem myror..." skulle ha sagt. Jag sippar inte, jag super. Sällan Amarone, då ren sprit mycket snabbare ger det rus jag vill åt. I övrigt spelar det ingen som helst roll vad jag dricker, ju högre procenthalt, desto bättre. Läser ibland om att andra endast dricker vin, att de inte gillar öl eller att whiskyn får stå orörd för att den inte är intressant. För mig är all alkohol hot stuff. Tyvärr!

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om att jag har svårt att kategorisera mitt drickande. Jag åtnjuter gärna några glas vin eller öl efter en stressig dag, vilket oftast innebär alla vardagar. Jag dricker mig till rejäla minnesluckor emellanåt, särskilt under helger och semestrar. Jag har på senare tid klarat att vara nykter i flera veckor för att plötsligt och helt oplanerat gå in på Systemet och köpa vodka och annan sprit som jag halsar i mig innan jag hunnit hem. Jag fortsätter under en sådan period mitt destruktiva drickande redan vid sjutiden på morgonen och kan hålla på så under flera dygn. Jag har under åtminstone de senaste tio åren aldrig kunnat låta bli att dricka om tillgänglighet funnits.

Vad vill jag då säga med mitt utlämnande inlägg? Jo, att när beroendet väl tagit över är vi alla slavar under lasten. Ung som gammal, fattig som rik, chef som arbetare... Vi pratar om en beroendesjukdom som en del av oss druckit sig till. Inget vi borde skämmas över, men ofta gör vi det ändå. Ännu är ämnet lite förbjudet och därmed stigmatiserande.

Vill avsluta detta maratoninlägg med att inge hopp. Det går att sluta dricka, det finns massor av fantastiska människor här på forumet som visar att det faktiskt går. På riktigt. För vem som. Oavsett problematik. Jag är på väg, men ännu inte riktigt där jag vill vara. Men jag kämpar, precis som ni. ♡"

Som sagt, detta skrev jag i höstas. Mycket av det stämmer fortfarande. För mig och vissa andra verkar resan mot nykterheten ta lång tid.

Men vi ger aldrig upp, det är det viktigaste.

Ha det gott alla krigare, var ni än befinner er på färden.

Kram

Känner så igen det du skriver om att känna att man inte riktigt ”platsar”... Man har ett bra liv, utbildning, jobb, äger sitt eget boende och sommarhus, kör tunt i bilen man ville ha och inte den man ”hade råd med”, ingår i en kärleksfull stöttande familj, har aldrig gjort bort sig illa eller självsaboterat genom alkoholen... Och ändå har man såpass stora alkoholproblem att man bara måste sluta... Det går inte ihop i mitt huvud. Kanske skulle jag placeras i gruppen du nämner... De där som dricker några glas för mycket på helgen och känner skuldkänslor över det... Men nej. Visst, det är så jag GÖR, men i mitt hjärta känner jag att problematiken är så mycket djupare än det konkreta beteendet. Det finns en sådan själsomskakande desperation bakom beteendet. Det är svårt att förklara när jag inte riktigt förstår det själv. De dagar jag har extra svårt att få ihop bilden av mig själv som missbrukare försöker jag tänka, so what? Man MÅSTE inte vara alkoholiserad för att sluta dricka. Det finns inget inträdesprov att passera. Vem som helst som vill sluta dricka får sluta dricka. Så det så.

Inte ett endaste litet sug i dag. Knappt ens en A-tanke.

Hade nästan glömt bort hur jäkla skön känsla det är att plötsligt framåt kvällen inse just det.

Sjukt egentligen, det som de flesta andra inte ens reflekterar över, välkomnar vi som någonting bra, fint, ja, otroligt stort till och med.

Och det är det ju. För mig. För oss. Som av plågsam erfarenhet vet alternativet. Gång på gång.

Det som ingen annan kan förstå. Kanske respektera att det är så. Men ändå inte förstå. På djupet.

Att man åtrår något man hatar. Att man längtar efter något som förstör så mycket. Att man tar till något som i förlängningen ger en obeskrivlig ångest...

Inte konstigt att andra har svårt att förstå. Det hade jag också. Då. I mitt förra liv.

Nu vet jag.
Nu är valet mitt.
Nu är det upp till mig.

Så lätt - och ändå så svårt.

I dag valde jag nykterheten. I går också. I morgon tar jag förhoppningsvis samma beslut. En dag i taget. Gott så.

Kram

Hela veckan har flutit på utan sug. Har inte ens behövt tänka på att jag inte ska dricka - jag har helt enkelt inte velat ha.

Har gått in i den där underbara känslan av att veta att jag är på rätt väg. Utan större ansträngning dessutom. Ljuvligt.

Vet ju av erfarenhet att det är lätt att falla, men envis som en åsna har jag njutit av varje sekund. Samlat energi och styrka till de jobbigare dagarna som jag vet kommer.

Redan i dag fick jag än en gång känna på hur snabbt tankarna kan vända...

Åkte hem från jobbet utan en tanke på A, trots att jag tagit ut komp och därmed hade ett ypperligt tillfälle för eget-drickande-tid. Nåja, svängde in på köpcentrat och snabbhandlade.

På vägen ut passerade jag Systemet, vilket jag inte ens reflekterade över att jag gjorde på vägen in.

Hjärtat började plötsligt bulta och A-tankarna började tjattra:
- Tänk vad skönt att komma hem och ta ett glas, du behöver ju inte köpa så mycket, då är det ju safe.
- Nja, det är nog inte så smart, viskade N-hjärnan.
- Men om du bara köper ett par öl blir det bara lagom. Dessutom finns det inte mera kvar då.
- Nej, snälla, jag vill inte, snyftade N-hjärnan.

Till slut blev det krig, så jag fick själv gå in och avbryta tjafset. Helt skakig satt jag i bilen, förbannade all j-a alkohol i hela världen medan tårarna rann. Grät inte för att jag faktiskt ville ha den där ölen och inte fick, utan för att det måste vara så j-a jobbigt.

Visst, det är jag själv som försatt mig i den här situationen och det är jag själv som måste ta mig ur den. Skulle bara önska att det var lite lite mindre smärtsamt.

Nåja, nu har jag skakat av mig offerkoftan, umgåtts med er här på forumet ett par timmar, lyssnat på hög musik och bara njutit av att jag stod emot så pass lätt som jag ändå gjorde.

Längtar inte ett dugg efter skiten. Visst, det kommer fler prövningar, men den här är över. Vet också att det blir mindre tufft efter varje utmaning.

I dag är jag stolt. I dag är jag trygg. I dag är jag beslutsam. I dag är jag lugn.

Men framför allt...

I dag är jag nykter.

Tack för att ni finns här för mig. ? Kram

Du är suverän! Det gör mig ont att kampen är så hård för dig... Men då är bedriften desto större, varje seger desto mer ljuv. Och idag segrade du. Det kan ingen någonsin ta ifrån dig. Den här svårerövrade segern är för alltid din. Kram kära vän

Wow, så coolt av dig att stå emot och vinna över den förbaskade a-djävulen - utanför Systemet! Riktigt snyggt jobbat.
Dina tårar är allas våra tårar; här på forumet känner nog varenda en igen frustrationen/smärtan/sorgen över att ha hamnat i a-fällan.
Lycka till framöver. En dag i taget.
Stor kram!

Kommer ihåg känslan när tårarna bara rann och kriget i huvudet var vidrigt. Men nu är du ännu starkare och denna seger kommer bära dig// kramar och styrka till dig❤️?❤️?❤️❤️