Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Orsaken till återfallet, alltså. Fattar inte att jag inte kopplade det på en gång.

I veckan har jag haft rejäla känningar av min panikångest med svår hjärtklappning som följd. Fick till och med ställa in ett möte på grund av det. Det värsta är inte själva anfallen i sig utan besvikelsen över att det kommer tillbaka. Är så himla rädd att bli begränsad i vardagen igen. För några år sedan höll den på att ta över mitt liv. Jag kunde varken handla, prata i telefon, gå på bio, teater, åka tåg, buss eller sitta i baksätet i en bil.

Genom åren har jag jobbat oerhört med att ta tillbaka min vardag. Och borträknat alkoholen har jag lyckats rätt bra. Vågar göra många av de saker som tidigare var omöjliga. Inte bara ta mig förbi det jobbiga utan kunna göra det utan att reflektera över situationen.

Som sagt, jag blev skräckslagen när paniken anföll mig flera dagar i rad. Och nu förstår jag att det var detta som låg bakom planerandet att dricka. Slippa känna - om så endast för en stund. Vet ju att det oftast blir värre eftetåt, så det är knappast en strategi att rekommendera.

Vill inte ursäkta mig med ovanstående utan mest hitta en förklaring. I vilket fall som, måste jag hitta på något annat när ångesten håller på att äta upp mig. Det håller förstås inte att ta till flaskan varje gång.

-----

Alltså, tack för alla fina ord. Jag är inte lättrörd, men tårarna trillade när jag läste era inlägg. Har svårt att ta till mig dem, då jag allt som oftast känner mig som en dålig person som inte lyckas få stopp på drickandet en gång för alla.

------

Är så tacksam över att forumet och ni med det finns. Att vi finns för varandra.

Ha en fin söndag. ?

Kram på er

Jag ser varken mig själv eller andra som några sorts förebilder. Att man tar tag i en situation som man inte trivs med är däremot fint och beundransvärt. Inte att konstant lyckas.
Jag vet hur det kan kännas, när vad som helst vore bättre än den panik/ ångest/ sorg/ rädsla man känner. Ibland blir det övermäktigt att befinna sig i de känslorna. Jag tycker det var bra att du ändå reflekterade över det och dessutom delar med dig av dina slutsatser. Det hjälper iallafall mig som just nu har det svårt att stå ut mellan varven. Tack, Vinäger. Hoppas den här dagen blir lite bättre och att din panikångest inte blir för svår.

Att välja att ta en paus från panikångest via alkoholen är fullt förståeligt även om det i längden straffar sig.
Jag skrev i min tråd om att det triggar mig att ta ett återfall när andra, förebilder på forumet (du är en av dem), gör det. Det var dumt. Det är naturligtvis bara en dålig ursäkt för att själv börja dricka igen. Hoppas att du förstår det och inte bryr dig om dylika idiotiska resonemang, influerade av a-djävulen. Du har redan en tung ryggsäck och jag ska inte lasta sten på börda. Jag har iaf kommit till insikt om att
1) Det går inte att dricka lagom
2) Inget blir i grunden bättre av att ta till flaskan
3) Det går att leva ett fullgott liv utan alkohol
Tack för att du skriver så naket och vackert. Önskar dig all framgång i kampen. Kramar!

På den tiden jag drack alkohol,hade jag svårt att köra på broar, färjor. Svårt att sitta instängd i baksätet på bil, sitta i flygplan. Kopplade aldrig detta till alkoholen..Har nu till min glädje inte svårt med något av detta..Ett plus till för nykterheten?

Här kommer en ordvits i repris. Använder själv ofta en avväpnande humor mitt i allt allvar, även om det kanske sällan framgår av mina inlägg...

-----

Vad blir man om man super i smyg?
-
-
-
-
-
-
-
Hemlighetsfull. ?

Hopplöst fall skrev jag för ett tag sedan - och så är det nog...

Känner att jag just nu inte kan leva upp till "Ett ärligt försök". Eftersom ärlighet är mitt motto håller jag en låg profil tills vidare.

Förstår om jag sviker en del, i förlängningen mig själv mest, men just nu funkar inte det jag försatt mig. Inga karatefyllor eller skandaler, långt ifrån, tack och lov, men vill inte skriva något förskönande här.

Jag mår bra, så det är absolut inte synd om mig på något vis. Vill bara att ni ska veta det.

Ännu en gång tackar jag alla för otrolig stöttning och respons. Ni är bara så himla bäst. ?

Kram på er från en just nu lite uppgiven men inför framtiden hoppfull Vinäger

Femina

Det är bra att du tar en paus från forumet om du känner så. Det kan bli lite för mycket att ständigt skriva i "allas" trådar med peppande kommentarer när man själv inte är på topp. Välkommen tillbaka när du känner för det. ?

Du är allt annat än ett hopplöst fall, bästa Vinäger! Skönt att höra att du mår bra även om du just nu inte orkar leva upp till ett ärligt försök att hålla dig nykter. Vi är komplexa varelser och det blir inte alltid som en har tänkt sig.
Dina inlägg berör på djupet - du skriver så himla bra! - så jag hoppas att du inte håller låg profil på forumet alltför länge.
Var rädd om dig och kom i håg att ingen dömer dig, alla vill ditt bästa. Varje dag är sprillans ny!
Ett stort knippe kramar

Vinäger, hoppas du återkommer till forumet snart. Jag förstår ditt beslut om att ta forum paus. Glöm inte bort att vi finns och stöttar om det behövs. Enligt läkarvetenskapen lider vi av en kronisk sjukdom. Glöm inte det. En dag i taget...
/Mrx