Sofia

Hej Azalea! Vilken berg- och dalbana den här "semestern" (jag skriver inom citationstecken, för det känns ju inte som att du har fått vara ledig?) har varit för dig! Så klokt av dig att du använder forumet för att skriva av dig och även kunna gå tillbaka till hur det har varit när tvivel och oro kring beslutet att lämna dyker upp. Vi är många här som tror på dig! Du har tagit många viktiga steg nu, du har sagt upp dig från jobbet som "skötare" av din man, du har en egen lägenhet som du snart får flytta in i och det märks att du mentalt börjar släppa honom lite mer och börjar rikta fokus mot vad du mår bra av, t.ex. den där middagen med dina barn. Har du några i din närhet som du kan prata med om hur du har det och som kan stötta dig i ditt beslut?
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

InteMera

Man undrar Azalea hur de så kan förneka saker som hänt! Min man var också i tiderna förbannad på polisen som satte dit honom för rattfylla, som att polisen var ute efter honom. Att man inte ska dricka när man kör och att polisen bara gjorde sitt jobb var liksom inte problemet i hans värld. Utan problemet enligt honom var att polisen trakasserar vanligt folk som inte gjort nåt med att stoppa dem och ta körkortet av dem. Man undrar om de ens på riktigt själv kan tro det de säger.

Hoppas du snart kan få lite lugn och fred, jag förstår om orken börjar vara slut efter allt i sommar! Snart är det din tid, din tur att bestämma över allt omkring dig!

Håll ut, en dag i taget så går det sakta framåt!

Det känns nästan skönt att börja jobba nu. Semestern har bara varit ett gatlopp av drama och elände och det har faktiskt sugit musten ur mig.
Jag har ju sagt upp mig som uppassare till honom men det är riktigt svårt att ändra gammalt beteende. Men jag försöker hela tiden.
Försöker också släppa kontroll, har ju sagt till honom att jag inte bryr mig längre utan han får stå för sina val han gör.
Kram till er fina där ute ??

Japp, min åkte ju också fast för grov rattfylla. Stackarn så taskigt behandlad han blev. Det var ju polisens fel och en himla otur bara att han åkte dit.
Det är sjukt hur hjärnan fungerar, eller inte, på dem.
Just nu är jag riktigt irriterad över att nu när han varit sprifri i 2 dagar så här INGET av all den drama dom hänt i vår o sommar.
Sonen ringde ikväll och frågade honom hur det ör: - De är väl bra, vadå då!! Precis som om det var en konstig fråga att ställa efter allt som hänt.
För tusan, efter att ha supit sönder sig så är det total förnekelse att det ens har inträffat.
Jag blir lika förbannad och paff varje gång.

händelse som jag av nån anledning kommer ihåg från min aktiva tid är när dåvarande hustrun frågar om jag druckit.
Jag står och svajar och måste ta stöd av väggen, det är totalt omöjligt att fokusera blicken och talet är väl inte helt rent......

Men att jag skulle ha druckit ??? Jag ??? Nänänä......

Hon vänder på klacken och jag dövar samvetet med en klunk till.... Och jag kommer ihåg att jag skäms och det är väl därför jag kommer ihåg just den händelsen.

Men jag kan inte förklara varför jag ens gjorde ett försök att förneka .

Men kanske det är nåt sorts skydd av sig själv hjärnan gör för att man ska palla med.
Verkligheten är för tuff och då förnekar man så hårt att man till och med tror på det själv.
Fast sjukt jobbigt när man är nära anhörig och man bara hade velat ruska om dem och få dem att inse fakta.
Tack för att jag fick ditt minne av hur du kände?

Känner mig förvirrad just nu.
Nu har han varit nykter i 10 dagar och tar antabus. Det ansvaret gav han mig att kolla när vi var hos sjukvården.
Det är inget jag vill och jag så att jag inte var bekväm med det. Men nu tar han det och jag bryr mig inte om att kolla eller påminna och sätter inte frsm ett glas med tablett..... Nä, han får sköta det helt själv.
Är våra så sjukt irriterad på att i hans värld då ska allt vara som vanligt nu, precis dom om inget har hänt.
Fasen, det har varit megastora drama under hela sommaren ju.
Men idag har jag fått en tid för samtal så det känns skönt.
Jag behöver någon som hjälper mig att sortera lite i min hjärna

Jobbigt Azalea. Du blir naturligtvis lättad när han är nykter, men för det glömmer du ju inte allt jobbigt som varit. Och sedan oroar man sig samtidigt för om han ska hålla sig nykter nu, om du kan lita på honom. Det är inte lätt.
Såren sitter ju där över allt som hänt.
Det blir bra att du får gå och prata med någon. Jag tycker det är jätte skönt.
Styrka till dig?

Det var nyttigt att gå och prata med terapeut som kunde se hur sneda mina tankar är.
Hon ville att jag skulle ta fokus från honom och se till mig själv.
Vad är det som gör att du stannar?
Hur mår dina barn om du stannar?
Såna frågor ställde hon massor.
Hennes analys av mig var att jag tappat bort mig själv och lever endast för någon annan. Mmm, det vet jag ju men är liksom svårt att ändra på.
Men hon tryckte hårt på en punkt och det var:
Min man är sjuk i alkoholism
Jag är sjuk i medberoende för honom
Våra barn är sjuka i medberoende för mig.
Så vad är viktigast att göra ? Mina barn kommer ju till slut inte orka med mig heller om jag inte gör något åt stationen. Och då mister jag kanske vår nära kontakt.
Så, ja jag måste vara egoist nu. Ska verkligen försöka denna gången.
Kram och tack fina Skrållan

Nordäng... och alla ni andra som, liksom jag en gång i tiden, gjort allt för att få en mänska att sluta dricka alkohol. Lyssna på Alkispodden, avsnitt 64: ’Hur pratar man med en alkis?’’ Så naket, så ärligt så sant av två män som valt nykterheten. / mt

Har lyssnat och druckit morgonkaffe. Nu ska jag måla mitt hus och tänka på det jag lyssnade på. Och jag ska ha fokus på mig själv..inte på "alkoholisten". Kram till dig MT och alla er andra här ☀️

Jag fattar inte??!!??
Hur kan hjärnan funka så att han är nykter nu (3 veckor) och då kör han på som vanligt. Som om inget har hänt överhuvudtaget. Ni som har följt mig vet ju vilket drama det har varit hela denna sommaren......
Nu är det tyst om det och allr ska rulla på fadt i en rasande fart.
Det är inte en lugn stund och aktiviteter hela tiden som jag ska vara med på. Han är ju arbetslös och rastlös när jag kommer hem från heltidsjobb och då skulle jag ibland hellre sitta i trädgården och slappa istället för att fara omkring.
Han har noll förståelse för det.
Blir sur att jag vill sova i eget rum eftersom han har Tv:n på hela natten.
På riktigt så tror jag att han tror fyllan pågått i kanske nån eller 2 veckor istället för 8 veckor. Jag fattar inte det??!!
Förra sommaren söp han i 2,5 månader och påstod efteråt att det bara varit 5-6 dagar.
F...n vad trött jag blir

Spinoza

Han kanske faktiskt har förträngt det som hänt. Antingen för att han inte vill komma ihåg det, eller för att han faktiskt inte gör det efter så pass långvarigt missbruk.
Oavsett vilket så har det ju faktiskt hänt och även om han förnekar det så vet ju du hur det är.

Ja, jag vet men tycker ändå att det är obegripligt hur de kan vara så.
Enligt sjukvården så har han en så enorm förnekelse om sitt missbruk så de vet inte om det är hans personlighet eller en hjärnskada.
Så det är ju klart att då är det kanske inte så svårt att glömma att 2 månader har passerat utan att han fattar det.
Otäckt

Det är ju tyvärr inte så att allt blir perfekt och jättetrevligt bara för att dom är nyktra. Man tror gärna att det ska bli det. Mitt ex var också hyperaktiv när han var nykter. Satt inte på baken i två sekunder, kunde gå runt med tallriken när han åt. Och att prata ut om allt dåligt som hade hänt under fylla var inte aktuellt. Ville jag det fick jag höra att jag var negativ och istället skulle vara glad åt att hans nykterhet. Dessutom skulle jag istället ägna mig åt att stötta honom. Visst det ville man ju men kan ju vara fint att få lite utrymme för egen del. Stå på dig om att få sova själv, sömnen påverkar en så mycket. Kram till dig