Jag är gift sen 25 år tillbaka och vi har två barn som är 20 år. Under alla år tillsammans har min man förmågan att överförfriska sig och blir dryg och verbalt otrevlig mot mig. Har hamnat i fyllecell några gånger när inte jag varit med. Det blir jag som är den som alltid gnäller och kommer med förmaningar mot honom. Vid alla händelser är han alltid ångerfull över sina misstag. Han lovar att det aldrig mer ska hända men det gör det ju naturligtvis. Jag inser att jag alltid kommer med tomma hot som jag inte fixar att verkställa- dumt nog av mig. I helgen som va känns som det var droppen... Han somnade framför tv:n på fredag kväll, det enda som hade konsumerats vad jag trodde var ett glasbubbel. Jag väckte honom när jag gick och la mig men han kom inte förrän 01:30. Dagen efter skulle han på stan i ett ärende och fick blåsa i polisenskontroll dom hade- han va inte körbar visserligen på gränsen men inte OK. När han kom hem frågade jag hur det gick till efter ett glas bubbel och 18 timmar senare ??? Då sa han att han vaknade och tog en grogg !!!! Hur f n kan man ens tänka den tanken då man sovit hela kvällen och vaknar vid midnatt och alla sover. Vet att jag borde lämnat för länge sen... varför kommer man inte till skott.

Sätt gränserna runt dig själv istället för runt honom! Ex han blir verbalt otrevlig mot dig under fylla:
Jag accepterar inte att någon utsätter mig för verbala kränkningar!
Istället för:
Jag accepterar inte att du utsätter mig för verbala kränkningar!
Kanske låter som samma sak! Men gör man till vana att tala om vad man själv inte accepterar istället vad den andre inte får göra blir man starkare och säkrare på nåt sätt! Man får lättare att agera när man reagerar tycker jag! Och ställ frågor till dig själv istället för till honom:
Vill jag va gift med en man som återkommande kör bil onykter? Den sista frågan du ställer i ditt inlägg: varför kommer jag inte till skott att lämna! Försök att svara dig själv på den frågan.

Stanna eller gå

Tack för återkoppling! Ja, jag måste nog ta tag i mitt liv, det är för kort att inte få leva det liv man egentligen vill ha. Rädslan för framtiden som ensam och att jag river upp familjen är nog min största bromskloss. Vänner har jag runt mig (våra gemensamma )men ingen av dom känner till vad som händer i vårt förhållande, förutom min syster o svåger.

Stanna eller gå

Tack för återkoppling! Ja, jag måste nog ta tag i mitt liv, det är för kort att inte få leva det liv man egentligen vill ha. Rädslan för framtiden som ensam och att jag river upp familjen är nog min största bromskloss. Vänner har jag runt mig (våra gemensamma )men ingen av dom känner till vad som händer i vårt förhållande, förutom min syster o svåger.

mycket på vad andra skulle säga, tycka och tänka om jag lämnade! Men nu har jag stärkt mig själv och tycker inte andras åsikter har lika stor betydelse! Det är ju inte dom som skall utstå skit när ens gubbe är full och elak! Nu lyssnar jag (eller försöker) på mig själv! Det är ju jag som skall trivas i mitt liv! Kram och massor med styrka till dig

Det du beskriver är den beslutsångest som de allra flesta har inför ett eventuellt stort beslut. Ibland kan det hjälpa att skriva upp, vad är för- och nackdelarna med att stanna kvar, och vad är för- och nackdelarna med att separera. Det kan hjälpa att göra valet ännu tydligare. Om du vill göra det, skriv även upp hur det kan påverka andra, exempelvis barn.

Jag har nyligen skrivit ett blogginlägg som handlar just om att stanna eller gå som kommer läggas upp under rådgivarnas reflektioner. Tyvärr vet jag inte exakt när det läggs upp men det kommer dyka upp här inom några veckor. https://alkoholhjalpen.se/node/46311.

Hoppas du hittar en väg där du mår bättre!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Annher01

Jag har nu skilt mej från min alkoholist, 3 veckor har gått. Detta har skapat panikångest osv. Men jag är stenhård mot mej själv. Nekat sex och allt annat tror det är viktigt om man vill avluta förhållandet på riktigt. Anledningen var just han super för mycket... man måste överleva själv. När man har barn. Har börjat gått i Alanon i en annan stad. Även pratar med en psykolog. Det är inte lätt men jag måste hitta mej själv igen försatt fungera för mej själv å mina barn. Nu får han bo i sitt eget problem utan mej som skyddsnät. Ett steg i taget lycka till?

Stanna eller gå

Nu är det ett tag sedan jag skrev. Men har varit inne och läst andras berättelser. Skönt att se att man inte är ensam om dessa tankar o funderingar. Det som hänt sen senast är att jag konfronterade honom på ett autosvar som fanns på datorn. Det var från en kontaktsida han var registrerad på, men han förnekade- ljög mig rakt i ansiktet. Det blev många turer fram o tbx innan erkännandet kom. MEN han hade inte gjort något på sidan. Hur ska jag kunna tro på det han säger när han ljuger mig rakt i ansiktet. Det hände i augusti 2 v innan vi skulle åka utomlands. Vet varken ut eller in, först alkoholen och sen lögnerna. Helt plötsligt rullar vardagen på som vanligt och jag kommer ingen vart i mitt beslut. I helgen mot storstan på trevligheter med våra vänner ?. Finns aldrig bra tillfällen.

att vara registrerad på en kontaktsida när man är gift är ju något i sig! Känner igen mig så otroligt i det du skriver! Mitt ex kunde sitta och skicka sms till andra kvinnor på fyllan. Jag blev helt förkrossad. Han förklarade bort med att han inte menade något med det han hade gjort! Fyllegrej! Som om det skulle vara bättre?! Blev själv en person jag inte ville vara: snokade i hans mobil och hittade saker som gjorde mig helt lamslagen. Känner också igen mig i det där att man hela tiden bara fick ta nya tag och gå vidare med en allt större obehagskänsla i själen! Det var julbord med grannarna eller så var det något kalas! Man fick låtsas som det regnade och hålla god min. Till slut pallade jag inte trycket och vägrade gå med på ett bröllop. Han fick gå själv, skämmas och svara på frågor. Du förtjänar bättre än det du är i! Lyssna på dig själv och ha respekt för hur du själv känner. Strunta i om det blir lite skandal eller vad man skall kalla det. Kram

Stanna eller gå

Det som kan kännas jobbigt är hur våra ungdomar tar det hela, att jag gör dom besviken. Samtidigt har dom sett hans dåliga sidor och förhoppningsvis förstår dom mig. Jag verkar ha en förmåga att oroa mig för alla andra. Men som du skrev Nordäng67 får man kanske ta en skandal ? och kliva ur komfort zonen. Kramar

Anthraxia

Bland det viktigaste man kan lära ett barn är empati; de ska inte behöva orsaker och bevis, det ska räcka med "jag är inte lycklig, och därför tänker jag lämna det här förhållandet" - det handlar inte om dem, utan om ditt LIV och välmående.

hur gammal du är men eftersom du har vuxna barn antar jag att du är i min ålder! Har tänkt mycket det senaste året! I fortsättningen tänker jag se på min tid som en dyrbar investering. Livet går liksom inte i repris! Jag tänker inte investera mer tid i människor som inte respekterar mig, som bara tar och tär! Tror dina barn kommer att förstå. Eran relation är ju en sak för sig som kommer att fortsätta. Skönt att dom är vuxna och inte så beroende av er.

Stanna eller gå

Tack för era kloka ord ?. Empati det har dom båda så det ska nog gå, för dom är ju det bästa man har ?. Jag vet att jag tänkt tanken när barnen var små, att när dom flyttat hemifrån då kan jag! Å det är ju många år sen dom var små, dom är 21 år nu. Jag är nyss fyllda 50, så visst är det så att man måste ta till vara på tiden o leva. Det var det där med att kliva över tröskeln....

Stanna eller gå

Jag har efter många tankar fram o tbx tagit bladet ifrån min mun- jag vill skiljas! Känner att jag behöver få släppa kontrollen över honom. Efter jag sagt dessa ord har det kommit många tårar från oss båda. Han förstår mig fullt ut och vet att det är han som ställt till det men har aldrig trott att detta skulle hända!

Han har lovat att inte dricka nå mer eftersom det är alkoholen som ställt till det. Jul och nyår har gått jättebra!
Jag har köpt mig en bostadsrätt som jag får från i mitten av januari men börjar få tankarna... gjorde jag rätt?
Får dåligt samvete, när han tänker bättra sig-då går jag! Jag älskar honom fortfarande men jag vet ju inte om han klarar av denna utmaning än- att sluta med alkoholen. Känns som att det är jag som ställt till det, vad har jag gjort!? ?

Anxiete

men jag tänker så här: Om det finns kärlek mellan er då kanske det är precis detta som behövs för att han ska kunna fatta ett beslut som räddar både honom, dej och hela er familj. Kanske detta är vad som behövs för att han ska ta kontroll /söka hjälp för sitt beroende. Om inte så har du din frizon och har tagit ett stort kliv framåt !! Oavsett vad som händer: Det är INTE du som ställt till det, det är alkoholen, glöm inte det !!!!
Kram ?

Stanna eller gå

Ja det är ju alkoholen som är orsaken till allt och det är han införstådd med. Könns ändå som att jag sviker honom när han är villig att förändra sig. Men det är väl just det som är mitt problem, att tänka på andra före mig själv ❣️

Stanna eller gå

Jag köpte en bostadsrätt som jag inte flyttade in i, pga mitt dåliga samvete när han bestämt att ta tag i sitt drickande.

Vintern gick jag behöll min lägenhet. Men i slutet av april sålde jag den när jag tyckte att allt flöt på bra. 5 dgr senare hittade jag en gömd whiskeyflaska?. Han förnekade att han druckit, men till slut erkände han. Mitten av maj for jag till vår dotter, så skönt att komma i väg... När jag kom hem ser jag att ginflaskan är öppnad, åter igen lögn om att han bjudit sin kollega. Sen dess har jag letat, markerat på flaskor och upptäckte att det bara var vatten?. Till slut hittade jag hans gömma... så lurad och besviken jag är. Men denna gång backar jag inte. Nu får han leta lägenhet, jag sålde för att jag verkligen trodde på honom.
Det lutar att vi blir särbos så får vi se hur det går för honom. Är det nån som gjort det valet, eller är det bättre att ta ut skilsmässa?

Jag har också stora problem med en man som bara dricker. Nu har det pågått i 4,5 veckor nonstop. Han förlorade jobbet förra sommaren och hösten innan åkte han fadt för grov rattfylla.
Nu hade han jobb och var där 3 dagar och sen har det bara varit fylla och det jobbet också borta.
Jag planerar i smyg för att lämna då jag inte vill försätta detta elände.

Stanna eller gå

Jag skaffade mig återigen en lägenhet. Tänkte att då är det bara mitt ställe. Skulle jag bo kvar i huset, så kändes det dom om han kanske kommer o går som han vill. Kan ju inte ta av honom nyckeln, när vi äger huset båda två. Sen tänkte jag på honom, att det var lättare att ta tag i sitt problem utan större förändringar med boendet.

Sommaren har fungerat jättebra. Det gjorde att jag återigen hamnar i en situation som gör att jag inte kan lämna. Fast att jag denna gång var jag så fast besluten att nu fick det räcka. Efter att jag pratat med honom, att jag inte fixar detta har det varit fortsatt bra. Tycker ju om honom när han är nykter.

Tills för 10 dgr sen.... vaknar mitt i natten att han går upp på toaletten. Kommer tillbaka raglandes i sängen ?.
Frågade honom fick bara sludder tillbaka.

Avvaktade tills kvällen efter, med att fråga. Då hade han hittat en slatt han gömt undan. Blir så trött...varför trillar jag tillbaka varje gång allt är lugnt...och släpper allt??

snäll och förlåtande mot dig själv som du är mot honom och andra. Skulle du kalla din bästa väninna fegis om hon var i samma sits? Tror inte det! Börja säg snälla saker till dig själv då börjar man tänka mer på lösningar. Det ÄR svårt att lämna! Du har ju läst berättelser av oss andra här. Man tappar helhetsbild och man tappar bort sig själv och så det där förgrymmade hoppet som aldrig överger en. Försök att ge dig själv råd och pepp. Tänk dig att någon du tycker väldigt mycket om skulle anförtro dig att hen är i samma sits. Vad skulle du föreslå den personen att göra då? Att gå lite utanför sig själv gör att man kan tänka klarare tycker jag! Massa kramar till dig♥️

Stanna eller gå

Ja, att det ska vara så svårt att vara snäll med sig själv. Förstår ju att detta inte är bra för min egen del. Som du säger.. Nä jag skulle aldrig kalla min vän för fegis ?. Jag ska verkligen ta till mig av ditt peppande. Kramar ?