Jag har denna sommar spenderat 5 veckor på ett behandlingshem. Har smygdruckit sen september förra året, i varierande grad. Skött jobb, åtaganden och familj. Men det eskalerade och till slut flippade det ur, jag stack iväg, bodde på hotell i en vecka och drack dygnet runt. Hamnade i fyllecell en kväll när jag skulle ta mig hem med taxi. Det första jag gjorde när jag kom ut var att gå till bolaget och sen körde jag en vecka till.

Till slut gick jag in och googlade på behandlingshem, ringde upp det översta alternativet och det visade sig att de hade ett samarbete med min arbetsplats. Ett samtal till chefen, sedan tog hon över och ordnade allt åt mig. Någon vecka senare var jag där. Jag förstår inte hur jag tog mig dit, slutade dricka kl 12 på tisdagen, hade en helvetesnatt med abstinens och kl 8 på onsdagen satt jag på tåget. Jag förstår inte hur mina ben kunde bära mig dit, men det gjorde de.

Denna sommaren blev en av de bästa i mitt liv! Vilka insikter, så fina människor, en otrolig personlig utveckling på alla plan. Nu har jag efterkontroll i 15 månader, gruppmöte varje vecka, provtagning med nolltolerans (får inte dricka en droppe). Så läskigt och frustrerande att bli förbjuden, är både skitarg och tacksam på samma gång.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt, men tanken på behandlingshem har varit helt främmande förr. Med tiden har den kommit närmre och närmre och idag är jag så otroligt tacksam för att jag har gjort det. Kan verkligen uppmana alla med problem att tänka igenom den tanken. Att ge upp och lägga sig platt, låta livet ta en paus i 5 veckor, det är värt det!

Fibblan

Har funderat på behandlingshem och hade det inte varit för att arb.givare och andra behöver veta för att möjliggöra detta, hade jag gjort det! Tänk att få bara ägna 5 veckor intensivt åt nykterheten och att få utvecklas i den och som människa, utan alla andra ständiga måsten vid sidan av.
Det hade varit guld värt! Vad roligt o höra att det blev den positiva erfarenheten för dig, som jag tror det kan vara, om man verkligen tar hand om den möjligheten ☺️?.
Nu är jag på dag 12, så jag ska än en gång försöka ta mig ur och bli fri, på egen hand s.a.s. och faktiskt känner jag mig rätt säker på att klara det?! Även om allt snurrar på som vanligt, har jag lagt mig platt och accepterat att jag inte kan hantera alkohol och att jag behöver leva ett liv utan, för att må bra och göra det bästa av det enda liv jag har (iaf vad vi vet..?).

Nu har du gjort ett stort arbete med dig själv redan och jag hoppas att du ska fortsätta och förvalta det du fått med dig på behandlingshemmet?!
Jag tänker mkt denna gång på att det inte är ett förbud. Att jag får men JAG VÄLJER att inte dricka, eftersom jag i förlängningen inte mår bra av det..
Jag är liksom du TACKSAM för varje dag jag gör det valet ?!

Lycka till och kämpa vidare ?!
Kram
/Fibblan ?

Arbetsgivaren har tystnadsplikt, på mitt jobb är det endast tre chefer som vet. De har varit ett stort stöd! Jag har berättat för en kollega som även är en nära vän, ingen annan kommer att få veta något. Däremot har jag berättat för ett flertal i min omgivning, vilket jag aldrig hade trott att jag skulle göra. Det blir mindre skamligt och 'laddat' för mig med tiden känns det som.

Under sommaren har jag jobbat mycket med känslor, såna som jag gömt undan innan. Framförallt har jag lärt mig hur en beroendehjärna fungerar och att stanna kvar i en känsla utan att försöka fly ifrån den. Alkoholen har varit en flykt för mig, precis som shopping, sex, träning, jobb o.s.v.

Under sommaren blev jag även tillräckligt stark för att lämna mitt deatkrutiva förhållande, har nu köpt radhus och flyttar om 1,5 månader. Skitläskigt och jag är livrädd för ensamheten, men kommer att få bra stöd i och med eftervården :)