av Ensam1984

Mirabelle G-S
fre, 2019-08-23 - 16:25

Vad tunga tankar du bär på ? Bra att du fått fatt i dem, även om det är smärtsamt. Man kan bara ifrågasätta det man är medveten om. Det här med att inte veta helt säkert om man vill ha familj... Jag kanske är konstig, men jag tänker vill och vill... Livet liksom bara händer och det blir dom det blir. Vi var iofs väldigt unga när vi bildade familj, helt oplanerat. ”Jahapp, nu blev det på det här viset, så vi får väl köra på det då” typ. Och det blev ju toppen. Hade det inte blivit så som det blev så hade säkert det andra scenariot blivit toppen det med. Jag har ett vagt minne av planer att studera i USA tex. Säkerligen hade jag och gubben hållt ihop max ett år (I was a wild thing...) Kanske hade det aldrig blitt nån familj öht. Jag tror att jag hade haft ett rikt och givande liv ändå. Att få barn är inte meningen med livet. Men när man väl har dem så älskar man dem mer än livet självt. Det är märkligt det där.

Ensam1984
fre, 2019-08-23 - 20:00

Glömde nästan skriva att det är dag 52 i dag.

Mår piss just nu, orkar inte riktigt förklara. Känner mig som en usel jävla människa då jag inte klarar någonting. Men jag har inte druckit, kommer inte dricka heller. Orkar inte känna detta i dag.

Tack till er som skrivit, mitt inlägg tidigare i dag var mörkt, men det är nog också det jobbigaste jag har och dras med. Är jag lyckligt lottad för det eller inte. Jag vet verkligen inte. Skiter i det just nu.

Har valt att inte dricka i dag, istället ska jag pussa lite extra på min hund

Knaskatten
fre, 2019-08-23 - 21:57

Jag har inte läst din tråd förut, men halkade in här och såg det du skrev om ensamhet.
Jag tror att du har så himla rätt i att man måste älska sig själv först. Kanske behöver du gå och snacka med någon, få lite hjälp att reda ut tankarna och vända dem? Du är värd att älska, precis som du är!
Har hört tipset att sätta upp en bild på sig själv som barn på spegeln hemma och varje dag påminna sig själv om att älska och ta hand om det barnet. Det finns ju kvar inuti.
Familj är inte för alla. (Och håller med Mirabelle ovan om att barn inte är meningen med livet.) Men alla som vill kan träffa människor att omge sig med, tror jag!
Kanske ska du ge dig in i något nytt sammanhang? Gå en kurs, prova en hobby...? Träffa vänner inom AA?
Du har i alla fall ett gäng vänner här, även om vi har konstiga namn och vi inte syns.
?

Ensam1984
lör, 2019-08-24 - 08:16

Vi fortsätter i ensamhetens tecken.

För att utveckla tankarna från tidigare. Jag vet att alla människor förtjänar att vara älskade, även jag såklart. Jag är ingen hemsk människa. Men så fort någon kommer nära mig så ryggar jag tillbaka. Så har det nästan alltid varit, ja eller sedan jag hade ett MYCKET destruktivt förhållande för 12-14 år sedan. Det är ju så sjukt länge. Jag kan inte släppa de orden som jag fick till mig då, att en annan människa kan säga sånt.

Och det var inte bara det, jag är då dödligt rädd för att bli lämnad. Men om man inte har någon nära sig, då kan ju ingen lämna dig, eller hur!? Det känns så sjukt att ens skriva ut de innersta känslorna.

Känner att jag inte har kraft för att klara svek, den gången för 12-14 år sedan så tog det 7 år innan jag kom över PERSONEN, men känslorna av att inte vara tillräcklig, att inte vara perfekt, sitter kvar. Att själv bli tvingad att ljuga för alla runtomkring och befläcka min egna karaktär för att inte mista en person, som ändå inte ville ha mig. Jag hatar mig själv ibland för att jag tillät det.

Känslorna av svek och att bli lämnad vill jag aldrig känna igen. Men vill jag inte känna dem på bekostnad av att alltid vara ensam? Väger känslan av kärlek över vågskålen jämfört med känslan av svek. Jag tror inte det. Jag vet ingenting!

Har ju varit ensam så länge, har inte haft ett förhållande, vet inte ens hur man förklarar för en normalt funtad människa varför. Jag är ju inte helt knäpp, eller är jag just det? Är jag andrasortering? Det måste ju vara ett fel på en person som mig, jag vet att jag skulle tänka det.

Just nu, är det fokus på mig. Det finns inget annat alternativ. Men jag har alltid tänkt att OM jag någonsin skulle skaffa en datingapp eller försöka ge mig ut , eller svara på ett meddelande om någon visar intresse, så behöver jag först bara... gå ner 10kg, sluta röka, måla om i sovrummet... osv.

De senaste månaderna, eller kanske månaden har jag funderat än mer på allt detta. Och varför inte jag kan ha det som alla andra. Varför inte jag kan älska och älskas. Hela tiden så har ett talesätt varit i mitt huvud som IronWill skrev i början av min nyktra karriär: "man kan bli omtyckt eller beundrad för sin yta av fullständighet, men man blir älskad för sin ofullständighet". Jag har nog aldrig fattat just det, allt har ALLTID varit yta för mig och man måste vara perfekt för att någon ska vilja ha än. Sen att jag inte behöver någon som är perfekt, det spelar ingen roll. Hur kunde huvudet bli så skevt - jo genom den där relationen tror jag.

Ni har rätt som skriver att jag måste tala med någon om detta, för även om jag vet var det kommer ifrån, så vet jag inte hur jag ska ta mig vidare - om det nu är det jag behöver. Ska ju till en kurator om ett par veckor, så vi får se om jag även kan ta upp det då.

När jag tänker på detta och ensamhet, min vänskap med A. Jag tror faktiskt inte att A och jag hade en vänskap. Jag tror vi hade en kärleksrelation. A lurade in mig i en falsk känsla av att bli omhändertagen, älskad, räcka till för stunden. Så varför skulle jag då behöva en fysisk person?

Nu blev det väldigt mycket på en och samma gång. Vill återigen tacka för svar, att få små tips, andra infallsvinklar är ovärderligt. Det är just det som får mig att gräva lite djupare. Om jag bara kan få verktygen att sedan klättra upp ur hålet och skåda det uppifrån så kanske jag har en chans att göra en karta av det och förstå hur jag tar mig igenom detta.

I dag väljer jag att inte dricka, istället ska jag måla, mysa med hund och umgås med mina päron

Mirabelle G-S
lör, 2019-08-24 - 12:13

Det är så otroligt spännande tankar du lyfter här. Jag bara önskar att de inte plågade dig så... Jag tror att ”älska och vara älskad” är en förmåga man måste förvärva, rent praktiskt. Man måste få övning. Och den övningen får man i relationer. Där tror jag att föräldraskapet faktiskt är ett oslagbart sammanhang för övning. Det är ju en relation som inte går att rygga ifrån. Och våra barn är ju ofullkomliga individer som alla andra. Ofullkomliga individer som vi lär oss att älska villkorslöst. Jag tror att det var genom mina barn jag lärde mig att älska min man, faktiskt, nu när jag tänker på det. Jag var väldigt ung. Väldigt självisk. Väldigt svartvit. Jag hade definitivt inte förmågan att älska vare sig mitt ofullkomliga själv eller min ofullkomliga man way back when. Jag lade ner väldigt mycket energi på att skärskåda äktenskapets vara eller icke vara under de första fem-tio åren. Älskar jag honom verkligen, fast han är si, fast han gör så, fast han rör sig som nån jävla drag queen när han går osv osv osv? Sådär höll jag på och balanserade negativa attribut mot goda kvaliteter i ett hemligt inre bokslut. Nej, jag älskade nog inte honom då. Men jag älskade mina barn, trots att vart och ett av dem var ofullkomliga på sitt eget vis. I mångt och mycket delade de ofullkomliga drag med min man. Och på det viset började jag älska även honom under de där åren, i all hans ofullkomlighet. De älskade ungarna delade även många ofullkomliga drag med mig själv. Och på så vis lärde jag mig att även älska mig själv i all min ofullkomlighet. Min process från stympande perfektionism till villkorslös kärlek är kanske helt bakvänd. Men det var verkligen så det gick till ändå. Så ut och börja öva nu ? Tillåt dig både baby steps och att rygga. Det är en del av läroprocessen ?

Skillnaden
sön, 2019-08-25 - 08:03

Vad fint du skriver om hur det kan gå till, det där om att älska Mirabelle. Jag önskar alla modet att släppa in och släppa taget och det i mötet med någon som är god och modig nog att älska tillbaka!

Löste i en annan tråd om fredagsmys och barn och som jag saknar dem, mina barn, som flyttat hemifrån. Vi blev lämnade av fadern när de var i 10-årsåldern och åren har gått, barnen flyttat hemifrån, jag haft en sjukt destruktiv relation i 4 år, direkt efter äktenskapet, som tog mig 1 år och 7 försök att till slut ta mig ur. De senaste 8 åren har jag därefter levt själv, men gjort många försök, för jag saknar tvåsamheten.

Att leva med någon som med härskartekniker smular sönder en inifrån gör stor skada. Kära Ensam1984, som jag önskar att den som svikit dig inte hade makt över modet att våga älska igen eller rättare sagt inte hen, utan att sveket du upplevt inte hade den makten.

Jag vet ingenting heller om kärlek längre. Har blivit älskad, har älskat, men får f**n inte till det igen ?

Önskar dig en fin skön söndag Ensam1984, efter att ha läst en hel del här hos dig igår och startat min morgon hos Mirabelle och dig här i dag, fint så ☀️ Mycket bra ☀️

Ensam1984
sön, 2019-08-25 - 09:35

Tack Mirabelle, tack Skillnaden, tack Knaskatten.

Visst är det jobbigt att tänka på och ha i sitt liv, ensamheten. Men den är en vardag och jag tror att jag har "fördelen" eller om det är en nackdel, jag vet inte, att jag också är ensambarn själv. Så när jag var liten vande jag mig att vara ensam och få som jag ville. Saknade det inte då, och vet inte om jag saknar det nu.

Men nu känner jag att ensamheten har fått ta lite mycket fokus några dagar. I dag är faktiskt min födelsedag och det är just dessa dagar som man verkligen märker att ensamheten sitter bara i hur jag känner det. Jag har ju så många fina människor runtomkring mig som bryr sig, som tycker om mig, som säger grattis. Ett grattis på facebook är ju guld värt. Så det ligger fokus på i dag, att försöka vara tacksam för de vänner och bekanta som jag har, för allt bra som jag vågat bygga upp ändå.

Så bestämmer att även i dag blir en dag utan A, istället ska jag uppskatta alla fina omkring mig :)

Lykke
sön, 2019-08-25 - 10:03

Blev så berörd av ditt inlägg där du beskriver ensamheten, att du inte vågar släppa in någon i ditt liv för rädslan att bli lämnad, kom ett par tårar hos mig! Har också varit i en destruktiv relation som ”förstörde” min förmåga till kärleksrelationer senare i livet. I våras träffade jag en man och det kändes så rätt och riktigt, vi träffades under några månader. Men vad händer då? Jag får för mig att detta är för bra och att han säkert när som helst kommer att vilja avsluta relationen, det är då bättre att förekomma än att förekommas, och avslutar det hela själv! Hur FAN är hjärnan ihopkoppad? I mitt fall, inte helt rätt! Det var inte heller den första relationen jag sabbat ?! Har fattat att här krävs terapi, men första prio är min nykterhet! Hoppas du får en fin födelsedag! Imponerad av alla dina nyktra dagar, otroligt bra kämpat! Kram?

Ensam1984
sön, 2019-08-25 - 12:07

Å Lykke, känner helt igen det där. Nu har jag ju i princip gått och gömt mig, tappat bort telefonnumret så fort någon visat intresse, har inte ens vågat/velat ta steget på en del år. Men har även påbörjat några relationer/dates men sedan ignorerat och låtsats som att telefonen gått sönder för att jag innerst inne varit rädd för att bry mig. Man kan ju inte mista något man inte har.

För mig är det också fokus på A nu, skulle jag få mod till mig med något annat just nu så skulle säkert bara det få fokus och jag skulle avsluta min A-fria livsstil precis som en diet. Och det får inte hända, inte om jag kan bestämma :)

Det gör mig för övrigt ledsen att se att det finns fler som mig, som sabbat för sig själva, men på ett plan (och snälla hata mig inte) så känns det skönt ATT VETA att man inte är ensam i sin ensamhet. Vill absolut inte att någon annan skall ha det som jag har såklart. Så förstå mig rätt.

Men vet ni vad, även om jag nu känner, och framförallt har känt allt detta väldigt länge så känner jag mig sedan jag slutade med A hoppfull. Jag vet inte om jag tror jag kommer få den där sagan, som jag inte ens vet om jag vill ha, men jag ser ljust på framtiden. Jag känner glädje av annat än att få dricka eller känslan av när man vet att man kan dricka. Jag känner mig så fri.

Jag har tänkt och tänkt, och jag har som plan att aldrig mer dricka, och så är det fortfarande, som Mirabelle skrivit, man behöver inte ha alkoholproblem för att välja att inte dricka. Trots att jag tydligt har det. Men ska ändå utvärdera min nyktra tid efter 100 dagar. Det är ju jädrigt långt tills dess men yeah mej, hoppas innerligt att jag kommer dit. Och jag tror jag gör det faktiskt :)

Skillnaden
sön, 2019-08-25 - 16:31

...det är elakt att känna att det är skönt att veta att en inte ör ensam om att vara ensam, så är jag det med. Tycker inte det minsta illa om dig för att det finns en tröst i att veta att vi är fler och det betyder ju inte att önska andra just ensamheten... ♥️

Vinäger
sön, 2019-08-25 - 20:38

Känner med dig och kan inte komma på något bättre ord än starksvag för att benämna hur jag uppfattar dig.

Hoppas av hela mitt hjärta att du hittar någon som får dig att våga lita på kärleken igen. Det gäller både Lykke och Skillnaden också.

Tack för att du så naket beskriver hur ensamhet kan kännas. ?

Kram

Ensam1984
mån, 2019-08-26 - 06:50

Starksvag, det är ordet jag letat efter hela mitt liv för att definiera mig. Jag är så jädra starkavag

I dag är det åter jobbdag, inte ångestladdat men har så mycket inplanerat nu så är orolig att jag kommer bli sjuk av att återhämtningen blir för lite, det kan bli så för mig ibland tyvärr. Men ska försöka lugna ner mig och inte tänka att något kommer ske som ännu ej skett, det mår jag ju inget bra av liksom.

I dag väljer jag att inte dricka, istället tar jag tag i vardagsting och försöker inte jobba 200%

Ensam1984
mån, 2019-08-26 - 18:56

I dag blev jag utbjuden av några vänner till helgen, att gå ut och dansa. Det är inte 100% att det blir av från deras sida men jag känner mig livrädd. Jag dansar inte ens full. Alltid när jag gått ut har jag satt mig vid baren, snackat med någon okänd person och chillat. Jag känner att jag bara måste följa med ut. samtidigt som mitt inre ensamma jag bara säger - chilla hemma i soffan, det är enkelt och inte utmanande, precis så som du gillar. Men NEJ, jag ska inte sabba för mig själv. Känner mig också så obekväm i min kropp då jag gått upp lite i vikt de senaste 6 månaderna, men måste lära mig att skita i det. Det ska inte få vara en ursäkt. Jag kan få ha kul ändå och även om ALLA skulle döma mig så glömmer de det efter 30 sekunder. Det spelar ingen roll liksom. Sedan känner jag även att jag behöver gå ut för att hålla kvar mina vänner. Och till sist, det som känns bäst - jag känner för att testa mig själv. Jag har ingen plan alls på att dricka, känner för alkohol som för cigaretter just nu, usch.. blä.. och obehag. Men måste testa detta, i ett sammanhang där jag aldrig varit nykter förut. Hur gör jag det? Det kommer bli så in i nordens ångestladdat och jobbigt, men ska bara fixa det. Och kanske kan jag till och med dansa - NYKTER!

I vilket fall. Så känner jag i dag, kanske känns det annorlunda i morgon. Kommer nog vara ganska slut efter denna vecka. Jobbar 12-13h i streck 2 dagar denna vecka. Så är det i 3 veckor framöver, pust. Men jag vet att jag fixar det, för jag är så grym och klarar mig så bra utan A.

I dag är en bra dag!

Lykke
mån, 2019-08-26 - 20:37

Nu är det dags Ensam1984! Nu backar vi inte längre?, vi tar plats istället! Du kommer få en härlig kväll, chilla kan du göra på söndag! Ta nu tillfället i akt! Hejar på dig! Kram ?

Knaskatten
mån, 2019-08-26 - 22:58

Klart som tusan att du ska dansa.
6 kilo hit eller dit. Det är sånt man bara ser själv. Dessutom är dans bra träning! ?
Det är bara att fake it til you make it. Låtsas ha kul och dras med i berusningen utan att vara berusad. Du har inget att förlora! (Så länge du håller dig borta från alkoholen, så klart, men det gör du ju!)
????

Ensam1984
tis, 2019-08-27 - 06:07

Ja, blir det av, så ska jag gå ut och dansa.. jesus det gör mig nästan rädd att skriva. Men har som sagt inget att förlora. Är inte rädd för att jag skulle dricka, ingen vågar stå upp mot mig för jag har alltid svar på tal och är i det sammanhanget mer stark än svag (inför andra). Jag har heller inte varit någon partyprisse (på senare år) eller druckit särskilt mycket i sällskap. Några gånger har det blivit lite mycket, men vad tusan- alla blir ju packade, eller hur :(

Det jag kanske är rädd för är att vara den som sticker ut och att jag tycker allt är så urbota tråkigt. Har så svårt att motivera mig och vara fake. Men ska gå in med inställningen och ett mindset av positivitet. Jag är bara med så länge jag vill, dricker det jag vill, osv.

Sen att hitta en bortförklaring till att inte dricka, det blir nog inte så svårt. Men tror bara att jag kommer säga att jag har gett upp alkohol för en tid, testar det - alltså vara precis helt ärlig. Nästan. Det är ju för en tid, för en livstid. Förhoppningsvis.

Nu måste jag skynda mig iväg till jobb och 12 timmars arbetsdag. Ska fika MYCKET!

Väljer för övrigt att inte dricka i dag, ska istället fokusera på det positiva och inte direkt tänka på det jobbiga och negativa

IronWill
tis, 2019-08-27 - 23:27

Gjorde jag i helgen under flera timmar. Det var typ tredje gången. Men det gick hur bra som helst. Kanske inte tog ut svängarna lika mycket, men antagligen betydligt stadigare. Kändes inte pinsamt heller. Svårt att känna mig pinsam bland en ganska alkoholpåverkad skara. Fick hjälpa upp två pers som ramlade (inte ur mitt sällskap) och ducka för svingande ölglas (definitivt mitt sällskap), och en och annan helg-Travolta med 2-3 promille (delvis mitt sällskap). Var roligare än det låter. Kanske tom roligare än när jag drack.
Sen tog jag bilen hem på morgonkvisten och släppte av kompisar som slapp ta taxi. Släpp lös för allt du är värd är mitt tips.
Alkohol suger.

Piazza Duomo
tis, 2019-08-27 - 23:41

Jag älskar att dansa, men vet inte om jag vågar mig ut själv. Har ingen kompis som går på dans. Men om jag ska dansa, vill jag dansa nykter. Idag har jag inte haft ngt sug och mår bra. I helgen var det värre, då mådde jag inte så bra. Känner att de negativa känslorna tar över ibland. Har pratat med en vän i kväll, som jag kan prata med öppet om alkoholen. Saknar henne. Hon bodde här förut, nu är det över 100 mil att åka, enkel väg. När jag är med henne behöver jag ingen alkohol, då är våra samtal nog. Känner att jag skulle vilja ha en vän på nära håll, som jag kan hälsa på, se film med, käka middag med och som kanske vill dans och som inte dricker. För, för mig är det så tidigt ännu, bara en dryg vecka, att jag ännu inte känner mig mogen att umgås med andra som dricker. Det skulle jag inte klara om jag inte var tvungen att köra förstås. God Natt!

Sofia
ons, 2019-08-28 - 14:31

Du har en helt enastående förmåga att ärligt och klarsynt beskriva dina känslor, tankar och upplevelser. Det du skrev om ensamhet här i tråden är så oerhört viktigt och något som många brottas med. Så ledsamt att läsa om det svek och den destruktiva relation du var i för länge sedan, som fortfarande får makten över dina val i livet. Men det märks att du reflekterar och har kloka idéer om hur du vill ha det framåt. Just nu är det prio ett att bibehålla nykterheten och du känner dig mer hoppfull än tidigare om framtiden, det är härligt att ta del av!
Tufft att känna att valet står mellan att slippa bli sviken och lämnad och då fortsätta vara ensam, och att uppleva kärlek och närhet men då riskera att bli svårt sårad. Svårt att våga ta steget att träffa någon, om erfarenheten sedan tidigare bara är "nära relation = fara" (din hjärna försöker vara dig till tjänst här och varnar med rädsla och flyktimpulser när du träffar någon ny).
Hoppas att det är okej att jag kastar ur mig tips om två nyutkomna böcker, om det kan vara till hjälp för någon? Den ena boken handlar om vänskap, jag tänker att det är lätt att stirra sig blind på att en kärleksrelation ska vara den stora meningen med livet. Den heter "Underbara krångliga vänskap" av Elin Liljero Eriksson och innehåller många bra övningar (tyckte jag). Den andra heter "Att vinna över ensamheten" av Anna Bennich och är helt nyutkommen, också den innehåller konkreta tips och strategier för att öka och fördjupa relationer.
Varma hälsningar, med hopp om en härlig dansant helg och fortsatt modiga steg i riktning mot det som du längtar efter och mår bra av!
Sofia, Alkoholhjälpen och anhörigstödet