av Denhärgången

33 helnyktra dagar.
Bråkade med min pojkvän, skulle trösta mig med en folköl.... Krasch.
Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att ha ett riktigt liv.
Känner mig mindre ensam när jag läser om alla er.
Dag 2 idag. Nu kämpar vi.

Denhärgången
sön, 2019-06-30 - 11:15

I ett par dagar gick jag runt och ältade att han hatar mig och firar att jag är ute ur hans liv. Sen som ett trollslag slog det mig: han kanske faktiskt bara tycker det är jobbigt och vill hitta på något för att tänka på nåt annat. Han kanske faktiskt är lite ledsen att det är slut. Jävlar det är klurigt med den här förvridningen av verkligheten som kommer med den kassa självbilden. Jag har fortfarande inte förstått vad det var som hände. Det är typ 1,5 år av mitt liv som ligger i dimma. För att jag var full och för att jag, fattar jag nu, var så jävla deprimerad att jag tappat tiden liksom. Plötsligt en dag lämnade jag min man. Sen var det nån autorobot som tog över, fixade jobb o lägenhet o släpade möbler på bussen. Och blev nykter. Jag vet inte om jag har känslor för honom. Han stängde av mig när jag gjorde slut, så jag vet inte riktigt vem han är. Jag har träffat en ny, och det är fint och asjävla omöjligt. Jag har allt jobb i universum kvar innan jag kan släppa in någon på riktigt. Jag vet inte om jag tror på kärleken.
Jag är lite nere, men det är som att jag kan ana hoppet där borta nånstans. Det finns en framtid där jag har ett litet hus, och känner mig stor och trygg.
Tack för din styrka Amanda <3

Denhärgången
tis, 2019-07-02 - 23:28

Fy helvete vilken jävla pissdag. Haha, så löjligt jävla tung. Jag suger på mitt nya jobb. Och min kille har nog gjort slut (igen). Jag orkar inte ens. Bla bla bla jag är omöjlig att leva med.
Jag tycker om mig själv idag. Jag tycker om att jag vet att jag är stark.
Det är läskigt att vara ensam. Jag behöver träna på det.
Jag är glad att ni finns.
Kram

Denhärgången
mån, 2019-07-08 - 07:32

Fem minuter kaffemeditation innan arbetsveckan drar igång. Juli är månaden jag jobbar ihjäl mig. Tre heltidssysselsättningar som ska få plats i en samtidigt som barnen har sommarlov. Ja, det här är alldeles för mycket. Men det är mitt. Jag gör det här, jag får fart på mitt liv. Jag korrigerar mina misstag. Det går undan och det är stort och jag växer snart ur min egen kropp.

Denhärgången
tis, 2019-07-09 - 08:30

Jag är så jävla arg på mitt ex.
Jag antar att det är lite friskt också, efter två år av konstant skuld och mindrevärdeskomplex har jag gått in i en ny fas. Men jag kan ju inte gå runt med den här kokande bomben i magen. Förstått att det här är nåt man jobbar med inom tex aa, så nån här inne kanske har lite tips. Kommunikation och förändring är stängda vägar, jag måste hitta acceptans av situationen och lösa upp det här i mig själv. Hur gör man?

Adde
tis, 2019-07-09 - 08:34

hitta nån du litar på och prata av dig allt som tynger dig är en bra väg. Att få tömma "ryggsäcken" och få plats med nya, friska, tankar är en skön känsla.

Femina
tis, 2019-07-09 - 14:25

Man ber om att visa ditt ex Tolerans, medlidande och tålamod och bli fri från sorg och ilska. ?

Denhärgången
sön, 2019-07-14 - 09:52

Idag är jag liten.
Sliter på mitt sommarjobb. Kollegorna behandlar mig som en tonåring. Jobbar idag hos en brukare som avskyr mig. Jag har empati, jag har tålamod, jag tar emot och låter det rinna av. Jag ska inte gråta.
Det är lite för många pusselbitar som är svåra just nu. När jag sliter rumpan av mig för att få ihop tiden, pengarna, livet skulle jag behöva några små glimtar av att få känna att det räcker till.
Jag ska gifta mig igen bara för att ha någon bredvid mig på morgonen som säger att jag duger.
Jag ska börja om igen och födas in i en kropp med kapital och makt och självförtroende.
Jag ska lösa upp mig själv i universums atomer och bli en del av rymden så jag kan se mig själv från ett rimligt perspektiv; det ordnar sig.
(Och om det är nån som har en kram över tar jag gärna emot)

Mirabelle G-S
sön, 2019-07-14 - 10:18

Stor varm kram kommer här din väg!

Kommer att tänka på ett ordvitsigt citat ”Hurt people hurt people”. Det är en sanning vi som arbetar med människor ofta får känna på. Man blir lätt nedslagen och självkänslan naggas i kanten när man tvingas ta skit från dem man sliter livet ur sig för att hjälpa. Att upprätthålla en professionell distans hjälper för att iaf bryta cykeln, så man inte själv blir en sån där hurt people who hurts people. Har du fått utbildning i förhållningssättet ”Lågaffektivt bemötande”? Om inte, googla och läs på. När du bemästrar det förhållningssättet hjälper du både dig själv och brukare. Kram

Denhärgången
mån, 2019-07-29 - 09:00

Ångesthjärnan har satt igång. Lediga dagar med barnen känns lite oöverstigliga. Inte en millimeter av mig hittar någon ro.
Hade en egen ledig kväll i lördags som såklart blev kalas i självdestruktiva tankar och beteenden. Tog mig upp, bla bla bla, kämpar på. Idag är det bara som ett konstant surr här uppe.
Jag gillar inte semester och det är därför jag aldrig tar någon. Längtar tills världen går in i struktur igen. Längtar tills jag får tid att jobba hur mycket jag vill. Och tills psykologerna slutar ha semester.
Längtar tills jag fixar min hjärna så jag pallar att vara i nuet.

Denhärgången
lör, 2019-08-03 - 12:29

Jag tänker sällan på att jag inte dricker nu för tiden. Mitt liv är ju liksom jobbet, lekparken, gymet. Det är så få situationer jag behöver tänka på att välja.
Igår var jag på begravning, sen minnesstund och middag. Jag hade missat att förbereda mig. Jag var mitt i sorg, kärlek, virrvarr av samtal och ljud, och omringad av vinboxar.
Jag har inte ens sett en box sen förra augusti.
Det var tufft. Och ljudet av kranarna tjatade på mig att jag skulle kunna göra allting lättare. Men det gjorde jag inte.
Idag är jag en ballong av tacksamhet och ödmjukhet och livsglädje.

Fibblan
mån, 2019-08-05 - 10:50

Herregud, vilket jäkla hästjobb du gör!
Så sjukt imponerad av din styrka?!
Du kanske inte räknar, men hur lång tids nykterhet har det blivit för dig nu då?
Tänk vad mkt du klarat och klarar att ta dig igenom utan alkohol! Bara skummat igenom lite nu, för att ta ifatt, men det är helt fantastiskt - Jag blir så pepp?!
Heja dig! Du visar att det går att stå ut, att inte ta till bedövningsmedlet, trots smärtan och allt som river, känslor av ensamhet etc..
Stor kram till dig för ett så himla gott jobb??!
/Fibblan?

Denhärgången
fre, 2019-08-09 - 08:54

Vad det är fint att ni finns. Blir lika varm varje gång av att påminnas om gemenskapen här inne <3
Jag räknar inte dagar, jag tänker fortfarande att jag väljer i varje nu. Men det är snart ett år sedan jag förändrade mitt liv på riktigt, slog i botten-botten och fick den förlösande insikten att jag inte ska dricka alls. Innan dess hade jag försökt sluta på riktigt sedan jag lämnade min man, men det krävdes den där tegelstenen i skallen för att jag skulle fatta. Jag snubblade ett par gånger under hösten, men med en helt annan grundinsikt och handlingskraft.
Jag tänker att jag ska ritualisera den där dagen i slutet av augusti på något sätt, fira eller sörja. Och att jag samlar mod inför att dela med mig av vad som hände. Det brinner fortfarande av skam och rädsla när jag tänker på det, och jag tror jag skulle behöva förlåta mig själv för att komma vidare.
Jag längtar efter att bli fri. Det har hjälpt mig enormt att inte dricka, men jag märker ju att ångesthjärnan jobbar i samma mönster som förut. Det ska komma en dag när jag kan välja bort alla mina destruktiva beteenden på samma sätt.
P&K

Denhärgången
lör, 2019-09-07 - 13:53

Gud vad skönt att livet har rytm igen.
Jag har halkat ur under sommaren. Jag var inne på en bana mot ett helare liv, kampen mot ångesten, jag minns inte hur målbilden såg ut. Det är som att livet bara är att försöka hinna ifatt.
Idag försöker jag att vila. Jag försökte det en gång under sommaren och det blev kaos. Idag blir det sorgset. När paniken över att jag inte producerar eller servar någon lagt sig kommer ledsenhet. Det är väl okej. Här ligger jag i sängen och är ledsen.
Jag försöker tänka att hösten ska bli fin och bra, men det jag egentligen tänker är att jag ska prestera. Att jag ska orka massor och vara duktig. Jag hittar inte tillbaka till den där känslan av vad det var jag ville, hur jag föreställde mig kanske frid, lugn, vakna och vilja gå upp. Jag föreställer mig lyckan som att jag producerar och känner mig nöjd med det jag producerar. Det är okej, jag kan surfa på det för det håller mig flytande.
Jag har äntligen kommit in i vårdspiralen och snart drar det igång. Jag ska få utredning, samtalsterapi och behandling för ätstörning. Just nu känns det avlägset och ouppnåeligt, men jag tror att det kommer bli jättebra. Nånstans här inuti är jag ju jävligt motiverad och redo att möta mig själv mot ett helare liv. Måste bara väcka lite livsgnista. Snart. Imorgon.
Puss

Denhärgången
fre, 2019-09-13 - 05:46

Nu har minnena bestämt sig för att komma tillbaks. Året/åren kring min separation, alkoeskaleringen ner i katastrof innan jag bröt, ligger som en ryckig dimma. Hatar när folk ställer frågor för jag kan inte svara, hur längesen är det, hur länge hade jag det så, ehm ingen aning.
Nu kommer det tillbaka, alltid lagom tills jag ska somna. Spelar upp filmerna, tvingar mig att se vem jag var, vad jag gjorde. Det är väl givet, hjärnan har gått och väntat på lite lugn och ro för att få bearbeta all skit som bara tryckts ner. Men jag vill inte. Jag flyr i panik. Det där är inte jag.
Jag antar att jag borde använda mitt team av fantastiska psykologer till att bearbeta det här. Rensa såret så det inte blir långvarig inflammation. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Jag vet ju att min styrka är mitt mod. Jag kan, jag ska, jag vågar. Men brrrrrrrrrr jag vill inte!!!
Nu ska jag till gymet.

Denhärgången
lör, 2019-09-14 - 22:57

Rullar ner i sängen matt och fortfarande lite hög. Det var underbart att springa flatenloppet. Gemenskapen och peppen, och min fina vän som fick dit mig, och känslan av att kroppen flyger fram, och att jag har det här i mig, att glädje går.
Tack livet för en alldeles perfekt dag.

Dee
sön, 2019-09-15 - 18:13

Du var ju som skjuten ur en kanon, hade inte en chans att ta rygg på dig!
Vi är så starka!
Och jag är så glad att jag har dig!

Stor kram,
Din vän Dee

Denhärgången
ons, 2019-09-18 - 08:18

Jag träffade en kär gammal vän igår. Vi gick folkhögskola tillsammans i 20-års åldern, runt första perioden jag sökte hjälp för drickandet (gick sådär).
Vi brukade gå hem till honom efter skolan, köpa varsin tetra. Ibland satt vi hela nätterna. Och vi var liksom nära varandra som att vi var varandra, rakt in i själen, delade allt det där äckliga inuti som man tror man inte kan dela.
Vi har inte setts så ofta genom åren, för att det ju blir så.
Idag är vi tio år äldre, har familjer, och är nyktra. Sitter vid mitt köksbord och äter kaka till kaffet. Det känns lite absurt och visst nånstans kanske lite sorgligt; jag kommer aldrig läsa min dagbok för honom igen, och förmodligen aldrig släppa in någon där han var. Men mest känner jag mig väldigt lycklig över att se honom såhär. Det har äntligen lugnat ner sig lite i honom, han är pappa ut i fingerspetsarna, make med hela hjärtat, han är närvarande, ibland lite glad.
Och jag undrar om det finns en chans att det där kanske också är jag. Om mitt förflutna sneglar på mig och kan se någon som har slutat fly, slutat göra illa sig själv, slutat ge sig rakt in i det djupaste mörkret så fort tillfälle ges.
Kanske.