Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Tårarna trillar mer än någonsin. Tack Sofia, dina ord betyder mycket.

Precis som ni har listat ut är jag en person som vill vara snäll och önska alla välkommen till forumet. När jag inte hinner med får jag dåligt samvete och är rädd att andra uppfattar mig som nonchalant trots flera uppdateringar.

Äh, strunt i svamlet ovan, välkommen hit alla nya.

Kram på er

Kära du!
Häromdagen när du skrev hos mig blev jag så glad och det motiverar mig att fortsätta min krokiga väg. Just nu nykter mot min 11:e dag och det var verkligen länge sedan jag hade det i bagaget. Tillsammans klarar vi det och vi behöver varandra även när det går bra men framförallt när allt känns piss! Tänker på dig!
♥️
GaragePer

De orden hjälper när man tvivlar. Vet att du varit här tidigare, en under annat nick, kommer dock inte ihåg vilket.

Självklart stöttar vi varandra, både i medgång, men kanske främst i motgång. Precis som du skriver.

Ha en fin lördag, alla forumvänner.

Kram

du ska vara här mer än någonsin! Nu när du har det motigt.
Om det var lätt och smärtfritt att slå sig fri från A så vore ju forumet meningslöst.
Sänder värme och omtanke. Du KAN klara det här!

Det är klart du ska vara här på forumet. Du behöver inte prestera något, vare sig det gäller nykterhet eller inlägg i trådar. Det räcker så bra att du är du och att du är med oss ❤️ Du saknas mig något ofantligt när du pausar. Det värmer och motiverar mig bara att veta att du figurerar runt här ?

Fortsätt gärna skriva Vinäger. Du väljer såklart själv och gör det bara för din egen skull inte för att du känner att du måste. Jag tror att det är viktigt att fortsätta skriva även om man dricker, vilket jag är så dålig med. Jag skäms och slutar skriva fast det är då man behöver stöd från forumet.

Känn inte att du behöver kommentera eller hälsa alla välkomna. Fokusera nu på dig själv och din resa ❤️

Vinäger, jag utmanar dig i att haka på min sober oktober resa. Jag vet att du förtjänar att må bättre än vad du gör nu. Du har skrivit så många kloka och bra inlägg här på forumet. Jag vill verkligen försöka peppa dig till att stanna kvar här. Snart kanske det är dag för en Irl träff igen. En dag i taget. Kämpa på???

Får nog nöja mig med att - som vanligt - tacka för alla svar. Era ord betyder mer än ni kanske anar

Mrx, tack för utmaningen, får se hur det blir. Ibland är det naturligt vitt under lång period, men om det inte infaller just nu, hänger jag gärna på.

Är en person med mycket humor och anses rolig och charmig bland vänner, men får sällan chansen att visa det här. Antingen är jag tyngd av det allvar som A ger eller så törs jag inte skämta då andra mår dåligt. Ändå är jag helt klart den typen som tror att humor räddar mycket av vardagsproblemen.

Satt och läste tillbaka i min tråd och hittade litel matnyttigt där. Fasen, jag har ju skrivit en hel del klokt, svårt att ta in med tanke på hur oklokt jag beter mig. Hm... Kanske ska summera mina inlägg och ge ut i bokform. De som misslyckas gång på gång lär ju få igenkänning i alla fall

Tycker att jag aldrig kommer framåt, bara harvar på månad efter månad. Men så kanske det får vara. Har iaf betydligt fler vita veckor emellanåt än när jag började skriva här för drygt två år sedan.

Just i dag blev det både vinfrukost och en avslutad BiB på mindre än två dygn. Knappast något att vara stolt över. Köper i vanliga fall tetror (ja, det blev terror igen av autocorrecten, IW), då de både är lättare att kontrollera intaget genom och framför allt har mindre volym att knyckla ihop när man ska göra sig av med skiten.

Avslutar väl ännu en gång med min dåliga ordvits:

Vad blir man om man super i smyg?
-
-
-
-
-
-
Hemlighetsfull ?

Kram på er

Snabbt in och hejar på dig vinäger! Du ger tamefan aldrig upp, det är värt mycket.
Utan humor hade vi dött, keep the göteborgsvitsar alive?

Fibblan

? skrattar både åt vitsen och autocorecct..?.
För visst är tetror bättre än BiB, men om sanningen ska fram är det terror i dem båda.. På den tiden jag drack alkohol (..9dagar sedan nu..?) var det BiB och tetror för hela slanten och tetror, inte minst för att de var lättare att gömma undan..skäms över den sanningen. Och så kunde de med fördel knycklas undan snabbt och lätt när man tömt den..
Oavsett om du inte är där du vill vara i förhållande till alkoholen än Vinäger, så är det ändå precis som du säger många fler vita veckor emellan än vad det annars skulle varit. Du släpper aldrig garden helt! Och det är så himla bra gjort?! Och jag vet ju inte heller än vad dessa vita dagar ska ta vägen med mig.. kanske måste jag på nytt bli besviken och börja om..kanske är det verkligen sista gången jag drack för 9 dagar sedan. Men jag tänker att vi trots motgångar och bakslag måste våga fortsätta tro på att vi kan bemästra denna illvilliga demon.
Och det vet jag du också gör??!
Stor varm kram den kyliga tisdag!
/Fibblan ?

Läste fyra bra råd som jag tror att de allra flesta kämpar här på forumet skulle må bra av att följa, inklusive jag själv i allra högsta grad.

Vi prestationsprinsessor och - prinsar är helt klart överrepresenterade här. Eftersom ingen kan orka allt för jämnan känner vi oss misslyckade och dövar då ofta med alkohol. Självklart finns det flera andra anledningar till att vi dricker, men efter att under ett par år ha läst människors berättelser, är höga krav på oss själva många gånger en gemensam nämnare.

Så här kommer de egentligen självklara råden, men som vi verkar ha så svårt att leva efter:

1. Släpp tron på att du måste finnas där för allt och alla.

2. Allting måste inte göras perfekt in i minsta detalj.

3. Be om och acceptera hjälp innan du knäcker dig.

4. Sortera ut vad som är viktigt, om resten inte löser sig är det ingen katastrof.

Ha en fin dag och en trevlig helg!

Kram på er

_____

Tack för titten, Studenten, kul att höra av dig igen.

Fibblan, uppmuntrande ord, som alltid. Tack!

Jag studsar på stolen!

1. Allt rasar om jag inte är med och fixar.
2. Saker ska göras ordentligt, annars får man bara gör om.
3. Keep away, jag fixar det här. Blir bara rörigt och fel med för många kockar.
4. ALLT ska lösas idag. Jag vill inte ha några hotande katastrofer.

Prestationsprinsessa - vad är det???
;-) ;-) ;-)

Tänk att det ska vara så svårt... Men det hjälper att ha en chef som rent ut säger ”Ni har bara ett liv. Det här är bara ett jobb. Det är inte värt att stressa sig sjuk över.” ?

Kommenterar inte så ofta,alls. står typ i busken och tittar på på avstånd istället??

Men läser fortfarande din tråd vinäger ?

Alltså, ni är ju för underbara. ? Vi prestationsmänniskor förstår verkligen varandra. På gott och ont.

Skrev tidigare att jag faktiskt sagt en del kloka saker här genom de två år jag varit aktiv. Hittade ett inlägg från i våras som jag själv känner starkt för. Har raderat sista stycket då det handlade om att jag varit nykter ett par månader, vilket jag tyvärr inte kan skryta med nu. Vill ändå dela med mig, då det kanske kanske kan inge lite hopp för någon annan:

"Val

Svagstark, kan man vara det? Så känner jag mig just nu i alla fall. Svag i tankarna, men ännu så länge stark i övertygelsen.

Häromdagen var det lite gråmulet både ute och inne. Jag gick och tyckte synd om mig själv som inte får dricka. Muttrade över att jag misslyckats så kapitalt med A. Det fanns ingen hejd på eländet: Blä blä blä, bla bla bla, usch usch usch... Fastnade rejält.

Dagen efter gick jag en långpromenad i solskenet. Tankarna började viska om att det är då för synd att jag inte får dricka.

Men så mitt i ett steg slog det mig:

Vadå inte får dricka. Det får jag väl - hur mycket jag vill. Jag har dock gjort ett val att inte dricka. Det är en stor skillnad tankemässigt. Jag får dricka, men väljer att inte göra det. Det är mitt liv, jag bestämmer över mig själv.

Jag har alltid ett val. Hur kidnappad hjärnan än känns ibland är det ändå jag som tar beslutet att dricka eller inte. Så måste det förstås vara, annars är det ju helt kört. Även om autopiloten varit påkopplad och jag rätt som det är har ett glas framför mig är det jag som tar det yttersta beslutet om jag ska föra det till munnen eller inte.

Det är inte lätt, det ska gudarna veta. Tvärtom, det är fruktansvärt jobbigt emellanåt. Men ansvaret vilar ändå till syvende och sist på mig. Jag kan självklart välja att ta hjälp. Tror jag mig inte reda ut det på egen hand finns det massor av stöd, som mediciner, terapi, AA, olika forum. Det är inte ett nederlag, tvärtom.

Ibland måste jag vända och vrida på de här tankarna för att komma vidare. För att underlätta lite lite."

-----

Kom ihåg, hur tufft det än känns så har vi alltid ett val. Om vi inte hade det, kunde vi ge upp direkt. Då skulle ju kampen inte ha någon som helst betydelse. Svagstark eller inte, valet är vårt. Därmed inte sagt att det är lätt.

Kram på er

Ja, då var det över för den här gången.

Det är lite läskigt, jag vaknar och bara vet det. Tyvärr vet jag aldrig hur lång den vita perioden blir, men känner mig förstås säker på att den blir för alltid.

Det måste den ju bli. Den vita perioden. För alltid. Den här gången. Undrar hur många gånger jag ärligt har trott det. Det är nästan värre nu, när jag väntar med magont på att anfallet ska komma nästa gång.

Känner att jag måste ta tag i grundproblemet - vilket det nu är. Orkar inte leva så här.

Berättade inte för M den här gången heller. Vet inte om det är skammen som gör att jag håller tyst. Känns mest som att jag vill skydda honom. Eller mig själv. Eller oss båda.

Ingen vet alltså hur mycket jag kämpar. Känns lite orättvist om jag tänker barnsligt egoistiskt.

Ett exempel: Vi har det supertufft på jobbet just nu. Min uppgift är bland annat att hålla upp alla andra. (Känns det igen?) Jag är ganska trött och alla är så förstående och undrar hur jag orkar. Då känner jag: "Om ni bara visste".

Att hålla ihop utan A är svårt, att hålla ihop med alkoholproblem är nästan omänskligt. Jag får ju kämpa mycket mycket mera. Och ingen vet!

Känslan av orättvisa är förstås orättvis. Med det menar jag att ingen som inte vet kan förstå eller hjälpa mig. Det är bara jag som kan fixa att bli nykter. Det är upp till mig nu. Igen.

Om någon orkar läsa orden jag upprepat så många gånger blir jag tacksam. Skivan som hakat upp sig, låten på repeat, ekot som aldrig klingar av...

Men jag vill inte ge upp. Aldrig! Jag måste tro på att jag fixar detta.

En dag i taget!

? Just i dag är jag stark... ?

Kram på er och tack för att ni finns.

Du skriver så bra om hur det är att sitta fast i alkoholberoendet. Luttrad är du. De där vita perioderna, som man gärna gör upp som ett kontrakt på livstid, är så lätta att bryta...
Jag tycker att du är värd all världens guldstjärnor & kramar som jobbar så hårt för andras väl och ve, samtidigt som du slåss mot alkoholbegäret. Det är verkligen en dubbel börda att bära - i all hemlighet! Ta till dig av all sorts uppskattning du får, ge dig själv en klapp på axeln.
En dag i taget, som du skriver. Ett aktivt val att göra, varje morgon. Det är nog enda vägen att överleva detta bedrövliga vi lider av.
Ta hand om dig, bästa Vinäger.