Jag har nyligen fattat, öppnat ögonen för att jag har problem. Har nog jämt haft det, fast det har blivit värre. Har försökt skratta bort det och skylla på en massa olika omständigheter. Men. Det är nog så att jag måste sluta. Kommer nog skriva mer om mig själv när jag orkar. Nu undrar jag en sak, nåt av det värsta är att jag då och då gör bort mig på fyllan, att det blir för mycket när folk är med, att man beter sig dåligt. Jag får sån ångest av det att jag vill lägga mig under en filt och aldrig kliva upp. Eller under ett tåg. Känner ni andra igen det? Och en annan grej, bland er som är här, strävar ni efter att dricka måttligt eller att sluta helt? Kram

Feck

Trots fyra års nykterhet mellan en fylla och ett års nykterhet till nästa klarar jag inte dricka måttligt utan det är apstadie all in. Ångesten som följer därefter är ingen lek och det med rätta då anseende och allt möjligt sätts på spel. Ingen abstinens eller så emellan utan inbillar mig mera att den här gången går det nog fint. Med facit i hand så tycker jag inte om att dricka för konsekvenserna gör det låångt ifrån värt det. Vad ska det krävas för att fatta att en inte kan?

Jag mår så dåligt idag. Jag blev jättefull med jobbet fast jag visste att det var en dålig idé pga tidigare jobbfester. Jag raggade på en kollega, berättade saker jag inte skulle säga, har minnesluckor och var nog uppenbarligen väldigt full. Idag vet jag knappt hur jag ska våga gå till jobbet..