Någon i Malmö

15 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Anonymousmous
Någon i Malmö
Anonymousmous
Någon i Malmö?

Hej, jag behöver hjälp. Jag har precis insett att jag måste sluta dricka helt. Jag undrar om det finns en nykter alkoholist i Malmö, helst en kvinna, som skulle vilja prata med mig?

Jag är en kvinna som börjar närma sig 40-årsåldern. Mina båda föräldrar är alkoholister och jag är så rädd att jag kommer att övertala mig sälv att jag inte har en problem, eller att jag kan fixa detta själv.

Jag kan inte prata om det här med dom flesta av mina vännen och dom få som jag kan prata med förstår inte allvaret. Jag har sökt hjälp, men det kommer att ske åtminståne ett par veckor innan jag får det. Jag vill inte ändra mig under den tiden.

Just nu kan jag inte gå på möte för att jag har en hund och skulle behöva ta henne med. Jag ringde den den närmaste mötesplatsen och dom så att hundarna får inte komma tyvärr.

Jag skulle vilja träffa någon att prata med, ta en fika eller promenad. Jag har varit nykter en vecka nu och kommer att vara nykter när och om vi träffas, och förhoppningsvis framöver.

Jag är snäll och ärlig och mind hund är helt underbar. Hör gärna av dig om du har tid att träffas under dom närmaste dagarna.

IronWill
Hej

Det finns mycket hjälp att få här på forumet också. Och befriande att skriva av sig.
Förstår om du gärna vill få någon att prata med men under tiden så är det väldigt givande att både dela med sig och få tips och stöd här. Vad är det du vill prata om?

Anonymousmous
Tack IronWill för ditt svar

Tack IronWill för ditt svar och för att du är villig att lyssna.

Först måste jag berätta att svenska är inte mitt modersmål, så om jag säger någonting som låter konstigt så är det nog därför.

Det är två saker som jag grubblar över ikväll:

1. Jag är så rädd att jag ska övertala mig själv att jag kan fixa detta själv och att jag behöver inte sluta helt

2. Mina vänner som inte ens ha alkoholproblem är nästan mer in denial än vad jag själv är.

Men först oron nummer 1.
Mitt nuvarande drickande ser ut så här: Under den senaste året har jag varit så full att jag har fått minnesluckor 5 gånger om jag minns rätt. Jag dricker 1-2 gånger per månaden och då blir jag antingen full eller så måste jag använda all min viljestyrka att bara dricka lite. Jag dricker aldrig 2 dagar i rad eller tar en återställare. Än. Detta låter som riskabel drickande, men inte hardcore alkoholism vad det nu ens betyder. Nu har jag kommit till en insikt att jag inte får dricka. För mig är det lätt att avstå längre perioder, men att inbilla mig att jag klarar detta och sen börjar igen är problemet.

Det har varit perioden i mitt liv där jag har druckit minst en gång i veckan och stora mängder. Drickande har orsakat mer skada än bara jobbiga bakfyllor. Jag har betett mig dumt och och ibland farligt. Mellan dessa perioder har jag haft några år där jag har druckit på ett normalt sätt. Båda mina föräldrar är alkoholister, jag har haft en ätstörning tidigare och jag vet att kvinnor ofta byter ätstörningen till alkoholmissbruk.

Mitt liv är bra och jag har inga ursäkter att dricka mig så full som jag nu gör, jag hatade mig själv innan, nu gör jag inte det längre och ändå skadar jag mig själv med alkoholen.

Jag dricker nästan alltid mer än någon annan i sällskap. Eller åtminstone vill göra det. På grund av alla negativa saker som mina föräldrarnas och mitt eget drickande har orsakat i mitt liv, så borde jag inte ens vilja dricka. Detta betyder att jag måste vara beroende, eller hur? Jag gjorde också en test om mitt alkoholkonsumption i vilket jag fick 11 poäng. Det stod att om man fick 5 eller mer så borde man söka hjälp direkt!

Tillbaka till oron nummer 1: Jag är så rädd att jag kommer övertala mig själv att jag har lärt min läxa och kommer kunna dricka normalt i framtiden efter några månaders paus. Jag är inte rädd att sluta, jag är rädd att jag börjar igen. Det spelar ingen roll om jag börjar igen om 3 månader eller 5 år. Jag vet var den vägen leder.

Oron nummer 2:
Dom vänner som jag har pratat om det här har försökt att "lugna ner mig" och övertyga mig att jag är väl ingen alkoholist, jag behöver bara ta det lugnt med alkoholen några månader. Dom förstår inte varför jag måste sluta helt. Många av dessa vänner dricker sällan och max 2 glas per gång. Jag är rädd att jag låter dom övertyga mig.

När jag tidigare i mitt liv har druckit för mycket har jag inte förnekad att mitt beteende är riskabelt. Snarare har jag bara konstaterats att mitt liv bara är så här och vissa människor, som jag, bara dricker för mycket.

Jag vet att detta leder till någonting hemskt. Jag kommer att förlora mitt självrespekt och hälsa, "bara" dessa om jag har riktig bra tur. Om jag fortsätter så här, är det mycket sannolikt att jag blir hemlös, ensam och dör ung.

Jag kommer inte bli en sån där charmant fyllo som dricker bara lite varje dag och är småfull hela tiden. Jag har inga gränser och jag kommer bli den som kissar på sig, gör dumma saker på offentliga platser och överraskar nyktra vänner och familjemedlemmar genom att dyka upp aspackat på dom mest överraskande tillfällen.

Jag vill inte vara den kvinnan och jag behöver hjälp att vilja sluta.

Alla kommentarer här hjälper mig vidare, så snälla tveka inte skriva en rad om du har någonting som helst att säga.

Tack

IronWill
Tankar

Jag förstår precis vad du menar. Även om det inte känns så så är du långt i från ensam om dina två huvudfrågor. Dina problem väldigt lika både mina och flera andras här på forumet. Jag tycker det är modigt av dig att skriva här och jag har inga som helst problem att läsa vad du skriver.

Under lång tid (10 år) hade jag samma problem. Inte så ofta (eller ganska ofta 1-2 dagar per vecka) men nästan alltid för mycket. Pinsamheter, ”nära ögat”-situationer och ångest. Det gick inte att sluta när jag börjat. Mer alkohol skulle ner. Gå hem tidigt fanns inte.

Frågade jag mina vänner fick jag samma svar som du. ”Nej, du har inga problem.” ”Testa en vit månad bara.” Det finns andra som dricker mer”. Eller favoriten ”Drick lite mindre bara”. Flera av dem har egna problem med alkoholen nu för tiden. Men mest handlade det nog om att de ville fortsätta ha mig med ut på krogen. Kanske ville de (omedvetet eller medvetet) också ha med nån som var värre än dem?

Den typen av drickande kan dock lätt gå över i att frekvensen ökar också. Det gjorde det för mig. Blev mer och mer hemma under ytterligare 10 år. Samtidigt som jag festade lika dant som tidigare. Till slut klantade jag till det rejält på fyllan. Och insåg vidden av mitt problem. Det är precis som du säger att efter en tid så har man förträngt eller tänker att den här gången går det bättre. Tyvärr går det aldrig bättre av sig självt. Jag skrev ner hur ångesten kändes och försökte se alla fyllor som en lång kedja av misslykanden relaterade till alkohol. Jag slutade ljuga för mig själv. Jag klarar inte att dra ner. Klarar bara av att sluta (verkar det som nu iaf). Men hur tänker du kring det?
Kan du sätta upp regler för ditt drickande och hålla dig till dessa? Finns inget utrymme för att slappna av och köra på känn. Då är man tillbaka igen. Eller tror du att du måste sluta helt? Också en prövning.

Men klart är att jag får på det stora hela ut så mkt mer av att vara nykter! Har alla vänner kvar (tur det) och de accepterar att jag inte dricker. Kanske till och med har positiv inverkan på några av dem. Mår bättre både fysikt och psykiskt. Klart det kommer stunder då alkoholen vill in igen, men jag vill inte släppa allt det positiva.

Som sagt starkt av dig att komma hit och ta upp dina funderingar. Fortsätt skriva, det finns många kloka här med ideer och tips. Läs gärna lite trådar också så kan du se att många har väldigt liknande problem. Jag tror att vårt gemensamma problem att inte kunna sluta i tid är väldigt väldigt vanligt. Men många lever i förnekelse. Precis som jag gjorde.

Kram på dig och kämpa på

Anonymousmous
Jag vet att jag måste sluta

Jag vet att jag måste sluta helt och jag vill sluta helt. Jag är bara rädd att jag till slut kommer att lura mig själv att det går att fortsätta.

Jag orkade inte skriva så mycket igår så jag får fortsätta i den här inlägget idag. Nu är det den 11 dagen nykter. Det har jag varit innan också när jag inte ens har tänkt att jag har problem. En månad går också utan problem. Resten av livet blir svårt dock. Men jag VILL.

Jag är nog en sån där periodare. När jag 10 dagar sen insåg att jag måste sluta tänkte jag att om jag inte klarar det så vill jag inte leva. Det är för skamligt och jag blir så besviken på mig själv.

Nu har jag läst boken This naked mind, där det står hur viktigt det är att förlåta sig själv. Men det är så svårt att förlåta någonting sånt till sig själv.

Jag vill vilja sluta. Jag ska träffa soc på fredag för att prata om behandling. Jag ringde dit själv och bad om hjälp.

Jag behöver pepp att gå till AA möte. Jag ringde till en som är i närheten och frågade om jag kan ta min snälla och lugna hunden med, men han som svarade sa vänligt att det går inte. Vet inte hur är det på andra möten. Jag skulle vilja ta hunden med så att jag behöver inte ha dålig samvete för att hunden är ensam hemma och för att det skulle underlätta min redan kaotisk vardag lite.

I natt drömde att jag drack och i drömmen tänkte jag genast att åh shit, nu misslyckades jag.

Anonymousmous
Förresten, kan ni

Förresten, kan ni rekommendera en bra behandlingställe i Malmö?

IronWill
Ta en dag i taget

Välanvänt uttryck men det ligger mycket i det. Kan vara svårt att tänka att man inte ska dricka resten av livet. Tänk att du inte ska dricka idag. Till slut kommer dagarna att gå av sig själva.
Tyvärr vet jag inga behandligsställen i Malmö då jag bor i Stockholm. AA kanske skulle passa dig, är det ingen kompis som kan ta hunden två timmar eller en långpromenad när du är på mötet. De är inte så långa.

Anonymousmous
Hej, tack för ditt svar. Jag

Hej, tack för ditt svar. Jag kämpar med vardagen, jag har svårt att hinna annat än jobba och ta hand om hunden. Därför är det svårt att motivera mig själv att gå på AA möten. Men nu när jag är lite ledig vid jul och nyår så tänker jag att gå dit.

Jag är 3 veckor nykter idag. Hurra?
Jag har också tagit kontakt på soc och besökt dom 2 gånger angående min alkoholproblem. Har en tid hos dom nästa veckan igen. Mannen som jag pratade med tyckte att jag är intelligent, stark och trygg i mig själv. Det känns bra att höra.

Igår slog tanken som jag har fruktat mig första gången. "Kanske jag överreagerar? Kanske jag har lärt min läxa och ska bara vara nykter ett tag och sen börja dricka som normala människor?"

Jag var beredd för dessa tankar att komma. Det var ändå läskigt att lyssna hur rationellt allt lät i mitt huvud. Jag får inte lita på mina tankar om att kunna dricka alkohol som normal människa!
Hjälp mig gärna att få mig fatta ni som läser detta!

Jag läste någonstans att tydligen vet min rationella, medveten hjärna att jag får inte dricka, men mitt undermedvetet fattar inte det. Dom flesta beslut man gör är baserad på känslor dom kommer från de undermedvetna. Jag känner mig osäker när jag försöker skriva det här på svenska, vet inte om det "makes any sense".

Hur många gånger i veckan behöver man gå på möte? Räcker med 2 gånger i veckan?

Igår berättade jag till min bror att jag har läst en bok om en kvinna som drack för mycket och jag funderar på att sluta helt. Det var en halv lögn.

Han, precis som dom andra tyckte att jag hanterar ju mitt drickande. Jag berättade inte att jag inte gör det för att jag skäms. Det är alltid så här med min bror som står mig mycket nära. Jag vågar inte och för någon anledning vill inte, att han ska komma för nära. Är jag så rädd att förlora honom? Eller är det så att jag helt enkelt vill inte att han ska oroa sig för mig? Eller är det förnedrande på något sätt att jag inte är perfekt i hans ögon? Att han ska stötta mig i någonting som jag verkligen inte klarar av?

Vitis
Jag måste rekomendera AA,

Jag måste rekomendera AA, Rörsjögruppen på Ehrensvärdsgatan är bra. Lördagar 12.00 har dom kvinnomöte, dvs bara kvinnor dör då. Annars vanliga möten varje dag.

Kostar inget och du kommer att bli hjärtligt välkomnad. Lyssna, prata om du vill. Alla typer av människor där.

Ellan
Tankar...

Hej,
Grattis till nykter tid. Jag har läst din tråd och gillar hur du resonerar. Jag har varit nykter en längre tid och känner igen många av dina tankar. Hur ska jag kunna lita på mig själv? Tänk om jag får för mig att jag dricka som vanligt igen? Ska jag aldrig mer kunna dricka? Med tiden har dessa tankar minskat och jag har lite knep i ryggsäcken som gör att jag inte är rädd för tankarna längre. Jag vet att jag inte kan dricka alkohol för då blir jag sjuk. Så ser jag på det. Jag kallar en liten del av min hjärna för beroendehjärnan. Den är helt ologisk och visar sig väldigt sällan numera. Tidigare visade den sig kan ofta och då menar jag att det kunde dyka upp tankar som att det nog inte hade varit så farligt osv. Det är bara tankar och jag agerar inte på dem. Ibland blir jag faktiskt full i skratt åt den för den är inte rationell för fem öre. Jag har också bett den hålla truten och fara åt... I början var jag väldigt rädd för att jag skulle falla tillbaka men jag blev starkare dag för dag. Att ha rutiner och strategier kring min tillvaro gjorde det enklare. För mig är detta starkt kopplat till mitt känslomässiga mående och det behöver jag ta hand om. Att våga stanna upp och känna efter och inte bara rusa på eller stänga av.
I början av min nykterhet gick jag på 2-3 möten i veckan beroende på mitt mående och vad som fungerade där och då. Jag prioriterade det som nummer ett. Min nykterhet var nummer ett. Gick på möte min första nyktra nyårsafton då jag kände att jag behövde det för att fixa kvällen. Så kan du få till två möten i veckan eller ibland ett så är det jättebra. Det är skönt att träffa människor som känner igen sig i detta och kunna prata. Malmö har riktigt bra grupper och det finns flera att välja mellan.
Och du min friska hjärna visste att jag inte skulle dricka men jag agerade inte efter den... jag lyssnade och agerade på känslan jag fick från den sjuka delen av min hjärna. Så vi resonerar ganska lika.
Ta hand om dig.
Kram
Ellan

Anonymousmous
Tack Ellan och Vitis för ert

Tack Ellan och Vitis för ert stöd!
Jag skrattade lite inombords när du Ellan beskrev hur du ber din sjuka hjärna att hålla truten. Såna diskussioner har jag haft med mig själv angående min tidigare vana att vara en riktig bitch mot mig själv. Nu är jag inte det längre och därför söker jag hjälp.

Man borde starta ett tråd om "vad är det dummaste din hjärna har tänkt?"
"Ingen kan älska mig om jag inte är perfekt" är en av mina pärlor samt "lyckliga människor fejkar eller är bara otroligt dumma". Tack och lov har livet och människor visat mig annat.

Nykterhet borde vara nummer ett förstår jag så klart. Men jag älskar mitt jobb, det känns fel att kalla det för jobb för att det är mer. Vill inte prata aldeles för mycket om det, men ni vet vad är större än livet? Mitt jobb. Hunden, nykterhet, jobb, jag måste på något sätt dela första platsen med dom tre saker.

Fast det här är ju helt irrationell tanke inser jag nu. Om jag inte är nykter kan jag inte sköta min hund och mitt jobb på ett bra sätt!

Nästa helg ska jag gå på möten!

Surkärring
Jag känner som du

vi är lika på så många sätt.
Tycker du är stark och modig och har massor med bra insikter.
Lita på dina egna känslor och var stolt över att du tar tag i problemet. Bara du och ingen annan kan bestämma vad du ska göra och de som intr tycker det är så farligt vet inte hur du har det. Kanske vill de intr heller själva fundera över sina egna dryckesvanor?

Jag tror på dig och jag utkämpar en liknande kamp.
Heja dig och heja mig.

Anonymousmous
Heja Surkärring!! Jag älskar

Heja Surkärring!! Jag älskar ditt namn=)
Jag har inte uppdaterad hur det har gått, men tänker att göra det nu.

Jag har varit nykter lite över 4 månader och det blir lättare hela tiden, men samtidigt måste jag kämpa och ständigt påminna mig själv varför jag kan aldrig mer dricka alkohol.

En månad sen hände det en rolig sak: Jag blev stormförälskad i en person som jag har känt ett tag och han blev stormföräkskad i mig också. Ett tag sen berättade jag ärligt varför jag inte dricker. Jag vill bli älskad för den jag är för annars älskar personen inte mig, utan en bild som han har om mig. Samtalet gick väldigt bra och vi kommunicerar väldigt öppet med varandra. Han respekterar och stöttar mig i mitt val. Det här är bara så vackert och fint!

Det var svårt i början att låta mitt hjärta säga vad den vill, och tro på den.

Om jag hade fortfarande druckit hade jag inte vågat göra det. Jag hade inte kunnat släppa honom in på grund av skammen jag hade.

Jag har märkt är att nykterhet har redan börjat påverka mig positivt. Jag är helt vild på fester för att jag kan inte vänta tills berusning gör mig modigare. Det är skitroligt. Jag säger det jag vill säga för att jag kan inte vänta tills jag är full att säga det. Det är extra viktigt vad gäller kärleken.

Det finns inga negativa konsekvenser att bli nykter.

Anonymousmous
Jag har inte druckit alkohol

Jag har inte druckit alkohol sen 30.11.2018