av Lisan

Lisan
tis, 2019-11-12 - 00:42

Idag rann bägaren över och jag fick verkligen nog..
Jag har sparkat ut mitt livs kärlek pga att han inte kan låta bli alkoholen. Han har lovat som så många gånger förr att han ska sluta dricka, för vår skull. Den här gången fejkade han halsont och förkylning för att få ligga hemma och supa istället för att jobba. Jag själv har haft förkylning som tagit om de senaste veckorna, jag är inte frisk ännu men rar mig ändå iväg till jobbet. Har två av mina barn som bor här växelvis och han vet att jag inte vill ha drickandet när de är här. Som alltid nekade han att han druckit men vägrade samtidigt blåsa i alkotestaren som är en del i vår överrenskommelse att han ska göra när jag ber honom om det. Nu har sms:en börjat rulla in om hur osympatisk människa jag är, och att jag inte hjälpt honom att sluta dricka. Har väl inte annat än ställt upp för honom i de 4,5 åren vi varit tillsammans. Jag bara försöker hålla näsan ovanför ytan och överleva nu, vara sådär hård och kall som behövs för att han ska inse vad han behöver ta tag i....förhoppningsvis. Känns som att jag håller på att gå sönder. /Lisan

InteMera
tis, 2019-11-12 - 05:33

Du håller inte på att gå sönder, du har påbörjat din väg till att bli hel igen! Att frigöra dig från det elände alkoholism i familjen har är det enda du kan göra för att rädda dig själv. Drickandet är hans ansvar och inte ditt, det finns ingenting du inte redan provat med som får honom att sluta dricka om inte han själv vill det.

Jag har själv i helgen också fått nog av mannens drickande efter 10 år, du kan läsa om min resa i min egen tråd Nu är det dags. Det har varit åratal av vånda, insikter, förtvivlan och rädsla, men kom till en punkt i fredags att nu får det bara vara nog.

Fortsätt läs och skriv här på forumet som är fullt med mänskor som levt det liv du levt, du är inte ensam och du möts här av stöd, goda råd och pepp när man som mest behöver det. Skriv av dig när det är jobbigt och i din tråd kan du sen följa hur långt du faktiskt kommit när tiden går, bästa terapin att skriva ur sig all ilska och ledsamhet istället för att bära den ensam.

Lisan
tis, 2019-11-12 - 21:38

Tack!
Ja mitt sunda förnuft säger mig att det är rätt beslut, men att driva bort människan man älskar så mycket är det svåraste jag någonsin gjort. Vid ett "vanligt" uppbrott är man ju klar med relationen i regel.
Just nu vet jag inte ens vart han är, vet att jag inte borde tänka på hans väl och ve, det är ju han som valt att dricka..

//Lisan

Azalea
tis, 2019-11-12 - 22:19

Men det är det enda rätta vi kan göra mot oss själva.
Jag fick nog för 2 veckor sedan och har lämnat också efter 8 års drickande.
Det är allt annat än enkelt men det är en tröst att skriva och läsa här inne på forumet, man får styrka av det och hjälp av att skriva av sig och lätta på det inre trycket man känner.
Håller med om att det inte är ett vanligt uppbrott eller skilsmässa vi får gå igenom. Så mycket svårare när man inte kan prata och diskutera som andra kan. Det är ju inte lätt med en som är onykter eller torrfull.
Men vi får jobba oss igenom det tillsammans.
Fortsätt sätt dina tankar här på forumet när du känner, du är alltid välkommen.
Kram till dig Lisan och Intemera?Azalea

Lisan
ons, 2019-11-13 - 00:42

Håller med dig Azalean att det är svårt när man inte kan prata med varandra. Jag har typ stängt av och bara försöker härda ut.
Vet inte vart han befinner sig nu heller så jag kan inte nå honom om jag skulle vilja det.. Men det känns så tomt, känner mig så ensam i det här.
Jag förstår att längre fram kommer det att kännas bättre, men just nu gnager oron hål i mig..
//Lisan

Azalea
ons, 2019-11-13 - 06:14

Det är så vi går göra tror jag. En dag och ett litet steg framåt.
Idag ska jag träffa min terapeut och det känns skönt. Har du någon du kan prata med? Det är skönt att kunna prata av dig och få sätta ord på sina känslor.
Antingen det är med en god vän eller terapeut så är det nyttigt att få hjälp. Vi är inte ensamma i detta även om det kan kännas då ibland.
Kram?