Jag har bestämt mig för att skippa detta i helgen. Pratade med personerna som det involverade och var totalt ärlig med mitt mående och min stress och de förstod, på riktigt. Ena vännen sa: "Jag vill träffa dig och inte en fejkis", "Det blir fler fester och vi finns kvar ALLTID ". Det gjorde mig så himla glad. Så innerligt glad.

Jag vet att det blir tufft i helgen, att vara själv. Men har inget annat val än att försöka stänga av hjärnan och bara vila. Ska försöka gå ut i skogen en stund i morgon om vädret inte är totalt pissigt. Det ger mig alltid energi även om jag blir trött.

Jag vill verkligen inte köra in mig själv i väggen. Jag får inte göra det. Det som håller mig på banan just nu är mina päron. Har bott hos dem nu mån-fre när jag jobbat. Fått lagad mat alla dagar och inte behövt resa 2,5h till och från jobbet varje dag. Det har hjälpt så mycket. Jag har ätit bra mat, nyttig mat och jag vet inte var jag hade varit utan det denna vecka. Ska göra detsamma nästa vecka. Jag vet att det är sorgligt och patetiskt att en 35-åring inte kan ta hand om sig själv, men nu är det bara så och jag äger det. Sån är jag. Önskar bara att jag inte behövde vara en sån jävla besvikelse jämt, för mig själv och andra. Tänk att få vara "normal" för en dag.

Tanken att dricka eller ens gå ut i situationer där man dricker känns just nu främmande och väldigt läskigt. Inte för att jag är rädd för att jag ska dricka, det kommer inte hända just nu. Men är socialt rädd, kryckan är borta och är rädd att jag inte ens kan fejka glädje längre. Det känns som att den delen av mig som tidigare kunde sätta på sig masker för att skyla det inre jaget, för att göra alla andra mer bekväma, för att inte sticka ut och ses som ett weirdo - den delen existerar inte längre. Det känns stört omöjligt att fejka saker just nu, eller mycket i alla fall. Orkar jobbet, och fejka mig igenom sociala koder, kommentarer och långsamma personer. Men knappt.

Sen är det en annan grej som jag kommit på med mig själv. Jag fastnar på saker och kan inte förstå hur vissa människor tänker. Såsom i dag, jag var i min nya lägenhet och kikade på nya köket som sätts upp. Då har snickarna hängt luckorna fel, svårt att förklara. I min värld är det så tydligt hur saker skall hänga och symmetrin (som är väldigt viktigt för att jag inte ska få psykbryt) är essentiell. Men här hade de gjort fel, det störde mig så mycket att jag nästintill ar otrevlig. Sa rakt ut - men så här kan det ju inte se ut. Vilket i min värld - är ofantligt otrevligt. Min mor som var med sa att det inte var någon fara och hon kunde inte se det jag såg, inte heller snickarna. Men jag kan i min värld inte förstå hur folk inte fastnar på sånt och inte ser när något är så synbart fel. Såna saker, som har med symmetri att göra, fastnar jag ofta på. Men även saker som ifall en person säger att denne skall göra en sak, eller lovar en sak, och sen inte gör den. Jag kan inte förstå varför folk gör sånt. Eller varför folk gör KLART ologiska saker. I min värld. Jag vet att folk tänker olika, jag vet allt sånt här. Men allt sånt stör mig till den milda grad och även att jag vet att man inte får prata högt om sånt här, vilket jag inte gör, men så känner jag mig överlägsen folk ibland med min hjärna då jag känner att jag ser sanningen, den rätta vägen - medan att andra inte förstår. Och jag menar inte att jag är värd mer, jag är värd mindre snarare för att jag har en tanke av att jag är speciell och smart. Vilket säkerligen inte är sant, jag är mest tragisk.

Whatever.. rant delux såhär på kvällskvisten.

Jag blir så lättad när jag läser att du har avböjt festhelg med övernattning. Det var det enda vettiga att göra. Skönt att du kunde vara ärlig och fick möta förståelse. Det enda jag inte fattar är hur du kan tänka att du är en besvikelse och patetisk... Tänker du på fullt allvar att du borde orka jobba 10-timmars-dagar med 2,5 timmars resa ovanpå? Och ta hand om allt det vardagliga? INGEN orkar ju det! Det är helt orimliga förväntningar ? Det onormala vore att inte ta helt slut som människa under de omständigheterna. Det bekymrar mig att du dömer dig själv så hårt för att du inte orkar något som det faktiskt inte är meningen att du ska orka.... Stor kram till dig vännen. Snälla, försök vara litet snällare mot min kompis ❤️

Jösses så många dagar jag samlat ihop. Det är ju helt sjukt.

Mirabelle, jag ska försöka att vara snällare mot mig själv. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra och speciellt inte jag, men blir så avundsjuk rent ut sagt på att folk orkar så mycket. Även om de ärt trötta så gör dom de viktiga sakerna ändå. Jag gör ju inte det.

Känner mig allmänt nere i dag, men det är lugnt. Fokuserar på att vila och inte göra någonting, för energinivån är på 10% ungefär. Har ätit frukost, det är ungefär det som jag klarat av. Har inga "måsten" i dag men en hel del "borden". Försöker även att inte käka godis och snacks då jag måste hålla igen lite, det kommer gå utför annars. Har kommit på att visst är jag beroende av snacks och godis, men använder det speciellt som en krycka och jag blir ofantligt avslappnad när jag äter sånt. Känslan av att äta sånt ger mig nästan samma avslappning som A gav mig. Så det är jobbigt att inte ha det heller. Försöker äta päron och clementiner istället men njae...

Känns som jag har spring i benen samtidigt som hjärnan går på lågvarv, som att axlarna är supertunga , gråten är i halsen och ögonlocken är puffiga. Försöker att räkna dagarna tills mitten av december då hela spektaklet med lägenhet ska vara över och praktikanten har slutat. Att inte behöva känna samma press från det, beslut osv. kommer nog få mig att må lite bättre. Men kommer jag hålla så länge? Nästa fredag har jag ledigt, för att vila pga. all övertid. Men räcker det? Vad händer om jag inte klarar det? Jag är expert på katastroftankar. Expert då jag alltid kan reda ut det åt andra och förklara bort hur alla andra ska se saker men med mig själv går hjärnan just nu till världskrig, utanförskap, smärta.

Funderar seriöst på om jag behöver antidepressiva? Jag vet ju att det är stress som gör mig sån här. Eller vet och vet, jag vet ingenting. Men en hobbygissning. Vill inte äta antidep. har gjort det förut och blev så jädra lam av det. Fick ingen mer energi. Skulle behöva det, börja ta efedrin är inte aktuellt (som jag gjorde förr för att orka och gå ner i vikt).

Ska till läkare på måndag och göra tester som ska skickas med utredningen, så får väl se om tillfället ges då, och om läkaren känns som en person som jag kan öppna upp mig för. För just nu känns det mesta som ett svart hål, även om jag vet att det lugnar sig om va 1-1,5månad så känns det som att jag inte kommer överleva tills dess. Jag vet inte vad jag ska göra?

Vila i helgen blir det i alla fall. Och inget dricka. Och det kan jag vara stolt över.

Väljer som sagt att inte dricka i dag, istället försöker jag stänga av hjärnan och ta igen tröttheten och alla måsten får bara stå på stand by.

Jag har stått på citalopram i ett par år nu, och de hjälper så otroligt mycket! Allt som känns jobbigt rinner av mig på ett annat sätt och jag har lättare att inte fastna i deppiga tankar. Prata med din läkare om det! Kanske läge att prova? Gillar du det inte kan du ju sluta.

Skriver läkarna ut bara du fyller i ett papper att du mått dåligt x ggr per tidsenhet och sen nästa patient. Bota symptomen och gå vidare. Grundorsaken är en för stor samhällsbörda för att fixa. Har också gått på dessa i flera år men jag är nog mer skeptisk/neutral. De kapar ALLA toppar. Dvs positiva också. Är man djupt nere så har man ju inga positiva toppar och då kan det definitivt vara värt det. Men när man är bättre och iaf kan vara glad ibland så kan det också vara ett gissel. De jämnar ut humöret.
Jag funderar på att sluta själv efter många år då jag upplever att de tar för mycket positivt. Det är ingen mirakelkur men en möjlig hjälp i väldigt mörker. Kan hjälpa dig delvis med stressen eftersom du blir ”kallare” och kanske bryr dig mindre om att säga nej ex.
Men för många inkl mig så har de påverkan på sexuallivet. Jag har klarat mig ganska lindrigt men vissa får noll drift och extremt minskad känsel. Men alla har ju inte samma behov till att börja med heller.
Man bör också tänka att det är ytterligare ett beroende. Inte på samma sätt men du kan inte glömma dem hemma när du reser bort. Jag får ”blixtar” i skallen om jag glömmer att ta dem som är väldigt obehagliga.
Men det är definitivt bättre än att gå under av melankoli.

Jag ska tala med läkaren, men ska ju som sagt starta en utredning om Autism och ADHD och är 99,9% säker att jag har Autism, har sett videos, läst böcker osv. om det och för första gången någonsin identifierar jag mig med något. Det känns som att det ger mig en förklaring till varför jag är som jag är, och varför jag alltid är så energilös.

Så vill inte ta några antidepressiva innan jag fått allt det utrett. Autism finns ju inga mediciner för, men om jag skulle ha en släng av ADHD (ADD som det hette förr) så bör jag ju käka särskilda mediciner. Så hoppas att allt löser sig.

Har käkat både lättare och tyngre antidepressiva förr. De lite tyngre funkade då jag var apatisk och inte hade någon livslust, men gick upp sjukt mycket i vikt. Det är inte aktuellt. Mår inte heller så dåligt nu. De andra var bara avtrubbande, vill inte ha något avtrubbande. Behöver strategier - inte piller. Inga quick-fix.

Jag är i kris. Jag vet inte vad jag ska göra. Känner ångest att behöva gå till jobbet i morgon med alla måsten, det känner jag nästan aldrig. Ser fram emot jobbet och veckan i vanliga fall. Är så trött, så förvirrad. Så in i helsike ledsen och uttömd.

Har börjar fundera i banor om jag skulle må bättre av att jobba mindre. Och jag tror det, det är inget jag direkt vill. Men efter 5 timmar (högst 6 timmar) på arbetsdagen så är jag helt slut. Om jag bara jobbade 75% skulle jag då kunna orka mer på fritiden? Skulle jag orka laga mat, städa, motionera, umgås? Jag vet inte. Det har ju inte funkat speciellt bra förr. Men har ju alltid fokuserat på jobbet, det har aldrig fått bli drabbat. Min tjänst funkar nog inte heller att jobba så lite men det är ju inte mitt problem (ska jag tänka, men kan inte då det ändock känns som mitt ansvar).

Blir så sjukt stressad av denna praktikant. Inte av henne som person, hon är jättetrevlig, men som situation. Jag hinner inte med mina rutiner och mitt tempo avbryts av frågor och annat "onödigt" som tar tid i vardagen. Det är en lärdom - praktikanter är inte bra för mig. Tror dock att jag kan vara bra för en praktikant då jag trots min inre konflikt är bra på att maskera det och verkligen jobba utifrån den andres situation. Tror jag, men vet inte. Hon säger att hon är hos den bästa och att hon är jättenöjd. Men det kan ju lika gärna vara ljug, jag vet faktiskt inte. Jag kan inte tolka sånt tydligen, går jag på orden och kroppsspråket så tror jag henne men människor är ju så jädra komplexa och vissa säger ju tvärt emot sina egna känslor för att inte såra. Det har jag en känsla av att folk ofta gör med mig, det har jag alltid haft. Men jag vet inte, kan inte sätta fingret på det. Svårt att beskriva. Kan inte läsa tankar, men kan förstå andras uttryck på känslor om jag har upplevt en grav ad det själv.

Ingen A i helgen heller. 19:e helgen i rad. Det är ju lite småknäppt - fast på ett bra sätt. Det är kanske det enda som är enkelt just nu - att inte dricka. För det är enkelt - det kan jag kontrollera. ALLT annat är okontrollerbart och måsten! Jag måste inte dricka, jag måste inte festa eller sätta mig i de situationerna. Har ingen längtan efter flaskan just nu - men undrar ändå om mer insikt i mig själv och en ev. diagnos kan vara en underliggande faktor till mitt alkoholproblem. Alltså alkoholproblemet kommer alltid finnas kvar, det är inte som att jag ska börja dricka helt plötsligt. Tanken att dricka ensam är fortfarande inte aktuell, det känns så långt bort och kan inte förstå logiken jag satte upp för mig själv hur det på något sätt var okej förut. Känslan att behöva dricka i vissa sociala sammanhang finns däremot kvar, har lyckats att inte delta i speciellt många sådana sammanhang sedan jag slutade, men de få jag varit med på har varit ganska jobbiga då jag har behövt anstränga mig så mycket och känt mig malplacerad. Kanske inte i mindre grupper, men såsom ute - på pub, club och med okända personer. Så om jag någonsin bestämmer mig för att jag vill va en del av den världen igen så kommer jag dricka där. Just nu är det långt bort. Känner inte att jag tillhör den världen. Känner inte att jag tillhör någon värld :(

Känner mig mest bara ensam - såsom mitt namn. Fast på gott och ont. Det onda är att jag känner mig som en ö, jag kan nästan nå andra men de kan aldrig nå mig. Ingen förstår, ingen lik mig runtomkring, ingen ser.. Samtidigt så tror jag på ett plan att jag inte vill att andra ska nå mig, för vad skulle de då se - luft, transparens, tomhet, ett eko av ingenting. En person försatt i kris och med i grunden noll självinsikt och framtidsutsikter.

Jag måste se ljust på framtiden, och det gör jag. Allt är inte kris och självförakt just nu. Det finns en stolthet att jag orkar med allt så bra jag ändå kan och att jag faktiskt sökt hjälp. Att jag inte gömmer mig och bara klagar i det tysta. Stolt kanske är att ta i för övrigt, mer tacksamhet till mig själv. Tacksamhet att jag slutade dricka, att jag hittade er här. För det är just nu här och nykterheten som fick mig att gå till läkaren, som fick mig att reflektera kring min ensamhet, som fick mig att inse att jag kanske har tänkt på ett annat sätt än alla andra hela mitt liv. Och DET är jag evigt tacksam över.

Så i dag väljer jag att inte dricka, istället tillåter jag mig att BARA vila

fina med forumet är att det nästan aldrig sover, vi finns här i varierande grad och vi ser dig ! Vila hela dagen och var bara dig själv !
Kram !

Trött, ont i magen, panikkänslor, oförberedd. Vill ligga kvar hemma. Men ska inte.

Ska till doktorn i dag, de ska kolla värden inför utredningen. Är inte direkt pepp på detta. Men det måste bara göras.

Väljer att inte dricka idag, väljer istället att inte bryta ihop bland folk.

Jag är inte heller pepp på nåt alls idag. Vill stanna under täcket och vara ifred. Något jag lärde mig hos psykologen när jag var mitt i utmattningen var att jag inte ska lyssna på den där känslan direkt när jag vaknar. ”Hur fan ska jag orka känslan” är bara en inlärd reflex. Den har inget med verkligheten att göra. Bara man är igång och involverad i dagen så försvinner den. Hoppas innerligt att profetian stämmer för dig med. Varje dag kommer du ett steg närmre utredningens slutsats, och mitten av december. Kram

Hemkommen från jobbet - massa strul i lägenheten och det blir inte som jag vill. Orkar inte mer besvikelse ? ligger i ett mörkt rum och tjuter. Är så innerligt trött och deprimerad och hade jag inte varit hos mina päron nu så hade jag säkert druckit. Allt känns hopplöst - meningslöst.

Jag förstår inte... hur jag ska kunna leva just nu... vill ligga här, under täcket resten av livet. Vill inte äta, vill inte prata, vill bara ha mörker och tystnad

Det du skriver skulle kunna stå som beskrivning på depression på Wikipedia. Men du var ju ”kompis” med depression sedan tidigare så jag kommer ju inte med något nytt.

Jag har som sagt också varit där många gånger så jag känner igen mig till fullo och hoppas du blir bättre. Försök att inte isolera dig. Man vill ju helst bara ligga där i mörkret och vältra sig i självömkan ifred. Men allt som oftast är vänner nyckeln till att börja må bättre. Även mycket av inlägg #468 liknar starkt hur jag brukar tänka när det börjar djupna. Trots att du känner dig ensam, som en ö och ”inte hemma i denna värld” så är vi minst två på den ön och antagligen väldigt många fler.

Ju mer deprimerad jag blir desto mer stör jag mig också på ineffektiva eller irriterande kollegor. Sen blir det väl en ond cirkel där stressen och depressionen föder varandra. Lätt att lägga till alkohol på det. Kanske nån välmenande mamma eller något som säger ”ryck upp dig” eller ”efter regn kommer solsken” och då brukar jag undra om inte den globala uppvärmningen skulle kunna skynda sig en aning. Eller vad oddsen är att bli träffad av en komet.
Sen går det över. Till nästa gång.
Men du kanske behöver en paus från jobbet. Ett par veckors återhämtning och fikande med kompisar? Kanske skulle kunna bryta den onda cirkeln.
Det är helt okej att inte orka, och för att orka i många år till måste vi få en paus ibland. Kanske lite mindful self compassion skulle kunna vara något för dig. Du låter ibland lite hård mot dig själv och du är ju din egen allra bästa vän. Speciellt när du är ensam på en öde ö i en värld du inte känner dig hemma i.

Glömde nästan gå in hit i dag. Har haft en fin dag i dag - positivt, ingen överdriven stress, kort dag på jobbet och roliga saker skedde.

Orkar inte skriva mer då jag är så trött. Men skriver mer i morgon.

Har valt att inte dricka i dag, istället var jag vuxen, duktig och fixade utmaningarna galant

Skönt att dippen verkar vara över för denna gång! Har du träffat en arbetsterapeut någon gång? De kan vara bra på att hjälpa till med individuell struktur av tillvaron så att man inte gör helt slut på batteriet, och hamnar i det där läget där man är helt överväldigad och kraschar... Det är ju väldigt individuellt vad som tar energi och vad som fyller på energi. Det kan vara trixigt att hitta sin egen balans. Särskilt om man brottas med föreställningar om vad man ”borde” klara av eller må bra av... Bara en välvillig tanke. Kram

Mirabelle... nej det har jag inte varit. Det låter ju som en bra idé, den ska jag ta med mig. Just nu har jag inte ork för ännu en sak känner jag - jag vet, det säger emot varandra. Men hoppas som sagt att det värsta lagt sig.

Har en superstressig dag i dag, inte mycket tid för återhämtning än lunchen. Men så får det vara. Just nu känns det okej.

Jag har lämnat över det mesta av stressen för lägenheten till min pappa, eller han tog den från mig. Så stressen och paniken när snickarna ringer och stressar om NU NU NU får komma till honom. Han är lugnet själv, jag blir bara stressad och fattar ofta inte vad de pratar om. Så det är jätteskönt.

Bor som sagt lite tillfälligt hos mina päron just nu då jag inte fixar allt det där andra vardagliga och verkligen inte vill vara ensam. Har ju inget direkt självskadebeteende som skulle ske om jag var ensam, men det är inte omöjligt att jag skulle äta tills jag spyr, svälta mig själv eller dricka A. Min hjärna är så fucked up! Jag känner iallafall igen symptomen.

Måste fixa i ordning mig nu, dags att dra till jobbet strax.

Väljer att inte dricka i dag, istället tar jag några djupa andetag och försöker skaka av mig pressen, stressen och deppen.

Jag har drömt om öl i natt. Drömde att jag var ute med en ytlig bekant och någon mer. Att de drack och jag låtsades, alltså köpte A-fritt och inte blev påkommen då de andra var så fulla. Sen köpte nån en starköl till mig och jag minns det så tydligt, jag började dividera i huvudet om jag skulle testa, dricka, det är ju bara en. Men så tänkte jag på forumet och allt som stod här. Jag tänkte i drömmen, konstigt. Så jag hällde ut ölen och skyllde på att den smakade skit eller något liknande.

En liten anekdot

I dag är sista jobbdagen denna vecka. En sån där dag då det är massa oförutsedda händelser som kommer ske. Men försöker tänka positivt ändå.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag försöka vara lite mer positiv än vanligt

hade jag också mycket drömmar om att jag mot min vilja drack eller i alla fall mot bättre vetande. De var ganska envisa. Men nu när jag läste ditt inlägg så kom jag på att det var ett tag sedan. Så de går tydligen över.

Ja det var tydligen en sån dag för mig med. ”Har ju hela helgen på mig att hinna med den uppgiften”.

Innehar ett sånt lugn just i denna stund.

Är ledig i morgon och ska göra några måsten, men mest bara chilla ? och ha det så sjukt stressigt.

Har inte ätit godis eller annat onyttigt på 1,5 vecka och det känns med bra. Värsta abstinensen är över. Blir matad här hemma hos päronen och det är så skönt. Bra nyttig mat och fasta tider. Det är det som håller mig över utan just nu.

Förhoppningsvis är min nya lägenhet klar lite tidigare också, så förhoppningsvis inflytt runt 1 december. Det är ju helt sjukt ❤️ Sååååå skönt! Sen måste jag bara göra mig av med den andra. Men det får vänta.

Ledig i dag - välbehövligt. Ska bara göra minsta möjligt.

Stressa ner och endast göra några måsten. Så får det bli hela helgen. Ladda batterierna delux.

Har inte riktigt orka att skriva, men har faktiskt börjat tänka lite på att dricka i sociala sammanhang igen. Jag vet att det är fel, men samtidigt har jag inte försökt att bara göra det någon gång. Men jag är ju inte annorlunda än andra. Så jag avstår och panikar med det när den dagen kommer.

Väljer att inte dricka i dag, chillar istället