av Berra

Ångesten tar mitt liv...

mulletant
sön, 2019-09-29 - 20:13

Då förstår jag... och kan berätta i skrift att ’forumbrorsor’ är ett av mina bästa ord... och som mina brorsor kvalar ni (med nödvändighet) in i epitetet ’gubbar’... Just ni två hör till mina favoritgubbar?? Finns inte många såna... mullegubben och ni två. Typ. / Kram fr forumsyrran mt

Strulan65
sön, 2019-09-29 - 22:01

Efter en riktigt galen helg på jobbet, är dina ord som balsam för själen. Ord som gör det lättare att förstå varför jag inte skall stänga av hjärnan med vin.
Förstå att tiden kommet göra mig trygg i min nykterhet också. Många kramar Strulan ?❤️

Berra
sön, 2019-09-29 - 23:55

...för det är jag ju, ur en tjugoårings perspektiv, och en pojkspolning ur en sjuttioåring.
Så valet är fritt, och med de kärleksfulla undertonerna i forumet så tar jag det som en komplimang, alla gånger.

Det är märkligt, trots att jag inte har träffat er alla i verkligheten så känns det som ni har ett ansikte hos mig.
Avbildat i era skriftformer utifrån mina egna livserfarenheter, och vem vet, jag kanske kommer bli djupt besviken på mina egna uppmålade fantasier om vi träffas i verkligheten.
Adde som jag har träffat irl blev mjukare och rundare (no ofense Adde), som ibland kan använda spetsiga ord i sina meningar.
Men när man ser glimten i ögat och leendet så förstår man att tillsammans med dialekten så blir han inget annat än en brummande björn.
En sådan som man gärna kramar.

Att kunna läsa mellan raderna ör svårt, att tyda andemeningen beroende på vem det är som skriver.
Det ör alltid lättare att läsa ett inlägg om man har läst om personen tidigare, man knyter ihop trådarna och får en följetong.
Och att man känner för innehållet, att det berör en, att texten talar till mig, en igenkänning.
Så visst får vi våra favoriter på forumet, inget snack om det, men det betyder inte heller att vi inte bryr oss om andra.
Sedan finns det de som dundrar in på forumet och ställer krav, hjälp mig, nu!
Att försiktigt försöka tala om att förändringen ligger hos en själv, och det finns ingen underverk eller piller som tar bort alkoholism på ett huj.
Att sluta dricka alkoholen handlar om så mycket mer som är involverat i våra liv, tankegångar och tankesätt, rutiner och vanor.
Det finns ingen knapp som man kan trycka på så är problemet borta, om man tänker att man inte får dricka alkoholen så är man lite snett ute, tankarna måste ligga i att man inte längre VILL dricka alkoholen, då går det lättare.

Övertygelsen kommer inifrån djupt inne i själen, inte av påtryckningar utifrån, man gör det inte för andra, utan för mig själv.
En stark övertygelse slätar enklare över andras tjat om att göra dem sällskap med att dricka, jag fungerar bättre utan alkoholen.
Med tiden ser man andra saker, allt är inte så jäkla kul när man dricker, det ser man bäst nykter.
Alkoholen stökar till det på kontoret , fuckar upp ens hjärna och man gör saker som man egentligen inte vill, alkoholen styr ens liv.
Att ställa sig högre i rang än alkoholen betyder att man tar kommandot över ens tankar, nu bestämmer jag vad jag ska göra!
Och att envist hålla kvar vid dessa tankar, aldrig släppa på omdömet och låta sig berömmas med en berusning.
Jag berömmer mig med en härligt god räksmörgås, svampomelett, godis, choklad, eller vad som helst så länge det inte innehåller alkohol.
Det blir inte roligare med alkoholen, man bara inbillar sig det, skratten blir inte alltid ärligare utan mest flamsiga.

Och man blir inte tråkigare på festerna när man är nykter, man blir ärligare och ser verkligheten.
När folk är fulla och odrägliga är festen över och man kan gå hem med lättat hjärta, för något mer intressant lär inte hända, om man inte vill se slagsmål, svartsjuka och andra tråkigheter.
Det mest läskiga i det hela är att jag var en del av det där förut och var drivande till att det alltid skulle finnas med alkohol vid alla tillfällen.
Jag var förd bakom ljuset och nu är det så pass påtagligt att man behöver solbrillor i sammanhanget.

Det är söndagsnatt och jag gör som jag brukar, hänger lite på forumet, försöker sammanfatta veckan som gick.
Och jag är trött i både kropp och knopp, och veckan har som vanligt varit väldigt intensiv men också fått tid till rekreation i helgen.
Det är viktigt att kunna blanda allting så det inte blir enformigt och uttjatat.
Jag har fått umgås med de som betyder mest och förgyller min tid bäst, familjen och vänner.
En blandning av toppstyrda arbeten och eget frivilligt kroppsarbete, jag har fått varit arg, ledsen, glad, uttråkad, sprallig, galen och tokig.
Och vet ni, utan att behöva bedöva eller berömma mig med alkoholen, jag är fri att få kunna uppleva det på egen hand.
Och jag får konfrontera mina egna känslor på direkten, och inte i ångestkval dagen efter...

Så vecka som gick har varit....super!, och då på ett bra sätt!

Tjirp!

Berra

Berra
mån, 2019-10-07 - 00:39

Det ör hurvigt ute nu, och även inomhus har man fått börja slå på värmen både här och där.

Jag sover med strumpor, det låter hur fnurrigt som helst, men svettas om benen, och kör jag ut dem utanför täcket....så har jag snart världens mest förfrusna fötter, samma sak gäller armar och händer, bålen håller jag alltid intakt under täcket, det är där jag fryser först.
Har fått skrapat bilrutorna redan tre gånger på två veckor, så det är inget larv, vintern är på gång.
Snart dags att krypa under bilen och slänga på vintersulorna, bara min garageuppfart blir ledig snart.

Vi har lejt att byta tak på vårat hus, ja grannen också, så det ligger en massa bröte på uppfarten från byggfirman.
Två veckor skulle det ha tagit, vi är inne på sjätte veckan nu, ge aldrig en hantverkare ditt fulla förtroende.
Jo jag har en hel del påpekande att göra när det gäller byggteknik och tillvägagångssätt, men det går ju inte att prata med killarna på taket, östeuropéer och kan ingen engelska, suuuck!
Efter att de hade lagt på råspont på taket fick vi hela vinden full med flisor och sågspån, nja det var väl inte världens ordning däruppe heller innan, men nu var det dessutom skitigt, väldigt skitigt.
Fällde vi ner vindsluckan kom det ett par nävar av spån ner på övervåningen, så senaste två veckorna har jag suttit med mysbrallor fulla av trästickor ( jo rumpan med för den delen) och en dammsugare med ett litet borstmunstycke och sugit och sugit ett par timmar var kväll.
I helgen tog vi oss i kragen och började dessutom att röja, dottern fick vara med och sortera ut det hon ville spara till sin dotter.
Elektronik i vänster hörna, friluftsgrejor på kortväggen, möbler i höger hörna, julsaker på mitten tillsammans med extratäcken och kuddar, luftmadrasser osv, fläktarna åkte upp nu när sommaren är över, och det är rena blå hallen om man jämför mot innan.
Alltså det är grovrensat, i lådorna har vi inte rensat ännu, man blir lätt så nostalgisk och det tar en evighet att pilla runt i dessa.
Det kommer senare...

Åhh här är morfars skidpris ropar frugan, håller upp en bronsstatyett märkt med första pris,
årtalet under andra världskriget, då han var tjugo år.
På kortväggen hänger mina långfärdsskidor och hånler åt mig, fick dem i artonårspresent, använt dem två gånger.
Första gången när de var nya och jag ville prova dem, så gick de lättare bakåt än framåt, de måtte ha satt spetsarna i fel ände.
Sedan för ca tio år sedan tog jag med dem till fjällen, min polare och jag skulle tolka upp till fjällstugan med en snövessla.
Behöver jag säga att jag raserade hela ekipaget med att ständigt plöja runt i snön, så jag såg ut som en snögubbe när vi kom upp.
Jag gick ner med dem, de går ju för fasiken inte att svänga med heller.
Pjäxorna hade torkat och blivit stela, sprack på mitten under hålfoten så fötterna var fulla med snö de också.
Så det där med skidor är inte min grej helt enkelt, och så ser man motsatsen mot gamle svärfars bragder.
Ni förstår att det tar tid att mangla sig igenom en välfylld vind, minnena fullständigt exploderar i mitt stackars huvud.

Dottern plockar upp ett gosedjur ur sopsäcken och utbrister, ...men den här är inte min!
Nej den är min, svarar jag henne, och både frugan och dottern står där med stora ögon.
Det är en ful babian som jag fick av min första flickväns lillasyster i födelsedagspresent, hon tyckte den påminde om mig.
-Uäck utbrister båda två, -en gammal flickvän!, och håller i den som om den vore en påse med färsk hundskit.
Jag tyckte nog att om en elvaåring tar av sin veckopeng och köper en present till syrrans pojkvän så är den nog väl värd att spara, eller?
De suckar och säger att den får minsann inte ligga bland de andra gosedjuren, lägg den i pappas kartong för gamla minnen.
Man kan nästan ta på svartsjukan som ligger i luften, och man blir förvånad över att de blir förvånade över att jag har sparat något sådant, det är ju mina minnen...
Ha!, de skulle bara läsa mina gamla kärleksbrev....nej förresten det är ingen bra ide’.

Så som ni förstår, jag kommer framledes att rota i mina egna kartonger framöver, utan att den kvinnliga eliten ska få tycka till.

Det var helgen på den gångna veckan, ja i alla fall ett stickprov, mycket vatten har hunnit rinna under broarna ändå.
Slutkontentan är i vilket fall gott, vardagarna har väl varit sisådär, mest jobb, laga mat, diska, somna framför teven osv.
Det är helgerna jag lever för, och det var det även när jag drack, och precis som innehållet i flaskan är förändrat så har även helgernas innehåll förändrats, till det bättre.

Jag längtar lika mycket på fredagen, men ångrar inte helgen på söndagen, allt är frid och fröjd, raka rör hela vägen.

Nu är det hög tid att försöka sluta ögonen och definitivt ta ett slut på den här helgen, nästa gång jag öppnar de klarblå är det en ny vecka att ta sig an, den första dagen oftast inte den bästa, men det blir bättre.

Känner att jag har en sticka kvar i ena skinkan efter att ha suttit på vinden, så snart blir det pyspunka på gamle Berra.
Ja eller det är det väl för jämnan om man frågar familjen, hos grannen till stickan verkar det vara korsdrag mest hela tiden.

Tjong!

Berra

mulletant
mån, 2019-10-07 - 03:30

är hög! Tack och lov inte vad gäller stickor och spån, men grejer som är är impregnerade med minnen. Och höstkylan...
Ha det fint Berra! Du tillhör forum, och tillför! / mt

Berra
sön, 2019-10-13 - 23:43

Sommarstugan stängd, definitivt för säsongen...

Så mycket känslor som far runt i mitt inre, ni vet hur mycket jag har skrivit om våra sommarnöje och vad det betyder för mig.
Visst det kommer ju alltid fräscht i minne eftersom det oftast precis där jag slutade innan jag börjar skriva på forumet på söndagsnatten, men så är det, min lunga, min avkoppling, min workout, laddstationen för utbrända sinnen.
Så är det över, för i år, allt nedstängt, igendraget, urkopplat och i sin vinterrock.
Och lika bra det, för det är kallt rått och fuktigt ute, kylan kryper upp genom stelfrusna fötter, knattrigt duggregn som ibland hänger i luften och tränger genom alla plagg så fort man rör på sig.

Så med blandade känslor stänger vi ner alltihopa, mest ledsen för att det ör oåterkalleligt slut, alla sommarens minnen går i karantän och ett halvårs längtan att se fram emot, samtidigt lite skönt att man inte känner stressen över att behöva åka ut.
Det kan blåsa och regna hejvilt, inget kan påverka eftersom allt är reglat och säkrat inför vintern, båten behöver inte längre ösas, paviljongen är nedtagen och kan inte blåsa sönder, utemöblerna ligger under sin pressening som ör ordentligt fastskruvad i trallen.
Nu får naturen härja fritt tills i maj då vi återkommer och tämjer den igen.

Tittar på årets ärr på händer och ben, småler lite över hur de har tillkommit, min kropp behöver inga tatueringar, den har sina livshändelser redan inskrivna, sin historia i form av förtjockad och ljusare/rödare hud, och jag ör förvånad över hur lätt den har att reparera sig efter mina misstag.
Jo jag har blivit äldre, det tar lite längre tid nu och visst har den blivit slappare och rynkigare, ja inte runt magen dock.
Jag ser i spegeln en åldrad man med alla sina skönhetsfel, men accepterar att det är så man ser ut när man har levt ett händelserikt liv, jag är ingen ungdom längre, men bär spår av livet.
Man kan ganska så ofta bara missnöjd med det man inte kunde åstadkomma i livet, men försöker vara stolt över det jag verkligen kunde åstadkomma istället, inte rik på penningar, men har ett rikt liv i form av kärlek, till livet, vänner, familj och naturen.
Man kan inte älska alla, alla är inte av samma natur som mig, men det brukar bara avspegla hur de själva mår...
- jasså du har en dålig dag idag!, och så försöker jag skaka av mig deras dåliga vibbar.

På något sätt har jag kommit mig själv närmare sedan jag blev nykter, ser saker mer klarare.
Tar inte på mig andras dåliga mående, det får de ta hand om själva.
Precis som jag var själv helt ansvarig att ta på mig mitt alkomissbruk, ingen annan kunde tas som ansvarig för det.
Fick vända ut och in på mitt inre, försöka bena ut vad som var viktigaste och ta det först, det andra fick vänta, en sak i sänder.
Vet hur suget lockade mig med att om jag bara fortsatte dricka skulle allt lösa sig ändå, icke, satte bara livet i paus.
Om någon månad fyller min nykterhet elva år, elva fantastiska år, där livet har varit omvälvande och helt omprioriterat.
Det viktigaste var att helt själviskt titta på mig själv, vad mår jag bra av, och så lägger man mer tid på det, viktigaste först.
Familjen, djur och natur är och har varit mina bästa måbra-grejer, innan alkoholen och efter, inte under, konstigt nog.
Alkoholen har lätt att ställa sig i första ledet, den är viktigast, först, sist och därimellan.
Den trasar sönder sinnet tills den blir lealös, slav under alkoholen oavsett dess valörer, öl, vin, sprit, handsprit och T-röd.
Okey, ska väl inte sticka under stolen att alkoholen också givit mig många roliga stunder, men inte den sista tiden, bara ånger.
Den bittra eftersmaken slipper jag gärna, så ja...ångesten tar mitt liv, eller numera tog...
Alkoholen var den som kunde göra sig ansvarig, och ytterst jag som såg till att den kom in i kroppen.
Kroppen hantlangade drogen som hjärnan så gärna ville ha, och det var den som styrde kroppen.

Nu har jag lyckats klippa synapsen (kommunikationsplattorna i hjärnan) som matade hjärnan med signalerna, de svalt ihjäl.
Men aldrig ta det för givet då de lätt kan ta nya vägar om man låter sig luras, en gång beroende, alltid beroende.
Aldrig testa, aldrig utmana ödet, jag är kung i mitt inre kungarike, och låter inte mig avsättas för så lite som en lättöl ens.

Dagens starkaste intryck blev när jag satt i fören på båten och såg hur bogstänket kom som glödande pärlor mot det mörkblå blanka havet i årets kanske sista solstrålar, och jag tänkte....
Nej, jag vill inte, vill inte att sommaren ska vara slut, tjurig som ett barn sparkade jag till durken på båten och insåg hur förbaskad löjligt det skulle ha sett ut för svärsonen som satt vid utombordaren..
-Spindel sade jag, en äcklig spindeln, jag trampade ihjäl den, oj nu är den borta, kanske sitter under skon, nähä!
Så förbaskat dumt att behöva ljuga, en femtiosex årig gubbe borde väl kunna acceptera att i Sverige har vi säsonger,
Sommaren har gått i passé, hösten på god väg och snart vinter, och där långt långt borta kommer vårens första värmande solstrålar igen, vi kryper ner i naturens eget frysfack och går i ide för att om ett halvår sakta sakta tina upp igen.

Kvällens låt i lurarna, Ed Sheeran Beautiful people, om och om igen.

Berra

Piazza Duomo
mån, 2019-10-14 - 00:06

Hej Berra, vilket underbart brev. Orden träffar mig, mitt inre. Så fint, så vackert, så ärligt och så klokt. Jag har många dagar kvar till att nå en så lång period av nykterhet som du lagt bakom dig. Inser just idag att det gått två månader och en dag. För mig är känslornas berg-och-dal-bana det jobbigaste, kanske inte suget i sig. Pendlar så mycket mellan starka känslor av glädje och nedstämdhet. Längtar redan efter vårvinter och sommar trots att vinter ännu inte anlänt. Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor. De hjälper en nykter nybörjare som jag. Lena

Adde
mån, 2019-10-14 - 20:27

för oss nordbor är vårt vitaminpiller för den långa mörka vintern. Men den kan också vara en stressig tid då så mycket ska hinnas med och jag förvånas fortfarande över att jag hann med lika mycket då när jag söp som jag gör nu....Tiden är relativ som en tänkare så förståndigt sa.

Bland en del moment som måste utföras är bla att kratta grusgångar för de som har såna....... En mycket finurlig tanke från en av våra absolut bästa kåsörer, Torsten Ehrenmark, är : "Varför blir det snyggt när man krattar gången" ???

Tål att tänka på när inte spritdimmorna ligger täta !

Berra
sön, 2019-10-20 - 23:39

..har vi fått uppleva.
Förresten tack Piazza och Adde för fina inlägg...

Jo tack jag vet vad min morfar alltid var noga med att grusgången skulle vara krattad, femtio meter lång och kanske fem meter bred.
Grus som samlades i garageinfarten som låg i källarplan, men alltid ”kammad”, spelade ingen roll när man kom dit, den var alltid så där perfekt randig och i linje med häcken och gräsmattekanten.
Kom man tillbaka någon timme senare så var bilspåren bortkrattade, löv och kottar fanns inte ett spår av heller.
Han måste ha slitit ihjäl sig på denna grusplan, och var gång jag besöker kyrkogården så påminns jag om detta, för där ligger fårorna i fina linjer, likaså.
Tänk att behöva rensa ogräset som så gärna får fäste i gruset...
Nej, aldrig en grusplan för min del, det är bara ett slit för absolut ingenting, hellre då en randig asfaltsplan skapad av en högtryckstvätt.

Men tillbaka till min helg, den blev jättebra, kanske inte började så bra då jag blev hemma med en förkylning torsdag-fredag.
Trodde jag skulle klara mig, men fick ett ordentligt fysiskt arbete på onsdagen, två lastbilslass med utrustning som skulle magasineras någon mil bort, och min kropp tog helt slut av 36 pallplatsers utrymme.
Aldrig förta sig när kroppen säger ifrån, det är dumt.
Och ni vet väl hur allvarlig en manlig förkylning är, det är bara att börja skriva i det vita arkivet, på en gång.

Meeeen....väl hemma så hade jag två alternativ, antingen ligga i soffan och streama serier en efter en, halvsovandes.
Eller fixa lite, frugan hade hotat med städning till helgen, så jag gjorde nytta istället.
Kan låta lite stelbent att man är sjuk hemma och städar, men vilken arbetsgivare skulle tillåta en att jobba en kvart, vila med kaffekoppen lika länge, på’t igen en kvart, vila osv.
Vi har inte städat sedan hantverkarna påbörjade takomläggningen, det rasar skit ifrån tak och väggar när de bankar med hammaren på taket, nu börjar det ta form efter en del bakslag med bl.a regnläckage i tvättstugan i måndags.
Jordfelsbrytaren löste ut efter att det regnat ner i ett eluttag och släckt ner hela huset, mitt i natten.
Så visst har det hänt lite grejer här hemma, men inget som inte har gått att lösa ändå.
Hade jag druckigt så hade jag inte tagit det lika lätt, det hade funnits många anledningar till att ta en fylla.

Men helgen då, jo finfint, inget speciellt men ändå så lugnt och närvarande.
Fredagen, frugan har jobbat över trettio timmar övertid på tre veckor, så hon valde bort umgänge på fredagen, vi sov gott i soffan hela kvällen, lade oss i tid och sov länge på morgonen.
Frukost klockan tolv, sedan kom hantverkarna och skulle byta ut takfönstret, jag smet ut på baksidan och tillbringade fem timmar med att somra av utemöblerna, alla sittdynor fick hamna i köket under värmepumpen, vissa droppade det fortfarande om.
När allting var uppstaplat och renspolat och bytt vatten på spa’t så var det dags att byta till torra strumpor, sandaler är inte det bästa i höstrusket och bland vattenslangar, jag planerar inte alltid klädsel så speciellt bra...
Frugan hade kommit överens med gamla grannarna att ha en myskväll hemma framför teven, och så blev det med lite ost och tilltugg, enkelt, lättsamt och inte så sent, vi tillåter oss att bryta upp när vi tycker att det räcker, skönt så.
Söndag, lite sovmorgon, äter en enkel frukost i lugn och ro, planerar dagen efter förutsättningarna, vi väntar inte in hantverkarna med vetskap om hur deras tidsplaner aldrig stämmer utan öppnar ytterdörren med mobilen när de kommer, OM de kommer.
Och mycket riktigt, de kom aldrig med som vanligt sketna ursäkter, man blir snabbt urlakad med ..vad var det jag sa-uttrycket.
Vi åkte iväg och storhandlade och det kändes riktigt bra, ingen hets eller irritation, bara lugnt och metodiskt.
Det hade inte skett om jag hade druckigt kan jag säga...

Efter kommit hem med alla grejer, stoppat in dem på sina platser så åkte vi till goda vänner, hon tjejen skulle ha gjort en enkel titthålsoperation i torsdags, slutade med en betydligt allvarligare operation som tog fem timmar och ett stort ärr över hela magen.
Hon var så nära att få en stomipåse på magen, men klarade sig precis, hon hade ont och sade till oss att inte lura henne att skratta.
Och det blev en utmaning vill jag lova, kantboll hela eftermiddagen, men såg att hon upplevde det som en välbehövlig glädjepunkt mitt i allt elände, ett skratt och ..ajjj, låt bli....ajaj...
Hem igen och kontrollerade vilka barn som skulle närvara vid middagen, grabben ångrade sig när han fick veta vilka alternativ han stod inför, och det blev pappas mat med blodig biff och hemmafriterade pommes samt trattissås.
Vi äter alltid den bästa maten när vi umgås med våra barn, välinvesterad tid med barnen att sitta tillsammans, ansikte mot ansikte.
Dottern med familj lät svärföräldrarna i andra landsänden få ta del av barnbarnet, de får en mer koncentrerad tid med dem, stötvis.

Så blev min helg, inget speciellt egentligen, inga bilder man lägger upp på fejjan med.
Men en solklar närvaro i precis allt, ingen stress eller motsatsen, långtråkigt, bara så där perfekt.
Jag har haft en helg i harmoni med de jag älskar, vad kan man mer begära?

Och som ni nog redan har läst, så har jag åtminstone på två ställen upptäckt att det hade inte blivit samma sak om jag hade druckit alkoholen, jag hade flytt verkligheten istället för att konfrontera den, och den hade ändå funnits kvar när jag nyktrat till och troligen förvärrats av ännu fler dåliga beslut som i sin tur lett till ännu mer alkohol.

Alkoholen binder problemen till sig, trots att det klassas som ett lösningsmedel, kanske den duger till att döda bakterier med, men risken är att den dödar så mycket mer, vänskap, ärlighet, ödmjukhet och kloka beslut.

En hösthelg som innehållit regn och kyla, men också lite solsken både på kropp och i själ.
Och när man har fått sådant till livs, orkar man med de andra fem dagarna till nästa helg.
Jag längtade till helgen även när jag drack, men bara för att man fick dricka, nu har helgerna fått en helt annan innebörd.
Det som lyfter helgerna och inte dränker dem i sprit, självömkan och en slitsam ångest.

Berra

Strulan65
ons, 2019-10-23 - 10:25

Känns som mitt val är rätt för dina ord ger valet trygghet. Det går att leva ett bra liv utan alkohol, så fortsätt skriva ge oss trygghet i våra val. Kram Strulan ❤️??

Berra
sön, 2019-10-27 - 23:27

Sådant ger mersmak, att vilja fortsätt skriva i forumet.

Idag en helgkväll, sista för den här veckan, en del påstår att veckoväxlingen sker mellan lördag och söndag.
Icke, säger jag, måndag är veckans första dag, söndagen den sista.

Ligger i min säng och inväntar sömntåget, som kommer om ett tag, eller en evighet, vilket som.
Kroppen måste komma ner i varv, ja eller mer själen kanske, lugnet måste få lägga sig.
På väggen bullrar kvällens söndagsfilm, 100åringen..., har sett den många gånger, en bra rulle, men kan den nästan utantill.
Ett gott sällskap i vilket fall.

Så nu ligger jag och ”gör bokslut” för den här veckan, tänker igenom vad som var bra, och inte lika fullt bra.
Har känt mig gott till mods i stort sett hela veckan, saker har rullat på, problemen löst på vägen.
Inte så ofta man kände så förut, när man drack, då anhopades problemen hela tiden, de stod på kö, liksom...
Nu är mitt sinne med mig hela vägen, jag är ikapp med tiden.
Helgen som gick har varit bra, ja riktigt bra.

Dottern och barnbarn har varit hos oss i nästan fyra dagar, ja eller middagar i alla fall.
Svärsonen jobbar natt, och hon finner en lättnad att vara med mormor och morfar när hon annars skulle vara ensam, eller måste vara tyst när han sover om dagarna.
Så de har vi fått rå om ordentligt och hundarna förståss.
Det är faktiskt härligt när hundarna kommer upp i sängen och hoppar av glädje när de har fått oss att vakna.
Strax därefter kommer dottern och barnbarn, och vi får en riktig gosestund allihopa ganska arla om morgonen.
Inte så svårt att gnugga sömnen ur ögonen då.
Vi lagar amerikanska pannkakor med sylt och grädde till frukost, sitter länge med myspyskläder i soffan framför morgonteven.
När regnet lugnat ner sig gick grabben och jag ut och bytte svålar på bilarna, alla tre, fyllde på spolarvätska med sprit i och frugan fick sin rattmuff på, de nalkas ju minusgrader i gamla svedala under veckan.
Vi hyrde en rastplats på eftermiddagen för hundarna en timme och lät de springa av sig massor av energi, vi sparkade boll mellan oss och jyckarna alla fem, ja sex med barnbarnet.
Blöta, trötta och frusna åkte vi hem och satte på hett te och tog det lugnt medan smalbena återtog sin normala färg.
En fantastiskt god kladdpasta avslutade kvällen innan svärsonen åkte iväg på jobb igen.
Vi halvsov i soffan nöjda med dagen och gick och lade oss i ganska så hyfsad tid, vi låter bäbisen gärna styra våra tider numera.
Upp igen med samma morgonprocedur men denna gång åkte jag iväg till affären lite snabbt och handlade färska frallor, färskpressad juice och smarrigt pålägg, och avslutade det hela med några goda wienerbröd, vi kallar det för hotellfrukost.
Starkt och hett kaffe avnjutes långsamt medans vi låter ögonen vila på småfåglarna som börjat jaga runt fågelbordet på baksidan.
Ojojoj, det är verkligen vintervarning nu, frosten har redan lagt sig på bilarna nu ikväll.

En ny säsong har börjat med mörka kvällar och många levande ljus, mysigt i och för sig, men man håller sig för mycket inomhus.
Vi har röjt av det mesta efter hantverkarna nu, städat, städat och återigen städat, otroligt vad hantverkarna skitar ner efter sig.
Vi hade t.om tjärfläckar på badkaret efter det att de skyddat badkaret med tjärpapp vid takfönstermontaget, det luktade lacknafta länge i vårat hus efter min rengöring.
För att inte tala om den där döa katten som låg under badkaret efter det att jag dragit fram den, det hade räckt till många peruker.

Dagens anekdot blev följande....
Dottern och jag åkte iväg för att shoppa lite i närheten, i en inredningsbutik klev vi in, jag frågade expediten om vad hennes mamma heter, och det blev rätt svar.
Nu kommer jag kanske trasha din barndom, men det är jag som är tomten svarade jag.
????, hon såg ut som en fågelholk.
Berättade att hennes mamma och min storasyster var vänninor en gång i tiden, och jag hade under några jular varit tomte för hennes två små flickor som då var i fem till sju år någonting.
Nu var den äldste av dem 42 år, och oj vad gammal JAG kände mig, eller vilken ung tomte jag måste ha varit då!

Tiden rullar på, på något konstigt sätt så känns det mer som om jag har mer koll på den nu, än förr.
Jag har kommit ikapp mig själv, och hinner reflektera över det som händer i mitt liv.

Kanske, kanske var det alkoholen som fick mig att rusa fram utan att hinna med att känna efter, eller så är det åldern.
Jag har båda fötterna på jorden och kan se framtiden an.
När jag drack, så drack jag som om det aldrig fanns någon morgondag, och det fanns det, men den var förjävlig.

Idag är varje morgondag en ynnest, ja kanske inte just måndagar, men annars ...

Berra

Fibblan
mån, 2019-10-28 - 22:44

Så mkt tänkvärt! Skulle vilja skriva mer, men är för trött..?. Likadant igår när jag läste din tråd. Men nu plitade jag iaf ner nåt!
Det här med.tiden t.ex. bara en veckas nykterhet bakom mig denna omgång. Men det räcker för att redan åter känna hur tiden får mening igen, att kunna lägga sin tid och energi på rätt saker för mig och mina närmaste! Det är det som genererar lycka?!
Jag vill aldrig någonsin, tillbaka i det onödiga, tidfördärvet kallat alkoholkonsumtion..
Tack inspiration ?!
Kram
/Fibblan ?.

Berra
sön, 2019-11-03 - 23:17

..och jag är nöjd med den.

När man ligger och summerar veckan mellan svala lakan och kan konstatera att ...jo...den var fin, det känns härligt.

Vallade i lördags runt min gamla mor på de tre kyrkornas gravfält vi har i vår lilla by, nej hon är inte rädd för att jag ska putta ner’na.
Jag håller av min mamma ordentligt, den sista som kan berätta min historia i sin helhet, och det gör hon ofta.
Så pass mycket av en tradition har det blivit att frugan hänger på numera.
Vi handlar (oftast) Ljung till hösten och några kransar, vi gräver och krattar, fryser lite i duggregnet, blir leriga om både fingrar och knän, sedan åker vi iväg till ett fint konditori och gottar oss i både värme och godsaker.
Därefter åker vi hem till henne och hon bjuder på middag, tillsammans med mina andra två äldre syskon.
De brukar gnabbas med varandra som syskon brukar, men viktigast är att vi umgås tillsammans.
Middagen består som oftast av någon stek skuren i tunna fina skivor, en kraftig sås och potatis som man mosar ihop med såsen,
Det är så typiskt mamma-mat som det kan bli, gärna ihop med någon svartvinbärsgele och saltgurka.
Vi sitter kvar en stund inpå kvällen, och åker sedan förbi samma kyrkogårdar ännu en gång och fascineras över alla de levande ljus som pryder alla gravar, det är vackert så det nästan gör ont, ont för att så många saknar sina döda.

Söndagsmorgon vaknar vi av att dottern med familj bjuder in sig till frukost, de köper goda frallor, och vem kan motstå det?
Sedan hänger de med oss i dryga 12 timmar, och inte gör det något, jag gör det jag hade planerat i vilket fall.
På agendan stod det att köra sopor/pant som håller på att översvämma i garaget, det är två månader sedan sist.
Och gisses vad vi dricker en massa, man skäms när man ber personalen på ICA att rensa pantmaskinen för tredje gången.
Två gamla element åkte på sopen, original sedan nittonhundrasjuttiofem, så det var dags att byta ut dem, en av dem sköt jordfelsbrytaren så det blev alldeles svart i huset när någon ovetandes slog på det.

Grabben har vi nästan inte sett i helgen, han drog till Norrköping i fredags, och hans fotbollslag vann hela dritten.
Så det har festats hela helgen, halloweenparty på lördagen, stadion idag osv.
Han har varit hemma och bytt kläder, satt en stor flagga med klubbens emblem på fasaden och sedan dragit iväg igen.
Jag är inte ett dugg intresserad av sport, inte det minsta verkligen, jo jag är nog lite unik, men är glad för hans skull.
Han åt middag med oss ikväll, sliten men lycklig.

Vardagarna har jag inte så mycket att förtälja om, same same, but different...
En sak har jag slagits av, hur folk förändras ibland...
Som ni vet så är jag en betraktare och ser på folk på ett annorlunda sätt.
Vår personalmatsal har gäster både utifrån och ifrån andra firmor i grannbyggnaderna.
Rutinmässigt sitter vi nästan alltid vid samma bord, och bordslängan bredvid oss sitter det folk från en annan firma med samma rutiner...
Det finns en ung tjej i knappa 30 årsåldern som hörs mycket, skrattar högt och ljudligt, och är alltid med i alla konversationer.
Hon har två jämnåriga kollegor som sitter med, jag brukar kalla dem för ”den grå musen” och utländskan.
De säger aldrig något, utan ler tillsammans med de andra när de skrattar, annars är de tysta..
Men....när ”högtalerskan” är hemma med VAB (antar jag) så växer de andra två.
Allra helst när hon som snackar en massa har varit hemma i flera dagar så blir den grå musen plötsligt mer uppmärksammad.
Hon fixar till sin frisyr, sminkar sig lite mer och tar på sig finare kläder och låter sig bli kurtiserad av de manliga kollegorna.
Samma sak med utländskan som varit lite för blyg för att våga prata lite halvknackig svenska, hon börjar prata lite mera.
Men på måndagen är allt som vanligt igen, då har hon som tar åt sig all uppmärksamhet tillbaka igen.
Den grå musen går tillbaka till sitt återhållna timida hållning.
Om inte storsnackaren råkar komma tillbaka redan på fredagen, då borrar hon blickarna avundsjukt på de andra två som har hållit ställningarna medans hon har varit borta, och dessutom roffat åt sig.
Den grå musen sätter tillbaka sina glasögon på näsan och låter den bruna koftan åter dölja hennes skuldror och sätter håret bakom öronen igen, hon försvinner in i sitt fack och rang utan klagomål.

Sådant ser man när man tar sig tid att studera andra, lite läskigt att det blir så tydligt.
Eller...så är det bara min fantasi som skenar iväg.
Spelar egentligen ingen roll, intressant är det i vilket fall.

Man får mycket annat att tänka på när inte alkoholen har första prioritet.
Varken i planeringsstadiet, under tiden eller när man får ta hand om repressalierna, efterbörden.

Denna vecka har förflutit helt utan några hemskheter, så var det inte söndagarna när jag drack, de var mina värsta dagar.
Okey, måndagarna låg inte heller högt i kurs, det var ju dagen efter, dagen efter.
Fortfarande inte min favorit, men numera av helt annan innebörd.
Det är ju dolken i ryggen på en helt perfekt ledig helg, och med flest arbetsdagar kvar till nästa.

Men man överlever det mesta, och ännu längre och smärtfriare utan alkoholen.

Berra

Berra
sön, 2019-11-10 - 23:52

Titta på klockan på sovrumsväggen, lite över halvelva på söndagskvällen, wow tänker jag, duktig ponke!
Har nog tänkt så förut, och det har inte spelat någon roll, jag somnar i alla fall sent.
Nästan så att det blir tvärtom, bara för att jag har gott om tid, så slösar jag bort den med att inte somna i tid.
Har alltid sedan jag varit liten haft lite hybris vid sänggåendet, på kvällen är tiden min, alla andra sover och jag får ha mina tankar ifred, det myllrar i skallen av tankar.

De säger att när man sover så gör hjärnan en resumé av dagen som gick, paketerar in saker i sina minnesfack.
Min hjärna tjuvstartar redan vid sänggåendet, och jag är medveten om hur den jobbar.
Ofta letar den efter saker som var skämmiga, sådant som gör att man har svårt för att somna.
Jag kan enkelt berätta att det var tio gånger mer under den tiden jag drack, då gjorde jag alltid skämmiga saker.
Hjärnan skulle ”bestraffa” mig för dumheter som jag hade gjort, eller sagt, så inte undra på att man skälver lite på kvällen.

Men....när man inte dricker längre...så blir det mycket enklare, facket för skämmiga saker är mycket mindre än det bra’iga.
Därför är jag lite stolt numera när jag ska gå och lägga mig på söndagar, att arkivera veckans händelser är mycket roligare.
Därför skriver jag om den just vid detta tillfället, det är då jag får tiden över att reflektera över mitt nya nyktra liv.
Ja, nytt och nytt, om två veckor blir det 11 år, låter fjuttigt med två ettor, elva känns längre.
Om man tänker i dygn så närmar det sig snart fyra tusen dagar, det känns ännu mer, en resa jag inte vill göra om.
Jo resultatet blev ju bra, men vilken jättekraft den tog ur mig, blir mentalt trött när jag tänker på vad jag har gått igenom.
En livsomvändelse som har betytt väldigt mycket för mig, en tid för rannsakning, självbehärskning och livsskådelse.
Så vem blev jag?
Någon ur mitt forna dryckesumgänge tycker nog att jag har blivit en tråkmåns, partykillen Berra är borta.
Den blomstrande alkoholisten har ryckts upp hastigt med rötterna och försvunnit.
Ur myllan har en annan växt fått utrymme och ny kraft, det spirar en ungväxt med en annan syn på livet.
Vattnas inte med alkoholhaltiga drycker och söker sig inte till nya brandhärdar som kan svedda dess grenar.

Jag är idag eftertänksam och begår inga illgärningar, tar inga förhastade slutsatser trots att jag älskar impulsivitet.
Jag hatar långsiktiga planeringar och vill leva i nuet, men inte för dagen, och vill gärna se framtiden an.
Jag vill vara fri att få ta mina egna beslut och konsekvenser av dem, en sak som jag svor mig fri som alkis.
Jag älskar inte livet, men hatar det inte heller, men vill leva det fullt ut, tanken att dö nyfiken gör mig förbannad.
Jag vill få ro och känna att jag fick ta del av allt, förstå kanske en liten del av vad livet gick ut på.
Att förstå varför en beroendehjärna ställer sig över all logiskt tänkande, varför man gör saker som man inte vill, men gör det ändå.

Många tankar min hjärna försöker filtrera ut en sen söndagskväll.
Men veckan då, jodå, den var helt okey.
Stressig arbetsvecka som vanligt, man får inte så mycket tid över till annat, allt går i sina rutiner.
Helgen tog vi det lugnt och civiliserat, tog sköna sovmornar, lugna frukostar där vi skämde bort varandra.
Tid till att reflektera över vädret och dess omslag från sur-regn med plusgrader till efterlängtat snö med några minusgrader.
Åja, inga mängder med tillräckligt för att få lite vitt på grenar och ängar.
Lördagseftermiddagen till kalas för att fira en släkting, och gav oss tid att umgås med våra kära till långt in på kvällen.
Dottern med barnbarn har varit med oss fredag, lördag, och söndag, och vi känner oss som riktiga morföräldrar.
Söndagen åkte vi och shoppade lite vinterpjuck åt mamsellen, jo jag pallade att hänga med runt i fyra-fem skoaffärer utan att förlora temperamentet, men att handla i mataffären är ingen höjdare, jag tappar lätt humöret.
Jag vill veta vad det jag behöver finns överskådligt på rätt plats, det får inte ta för lång tid.
Hatar när folk ställer sig och lutar sig ner i kyldisken med kundvagnen rätt ut bakom sig så att de blockerar hela gången.
Eller där två (oftast) kärringar ställer sig och pratar där det är som trängst i en gång, hallå flytta på er!
Eller där frugan ber mig hämta en vara och har sedan sprungit gatlopp med kundvagnen till andra sidan butiken.
Om en handling tar mer än en kvart så är det enbart slöseri med min tid, den kunde jag ha använt till något bättre, som eftertanke t.ex.
Vet inte varför jag jämt blir så irriterad i matvarubutiken, kanske har det att göra att jag tvingas trängas med så mycket andra människor så tätt inpå, lika stressade som jag, likasinnade...
När ungarna sedan skriker utan anledning håller mitt huvud på att sprängas i bitar.
Under en millisekund var jag på väg att luta mig ner i en sulky och skrika tillbaka på ungj.eln, men lät mig behärskas när jag kunde se framför mig hur det skulle bemötas av föräldern och de andra i butiken.
På vägen ut ifrån butiken sa frugan, att du alltid ska bli så irrig (och syftar då på irriterad) när vi ska handla mat, men ändå orkar med att jaga efter nya skor med mig i en massa skoaffärer?
Jag suckade högt, men orkade inte bemöda mig att ta ett försvarstal, jag lät det förbli obesvarat.
Så visst kan blodtrycket gå upp på en även när man inte dricker.

Berra

Berra
mån, 2019-11-18 - 00:25

Tycker mig kunna få det bekräftat lite var stans, i någon tidningskröniko, en intervju i tevesoffan, dokumentär på teven osv.
Ingen som har upplevt alkoholistens liv, kan glorifiera fyllan längre, trots att det som oftast har en upplyft status bland vänner, jobbarkompisar etc.
Alla skämtar om hur fulla de eller andra har varit på festen, hur mycket kul de upplevde att de hade...

Alla förutom den som varit på andra sidan, den sidan ingen vill egentligen prata om, den som inte kan begränsa sitt drickande.
Ingen skrattar med en alkis, kanske mer åt, har t.om svårt att känna medlidande, hur svårt kan det vara?
Det är väl bara att låta bli att dricka alkoholen?
Lika enkelt som det är att säga till någon som lider av fetma att låta bli att äta för mycket mat.
Eller en diabetiker att sluta äta sådant som innehåller socker.
Eller en som brutit benet att stödja på det andra benet.
Eller en som är deprimerad att rycka upp sig.
Alkoholism är en sjukdom, men har ingen direkt botemedel i form av läkemedel, inga piller som tar bort symtomen.

En sjukdom höljd i skam, för man skäms över att inte ”bara sluta dricka”, man har dålig karaktär, omdöme osv.
Man drar sig undan, kanske dricker i sin ensamhet så att ingen ser, och hoppas på att ingen misstänker något, dagen efter.
Med sjukdomen följer en massa lögner, man vill inte erkänna för andra, och till slut för sig själv, man lever ett liv i lönndom.
Förljugenhet säger att jag har inga problem, kan sluta när jag vill, dricker inte mer än genomsnittet, jämför sig med storkonsumenter.
Långsamt faller fundamentet sönder som vi har lutat åt oss emot, vi bygger upp en betydligt vekare konstruktion av förhoppningar att ingen ska genomskåda vår nya falska fasad, vi trampar runt på gungfly som kan ge vika när som helst.
Vi blir osäkrare och skyggare, drar oss undan och isolerar oss, dämpar oron med ännu mer alkohol.
Tron över att vi blir starkare av alkoholen gäller bara för stunden, så länge promillehalten ökar.
Därefter nyper den sönder nerverna, det går som vassa ilningar genom hela kroppen, jag är ännu mer sårbar nu!

Alkoholen bryter ner oss, bit för bit, klunk för klunk, och oftast känner vi oss besegrade redan från start.
Ingen idé att påbörja något nytt, allt går ju ändå emot mig, det var ju därför jag började dricka mer.
Alkoholens ekorrhjul har ingen ände, och nykterheten har ingen början, som det ser ut just då.
Hur mycket måste jag offra, kan jag inte ens dricka lite?
En total uppoffring krävs tyvärr, måste underkasta fullständig undergivenhet, kan inte dricka en droppe till, alls.
Är det värt allt?
Den eftergiften får man nog ta med i beräkningen, allt eller inget.
Hur länge?
Så lång tid som det krävs, i morgon, en månad, ett år, eller för evigt?
Precis som en person som bantar, den kan inte förvänta sig att äta som han eller hon gjorde innan bantningen.
Det handlar om en livsförändring, och den gäller för all framtid.
Kroppen ör tillvand att dricka för mycket alkohol, och så fort man tillåter sig att dricka igen, om så bara lite så minns den.
Den otroliga stålviljan som kommer att krävas för att kunna dricka alkohol igen på ett ”normalt” sätt kommer det inte att vara värt.
Att vara barnvakt åt sig själv kommer att vara ett problem, ett växande problem...

Så därför kvällens rubrik, när suget kommer, suger hela livet.
Jag har upplevt hela resan, fått uppleva oförstående hos de närstående, vänner, kollegor och andra festdeltagare.
Det är ingen lek, jag kämpar ensam mot hela etablissemanget, kändes det som, men jag hade en stark stöttepelare.
Forumet är en otroligt fin livskamrat som finns där när motivationen tryter, tack för att ni finns som skapar den.
I med och motgång, i sol och regn, värme och kyla, det finns alltid någon som vill hjälpa till med ett vänligt ord.

Idag en lite ärrad människa som har fått en ökad medvetenhet för andras livsupplevelser.
Som en dryckesperson forcerade jag livet med skygglapparna på, jag var osårbar och ensam stark, trodde jag.
Alkoholen försummade allt medlidande, jag litade enbart på mig själv.

Just ikväll gör jag som jag brukar på forumet, summerar ytterligare en veckas nykterhet.
Ser tillbaka och minns hur livet var som drickare, hon förskräckligt ont jag hade det i själen på söndagarna.
Vad hade jag gjort?, vad har jag sagt egentligen?, hur högt var jag rankad på andras shitlist?
Ångesten grävde som smältande lava i maggropen.
Gör den det idag, nejdå, möjligen knorrar den lite för att den har fått alldeles för mycket festlig helgmat.
För det är som det här, jag kan unna mig så mycket mer av annat än ångesten, däribland god mat.
Lakanen luktar inte längre surt av nattliga svettningar orsakad av mardrömmar som i sin tur orsakades av alkoholen.
Jag lever ett ganska problemfritt liv med min familj, och uppskattar den mer än någonsin.
Jag får fortfarande försvara min absolutism bland nya bekantskaper, men har lärt mig att ta de flesta motargument.
Jag vet att jag är en vinnare, och inte en vin’are.
Om andra försöker framhäva fördelarna med alkoholen så vet jag att det bara är luft, de försöker dämpa sin egna ångest över sitt drickande, och den hjälper jag gärna till med, för de vet innerst inne att jag har rätt, mest intressant är att se hur länge de orkar stå emot mina argument, om det har så många fördelar varför ger du inte dina barn alkohol då?, då spricker det.

Så ännu en söndagsnatt ligger jag i min säng, skriver i forumet och lägger till fördelar av att jag har övervägt att hålla mig nykter i ytterligare en vecka, det känns bra.
Skriver som ett minnesanteckning till mig själv och för er andra som vill ta del av det.
En helg som jag har tillbringat med delar av min familj, skämt bort min hustru med att bara göra saker som vi båda tycker om.
Vi försöker njuta av livets små händelser och intryck, och göra det bästa av situationen inom de förutsättningar vi har.
Att stanna upp och tänka, det här hade jag inte kunna gjort om jag hade druckit, är en bra tankeställare, en tänkartanke.

Jag känner mig fri i tankarna att få tänka på precis vad jag vill, inte när jag ska få nästa dryckestillfälle.
Hjärnans längtan efter berusning kommer i andra små portioner av livsnjutning, stanna upp och njut lite, här och nu.
En varm kopp te med lite honung i är ett tillfälle att bara sitta stilla en stund och filosofera över livets goda ting.

Berra