Bliss

Hej allihopa!
Jag har läst här till och från i flera år (mer till än från faktiskt) men det här är första inlägget jag skriver själv. Jag har en historia som liknar många andras härinne, jag är en kvinna 30+ med man, barn och hus. På utsidan lever jag ett välordnat liv. Det få känner till är att jag är mentalt besatt av alkohol och har varit det under större delen av mitt vuxna liv. Har alkoholism i släkten och jag har älskat känslan av berusning från det första glaset jag drack. Jag dricker i stort sett varje dag i varierande mängd, känner mig dock otroligt duktig när jag lyckats hålla mig ifrån flaskan i några dagar. Mitt stora problem är att jag alltid vill ha "ett" glas i soffan efter barnen har somnat, eller medan jag städar undan efter dagen. Helst skulle jag vilja dricka en flaska vin men begränsar mig efter ett par glas. Detta är ändå för mycket för mig, då jag sover dåligt och får ångest. Jag känner mig ofta pressad av livet och dricker för att dämpa min ångest och oro, men resultatet blir precis det motsatta. När jag går ut med vänner eller är borta från barnen dricker jag mig till fruktansvärda baksmällor som förstör hela helgen och ibland en del av veckan beroende på vad som hände under kvällen, jag ältar ofta vad jag sagt eller gjort och jag gör ofta en höna av en fjäder. Att skriva här är egentligen det första konkreta jag gör för att närma mig en efterlängtad nykterhet, jag har försökt sluta flera gånger men har misslyckats varje gång då jag tror att jag kan dricka "normalt" efter ett tag... att besöka AA är något jag verkligen skulle kunna tänka mig skulle hjälpa, men jag har ännu inte vågat ta steget. Min besatthet av alkohol är nog det jag skäms mest över, jag håller ständigt tillbaka, hade jag inte plikter och familj skulle jag dricka hejdlöst. Jag vill inte komma till den punkten, jag vill inte lägga ner min energi på ett gift. Jag vill också börja räkna vita dagar och inte sluta efter dag 5.
Hoppas att ni alla har en jättefin dag!

Du har tagit ett stort steg bara genom att skriva här. Jag känner såväl igen mej i besattheten av alkohol. Det är som att den tar över ens tankar och styr ens handlingar, oftast med ångest och andra tråkiga konsekvenser som följd. Själv har jag lyckats förändra mitt beroende till viss del, men ej som jag hoppades på från början. Det har tagit en otroligt lång tid också. Men alla har vi vår egen resa att gå igenom samt på olika sätt. Skriv gärna mer om hur det går för dej. Vi är många här som kan stötta varandra i förändringen till det bättre. Lycka till!

Bliss

Tusen tack för ditt svar Manda! Vad glad jag blev för det, hoppas att det går bra för dig. Ja det är sannerligen en kamp att förändra, och tid tar det... jag ska leta upp din tråd och läsa hela. Jag har inte besökt forumet på ett tag på grund av förnekelse och drickande, men jag kan inte ljuga för mig själv längre. Jag har tagit alltför stor skada av a nu och det är dags att bestämma mig och börja kämpa hårdare än vad jag någonsin gjort förut. Jag är inne på dag 4 och avgrunden är halvt öppen, jag hoppas på att klara kvällen det är allt jag kan tänka på just nu. Ångesten är monumental, förstår inte hur det kunde bli så här. Visst, jag har varit utan a enstaka dagar här och där, kanske till och med en vecka, då har jag klappat mig själv på axeln och "unnat" mig "ett" glas champagne. Suck. Vad är det man unnar sig? En baksmälla med huvudvärk och illamående och kemisk ångest? Ska jag välja mellan rastlös ångest som jag har nu eller kemisk föredrar jag det första, men hur slitsamt är det inte att leva såhär? Det känns som att det har gått så snabbt utför för mig nu sista veckorna, har druckit varje dag fram till i söndags. Inga fyllor men några glas på kvällen... som att det skulle göra nåt bättre, det är ju det dryckesmönstret jag har problem med. Jag är i ett slags limbo känns det som, men jag ska hämta styrka från alla er kämpar här på forumet och hålla i tills imorgon.

Bliss

Tänker hela tiden på dumma saker jag sagt och gjort eller tror att jag har gjort på fyllan. Inser nu ikväll att det här är en stor anledning till att jag fortsatt dricka. Vill bara döva och glömma gamla minnen som plågar mig, minnen som kan vara tio år gamla en del gånger. Minnesluckor som aldrig har öppnats. Tänk att det kan skapas så mycket ångest av att inte veta vad som hänt under en timme eller två. Herregud. Dessa horribla luckor i tiden.

Sofia

Wow, vilken styrka som krävs för att ta sig igenom det du gör nu! Du har klarat dig igenom flera dagar utan alkohol och hanterar en monumental ångest när avgrunden öppnar sig och du tänker tillbaka på gamla minnen av saker som du har gjort eller sagt på fyllan, som du helst skulle vilja slippa tänka på. Hur kan du ta hand om dig själv i den här processen, så att du orkar? En tanke jag får är om du kan "schemalägga" de plågsamma minnena litegrann, gå igenom dem gradvis? Något som fungerar bra för många, även om det låter halvt omöjligt, är att avsätta en daglig "orostid" som i ditt fall skulle kunna vara en daglig "minnas tillbaka på gamla pinsamheter"-tid, kanske 20-30 min/dag. Då är tanken att när såna tankar dyker upp övrig tid på dygnet, att man försöker skjuta upp dem till nästa avsatta tid. Det kan samtidigt vara bra att ha andra alternativ att ta till, för vad man istället ska tänka på när tankarna glider iväg mot jobbiga minnen-hållet. Kanske planera framåt, tänka på andra, härliga minnen eller fokusera på hur det känns i kroppen just nu. Eller att aktivera sig med någonting som upptar hela ens sinne och koncentration.
Hoppas att det var okej att jag delade med mig av lite tankar och tips, utan att be om lov...! Du har tagit stora, viktiga steg som skriver här och har hållit dig nykter de tuffaste dagarna!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet