av Rasputin

Rasputin
fre, 2019-11-29 - 09:37

Jag har förnekat och förnekat. Förtjänar jag inte att slappna av lite? Jag jobbar ju så mycket och kämpar för vind och våg. Så, det blir soffan efter jobbet. Inte riktigt, jag har pliktkänslan att prata och leka med min nyfödda dotter efter jobbet, men när hon väl somnat blir det soffan och alkohol. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt här. Jag känner skuld och skam. Jag vill ge min fru ett fint liv. Vill att hon ska vara glad. Vill att hon ska skratta och njuta av livet. Jag skriver detta, men varför hamnar jag då på soffan med alkoholen? Jag har ju läst om problematiken, ”jag har det under kontroll”. Men för det första, vad är det för skit att ha kontroll över? Varför isolerar jag mig från omgivningen, för att sitta där i min ensamhet? Vad är meningen? Jag vet inte. Men jag hamnar där ändå. Idag, har jag inte gått till jobbet. Det var ett viktigt möte. Jag drack hela natten. Det var ju ingen som kunde se mig. Fru och barn hemma, och jag på affärsresa. Föräldrafritt säger idiot-hjärnan och korkar upp framför Tvn på hotellet.

Jag har pressat mig själv de senaste åren på jobbet. Men egentligen har jag alltid gjort allt för mycket, oavsett vad jag gör. Det senaste i tillskottet, alkoholen. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur detta. Min fru är i förnekelse. Hon dricker sällan själv. När jag inte druckit på några dagar kan jag ”belönas” med en flaska vin eller så. Jag förstår ju att hon bara vill göra mig glad. Samtidigt så blir jag så ledsen av tanken att hon känner att den gåva hon känner kommer göra mig glad är alkohol. Jag säger inte nej. Jag har gjort det. Sagt att nu är det nog! Rekordet är 14 dagar och sen skulle jag unna mig igen.

Här sitter jag nu skamsen, i min egen vidriga självömkan, ”sjuk” från jobbet. Jag har ett fantastiskt barn, en fantastisk fru, men jag bär bara på bitterhet över saker. Dags att vakna. Är bara så rädd att jag är där igen efter en vecka. Medan jag successivt druckit mer alkohol har jag raderat intressen, hobbies, aktiviteter. Jag märker av tomrummet när jag inte dricker på några dagar och då börjar jag dricka igen eftersom jag ”inte har något att göra”. Det är tomrummet efter som jag tycker är svårt att hantera. Känner någon igen sig? Jag vet ju att jag måste sluta dricka för alltid. Samtidigt så har jag en fantastisk dotter och fru, så varför pratar jag om ett tomrum. Lägg tid och energi på aktiviteter för dem! Men den tanken kommer liksom inte automatiskt. Fy skäms. Jag känner en sån skuld gentemot min fru, för det var inte den här mannen hon gifte sig med. Vi brukade vara aktiva. Nu känner jag att hon har börjat anpassa sig efter mig. Hon sitter hemma för att jag sitter hemma.

Den andra tanken som slår mig när det kommer till att sluta dricka är ”jaha, så jag ska vara nykter nu då när vi firar högtider och träffas över middagar?”. Det är främmande i min släkt. Ett invant mönster. Vet inte ens hur jag skulle umgås annars. Vet ju att det låter fånigt. Ska jag berätta för dem att jag har problem eller ska jag bara säga att jag lagt av min alkohol? Vill inte ha ”förståelse”, vill inte bli behandlad som en sjukling.

Broken
fre, 2019-11-29 - 19:46

Samma situation som jag varit i. Både med dryckesvanor och relation till fru samt tomrummet/tristessen.

Vill du verkligen förändra ditt liv gällande alkohol, så är det bästa sättet att ta hjälp. Erkänna för sig själv och andra.
Allt jag provat tidigare funkade inte, efter ett par dagar satt jag där igen.
Men nu är jag snart upp i 3 månader och mår kanon.

Har använt jobbet som en stor anledning till att jag behöver dricka. Men har visat sig att jobbet funkar bättre utan alkohol.
Stressar mindre och tänker inte lika mycket på jobbet. Trodde alkoholen funkade som medicin till problem, men var tvärtom.

Vet inte om det hjälper dig något, men du är i alla fall inte den enda. Vi är många som sitter i samma båt!

Mvh Broken

IronWill
fre, 2019-11-29 - 23:09

Så var fanns det likheter, men jag var också ute väldigt mycket. Öl med kompisar, AW, konferanser etc. Men visst ofta hemma också.
I mitt fall kopplat till tristess och depressioner och allmän livströtthet.
Har nu varit nykter i drygt 1,5 år. Mycket är väldigt mycket bättre men alkoholen var för mig en medicin. Anledningarna till att ta medicinen löste sig inte genom att sluta dricka, men det är samtidigt en ond cirkel. Mår sådär, dricker, mår dåligt, dricker, mår ännu sämre, dricker och så vidare. Så jag är i alla fall tillbaka på mår sådär :)

Men ångestfri (i princip helt) och ingen självömkan kopplad till alkohol, men dras med depressioner ändå. Hur som helst så kan alkoholen bara göra det sämre.

När det gäller vad man säger så är det väl kanske enkelt i början att hitta på något. Typ blivit lite mycket så jag hakade på en 90-dagars ”alcohol-free-challenge” (fö en rätt inspirerande bok/ljudbok/challenge som gav mig energi i början). Men jag märkte att min närmsta familj (utanför min fru och barn) ganska mycket skiter ii om jag dricker eller inte. Vänner och kollegor brydde sig lite mer kanske i början men jag har inte egentligen stött på nån negativitet. Jo, det var en bekants fru som sa ”jaså du ska bli tråkig nu?”. Men hon är sån, frispråkig. Och jag är inte tråkig nu heller :)
Bonus är att barnen aldrig ser mig dricka eller påverkad, och min fru dricker lite nån gång i månaden kanske. Så eventuellt blir de positivt påverkade.

Så på det stora hela: värt det. Att sluta alltså. Har ”dragit ner” säkert 100 gånger sen 20-årsåldern (dryga 40 nu) men aldrig lyckats. Bryta helt var för mig lättare.
Lycka till!

Ps.Sjukling är man ju i någon form, men den enda i hela världen som kan lösa det är du. Och om du inte vet hur man umgås med släkten nykter så öva eller skit i det, i alla fall ett tag. ”Jag är trött, går och slaggar” = netflix på mobilen. Det är ok i alla fall ett tag.