av mio14

Vet knappt vad jag ska ta mig till. Allt känns så hopplöst,falskt,som om man lever i en låtsastillvaro. Håller skenet uppe mot grannar,vänner,försöker vara stark. Vi har 2 mindre barn. Han drack för mycket redan när vi träffades o några av hans barndomsvänner tog tidigt upp oron inför hans drickande. Åkte han på jobbresa kom han hem dyngrak,var vi på fester blev han ofta dyngrak. När barnen kom tätt,var jag så inne i min mammabubbla att jag nog inte tänkte klart. Men tyckte stundtals det var bättre med hans drickande. Det här sista året har det gått utför,särskilt de senaste halvåret. Han har varit hemma från jobbet ibland och supit,fast barnen varit med. Han lovar dem saker att köpa( för att dämpa sitt dåliga samvete),han har blivit mer grälsjuk,har kort stubin,går o ser sammanbiten ut. Det känns som han är deprimerad,han ler nästan aldrig,visar inte något,känns likgiltig. Han går upp varje morgon tidigt o jag hör honom kräkas i badrummet. När vi var utomlands nyligen kräktes han rätt ut på hotelgolvet 3 gånger,genomskinlig vätska,sedan fortsätter han dricka,sveper en hel flaska vin på morgonen. Jag har skällt,hotat lämna,försökt nå honom,han sa han ska sluta häromdagen. Jag frågade om han verkligen klarar det utan hjälp. Ja,sa han, jag har inte så stora problem. Flaskor hittar jag gömda sedan 1 år tillbaka. Att han som igår ,är påverkad med barnen o grannbarnen närvarande,o tror att det inte märks han druckit whisky sedan morgonen,då har det väl gått långt. Jag har pratat med min förälder,hen säger han behöver hjälp. Svärföräldrarna har jag inte velat dra in pågrund av att min svärmor har en så svår personlighet ,sjukligt kontrollbehov ,pedant, lyssnar inte på någon o känns ärligt talat inte riktigt psykiskt stabil. Hon o svärfar har fostrat min man o hans syskon hårt o inte känslosamt. Jag får för mig att uppväxten kan ha med hans ångest o flykt in i missbruk? När jag inte känner förtroende för dem har jag inte sagt något,det kanske är fel tänkt av mig. Hans syskon talade jag med förra sommaren o även maken var med. Jag drog in hans bror för jag var så förtvivlad över makens grälande,elaka ord mm. Men det ledde ingen vart ändå. När vi träffades första gången reagerade jag på hans ibland känslokalla sätt,verkade så egoistisk ibland osv. Det har blivit värre,känns sista tiden att han är helt självupptagen o svänger väldigt i humöret. Säger oftast barnen är så jobbiga o brusar lätt upp,men gosar också mycket med dem o är snäll. Han har 2 olika personligheter som nykter/onykter. Hans grälsjuka sida,då han oftast även pratar illa om andra,kommer när han druckit. När jag tänker efter känns det som spriten förstört hans hjärna. Bjudna till hans föräldrar nästa vecka,släktträff,vill inte åka o spela teater igen,är bara så trött o vet inte vad jag ska göra.

marlins
fre, 2015-05-08 - 22:52

Mitt liv förändrades helt en dag i oktober. Då jag träffade min stora kärlek. Jag var nyskild sedan 1 ett halv år och han var separerad sedan många år. Vi hade kännt varandra i många år, men ingen av oss skulle kunna tänka att vi skulle falla för varandra. Men det gjorde vi. Kvällen när vi träffades var magisk och jag kände mig som världens lyckligaste och stoltaste kvinna. Allt var i ett lyckorus och vi pratade och pratede....och någonstans där berättade han att han var alkoholist....jag hörde men trodde att han skojade.........
Vi fortsatte att ha kontakt, jag var nykär och galen av lycka, vågade att se på framtiden och känna kärlek. Vi träffades igen på ett stort omtyckt ställe......han fixade resan...med lite gott att dricka....anande ingenting...förutom hans burdusa sätt ( jag är en väldigt lugn och eftertänksam människa) .....under vistelsen så märkte jag att han smyggsöp..jag sa inget utan han sa det själv....
Det är en del av mitt förhållande....Han erkänner vill ha hjälp, mår kass, alla är dåliga, tycker synd om sig själv, men ljuger aldrig för mig!!! Utan nästan tvärt om....han berättar att han mår dåligt och verkligen vill ha hjälp. Han har sökt och fått hjälp under åren som han har supit, men inget har hjälp va ska jag gör????? vart söker han hjälp??? Det är akut!!!!

flygcert
lör, 2015-05-09 - 12:46

Välkommen hit!
Start gärna en egen tråd så får du "din historia" samlad på ett ställe, det är ofta bra att kunna gå in och läsa emellanåt för att se sin historia!

Jag har inte så många kloka råd annat än det allra viktigaste rådet - sök hjälp till dig själv först: du håller på att gå in i ett medberoende där du förmodligen kommer att ta ansvar för om han dricker, hur du ska vara och göra för att han inte ska dricka osv. Genom att tex gå till AlAnon, för anhöriga och närstående till alkoholister, kan du få stöd att hitta vägar att du ska må bra och det kan även ge honom hjälp!

Kram

Björken
tors, 2015-06-04 - 12:05

Nu har jag läst flera inlägg och tankar från många av er här på forumet kring medberoende, vilket är väldigt intressant och insikterna ökar jättemycket. Jag befinner mig i fasen att jag tagit mig hit precis, antagligen för att jag någonstans insett att det finns ett problem som inte går att bortse ifrån även om jag inte vet om det är tillräckligt för att ta upp. Jag bor med mina två barn och min sambo(inte mamma till barnen). Min sambo är helt fantastisk med barnen och väldigt omtänksam, hon älskar mig och gör massor för mig. Men… jag märkte efter några månader in i vår relation att hon hade väldigt svårt att hålla sig på en lagom nivå med alkoholen, det blev lätt att glas på glas rann ner utan någon större hejd. Jag visste också att hennes pappa är alkoholist( Nykter sådan till största del) och att hon gått mycket på möten i form av AlAnon, att det här var tufft ämne för henne. Hur som helst har jag vid ett antal tillfällen påpekat att hon dricker väldigt mycket och en gång påpekade jag att det kanske var onödigt i tanke på hennes pappa. Att det kanske är lätt att hamna i samma beroende. Den gången blev hon väldigt arg och tyckte jag var otroligt okunnig och okänsligt eftersom att det här var en så himla tuff sak för henne och att hon gått på så många möten för bli kvitt skuldkänslorna. Jag kände mig jättedum. Nästan varje gång jag påpekat det här med intaget av alkohol har hon blivit väldigt uppriven och ibland riktigt arg vilket fått mig att känna skuld. Jag inser att sådana diskussioner inte går att ha vid intag av alkohol så jag försöker nu prata om det i nyktert tillstånd. Hon är till viss del insiktsfull med att hon har svårt med ”lagom”, både när det gäller mat och dryck(hon har även svårt att bibehålla vikten och går upp o ner genom dieter) och vi pratar mycket om det här. Jag försöker ge råd, försöker stötta så hon klarar av det. Men så fort det slinker ner ett glas vin så kan det rinna iväg på båda fronter, först många glas och sedan äta när ”fyllehunger” slår till. Jag har sett det många gånger och påpekat mönstret. Hon skäms och får mig att skämmas för att jag får henne att må dåligt och ha ångest. Jag mår som sämst när hon dricker och jag märker att hon är påverkad, att hon är överdrivet glad, sprallig eller ibland sluddrar lite när mina barn är närvarande. För jag tänker, om jag märker av det så måste mina barn också reagera på det, en personlighetsförändring går inte barn förbi. Jag har många gånger funderat över om det beror på om jag är extra känslig för när personer jag känner får en personlighetsförändring, för det har funnits där långt tillbaka. Jag blir lätt illa berörd och mår dåligt av att någon jag känner visar en sida som jag inte förstår eller har kontroll över(vilket oftast sker med droger av olika slag). Det här har jag berättat för min sambo. Och hon tycker väl att det delvis har att göra med min egen KBT, att jag måste särskilja på mina känslor och vad som är sant.
Ok, det var lite om känslorna jag har men jag tror jag bara behöver få veta om mina tankar är rätt. Om en person kan dricka en flaska vin 4-5 dagar i veckan under perioder, på ett ohämmat sätt utan att det är onormalt. De gånger hon inte dricker är när hon går på shake- diet, då är det noll av allt istället. Antar att dessa perioder gör mig mer tolerant och glömmer, men så fort hon slutar med dieten kommer vinet fram igen och mängder av förslag om vin till maten, gå ut och unna sig nåt på restaurang mm. Jag är rädd för att jag inte vågar lyssna på signalerna och att de kommer i olika omgångar så att jag tolererar hennes beteende för länge för att kunna inse att det gått för långt. Vi har pratat om att skaffa ett gemensamt barn, gifta oss mm men jag tvekar just pga att jag inte vet om jag kan lita på henne. Jag har skilt mig en gång och vill inte göra det igen, vill inte gifta in mig i ett medberoende som gör att både jag och mina barn tar skada; även om det inte sker just idag utan kanske om några år.
Idag är det torsdag. Det står en BIB här i köket som hon köpte igår. Jag tog ett glas till middagsmaten, hon tog minst 8 glas. Vägde BIB:en och 1 liter hade typ gått åt. Kvällen innan blev det en knapp flaska rött, för tre dagar sedan en flaska rosé. Ikväll ska hon ut och drick en gäng öl med kompisar…
Jag försöker visa med mitt beteende att man kan dricka 1-2 glas och stoppa sen, särskilt på en vardag, men det känns ju fruktlöst. Kommer sluta i att jag inte dricker något och det kommer inte hjälpa heller, för hon hittar ursäkter att ta ”ett glas”. Min plan är nu att avvakta, observera, skriva ner(råd jag fick här) en dagbok om vad som sker. Se hur långt det går innan hon själv reagerar, om hon reagerar. Antagligen kommer hon gå upp i vikt och få panik igen och börja gå på diet. Tillbaka igen till mönstret ”Allt eller inget” och loopen börjar om. Vad säger man, är det värt att ställa upp ett tufft ultimatum direkt? Säga att antingen börjar du jobba aktivt med att dricka lagom eller så är det tack och adjö? Om hon älskar mig så mycket som hon säger sig göra så borde ju detta vara den bästa pressen? Visst skulle jag önska att vi kan leva ihop men jag orkar inte hålla på i åratal med att övertyga henne om att ta det lugnt heller. Har innan detta lämnat ett långt förhållande där jag upplevde att jag fick dra en människa vilket sliter sönder all passion. Om en människa inte vill bli hjälp kan man inte göra något…

yllegryn
ons, 2016-03-16 - 09:12

Jag lever sedan tre år med en man som, enligt mig, är alkoholist. Han säger såklart att det inte är så.
Hela vår familj är trasig. Mina barn vill inte träffa honom pga vad han gjort. Min son flyttade hem till sin syster i vintras för bråken här avlöste varandra konstant. Sambon har tom hoppat på min son och slagits pga att han anser att min son varit nonchalant och uppkäftig. Jag var närvarande i båda fallen och det stämmer inte. Däremot var sambon full och tror sig ändå veta helt och hållet vad som hände båda gångerna. Våra nyktra upplevelser är helt felaktiga och dessutom så håller vi ju alltid varandra om ryggen oavsett om vi gjort rätt eller fel. (Mor och barn, starka band och är båda nyktra!?!)
Nåväl, familjen är trasig. Han har just ingen relation som fungerar, några få vänner som han träffar sällan. Han har inte druckit sedan 29e december då han för vilken gång i ordningen vet jag inte, skulle ut och ta livet av sig. Att han slutat dricka är bra, jag var dock helt övertygad om att det skulle vara det minsta problemet. Alla hans beteenden är kvar och oförändrade. Han anser att han inte har några problem som måste avhjälpas. Bara vi andra gör något åt våra beteenden så blir det bra!
Hur förstör alkohol en hjärna rent konkret?

Foppalop
fre, 2017-09-08 - 04:33

Hejsan
Är tillsammans med en man(särbo) som har stora problem med alkohol, han dricker 6 dagar i veckan både öl och vin. Han blir elak och beskyller mig för saker som kommer från ingenstans, blir arg när jag inte vill ha sex när han är jättefull. Han är även elak mot mina vuxna barn som han ofta jämför med sina egna"perfekta barn". När han är som fullast ställer han sig och kissar på golvet. Han inser inte själv? Att han dricker för mkt hur detta ens kan vara möjligt? Han är manipulerande och vrider och vänder på mina ord så till slut har han tagit upp en annan tråd som kommer från ingenstans. Jag har sagt att han får välja flaskan el mig men inte fått nåt gensvar. Jag har nu sagt till honom att om han ska supa hårt får han åka hem till sig, ofta börjar bråket redan då om att han inte alls dricker för mkt. Han köper 2boxar med vin och 6 starköl till helgen och boxen när han runt på som en snuttefilt överallt. Vet inte vad jag ska göra, vill lämna (ofta) men känner mig som en dålig människa som inte kan ställa upp för särbon när han mår så dåligt. Har slutat vara ledsen nu är jag mest arg och hatisk när han dricker. Lämnael hjälpa,?Tänk om han super ihjäl sig?

Foppalop
fre, 2017-09-08 - 04:38

Känner igen det där med att om alla andra ändrar sina beteenden så skulle inte hen behöva och korrigera. Hur alkohol påverkar hjärnan, min erfarenhet är att den förändras till en demon som kan förstöra för så många.

Bedrövadsambo
fre, 2017-09-08 - 08:08

Var och en ansvarar för sitt eget liv. Hur vill du leva ditt liv?

Hejsan123
fre, 2019-12-20 - 01:19

Min sambo sedan 6 år är alkoholist- vilket han erkänner nån gång då och då men helst ignorerar. Han dricker för att känna sig normal, för att slappna av, för att fira, för att orka...anledningarna är många och det känns som att otroligt låg självkänsla och depression ligger bakom allt. Han ser sig själv som svag men vill bevisa att han kan lösa detta själv- han behöver ingen hjälp. Ändå har inget egentligen ändrats under åren vi varit tillsammans och av vad han berättar var det likadant i många år innan vi träffades. Han kan va elak verbalt, men oftast riktar sig aggressiviteten mot andra än mig- och i slutändan alltid mot sig själv. Mig sätter han på piedestal- jag ör perfekt, jag har rätt i allt jag säger om hans missbruk osv. Men han vill inte söka hjälp och han vill inte sluta helt- bara minska...
Så vad gör jag? Jag älskar honom mer än allt annat och tycker inte att man ska lämna någon som har problem- han står ju ut med alla mina skavanker. Men samtidigt tycker jag att vi båda förtjänar bättre. Även om de bra perioderna är fler nu, även om vi är kärleksfulla mot varandra så tycker jag inte det är ok att komma hem som ikväll- en vardag och han har däckat med jacka och skor i sängen. Ligger och spottar i sängen. Börjar spy (tror det är blod i) och lyckas inte ens pricka spannen jag ställt fram.
Så min fråga är- vad kan jag göra för att hjälpa till? Jag vet att beslutet måste komma från honom men är rädd att jag gör det värre genom att bara stå bredvid och se på. Ska jag göra hans familj uppmärksam på problemen (även om han skulle se det som ett enormt svek)? Måste jag lämna honom så att han vaknar till liv? Jag vet inte om jag orkar att lämna och sen finnas där när han är frisk igen. Eller ör det bara otroligt själviskt att tänka så?