av Blåklocka

Blåklocka
lör, 2019-12-21 - 18:08

Under flertalet år har jag nu levt med min alkisgubbe.
Vi separerade under något halvår pga hans drickande. Sen flyttade vi ihop igen då jag trodde att han fattat och var beredd till förändring.
Men nej, nu är det samma visa igen. Hans enda fokus och mål i livet är att få dra i sig vin från morgon till kväll. Jag är helt chanslös mot den kärleksrelation han har med ditt ljumna vin som han drar i sig i smyg. Det är så jävla larvigt! Han verkar på allvar tro att det inte märks och att jag märker hur han fyllnar till.
Eller, det är klart han gör. Men han skiter i det.
Jag har nu tagit upp det på ett mycket tydligt sätt för några dagar sedan efter att han blivit i stort sett dyngrak då vi hade mina förvisso vuxna söner med flickvänner på besök över förra helgen. Det var så pinsamt och samtliga förutom min man såg eländet.
Jag tog upp det på ett hyggligt neutralt sätt och beskrev det som hänt utifrån hur det blivit för mig osv.
Jag frågade hur långt han var beredd att sjunka och om han tycker det här är ett bra liv?
Han vägrar över huvud taget att lyssna och prata om det. Jag tror han är helt enig med mig om problemet och han kan utan vidare ge goda råd till sina två kompisar med ungefär samma problematik. Då jag lyssnar på det han säger till dem, så är han så insiktsfull och vettig.
Men att det är exakt samma sak med honom. NEJ! Det går inte att prata om.
Jag förstår att han inte är beredd att ge upp den enda kärlek han just nu värderar.
Han spelar ett jävligt högt spel, men det verkar som att han inte kan eller vill göra det enda nödvändiga.
Samtidigt har han ju mig som gisslan känns det som. Han vägrar lyssna och prata med mig om det. Men samtidigt är han liksom sur för att han påstår att han älskar mig god mycket men tycker livet med mig är för jobbigt.
Snacka om missuppfattning!
Det är ju han som är en katastrof!’
Vad ska jag göra?
Jag känner det som att jag håller på att bli tokig på hans projiceringar av vem som äger problemet.
Ska jag gå ut och vara helt öppet otrogen för att han ska släppa mig fri?
Jag vill inte ha det såhär!

Blåklocka
lör, 2019-12-21 - 18:08

Under flertalet år har jag nu levt med min alkisgubbe.
Vi separerade under något halvår pga hans drickande. Sen flyttade vi ihop igen då jag trodde att han fattat och var beredd till förändring.
Men nej, nu är det samma visa igen. Hans enda fokus och mål i livet är att få dra i sig vin från morgon till kväll. Jag är helt chanslös mot den kärleksrelation han har med ditt ljumna vin som han drar i sig i smyg. Det är så jävla larvigt! Han verkar på allvar tro att det inte märks och att jag märker hur han fyllnar till.
Eller, det är klart han gör. Men han skiter i det.
Jag har nu tagit upp det på ett mycket tydligt sätt för några dagar sedan efter att han blivit i stort sett dyngrak då vi hade mina förvisso vuxna söner med flickvänner på besök över förra helgen. Det var så pinsamt och samtliga förutom min man såg eländet.
Jag tog upp det på ett hyggligt neutralt sätt och beskrev det som hänt utifrån hur det blivit för mig osv.
Jag frågade hur långt han var beredd att sjunka och om han tycker det här är ett bra liv?
Han vägrar över huvud taget att lyssna och prata om det. Jag tror han är helt enig med mig om problemet och han kan utan vidare ge goda råd till sina två kompisar med ungefär samma problematik. Då jag lyssnar på det han säger till dem, så är han så insiktsfull och vettig.
Men att det är exakt samma sak med honom. NEJ! Det går inte att prata om.
Jag förstår att han inte är beredd att ge upp den enda kärlek han just nu värderar.
Han spelar ett jävligt högt spel, men det verkar som att han inte kan eller vill göra det enda nödvändiga.
Samtidigt har han ju mig som gisslan känns det som. Han vägrar lyssna och prata med mig om det. Men samtidigt är han liksom sur för att han påstår att han älskar mig god mycket men tycker livet med mig är för jobbigt.
Snacka om missuppfattning!
Det är ju han som är en katastrof!’
Vad ska jag göra?
Jag känner det som att jag håller på att bli tokig på hans projiceringar av vem som äger problemet.
Ska jag gå ut och vara helt öppet otrogen för att han ska släppa mig fri?
Jag vill inte ha det såhär!

mulletant
lör, 2019-12-21 - 20:51

Trist att läsa hur det är... en sak jag inte förstår: ”... för att han ska släppa mig fri?”
- Är du inte fri att lämna?
Undrar uppriktigt / mt

Blåklocka
lör, 2019-12-21 - 21:23

Jo det är klart att jag kan gå, men det är liksom som att så länge han vägrar lyssna så är det som att jag överreagerar..
Om jag hade läst detta i en annan tråd så skulle jag självklart inte fatta vad ” personen” dvs jag tvekade om.
Jag vill liksom få någon form av respons/ kommunikation kring det här.
Det kommer jag ju inte få naturligtvis.
Det är ju det som är skiten rent ut sagt.
Sen har jag ju en förhoppning om att han ska vara den där fina och bra mannen han är då han är nykter.

Blåklocka
sön, 2019-12-22 - 07:37

Hur ska jag bäst hantera den här dagen?
Sitter uppe efter att ha sovit ca 2 timmar inatt. Fullgubben har sovit som en snarkande stock och kommer snart upp och kommer att vara precis som vanligt.
Inga tecken på att ha betett sig som ett fullblodsfyllo igår.
Grejen är att jag skiter i om han fattar eller inte.
Jag bara vill ha tips på hur jag kan säga det uppenbara?
Liksom fråga hur han tänker då jag adresserat hur jag påverkas av hans drickande?
Hur han bara kan anse sig ha rätten att SKITA i detta?!
Vi vet båda hur denna julhelg och framtill trettonhelgen kommer att se ut...

mulletant
sön, 2019-12-22 - 07:54

genom många försök och mycket smärta är att den beroende inte ’tänker’. Den beroende(s hjärna) är fullt fokuserad och sysselsatt med att hålla hjärnan lugn genom att fylla på med drogen. Fritt ur minnet är den beroende fångad i fysisk allergi (vill ha mer, mer, mer), mental besatthet (tankarna fokus på drogen) och ett andligt tomrum. Den beroendes förmåga att tänka på vad som drabbar en annan är obefintlig eller noll. Så har jag förstått och upplevt det.
Det enda ’råd’ jag kan ge är att du gör ditt bästa för att ta hand om dig och eventuella barn. Ge upp, släppa taget om att försöka nå mannens förnuft - det har åtminstone för tillfället drunknat i alkoholen. Och sök dig gärna till ett Alanonmöte.
Ta makten i ditt eget liv - det enda liv du har makt över. Kanske låter okänsligt och hårt men du ska veta att jag vet.
Kram och kärlek❤️ / mt

Skrållan
sön, 2019-12-22 - 09:48

Så sant Mulletant. Exakt så är det ju. Man kan inte få tag i deras förnuft. Tänk så många år jag försökte. Och även när jag lämnat, ville jag så gärna få ett förlåt. Men det har jag aldrig fått.

mulletant
sön, 2019-12-22 - 10:59

Så svårt att förstå och ’ta in’ - alla måste vandra vägen till sin egen insikt. Vi som varit där kan ändå åtminstone gå bredvid.
Kram på dej, julefrid och sinnesro? / mt

InteMera
sön, 2019-12-22 - 19:34

Jag fattar Blåklocka! Man blir galen både på honom och en själv för att man ”sitter fast”. Jag sitter själv här med ett växande ont i magen i väntan på nästa fylla efter en längre nykter period (bara en månad nyktert men i vår värld är redan det länge). Jag vill också bara slå honom i skallen för att få ett förlåt eller tillkännagivande av vad han utsätter oss för. Ett förlåt jag aldrig kommer att få. Inte ens efter sina värsta fyllor har han lyckats uppbåda mer än ett ihåligt förlåt per sms och sen ska man helt glömma allt. Att prata om det går det inte. Det har jag gett upp, leder ingenstans och jag blir ännu mer arg och frustrerad bara då han varken hör eller lyssnar. Min man säger också han älskar mig och vill vara med mig bara för att i nästa stund säga jag är så jobbig så det är pga mig han dricker. Så ja jag fattar dig helt! Jag försöker ändå numera tänka mer på mig själv, har ett eget boende att åka till också men sen känns det som man sviker när man är där så kapa linan har jag inte lyckats. Så ohyggligt svårt, sliter ner en mentalt att ha det såhär.

Så några råd har jag kanske inte men du är inte ensam med dina funderingar i alla fall! God jul till dig i alla fall!

Azalea
mån, 2019-12-30 - 21:33

Dessa helger är en mardröm och bara nåt man genomlider. Så känner jag det ivf.
Vad gäller det att de inte verkar förstå då fick jag lära mig på en föreläsning på En dag i taget att hjärnan blir mjuk när de dricker så mycket och då fungerar inte de elektriska impulserna dom de ska i hjärnan. De så även att den första impulsen som slutar fungera är empati, om den nu ligger ytterst kanske, sen försvinner kontakterna mer och mer ju mjukare hjärnan blir tills nästan bara reptilhjärnan är kvar.
Jag tror nog att det kan stämma för empati är ju helt borta och de har ju ingen känsla för hur någon annan mår i situationen eller tanke på förlåt eller något annat.
Kram till dig Azalea