av Hillie

Hillie
fre, 2019-12-06 - 00:14

Trodde aldrig att jag skulle behöva slriva en sådan här sak.. och ber om uraäkt i förväg för flummigt och lååång inlägg.

Jag är bara 28 år, lever med min man sedan ett antal år tillbaka och vi har dessutom 2 barn tillsammans.
När vi träffades festade vi gärna tillsammans på helgerna och då hade jag inte en tanke på att det skulle komma en dag när jag kände att det blev för mycket.
Min man dricker absolut inte varje dag, men minst 1 gång i veckan dricker han och då är det inte "bara en öl" som han så gärna försöker intala både sig själv och alla andra att det bara ska bli.

Idag skulle han bara ta nån öl vilket slutade med 5 öl och en flaska rödvin innan klockan blivit 20.00 och då är det bara torsdag och han ska jobba imorgon..
Nyss ringde min mobil, han är på väg in med ambulans till sjukhuset för att han ramlat och skadat benet så han behöver röntkas.. Detta är inte första gången jag får ett samtal om att han är på väg till sjukhuset för diverse skador som skett på fyllan..

Den senaste tiden har han dessutom varit borta från jobbet i slutet av veckan, mer eller mindre varje vecka i nån månads tid. Allt på grund av att han druckit en onsdag/torsdag och sen inte orkar komma upp eller är för bakis för att jobba. Han skyller på diverse sjukdomar eller att barnen är sjuka!!

Han har erkänt själv (med alkohol i kroppen) att han har problem och vissa utekvällar har han även tagit till någon form av andra droger för att öka ruset/spänningen.

Men jag vet inte längre hur jag bäst får honom att lyssna och förstå? Hur gör jag för att på bästa sätt hjälpa honom?
Jag orkar inte vara mamma till två små och ta ansvar för honom också.

Jag vet att jag måste våga stå på mig mer, är tyvärr en riktig fegis när det gäller konfrontation och konflikter men samtidigt är inget annat än mina barns trygghet och lycka viktigast!

Tror mest jag vill skriva av mig för att ens förstå, för ibland tänker jag för mig själv att jag överdriver och att det inte är någon "fara"...

Nykteristen
fre, 2019-12-06 - 02:31

Du har all rätt att vara orolig över er situation därhemma.

Har du försökt prata med honom om detta när han varit nykter?
Hur är han när han är hemma?

Nordäng67
lör, 2019-12-07 - 09:11

Börjat skriva här. Att sätta ord på sina känslor och sitt liv är bra. Då försvinner den där känslan av att man överdriver. Man kan följa sig själv och få stöd och pepp från andra här. Tycker inte du överdriver. Han är en småbarnspappa, då finns det inte så mycket plats och utrymme party och utgång. Att dricka sig full hemma är heller inte ok när man har familj. Vänd fokus till dig själv. Rent konkret: istället för att fundera på hur du skall hjälpa och stötta honom så fundera på hur du kan underlätta för dig själv. Du dra säkert det tyngsta lasset när det gäller barnen och då är det DU som behöver stöttning. Lägg över ansvaret för honom på honom själv. Kram

Skrållan
lör, 2019-12-07 - 10:53

Tycker samma, börja tänk på hur du ska må så bra du kan själv. Ja jag vet, man tänker, men vad hjälper det? Tänka på sig själv?
Men det kommer göra stor skillnad, jag lovar. Att släppa kontrollen och inse att din man själv måste ta ansvar för sitt drickande. Börja tänk, vad kan jag och barnen göra för roligt i dag?
Du kan ju inte göra något som gör att din man inte dricker. Bara han är ansvarig för det.

Hillie
fre, 2020-01-03 - 22:34

Tack för att ni svarar och dessutom är så kloka!
Jag har inte varit här inne på ett tag, så mycket annat har fått komma mellan men just nu kände jag att jag behövde återvända.

Innerst inne vet jag att jag bara borde släppa fokuset på hans problem, men jag inser hur svårt jag har för det också. jag har alltid haft svårt att sätta ner foten, är så mån om andra och vill inte vara den som sviker eller säger nej. Men jag är också mest av allt rädd om mina barn, inget kan stoppa mig där.

Vi har haft ett samtal här hemma igen, och han säger sig själv inse att han har problem och att något måste göras men samtidigt är det som att han lika fort glömmer det igen.. Han vill ha min hjälp med att säga nej när ham vill gå ut och sånt, men hur lätt är det när han redan gjort upp planer och bara säga nej? Jag är faktiskt inte hans mamma...

Ytterligare problem är att han har panikångest, som försvinner helt såklart när han dricker men som finns med alla andra dagar. Han medicineras men det löser inte allt såklart, vilket gör att jag många gånger stannar hemma när han är bakis för att jag vet hur dåligt han kan må om jag tar barnen och åker iväg..
Ursäkta långt svar, tror i land mest att jag skriver för att inse själv hur sjukt allt är.

Hillie
fre, 2020-01-03 - 22:34

Tack för att ni svarar och dessutom är så kloka!
Jag har inte varit här inne på ett tag, så mycket annat har fått komma mellan men just nu kände jag att jag behövde återvända.

Innerst inne vet jag att jag bara borde släppa fokuset på hans problem, men jag inser hur svårt jag har för det också. jag har alltid haft svårt att sätta ner foten, är så mån om andra och vill inte vara den som sviker eller säger nej. Men jag är också mest av allt rädd om mina barn, inget kan stoppa mig där.

Vi har haft ett samtal här hemma igen, och han säger sig själv inse att han har problem och att något måste göras men samtidigt är det som att han lika fort glömmer det igen.. Han vill ha min hjälp med att säga nej när ham vill gå ut och sånt, men hur lätt är det när han redan gjort upp planer och bara säga nej? Jag är faktiskt inte hans mamma...

Ytterligare problem är att han har panikångest, som försvinner helt såklart när han dricker men som finns med alla andra dagar. Han medicineras men det löser inte allt såklart, vilket gör att jag många gånger stannar hemma när han är bakis för att jag vet hur dåligt han kan må om jag tar barnen och åker iväg..
Ursäkta långt svar, tror i land mest att jag skriver för att inse själv hur sjukt allt är.

gros19
lör, 2020-01-04 - 10:52

Du vill inte vara hans mamma ,, jättebra... en bra början tycker jag. Skulle vilja säga att även om du anstränger dig till ditt yttersta så kan du inte få honom att sluta med alkohol eller droger. Det enda som händer är att du går under själv, vilket i slutändan drabbar dina barn. Utan en pappa som tar ansvar är du ännu mer betydelsefull för barnen och självklart att du mår så bra som möjligt. Svårt att inse att man är maktlös men samtidigt en befrielse. Panikångest är en vanlig följd av missbruk och det finns hjälp att få, men för att hjälpen ska fungera behöver din sambo vara nykter och drogfri. Han vill ha din hjälp att säga nej. Ett sådant uttalande tyder inte på att han har mycket insikter. Det du eventuellt kan bidra med är att tala om var han kan få hjälp för sitt missbruk. Börja med socialförvaltningen, AA osv. ❤

HI
lör, 2020-01-04 - 18:01

Så bra att du sätter gränser kring att vara hans mamma. Så bra början. ??
Det har varit viktigt för mig att hitta mig själv som mamma och vad jag och vår son gillar. I början när vi var en familj hade jag en förväntan och förhoppning om att vi skulle göra saker tillsammans och ha samma fokus och engagemang.
Jag insåg tyvärr ganska snart att min man inte var särskilt intresserad av familjelivet och jag valde att vänta ut honom vilket ledde till att ingen av oss fick något gjort på lediga dagar.
Nu har jag slutat hoppas utan planerar för mig och min son. Jag utelämnar aldrig min man utan han får alltid frågan om han vill följa med. Gångerna han gjort det är inte många.
Jag är ledsen ibland över att vi har parallella liv men det största fokuset har jag på att se till att jag och sonen har ett meningsfullt liv och att sonen får så tryggt som möjligt.
Nu har jag ordnat med barnvakt för att jag ska kunna planera in återhämtning. Jag har sagt till barnvakten att min man kommer vara hemma ibland men att han inte kommer ha ansvar för sonen.

Så försök att hitta dig och försök att skapa utan honom så slipper du lägga fokus på något du ändå inte kan påverka. ❤️