Min särbo dricker för mycket. Han dricker tills han däckar fre-lör. Om det blivit alkohol över efter en helg så dricker han upp det under arbetsveckan. Han väljer bort möjligheten att hämta mig med bilen i förmån för att dricka. Jag har inte bil. Han väljer att ha middag/gå ut på krogen etc om jag behöver honom, tex är sjuk. Eller vill ha med honom till att hälsa på min familj. Där dricker vi inte alkohol på det sättet. Ibland lättöl-starkare om vi grillar. Jag dricker bara alkohol om jag ska ut på krogen el på fest. Inte hemma ensam som min särbo. Nu har jag mer o mer fått avsmak rent psykiskt för alkohol sedan jag mer o mer upplever att han utvecklas till ett fyllo. Stanken, kräkningar, att han är helt däckad dagen efter, sökandet efter närhet när han pratar o beteer sig som ett fyllo, att han inte minns vad han sagt o gjort dagen efter.

Jag börjar se mig lite som medberoende som försöker ha koll på hur mycket han dricker och få honom att dra ner. Har blundat lite halvt för det faktum att han har större problem än att "bara vara väldigt glad i sin öl". Helt plötsligt kan jag själv inte dricka alkohol utan att känna olust. Jag har blivit en sådan kvinna tänker jag, som slutar dricka för de lever med någon som dricker äckligt mycket. Jag har tyckt om alkohol och haft svårt att dricka lite el lagom. Jag har varit fullt medveten om det sedan 10 år tillbaka och har även alkoholism i släkten. Vilket han också har, närmare inpå och jag har pratat med honom om det. Har aldrig skällt på honom, tjatat, gnällt. Jag har pratat med vänlig inställning och försökt få honom att inte känna att jag ser ner på honom, utan att problemet är vad alkoholen gör med honom. Har inte vågat säga att jag uppleverhonom som ett fyllo. Jag har en stor förståelse för att man hamnar i olika typer av missbruk och destruktiva beteenden. Tänker att jag kanske är förstående till den grad att det inte alls hjälper honom, eller mig. Har lätt för att hamna i den rollen. Att jag förstår, känner med och ursäktar allt någon annan gör i en relation. Samtidigt som jag också har mina problem och inte är lätt att leva med alla gånger. Vilket jag är rädd att han kommer använda sig av mot mig om jag hårdare ang alkoholen. Vet ju att en alkoholist använder allt som går att använda som ursäkt, som motargument, som ett sätt att försvaga min tillit till min rätt att ha en åsikt och verklighetsuppfattning. Han dricker ensam, han dricker ensam när han kommer hem från krogen etc. Han kan dricka fyra dagar i rad om det är storhelg. Han blir på jättedåligt humör om något hotar hans stående plan att dricka fre-lör/semester osv.

Vet inte varför exakt jag skriver det här, antar att jag söker någon slags bekräftelse på att jag har rätt, att han har alkoholproblem.

Du skriver om din man som dricker varje helg. Han håller sig ifrån starksprit samtidigt vill du se större förändringar än så. Du har pratat med honom vid flera tillfällen men känner inte att du når fram helt. Har du berättat för honom hur du känner i detta och vad det skulle betyda för dig om han gjorde en förändring? Ibland kan det vara hjälpsamt att göra det. Sen är det såklart upp till honom, vad han vill och känner.

Du tog steget att skriva här för att få lite stöd. Klokt. Ibland tar det tid innan man får svar och ett tips kan vara att göra en egen tråd och skriva lite i den om du vill få flera svar.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Blåklocka

Min man har alkoholproblem, alkoholmissbruk, överkonsumtion...
Jag vet inte vad jag ska göra.
Han planerar all sin lediga tid så att han ska kunna dricka vindunk efter vindunk. Han är mycket måttlig då jag dricker något glas till maten, och jag märker att han liksom " sitter som på nålar" tills han kan dricka själv.
Jag har påtalat för honom att han har alkoholproblem/ beroende, vilket han slår ifrån sig. Han håller med om att han har " en hög konsumtion", då jag tidigare hittade gömda vindunkar konfronterade jag honom med detta. Då ursäktade han det sjuka beteendet med " ja men du är ju så förbannat sur när jag dricker, så då måste jag gömma".
Han ursäktar sig även och säger att han inte kan vara beroende för han kan hålla upp i flera veckor om han vill. Men det stämmer inte, typ högst 4-5 dagar, och då beror det enbart på att han jobbar( han är polis fö).
Förra helgen hade han druckit 3-4 flaskor vin under lördagen från ca 13- tiden tills någon gång på sena kvällen jag hade somnat. Plötsligt hör jag att han kör iväg med bilen. Jag frågade honom dagen efter om det var han som åkt iväg med bilen. Jag sa inget om detta med att han ju då kört onykter- utan det var ju ändå mycket talande.
Nu är mitt problem och min fråga:
Nästa vecka börjar hans semester, då vet jag att bankomat att dricka mer eller mindre varje dag/ natt i 5-6 veckor. Då vi åter ska börja jobbet sedan så kommer han att säga att han har druckit alldeles för mycket, han känner sig så äcklig, han ska hålla upp en månad" för det kan jag!".
Om jag då säger till honom att jag inte tror att han kan dricka alkohol alls då säger han att då är hans liv meningslöst ich han kommer aldrig sluta helt...
Snälla! Hjälp mig! Hur kan och bör jag säga? För mig är det solklart. Han är alkoholist punkt slut.
Tyvärr älskar han alkoholen mera än mig och min son och ja allt.
Tacksam för konkreta råd

till forumet av olyckliga och nyväckta själar.
Du har en massa klart för dig redan.
Ja,han dricker för mycket.
Nej inget du gör hjälper.
Ja,han sätter alkoholen före allt annat.

Någonstans verkar den som dricker för mycket veta om det samtidigt som andra delen av dom gör allt för att mörka sanningen både för sig själv och sin omgivning.
Så länge han har de skygglapparna på kan du inget göra.
Annat än för dig själv och din son.
Vad kan du göra för att skydda dig själv och sonen för de verkningar alkoholen gör med er?
Vilka strategier kan du ha?

Det är den riktning dina tankar borde ta de närmaste veckorna månaderna.
För oavsett vilka framsteg,löften mål din man sätter upp så kan de brytas.

Det gör saker med människor,dvs dig.
Man bryts sakta ned och tycker sig inte vara värd att få ha det bra och nyktert runt sig.
Försök bygga på din egen självkänsla och se hur du kan skapa ett bra liv för dig själv och din son och blanda in din mans nykterhet/drickande så lite som möjligt.

För oavsett hur mycket krut du lägger ned på det så är det förmodligen förspilld möda så länge han själv inte lägger manken till att förändra sitt liv.
Och på vad du skriver så tolkar jag det som att där är han inte än.
Att ta striden med dig själv om att lämna/ stanna kan vara för tidigt,det vet du bara själv.
Men om du jobbar med dig själv och skapar ett bättre liv allteftersom för dig och sonen kommer att göra underverk med åtminstone dig.
Om du har tur så hakar din man på för att han märker att du håller på att glida ifrån honom,vilket ibland kan göra underverk.

Men det ska inte vara huvudsyftet.Det är för din skull och för att du ska må bättre i en situation som ingen av er tre mår bra i.
.
Om du vill kan du också skapa en egen tråd som gör det lättare att följa just dig.
Din utveckling,dina tankar.
Lycka till,din resa har just börjat :)

Blåklocka

Tack Ullabella för dina tankar och råd!
Ja, nu har han, min man, haft semester i 3 dagar. Precis som jag befarade har han druckit konstant sedan det att han slutade sitt kvällspass på jobbet i må( 3 dagar sedan...)
Jag vet att jag inte ska hålla koll på hans konsumtion, men jag kan liksom inte tro att det här verkligen händer! På 3 dygn har han supit i sig 11 flaskor vin samt några öl!!!
Jag fattar inte hur det kan gå till?
Samtidigt har han varit " smörig" och inställsam mot mig, men under ytan ligger en aggressivitet mot mig. Jag vet inte varför han är så arg på mig? Han blir så motbjudande ju mer han dricker såklart. Stinker alkohol så jag kan inte sova i samma rum. Han blir sur då jag inte vill ha sex( vilket är otänkbart både kroppsligt men även själsligt). Han kallar mig för idiot inför min son, vidare är jag en " bitch, subba, kärring" samt en " PMS- kossa".
Alla dessa kränkande kommentarer då han såklart märker på mig att jag drar mig undan frän honom.
Hur tänker en person som är i hans läge just nu under detta okontrollerade super-skov?
Vill han att jag bara ska försvinna från hemmet så han kan supa ifred? Jag undrar inte för att jag ska vara honom till lags, utanför att kunna förstå varför han känner sådan ilska mot mig? Nu under dessa dagar har jag försökt vara som vanligt, inte påpekat något om hans drickande gjort " mina saker" som att jobba, träna osv.
Men det är som att det inte räcker, han verkar hata mig samtidigt som han hela tiden trånar, tjatar kladdar på mig. Jag hatar honom och hans supande som det alltid blir då han inte jobbar. Då han är i sina jobb- perioder dricker han ju inte, men jag märker att hans planering ich tankeverksamhet hela tiden kretsar kring " när kan jag dricka?"...
Jag känner att jag inte bryr mig om ifall han super ihjäl sig. Hemskt, ja, men förstår att jag inte kan göra någonting åt det.
Snälla! Hjälp mig att veta hur jag ska agera, handla, göra, inte göra???

Blåklocka

Hej!
Nu är det ett halvår sedan jul, då du skrev och det har blivit semestertider vilket innebär oändligt med tid som kretsar kring EN sak; ALKOHOLEN!!!
Min man är alkoholist.
Jag vet inte vad jag kan göra. Har förstått på alla kommentarer och på annan fakta från såna " som vet" att jag inte kan få honom att sluta supa, såvida han inte själv inser och vill det själv.
Eg kan jag lämna honom, det är inte det. Dock har jag en önskan att ändå göra det jag kan, innan jag tar ett sådant viktigt beslut.
Min man " avgudar" mig, han är besatt av mitt utseende och har drömmar och planer om vår framtid. Vi har varit ett par i 5 år, är i 45-50 års åldern och jag har en son på 14 år som bor vav med oss. Utåt sett är allt " perfekt".
Under fasaden är han alkoholiserad, dricker periodvis 4 fl vin per dygn, har en kränkande och hatisk attityd mot mig och kallar mig idiot, subba, pms- kärring, bitch osv. Han skyller våra konflikter ( som alltid handlar om hans drickande) på att jag är ett " psykfall, pms- kossa osv).
Om bara jag kunde ha ett trevligare humör, då skulle det inte vara några som helst problem...
Sen att han dricker oerhörda mängder vin, i smyg. Aldrig ur glas tillsammans med mig då jag tar ett glas vin till maten.
Han har vindunkar gömda i garaget, och dessa dricker han ur under EM/ kvällens lopp. Sen ny tur till bolaget, och nya dunkar vin, och någon flaska Gin som klunkas ur samtidigt.
Jag fattar inte att han kan gå upprätt, ännu mindre att han påstår "- full??! Jag?! Absolut inte, kan du inte bara gå härifrån dig subba, pms- kossa !"
Jag får då inte prata klart, då blir han galen och håller upp handen som en " Sköld" mot mina ord...
Hjälp mig!
Vad kan jag göra?

Blåklocka

Så väl jag känner igen det du skriver! Din mans ursäkter till att kunna dricka ohämmade mängder öl, bara för att du sa att det var bättre än sprit. Sång självbedrägeri och att slippa det egna ansvaret i sin alkoholkonsumtion ! Känner så väl igen det, det äg som om alla saker man säger, gör osv är en enda lång legitimering i om han kan dricka , eller om man säger något som inte passar så bra ihop med deras missbruk, då är man en värdelös häxa som bara är ute efter att sabba deras liv.
Total förnekelse om hur verkligheten ser ut.
"- vaddå? Jag gömmer ingen alkohol! Det är ju du som gör. Så jag måste ha vindunkar i garderoben, under kläderna!!!"
Typ, så.
Tror du inte liksom jag faktiskt börjat förstå, att om valet verkligen står mellan total nykterhet och fortsatt missbruk, då skulle de ändå välja sin kärlek till alkoholen?
Då jag vid tidigare tillfällen pratat sakligt och då min man ändå varit mottaglig och velat göra någonting pt situationen, då har han tydligt sagt
" nej, sluta helt det kommer jag aldrig att göra. Men hålla uppe en månad inga problem. Jag är inte beroende/ alkoholist utan har bara en hög konsumtion har alltid haft."
Som om det skulle vara tillräckligt. Varken din man eller min är beredda att själva ta ansvaret för det som förstör både deras hälsa men också deras relationer ffa till oss. Nej, skulle inte vi vara så förbannat överkänsliga och bitchiga, då skulle inga problem finnas med att de dricker.
Hur känner du inför detta överförande av ansvar, skuld till problemet?
Jag harar det! Vägrar gå med på det!
Tänker nästan att idag köper jag hem några flaskor ren sprit, och säger helt sonika:
"- varsågod, här får du, så kan du supa ihjäl dig på riktigt! Låt inte mig hindra dig"
Vad kan vi göra för att hjälpa åtminstone våra barn och oss själva?

froken91

Du är inte ensam i att känna så här! Mycket av det su säger sätter ord på mina egna känslor!

Greengrass

Kan inte förstå varför, efter 5 dagars drickande så ska vi alla gå på tå för honom, dansa efter hans pipa, han blir sur o grinig på mig o anklagar mig för diverse saker som att " det går inte att prata med dig".
Jag vet att han dricker, förr spelade han mycke nu har han börjat porrsurfa mycke. Med anledning av att han har stor sexdrift....!!!!! Men varför nekar han då mig och går hellre undan med telefonen? Jag vet att han även chattar osv men det blånekar han till trots att det syns tydligt på räkningen...
När han är nykter är han helt underbar, och då älskar han mig - och även när han dricker. Men det är just dessa bakfylledagarna som idag är dag 2, som han bara skärmar av sig och det är alla fel på mig. Jag har dålig självkänsla sen innan och svårt med tillit. Kan ju säga att han inte gör saken bättre.

Blåklocka

Hej!
Jag förstår så väl hur du har det.
Himmel och helvete liksom. Och då beror detta inte på hur du beter dig, utan det är din man som pendlar mellan att må bra vilket helt och hållet är beroende av om han kan supa ifred. När han kan det, då leker livet och han visar dig sin kärlek. Dagar av bakfylla då känner han sig missmodig och dålig och skyller detta mående på dig, helt oberoende av hur du varit. Det spelar ingen roll.
Jag har det likadant.
Under 1 och en halv vecka har vi dansat en mycket destruktiv dans tillsammans. Idag hade vi ett seriöst samtal om vad jag tycker om min mans alkoholism.
Nu har jag iaf sagt att jag knappt respekterar honom längre och det kan jag inte göra något åt. Han måste själv bestämma sig hyr vi ska ha det. Jag har även sagt att han kan låtsas som om allt beror på att jag är dum, sur, en jävla kärring osv. Det hjälper inte för jag har fått nog!
Pröva att säga till din man vad du ser, hur det blir för dig, om han fortsätter så är din kärlek och vilja till att fortsätta borta.
Det är upp till honom.
Lycka till!

Blåklocka

Hej!
Jag känner en sådan fruktansvärd tomhet och är så ledsen.
Trots att jag påbörjar min semester idag, det är underbara sommardagar och kvällar så känner jag mig så ledsen och liksom tom. Det är som om ingenting känns meningsfullt att göra nu då jag äntligen är ledig och min son är hos mig och vi ju eg ska göra allt det som vi inte kan göra annars.
Just nu har jag haft ett samtal med min man om hur jag känner det inför att, som jag ser det, han är alkoholist. Han går inte med på just ordet alkoholist, utan säger att han " konsumerar mycket alkohol". Då jag lagt fram objektiva fakta där jag bl.a. Sagt att jag inte tror han kan fortsätta dricka osv. Han vägrar att sluta helt, utan tror på allvar att han minsann kan hålla det på en " normal" nivå. Jag säger till honom att den tiden är förbi för honom. Tuff skit, men så är det.
Jag är alltså så ledsen. Orkar inte finnas vid hans sida när han ska trilla dit, göra nya försök och hela tiden bli hatisk mot mig som är orsaken, som han ser det, till att han måste göra något åt detta.
Vad kan jag göra? Är det någon som " är på hans sida" och kan tipsa mig om vad som jan hjälpa?
Ska jag helt enkelt flytta? Är det ens någon idé att tro på hans idéer om att " dra ner på konsumtionen till en rimlig nivå"?
Tacksam för hjälp!

Jag följer forum så sporadiskt numera så jag vet inte hur du börjat din berättelse. Det jag läser i ditt inlägg här ger mig i alla fall tanken att du ska lita till din magkänsla, som nästan är en insikt eller t.o.m övertygelse, att han inte kan bli en 'normalkonsument av alkohol' - vad det nu är.... Du frågar efter råd. Läs gärna det som finns i länken till Alanon som jag klistrar in, gå gärna på Alanonmöte och lyssna på andra i liknande situation. Läs gärna vad Carina Bång skriver i sin blogg Information och stöd till anhöriga som påverkas av missbruk ( ungefär så heter den). Läs här på forum!!! Jag har haft enorm hjälp av att läsa och skriva här, också på missbrukarsidorna. Skapa en egen tråd och skriv regelbundet, då är det lättare för dig att följa din egen berättelse och lättare för andra att följa dig. Kom ihåg att du kan inte få någon att sluta (miss)bruka alkohol, det du kan förändra är dig själv. Och det är möjligt! Sommarkramar - med önskan att du gör det bästa av din semester och på lite sikt tar makten över ditt eget liv! / mt

http://www.al-anon.se

Det var ett tag sen du skrev ditt inlägg men jag vill ändå skicka lite snabb feed-back till dig. Det finns tyvärr inga snabba svara att ge även om jag önskar att så vore fallet. Du behöver ju hitta till de lösningar som känns bäst för just dig som anhörig till någon med beroendeproblematik. Jag tänker däremot att det skulle kunna vara hjälpsamt för dig att ringa till Alkohollinjen, där finns möjlighet att anonymt diskutera med utbildade rådgivare kring den typen av funderingar som du har gällande anhörigas dryckesvanor. Du kan läsa mer här: http://alkohollinjen.se/

Lycka till! Varma hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen

Anywhen

Inser att det är många med mitt problem vilket gör att jag vågar och orkar be om hjälp och stöd.
Min sambo har uppenbara alkoholproblem men det är omöjligt att få henne att inse det. Trots otaliga svek och bråk händer inget och jag har sakta brutits ner till en sorgsen, arg person med extremt dåligt själförtroende. Kvinnan jag älskar väljer alkoholen framför oss. Hon har mycket obearbetat sen bardomen som hon själmedicinerar med främst alkohol och alltid under socialt accepterade situationer. Semester, fest, helg osv. (Jag har bara kul! Vad är det för fel med det!?!)
Svikna löften, möten, planer. Tillit som raseras och känslor som såras.
Gång på gång ångrar hon sig, gång på gång återgår hon till drickandet.
Det har gått så långt att jag börjar tvivla på min rätt att kräva nykterhet och respekt i att visa avhållsamhet. Är det jag som är för tråkig? Tramsig? Missunsam? Naturligtvis inte, men det är vad mitt själförtroende förmår sig till just nu.

Du berättar om din sambo där alkoholen tar allt större och större plats i hennes (och ert) liv. Du har försökt nå fram och påverka henne men tvivlar till och från på om du har rätt att, som du skriver kräva nykterhet. Er relation, din mående och säkert hennes mående påverkas. Samtidigt är det hennes val om hon vill göra en förändring. Du gör de du kan för att påverka men har nu hittat hit som ett led i att söka stöd i detta, det bryter ner dig och det låter som du är medveten om att du behöver ta hand om dig själv oavsett hur hon väljer att göra i slutändan med alkoholen.

Kanske var det ett väldigt stort steg att skriva här. Oavsett kräver det ofta mycket mod och kraft att göra det, nu har du gjort det och ett steg är tagit! Bra gjort!

Om du vill starta gärna en egen tråd, där kan du skriva och berätta och det kan bli lättare att följa dig och ge dig stöd här på forumet. (genom att klicka uppe i högerhörnet).

Igen, varmt välkommen hit!

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Bombom

Jag vet snart inte vad jag ska göra. Vi ha 2 barn. En som knappt är ett år o en i skolåldern. Min man dricker varje dag. 4 , 5 öl o vin... sitter uppe längre på kvällen (vi lägger oss nästan aldrig samtidigt...) han spelar dator o sricker öl. Sköter jobbet men så fort han e ledig öppnar han ölskiten.. han är en underbar man utsn alkoholen o pappa tiöl barnen. Men för mig känns de som han far längre ifrån.. han blir upprörd nät jag blir sårad o arg på han för drickandet har gått för långt. Då hånföinar han bara o dricker framför mig.. så kallt.. blir så ledsen. Ha vart påväg härifrån flera ggr men vill ju hellet inte lämna! Älskar honom.. han började överkonsumera i somras.... sen dess ha de vart varje dag.. pratar om de som de e helt ok. Jag tycket om öl säger han bara. Inget mer med det... vaf ska jag göra!?

Serena

Känner igen det där med festen som pågår fast alla andra har gått hem/gått och lagt sig.
Ibland startade festen utan att någon annan ens var bjuden.
Musik på högsta volym och jag går in och ber honom sänka eftersom grannarna sover och då förbyts den där charmiga musikern ut mot en fly förbannad arg typ som kallar mig Hitler och fy f*n vad jag är elak som sabbar festen/stämningen osv...
fattar inte att jag stod ut så länge som jag gjorde.
Jag vet inte vad du ska göra åt mannen som gör bort sig. Jag tänker att du måste sluta täcka upp för honom. Låt honom bete sig illa och skämmas för sig själv.
Tänk om man kunde filma dem när de är som de är, då skulle de kanske förstå? För sedan minns de ju inte alls att de varit pinsamma eller elaka.

nina90

Hej,
Min sambo sedan 1,5 år har börjat dricka alltmer ofta. Han dricker inte jättemycket, men det blir 1-2 öl per dag, ibland dricker han ungefär 5-6 dagar i veckan. Jag har försökt prata med honom ett flertal gånger om hans alkoholvanor och han blir lika defensiv varje gång jag försöker. Jag vet att hans familj har försökt prata med honom också för ett par år sedan, men han skojar mest bort det. Jag vet inte vad jag ska göra, för jag börjar bli väldigt orolig för honom. Jag vet att han har alkoholism i familjen, sin farfar som närmast, då hans pappa valt bort alkoholen i rädsla för att fastna själv.
Tacksam för hjälp!

Hej! Jag har en sambo som druckit mer och mer under många år. Blev helt chockad när jag först hittade gömda flaskor och att han blev full när man inte ens såg att han drack. De har gått alldeles för länge och de blir oftare. Inte en vecka går utan alkohol oftast är de minst 3 dagar. Han är otrevlig och inte alls kul att umgås med. Hur gör man för att få honom att inse att han behöver sluta och att han behöver hjälp för de? Eftersom han lovat sluta och inte klarar de så måste han ju inse att han är alkoholist! Jag orkar inte längre känner att jag har ångest mer och mer och att jag tappar bort mig själv.

Ledsen28

Min sambo tycker mkt om rödvin, som han uttrycker det. Och alldeles för ofta tycker jag att han dricker för mycket. Är flaskan öppnad så tar den slut. Jag ser på hans ögon, hör på hur han resonerar och även hur han rör dig, att han är berusad. Jag har levt med en man, far till mina vuxna barn, som hade problem och jag lämnade honom mest av den anledningen. Så jag är hyperkänslig och blir iskall och totalt utan medkänsla när någon druckit för mycket, i mina ögon. Min nuvarande sambo menar att han inte dricker för mycket, bara för att det är gott, att han inte gör eller säger inte något dumt. Han verkar inte förstå eller bry dig om vad som händer med mig. Jag funderar mycket på om min gräns är för snäv, om att jag borde hålla det för mig själv och jobba med mina gamla erfarenheter och inte lägga det på någon annan. Samtidigt blir jag ledsen, sårad och besviken när detta upprepar sig gång på gång fastän jag talar om varje gång hur det får mig att må. Hjälp mig sortera tankarna ?

Ledsen28

Min sambo tycker mkt om rödvin, som han uttrycker det. Och alldeles för ofta tycker jag att han dricker för mycket. Är flaskan öppnad så tar den slut. Jag ser på hans ögon, hör på hur han resonerar och även hur han rör dig, att han är berusad. Jag har levt med en man, far till mina vuxna barn, som hade problem och jag lämnade honom mest av den anledningen. Så jag är hyperkänslig och blir iskall och totalt utan medkänsla när någon druckit för mycket, i mina ögon. Min nuvarande sambo menar att han inte dricker för mycket, bara för att det är gott, att han inte gör eller säger inte något dumt. Han verkar inte förstå eller bry dig om vad som händer med mig. Jag funderar mycket på om min gräns är för snäv, om att jag borde hålla det för mig själv och jobba med mina gamla erfarenheter och inte lägga det på någon annan. Samtidigt blir jag ledsen, sårad och besviken när detta upprepar sig gång på gång fastän jag talar om varje gång hur det får mig att må. Hjälp mig sortera tankarna ?