Svårt stt förstå smärtan du känner men ändå skönt att kunna sitta och prata. På 20 minuter hann du säga en hel del. Tror du kan gå vidare utan skuldkänslor du verkar ha varit mycket omtänksam och kärleksfull mot honom. ❤

Förlorad själ

Jag försöker att inte ha dom. Men ibland letar dom sig in i huvudet och jag börjar tänka "OM jag bara" lyssnat till mig magkänsla, om jag bara hade försökt få in han på behandling trots att han inte ville själv. Om jag bara hade vart kvar där.. många om kommer upp. Men vet ju inners inne att förr eller senare så hsde jag inte vart där och det skulle förmodligen hänt igen. Jag saknar honom för den människa han var drogfri. Men som många här med känner så är det påverkade personen svårhanterlig. Och skapar mkt smärta hos sina anhöriga. Jag förlåter honom trots att jag nu står här själv med många krossade drömmar och helt vilsen i livet. ?

Gå till graven så mycket du behöver, prata med honom där eller skriv till honom allt du vill säga. Få ur dig det du behöver.
Ta en dag i taget. Gör en sak om dagen som gör dig glad. Andas. Träna. Sov. Träffa en vän. Var snäll med dig själv. Ta vara på ditt liv, det som du har just nu.
Gråt, minns, sörj och bearbeta, gläds åt det fina ni hade innan han började med droger. Fortsätt leva ditt liv, ett nytt liv, hur det nu ska bli och i samma stund som jag säger detta till dig så säger jag till mig själv att gå vidare. Att börja på något nytt. Något bra. Något som ger mig mer hopp om att leva ett liv som jag önskar och har önskat länge. Ta hand om dig!

Förlorad själ

Smärtan, Jag bär den!
Jag önskar du var här utan all missär
Du var mitt hjärta, min själsfrände
Hur ska jag glömma, hur ska jag gå vidare? När jag blundar är det bara dig jag ser. Hur blev det såhär?

Önskar jag kunde spola i tiden och ta tillbaka allt som drogerna tog ifrån oss.
Hur kan sjukvården skriva ut döden på recept? Vem todde att du skulle bli så beroende.? Det började med smärtlindring och slutade 3 meter ner i graven.

Jag kommer alltid älska dig. Hur ska jag glömma? Hur ska jag kunna gå vidare när det gör ont i själen..

Glömma ska du inte och kan jag tänka mig att du inte heller vill. Med tiden avtar smärtan och livet återvänder och du får känna att livet är värt att leva t.o.m. att du har ett bra liv. Just nu är det inte så. Förstår du undrar hur livet kunde bli så här och att du saknar och sörjer det fina ni hade. Tänker på dig❤ ingen ska behöva uppleva något sådant, men tyvärr så ser livet ut ibland och svårt att se meningen i det som sker, känns så onödigt .

Glömma ska du inte och kan jag tänka mig att du inte heller vill. Med tiden avtar smärtan och livet återvänder och du får känna att livet är värt att leva t.o.m. att du har ett bra liv. Just nu är det inte så. Förstår du undrar hur livet kunde bli så här och att du saknar och sörjer det fina ni hade. Tänker på dig❤ ingen ska behöva uppleva något sådant, men tyvärr så ser livet ut ibland och svårt att se meningen i det som sker, känns så onödigt .

Förlorad själ

Men när det gör så ont och jag tänker tillbaka på dagen jag hittade honom så vill jag bara glömma det ögonblicket. Ångrar att jag ej såg han liggandes i kistan en sista gång. Då kanske jag fått en mer lugn bild i min hjärna att relatera till och komma ihåg. Men just då så trodde jag inte det var det jag behövde. Ja det känns så onödigt. Han var för ung och vi kunde fått ett underbart liv om det inte var för detta jävla drogmissbruk. Tack för att du svarade ?

Förstår verkligen att just den dagen vill du glömma tillför inget positivt och kommer att blekna med tiden, men tyvärr så tar det nog sin tid och det måste nog plåga dig väldigt mycket. Tror det är så att när den bilden försvinner allt mer då finns det utrymme för dom fina och positiva bilderna du har med dig. Vet inte om det hjälpt dig att se honom i kidtan. Det fina och positiva har du inom dig.

Jag kan förstå din smärta. För snart 9 år sedan förlorade jag min vän. Hans mediciner för sin bipolaritet plågade honom under alla år, han fick det aldrig bra. Han började med en drog utöver alkoholen. Det slutade med suicid. Jag kunde inte rädda honom. Jag visste inte hur illa det var. Jag bar på en skuld att jag inte kunde rädda honom i några år, vilket var helt vansinnigt, men jag gjorde det. Jag började med yoga och bearbetade sorgen där, jag visste ingen annan plats. Jag började skriva och jag pratade med honom dagligen under några år. Det har jag slutat med. Minnet av honom finns kvar för alltid. Vi hade bara varandra att prata med på riktigt under en tid, om sjukdomens skov och hur vi skulle få bättre hälsa, hur vi skulle sova utan sömntabletter. Sömnen är så viktig.

Den offentliga vården har inte haft så mycket mer att erbjuda än mediciner till den "vanliga" människan. Idag finns smärtkliniker, det finns mer mindfulness och för den som tjatar kanske kan få kbt. Det är tyvärr upp till ens eget ansvar som patient och sjuk att kräva annat än bara piller. En människa behöver vilja själv eller möjligtvis kunna betala för att rehabilitera sig själv. Det är så det ser ut. Det är så jag gjort.

Under min yogaresa som pågick under ett par år så förstod jag hör skört livet är, hur skört det är när ens mediciner ställer till det och jag vet som ätit en del olika preparat själv att de är farliga. En sömntablett som jag fick utskrivet när min sömn inte alls fungerade ledde till att jag blev hög och den tog jag aldrig igen. Det är ett piller som säkert är en väg in i missbruket för många. Däremot om en vet att den ska tas i sängen så kanske det inte behöver gå galet, men det är inte alla läkare som uppger det. Det gäller verkligen att se upp vad en stoppar i sig.

Vem som helst kan bli sjuk och vem som helst kan drabbas av medicinernas biverkningar. Det är inte alla som vet det.

Nu är du ansvarig att ta hand om dig så bra som du bara kan. Gör en bearbetningsplan. Sov, ät, promenera, (träna) så du orkar med vardagen. Prata med en präst eller annan som du har tillgång till, eller be om samtal.

Planera in att göra något roligt, planera in tid för dig själv, att bara vara i sorgen och tillåt dig känna allt du känner. Skriv här och berätta hur det går. Det finns kurser och litteratur för allt, för exempelvis sorgbearbetning.

Gör något som du velat göra, men som inte blivit av. För att "vila" från sorgen i din process.

Om det kan vara till en hjälp, så har sorgen för min vän bleknat med tiden, men jag har med honom i hjärtat och jag minns allt som var fint och roligt.

Det finns nog metoder att ta hjälp av för att sudda ut minnet av honom när du fann honom. Ta all den hjälp du behöver, när du är redo för den och kom ihåg att du kanske behöver få kämpa för att få den hjälpen.

Viktigast är att du inte faller i sorgen tänker jag. Ni hade en vacker och frisk relation i 12 år. Minns den. Skriv om den. Kanske du ska berätta för andra hur farligt det är när smärtstillande mediciner leder till missbruk, om du orkar och om det är hjälpsamt för dig i din process. Det är bara du som vet det och kanske du inte vet vad som är rätt just nu.

Gå till en yogastudio utan prestation, lyssna, gör och andas. Låt tårarna komma. Det är vanligt.

Ta dig själv i handen, led dig till något som är bra för dig just nu, idag. Kanske du har en sol ute som väntar att få lysa på dig. Gå ut och känn hur luften känns mot huden. Krama ett träd. Se på naturen. Ta med ett sittunderlag och sitt på en sten. Om du vill. Följ dina andetag. In och ut.

Du gjorde allt, nu behöver du göra allt för dig själv.

Du ska igenom detta. En stund i taget. En dag i taget.

Var varsam med dig själv. Alltid.

Jag hittade min mamma avliden.
Det berodde inte på droger utan hade bara hänt. Jag fann henne på toaletten golv och det var en svår syn eftersom man aldrig är förberedd på det oavsett.
Men jag lovar dig att minnesbilden kommer att blekna och de fina minnena tar över. Det behöver bara lite tid.
Skickar dig en kram och tänker på dig?Azalea

Förlorad själ

För allt fint ni skrivit.. har inte vart här på ett tag nu.. sjukt hur tiden bara går. Snart 3 månader sen det värsta i mitt liv hände. Men läker verkligen tiden alla sår? Klart jag är stabilare idag än dagen jag hittade honom. Men ju mer tiden går desto större blir ju saknaden. Det var flera år sen jag var ifrån honom såhär länge. Men tiden bara går. Klockan tickar. Kan fortfarande inte se min frsmtidsbild. Även om jag inte kunde se den med honom sista tiden heller. Det måste finns ett liv efter detta. Själen måste gå vidare någonstans. Det känns iaf lättare att tänka så. Än att det är helt slut. Ibland kan jag till och med känna av hans närvaro. Saknaden är enorm och tiden kanske läker sår men ärren finns alltid där. ❤

Ibland händer det som bara inte får hända ( så bra uttryckt men inte av mig ) och kan tänka mig att saknaden är enorm, men kommer självfallet att avta med tiden. Man säger tiden läker alla sår men jag tror inte på det. Jag tror man lär sig hantera det som är svårt och kanske kallar man det att läka. Samtidigt vill msn ju behålla personen inom sig, allt som var fint vill man inte mista. Jag är så glad för din skull att det ändå blev ett kärleksfullt avsked. Vad som sedan händer vet vi inget om, men jag tror som du att det här är inte slutet. ❤

Hej, jag har tänkt på dig. Vad fint att du skriver här. Det är inte konstigt att du inte kan se din framtidsbild idag, nästan 3 månader efter att du fann honom. Däremot så kan just den framtidsbilden vara något som du kan fundera lite över, hur du önskar ha det i framtiden. När den värsta tiden har lagt sig, så hoppas jag att du får tag på dina tidigare eller kanske nya drömmar. Det kan vara till en hjälp framöver, att fokusera på något som känns bra för dig. För mig har det varit så att när jag har tagit hand om mig och min hälsa, då har ärren bleknat. Det är verkligen inte lätt, men livet är inte enkelt. Vi får hitta de sätt som gör att vi kan förhålla oss till det vi är med om och det ser nog olika ut för oss människor. Jag hoppas att du finner ett sätt som passar för dig. ❤

Förlorad själ

Bra sagt. Önskar bara man förstog varför det händer. Ja jag tror aldrig jag kommer att läka från det här. Han var mitt allt, mitt liv. Svårt att förklara men jag tror verkligen vi var själsfränder. Vi träffades av ren slump när vi var 16 och kärleken har vart lika stark sen dess. Om han inte hade gått bort skulle jag aldrig kunna lämnat honom och gjort slut. Hur mkt han än sårat mig tror jag. Jag gick emot min egen vilja när jag flytta själv. För jag fatta att nått måste göras även om jag var rädd för detta. När jag väl tänkte lite på mig själv så dog han. Så sjukt.

Gullit att du tänk på mig tack! Det värmer. Nej det är nog inte så konstigt 3 månader är ju inte lång tid trots att det känns som en eviget just nu. Hoppas med jag hittar min väg. Väldigt svårt bara när man sett den vägen med någon som inte längre finns. Men en dag i taget. Finns bara en väg. Och jag ska leva och göra allt vi båda drömde om att göra tillsammans.. hoppas ni mår bra. Kram ?

Förlorad själ

Skrev tidigare ett inlägg med rubrik "helgerna är värst".. mina helgen är nu lugna och jag har tid för återhämtning.. Jag har var mer social med andra människor än jag vart på flera år då jag var isolerad tillsmammas med honom. Jag sträva efter en färändring, Jag fick den. Trots tragiskt slut för min älskade. Försöker verkligen se framåt och ta mig framåt. Om det är någontig jag fått iden här tragiska situation vi levt i så är det styrka. Inte mkt runt om mig som skulle kunna bryta ner mig nu.. så sjukt att den styrkan finns. Vissa dagar vill man lägga sig ner och ge upp men sen fortsätter man kämpa.. ?