Optimist eller medberoende?! Hjälp!

11 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Prinsessan på ärtan
Optimist eller medberoende?! Hjälp!
Prinsessan på ärtan
Förhoppningar eller bara lögner till mig själv?

Hej, är ny här i forumet. Har läst tror jag alla trådar från alla möjliga sidor här. Medberoende, nykter alkolist, familj m.fl. Blir lika berörd över alla berättelser men står fortfarande i en vacklande egen känsla över massor med tankar.
Har levt/lever i ett förhållande som varit stormigt sen dag ett. Vi träffades och var väl ganska "trasiga" båda två. Vi hade kommit ur jobbiga förhållande och vi båda gillade att festa till det till helgerna när vi var "barnlediga" Det visade sig ganska snabbt att han hade problem med alkohol. Vilket var nytt för mig. Jag kunde ligga bakis en hel dag efter medans han behövde fylla på .."för att klara dagen" Det blev ett problem..han drack sprit på den tiden tog pengar, smög och ljög för att få tag i spriten. Det slutade aldrig förrän all pant och alla pengar var slut. Sen kom dagarna efter och de slutade oftast med epilepsi anfall. Efter 4:e gången med att jag filmade honom (han trodde inte på mig att det hade hänt innan) så förstod han att det var ett riktigt problem och lovade sluta dricka.
Funkade ett tag men slutade med att öl så funkade utan att få anfall, men han kunde även där hamna i perioder.
Har kämpat tillsammans med detta till och från nu i 5år. Han har provat aa-gruppen, varit på kbt och tagit antabus.. alla d har fungerat max 3månader sen kommit tillbaka till dricka det efter att både han och jag känt oss trygg i att ta en myskväll tillsammans..men efter nån månad så faller han igen..

Prinsessan på ärtan
Mitt fel?

Till mina egna tankar, är det mitt fel? Vad ska/kan jag göra? Jag vill inte sluta dricka helt, jag har inte samma problem, men är det ett måste ett krav från min sida för att vi ska kunna fortsätta vara tillsammans? Vi var till en terapeut som sa till mig som exempel. "Om du älskar att åka slalom och du är jätteduktig på det men din sambo envisas med att alltid följa med och åka med dig men varje gång bryter han något ben med risk att skada sig själv riktigt illa, varför kan du då inte bara sluta åka slalom för hans skull?" Hmm..ja varför kan jag inte det? Jag älskar honom och han älskar mig där är vi lika. Men varför ska jag offra något som jag tycker om och klarar av och så länge jag inte skadar någon annan? Åh gud jag slåss med denna tanke. Men det är ju fortfarande han som inte kan? Är det inte bara upp till han att inse att han måste avstå? Jo jag vill och har även varit stöd till honom i hans beslut...men samtidigt så kanske jag har tappat förhoppningarna efter så många "benbrott" så nu vill jag att han ska fixa det själv och jag kan fortsätta med det jag klarar av och fortfarande tycker om?

Prinsessan på ärtan
Inför julen 2019

Suck, närmaste händelsen är alltid tyngst. Senaste perioden före jul var i september och då blev det sagt att nu måste "vi" söka hjälp utifrån för att få det här att funka. Jag var beredd att följa med men ville se att han bokar tid, han tar ansvar. Det blev aldrig av men han sa och höll sitt ord att han skulle sluta dricka. Det är allt eller inget.
Jag tog mina kvällar med några öl var även ut en helg med min son som fyllde jämnt. Han satt vid datorn med dricka och godis. Efter 6veckor med trygg igen så kanske jag kan sitta med er ikväll och dricka lagom. Vem är jag och säga nej eller påminna honom om tidigare misslyckanden? Men välkommen med oro tillbaka. Börjar söka tecken, beteendeförändring :( ja ja förlitar mig på att han vet vad han gör. Och han klara det denna gång.

Prinsessan på ärtan
23/12-19

Dagen före julafton! Tryggheten hade växt igen alla mina vuxna barn hade kommit hem för julen❤️ den här julen skulle bli bra! Gubben var ut åh hämta julgranen. Jag var i köket mest hela dagen han satt vid datorn. Hade en viss oro pga av att jag sett olika små tecken 2 dagar innan och några nu den 23:e. Men slog bort dom tänkte att om han kämpar med sina demoner framför datorn i lugn och ro och jag håller tar hand om allt annat nu så kommer allt bli bra. Vilken lögn för mig själv igen. Hans humör blir värre med kvällen och nämner att jag är tvär och går inte att prata med :/ slutar med att när jag och äldsta sonen ska börja limma pepparkakshuset vid 23tiden medans vi har skinkan i ugnen så far han ut utan att säga något. Sonen undrar vart han far, och jag svarar med en massa oros tankar..han vill nog bara gå ut åh rensa tankarna, julen brukar vara jobbig. Ljuger för mig själv igen. Han kommer hem vid 4 på natten och jättefull och när jag frågar var han varit så blir han jätte elak och far ut igen. Men kommer tillbaka efter 20 min. Genom att bryta sig in för han glömt att han hade med sig nycklar och får för sig att jag låst ut honom. Han sover på köksoffan och jag somnar inte förrän 7 på julaftons morgon. GOD JUL!

Prinsessan på ärtan
Jul till nu...förgäves optimist eller finns det solsken?

Julen kom och han höll sig till efter Kalle, sen var det att fara åh handla så det fanns till kvällen. (Glömde nämna att kvällen innan efter att han brutit sig in så sa jag till honom att jag är färdig med honom nu, att den här gången var sista gången han får såra mig pga av den här skiten. Så börja sök lägenhet.) Hur som helst så var perioden startad :'( tusen känslor tårar tankar samtidigt hålla minen inför barnen. När jag och han pratar så är han ju så med i diskutionen...men en timme senare så blir det samma igen. Så bara vänta ut tills pengarna är slut igen.. suck. Men i mitten av perioden så kommer han ju på att ja men eftersom d är slut så vill han ha hälften av våra pengar så orkar inte tjafs för över hälften 800kr var. Han super upp dom. De räcker2dagar. Sen tar jag all pant för att handla för min del med barnen han följer med för han ska ha även hälften av den oxå. Hur som haver han kommer ur skiten till slut och efter nyår så kan vi "prata" igen. Ingen av oss vill låta hans alkoholproblem behöva vara orsaken till att separera vi har det ju så fruktansvärt bra när inte perioderna kommer. Så sök hjälp eller lägenhet. Han har då redan hunnit ringa på några lägenheter men han söker nu även hjälp från beroendevårdskliniken. Där det finns möjlighet till att få bli inskriven till en behandlingsklinik. Vilket han ser fram emot. När han sökt hjälp så ser jag till att jag oxå ska få hjälp i "medberoende" har inte riktigt förstått vad det ordet innebär men med det jag hittat på internet så verkar det som att det är jag.
Sen så min tanke är hur jag ska kunna gå vidare som stöd när han kommer hem? (för Jo han fick en plats på kliniken) med erfarenhet sen tidigare perioder så efter dem med den nyktra tiden däremellan så har tryggheten byggts upp igen och då brukar alla min känslor komma över perioden som senast varit med all oro och alla varför? Ge mig svar? Men de hjälper inte för jag får sällan svar på det som varit istället så säger han att jag blir en "trigger" vilket den senaste tiden har blivit en tystnad från min sida var jag inte vågar säga vad jag känner ser eller har oro över.
Nu har jag skrivit av mig med en halv novell känns det som, men jag hoppas och önskar att någon där/här ute har orken att läsa en del av mitt liv och mina tankar och om någon av er har något verktyg eller bara annars visa att ni hört mig skriver en kommentar.
Om inte annat tusen tack för ett fint forum!❤️

Ullabulla
Välkommen hit!

Jag ska inte svara direkt på alla de tankar och formuleringar som du skrivit ned.
Forumet är mycket till för de egna reflexionerna.
Mycket kan man läsa sig till och känna igen sig i och kanske följa vissa trådar som känns igen.
Andra kanske är för tuffa att ta till sig.
Tex det här med att släppa taget,sluta kontrollera osv.

I början är det väldigt svårt och man får ta myrsteg,om man vill.
Insikterna i att ens eget beteende är det enda man kan kontrollera.
Den som dricker måste ha sin egen resa,den kan du inte påverka hur gärna du än vill.
Men som sagt välkommen hit,det finns mycket klokskap här om du känner dig redo att kanske börja jobba med dig själv?
Den enda du kan förändra :-)

Prinsessan på ärtan
Tack ❤️

Tack för ditt svar Ulla bulla, jag har läst många inlägg och har förstått att Jo jag ska försöka hitta fokus på mig själv...och idag är dag 2. Meen gud det känns tungt :'/ igår var första dagen ensam fick ingenting gjort kände mig helt tom. Kunde inte sova på natten heller. Enda gången vi varit ifrån varandra är det gånger han haft sina perioder och bara sticker. Sen har jag aldrig varit van att ta min egen tid eller eget behov. Blev mamma när jag var 16 sen har livet cirkulerat runt barnen och mannen, aldrig mitt "jag" men men som du sa små myrsteg och sen hoppas jag att hon jag ska få träffa nästa vecka på beroendevårdskliniken kan hjälpa mig också att ge mig några verktyg för att hitta mig själv igen.

Självomhändertagande
En möjlighet att möta dig själv

Hej och välkommen hit!

Jag har läst vad du skrivit och det händer en del inom mig när jag läser dina ord. Jag hade det också stormigt sedan dag 1. Jag visste tidigt att jag borde ha lämnat. Det var så många gånger jag gjorde försök att lämna, men jag förstod inte mitt bästa. Dessutom kämpade jag med att uppnå en fin balans i en bipolär sjukdom som jag själv lever med och han accepterade min diagnos, vilket inte var så enkelt vid den aktuella tiden jag önskade träffa en man och det är klart, han visste att han inte var så lätt att leva med, men det tog tid innan jag upptäckte det.

Idag tänker jag att jag skulle lära mig. Jag skulle lära mig sätta gränser. Jag skulle lära mig att upptäcka att andra har problem och jag skulle lära mig att livet består av en massa spruckna drömmar och hinder på vägen till "det liv jag önskade mig" - vilket det nu var. Jag tänker att jag fick det liv jag önskade mig. Jag blev tvungen att lära mig även hantera hans sjukdom, att inse med hjälp av min psykiater att han är sjuk och att upptäcka vad medberoende är.

Jag gjorde som min psykiater sa, jag sökte upp Al-Anon och jag kontaktade en mottagning för samtal. Jag tyckte inte om hur den kvinnan som jag pratade med, pratade med mig så jag valde att avsluta de samtalen efter några tillfällen. Jag pratade med en vän och fick ett gott råd om att söka hjälp av en psykolog för att sätta gränser och det var vad jag gjorde. Det tog mig ca 4 år att bli av med mitt ex, eftersom jag är för snäll och inte kunde kasta ut honom.

För mig fanns det ingen annan möjlighet just då. Jag visste inget annat. Jag försörjde honom och idag kan jag känna av hur min snällhet kostat mig. Fast jag ångrar ingenting. Jag behövde lära mig i min takt. Alla äger sina egna processer och vi ska lära oss olika saker, i olika takt. Jag tror att vi ska öva, att sätta gränser, att lyssna på egna behov, att landa i sig själv, att upptäcka sig själv på nytt, i olika faser, att upptäcka omgivningen, att upptäcka livet på nytt.

Nu arbetar jag själv varje dag med mindfulness då det har blivit mitt förhållningssätt att balansera min tidigare psykiska ohälsa. Att öva på mindfulness och vara medvetet närvarande i nuet utan att döma eller värdera är en fin teknik som jag kan rekommendera dig och förstås alla människor.

Det finns mer och mer grupper inom mindfulness idag och fråga gärna där du söker, eller om du kan få hjälp på vårdcentralen. Läs gärna böcker själv, lyssna på ljudfiler eller anmäl dig till en kurs.

Det är det verktyg som jag tror kan hjälpa dig mycket, särskilt som du säger att du aldrig har varit van vid att ge dig egen tid eller tillgodosett dina behov. Du kanske inte heller har lyssnat på vilka dina behov är.

Genom att söka dig hit och att träffa en professionell på en beroendemottagning är en bra början. Ge det tid. Låt det ta tid. Börja gärna lyssna på vilka behov du har och du ska se att du har en spännande resa framför dig, om du vill se det så.

Stort lycka till på din väg att utforska och skaffa dig de verktyg du behöver.

Prinsessan på ärtan
Självomhändertagande....

Tusen tack för dina ord och stöd❤️ sitter med kaffekoppen åh läser det du skrivit och tårarna bara kommer, vet inte riktigt varför men med en blandad känsla av lyckan av att höra av någon som verkar bry sig om min situation och samtidigt att få känna att man inte är ensam i en sån här stund när allt känns så tomt. Med tankar som "är det värt det?Kommer det bli bättre? Kommer det här att funka? När han kommer hem, ska vi bli oss på riktigt utan alkohol? Om det inte funkar om han faller igen kommer jag att falla tusen gånger mer eller kommer jag kunna vara stark då åh säga: det var det alla dessa år nu är det bra."
Har varit på mindfulness tidigare men då gällande en prolax i ryggen så det har gällt ang fysisk smärta om att lära mig leva med den.
Men tack för det tipset oxå, jag ska se vad jag kan hitta för den inre psykiska smärta jag kämpar med.
Tusen tack än en gång för att ni visar att jag inte är ensam. 🙏❤️

Prinsessan på ärtan
Igår dag & natt 2

Dagen började hyffsat, hade sovit dåligt men endå på morgonen själv med dottern som skulle till skolan. Kände att Jo men idag ska jag nog städa undan julen och ta tag i räkningarna. Efter att hon for så rann all ork ut. Tillbaka till dag ett med "tomhet" vill inte, orkar inte. Så blir hela dagen med att bara vara och inte få något gjort.
Lyckas göra middag till oss tack vare att dottern frågar 17:30 vad det blir för mat.
Tankarna blir Jo men han har ju telefontid från kl18 så om han ringer vill jag inte stå mitt uppe i matlagning, vill kunna prata, höra hur det har gått. Så blir kanske lite senare middag idag.

Han plingar till på meddelande strax efter 18 och vi börjar messa...ringer upp honom. Han låter positiv och frågar om min dag...åh får dubbla känslor, ska jag säga hur tungt dåligt jag mår? Hur jag kämpar? Ska jag berätta alla mina tankar? Nä jag tar bara upp det som varit här hemma med att hunden har spytt, orken som inte finns, och dottern och hennes kompis som satt och spela på tv:n och busade med hunden så det lät som dom skulle riva huset?!
Sen blir klockan så mycket så jag måste börja med maten samtidigt :/
Kan knappt höra vad jag själv säger i telefonen pga stekbruset från stekpannan. Avslutar samtalet och känner att det var ett meningslöst samtal om jag ska vara stöd hemifrån till honom.
Skriver ett sms till han senare och ber om ursäkt. För som han sa: försöka passa in samtalen så jag inte har en massa annat samtidigt"
Sen från ingen stans hör mitt ex ifrån sig och undrar om han ska ta dottern i helgen så jag får egentid eller om jag hellre vill göra något med fokus på mig och hon?!
Åh gud vad ska jag svara på det?!
Jag har redan planerat tidigare på bio med henne nu på fredag men som jag mår nu så har jag även funderat på att försöka fokusera på mig själv i helgen.
Men bara med det meddelande som jag fick så sprutar tårarna igen😥
Jag skriver att jag hör av mig närmare helgen om det är ok för jag vet inte var jag står och hur jag mår på fredag. Och det är helt ok för han.
Gråter ännu mer när han visar sån förståelse för DEN här situationen. Åh gud allt känns upp & ner.
Hur som haver om jag nu ska komma med något som kanske är positivt i och med den här dag2 är att på kvällen när jag lägger mig så taaar jag faktiskt plats i sängen. MIN plats!
Låter kanske konstigt men har nu i minnst 2år försökt ge honom respekt till att han ska kunna få sova, för att i förhoppning inte "trigga".
Han har sömnsvårigheter och lättare att falla i fyllan om han inte har fått sova ordentligt. Så inte för nära, om inte han säger ok, inte snarka, inte för varmt, inte råka ta hans täcke..för kallt.
Så inatt fått ta min egen plats i sängen och faktiskt sovit riktigt bra! ☺️
Nu funderar jag på att eventuellt plocka bort hans täcke och kudde och bara bädda åt mig själv i dubbelsängen, men hur blir det då när han kommer hem igen?! 😯
Åh suck denna skitsofrenia 🙄

Önskar er alla en bra dag!❤️ själv ska jag på rehabilitering för min rygg. En hel halvdag, så då blir det att försöka tänka på annat. Och bara det är ett berg att bestiga idag!