av December99

December99
tors, 2020-01-16 - 16:23

Har en vuxet barn som är på väg in i ett missbruk.
Jag skriver för jag behöver tips och råd vad jag kan göra för mitt barn. Känner mig bara så maktlös och uppgiven.
Försöker prata med honom, men jag når inte fram.
Skulle vilja säga att han inte får komma hem om han druckit, men vill inte sätta honom på gatan. Vart ska jag dra gränserna!??
Fler i samma situation?

gros19
tors, 2020-01-16 - 20:44

Gränserna är ju personliga och dom kan endast du sätta. Förstår att om alternativt är att sonen hamnar på gatan så är det extremt svårt. Det är ju samtidigt så att det är negativa konsekvenser som får en person att bli motiverad till förändring. Undrar också lite om hur din son ser på sitt missbruk. Vill han sluta eller tycker han inte det är något bekymmer. Om du säger att han endast får komma hem till dig om han är nykter vart tar han vägen? Blir han då "uteliggare" eller bor han hos olika kompisar eller ....... Är det möjligt att hjälpa honom skaffa en egen bostad. Socialförvaltningen har det yttersta ansvaret för att kommuninvånarna har någonstans att bo. Dit vänder man sig när man är bostadslös och inte kan av olika anledningar själv ordna ett boende.. Ingen vill ju ha ett påverkat barn i sitt hem.

Maktlösheten är en förfärlig känsla och du kan inte få honom att bli nykter. Det handlar inte om förnuft utan känslor och därmed beroende. Så ser jag det. Sedan är det förknippat med en stor sorg att se sitt barn välja en destruktiv livsstil. Det handlar ju också mycket om skuld, skam och känslan av att ha misslyckats i sitt föräldrarskap. Av den anledning vill jag föreslå dig att söka upp någon alanongrupp för att få stöd i din situation och möjlighet att må lite bättre. ❤

December99
fre, 2020-01-17 - 04:41

Tack för svar!
Förstår att gränserna är individuella. Var nog otydlig, men önskar att få höra hur andra gjort med sina barn. Med gränser, hur dom försökt nå sina barn mm mm.

Han ser riskerna i det hela, men vill inte sluta/ändra sitt beteende. Han säger att han gör det för att det är kul.
Jag tror det är ett självskadebeteende pga sin diagnos.

Ang boende så har han rätt till Lss boende som vi står i kö till. Och där kommer han behöva hjälp av personal i sin vardag.

Det är mycket skam, skuld och uppgivenhet man känner. Hur kunde det gå så här illa. Vad har man gjort för fel?
Pratade om det i veckan att det är nog dags att vi söker familje hjälp....man ska bara orka ta tag i det.

gros19
lör, 2020-01-25 - 08:30

Vad det gäller min son har jag nog satt gränsen att jag ska inte underlätta för honom att fortsätta sitt missbruk. Han är kanske äldre än din son och jag upplever att hans önskan idag är att sluta med droger. Det har haft tillräckligt med negativa konsekvenser. Ser det som att det är ett sätt att fly från sitt dåliga psykiska mående, snarare än ett beroende. Jag berättar inte konsekvenserna av missbruket för det innebär att han försvarar det. Det får han själv komma underfund med. Väldigt svårt att låta bli.

Vet inte om din son har ett begåvningshandikapp, så att det är anledningen till LSS insatser, då får man kanske bete sig annorlunda. Sedan som anhörig har jag tvingats inse att jag kan inte påverka min sons missbruk och detta kan leda till att han dör. Givetvis förfärilgt att inse.

Det här med skuld och skam försvinner mer och mer, men jag berättar ju inte hur situationen ser ut för vem som. Jag har gjort så gott jag kan gånger tio. Eftersom det är så oehört smärtsamt är det inte lätt att bete sig rätt alltid. Det föder ju en enorm ilska, smärta och maktlöshet. Upplever att min son utsatte mig för detta lidande och jag kunde inte göra något för att skydda mig. Går inte att ta avstånd för det är ju ens barn.

Något som var ovärderligt för mig var att genomgå ett anhörigprogram på Nämndemansgården under en vecka, samt alanon. Har du möjlighet till detta så är det värt pengarna. Man kan även ansöka på socialförrvaltningen att få hjälp med det. Ska också säga att idag har min son ett skyddat boende, med viss tillsyn. Detta har underlättat väldigt mycket. Han har diagnoserna störningar i autismspectrat ch ADD., dock inte så svårt och jag upplever att under gynsamma förh0llande med visst stöd så fungerar han som andra. Man får fundera på vad klarar jag av, var går min gräns. Att jag mår dåligt skapar ju skuldkäslor hos min son och han har uppmuntrat att jag sökt hjälp som sahörig. Hoppas du får lite hjälp av det hår