av Nessita

Nessita
ons, 2020-01-22 - 09:58

Hej allesammans!
Jag är sedan snart sju år tillsammans med en man som har alkoholproblem. Just nu dricker han cirka tre gånger i veckan, oftast 8 - 10 starköl per gång. På något sätt har jag blundat för att kalla honom "alkoholist", En alkoholist är ju en som tar återställare på morgonen och som inte kan vara utan alkohol alls, har jag tänkt. Samtidigt har alkoholen alltid varit ett problem i vår relation. När han har druckit blir han lättprovocerad och tidvis kan han få rejäla vredesutbrott när han är full. Han har aldrig varit fysiskt våldsam, men han skriker och svär åt mig (fuck you, fuck your life...),vill få mig att känna mig dum, säger att jag underskattar honom och ser ned på honom. Med åren har jag försökt skapa ett pansar för att orden ska rinna av mig, men de får mig ändå att må riktigt dåligt.

Dessa utbrott händer inte alls varje gång han dricker, utan kanske en gång i månaden eller så. Samtidigt vet jag ju aldrig när det blir, så varje gång jag ser att han dricker försöker jag hålla mig undan och/eller inte säga särskilt mycket när han talar med mig. Ofta håller han långa monologer om ett specifikt ämne där han vet att vi har lite olika inställning. Jag är också orolig när vi är bjudna någonstans där det finns alkohol, att han ska börja med monologerna eller bli lättirriterad.

När han inte dricker är han generellt sett en otroligt fin, omtänksam och hjälpsam person. Jag är så glad i den versionen av honom och älskar honom verkligen! Samtidigt vet jag inte hur länge jag orkar leva med hur han skiftar när han dricker. Nu i januari har det varit värre än tidigare. För tre veckor sedan var han ute och festade på krogen med ett par kompisar. Jag sov mig igenom hans hemkomst (hade lagt mig på soffan), men när jag vaknade på morgonen fanns det spyor på/omkring toalettstolen och på sovrumsväggen. För två veckor sedan satt han och drack öl och vin i vardagsrummet. Jag hörde att något spilldes och gick ut för att kolla. Såg han hade spillt på rödvin på en matta, så ville tvätta bort fläcken. Han blev rasande, talade om hur dum jag var och att jag alltid skulle störa honom. Jag borde ligga i sängen och sova, inte hålla på och kontrollera honom. Han var alldeles röd i ansiktet, skrek för full hals och kastade sedan allt som fanns på vardagsrumsbordet rakt i golvet (dator, orkidé, nötter...). Sedan välte han bordet och sparkade på det så hårt att han hade svårt att gå i tre dagar efteråt. Dagen därpå skämdes han och sa att han måste dricka mindre alkohol. Själv hoppades jag mot bättre vetande att det skulle bli så.

Nu i fredags bjöd ett par av mina kolleger med honom på en bar eftersom en av dem skulle sluta sitt jobb (de visste inte hur han kan bli när han dricker). Själv kunde jag inte vara med, så tackade nej. Nu i söndags kontaktade en av mina kolleger mig och berättade hur chockade de blivit av hans uppträdande: Han hade blivit "konstig" efter ett par timmar i baren, hade bjudit en av deras kvinnliga vänner på öl och sedan sagt att han ville ha sex med henne. Hon var helt chockad och äcklad. När han såg det sa min man tydligen till henne att hon minsann fick betala tillbaka pengarna för ölen han bjudit på om hon inte ville ha sex med honom. Mina kolleger bad min man ge sig av, men han vägrade och sa att ingen bestämmer vad han ska göra. Slutligen lyckades de få honom att gå, men mina kolleger och deras kvinnliga gäst mådde väldigt dåligt av det. Och jag skäms fruktansvärt och känner mig så ledsen! Nämnas bör att jag tidigare fått reda på att min man kontaktat andra kvinnor för att stämma träff med dem under några tillfällen under tiden vi varit tillsammans (via Messenger), men såvitt jag vet lyckades han inte. När jag fick reda på detta för två år sedan och vi talade om det, hävdade han att han varit full vid de tillfällena. Mår jättedåligt: Vill inte mista den goda versionen av honom, men orkar inte hantera den person han blir när han dricker. Vad ska jag göra!

Nordäng67
ons, 2020-01-22 - 10:52

Din man dricker och agerar precis som mitt ex gjorde. Dricker tre dagar i veckan, otrevlig typ en gång i månaden, man visste aldrig när, flirtande med andra kvinnor, verbala kränkningar. Däremellan den fina person man älskar. Usch din stackare, förstår precis hur du känner. Det KA skriver är väldigt klokt, väldigt bra råd. Man letar förklaringar och ursäkter för någon annan in absurdum och tappar helt bort sig själv. Man ser sin man som två personer, en man älskar och en man avskyr. Börja fokusera på dig själv. Ofta tänker man "lämna eller inte lämna". Blir ett drastiskt och svårt beslut att ta och man kommer ingenstans. Börja med små steg i en riktning att förbättra DITT liv, inte att förändra honom. Fundera runt dig själv istället för runt honom. Ställ frågor till dig själv och försök hitta svaren. Något du kan fråga dig själv är om du har varit med om liknande beteende tidigare, kanske under barndomen eller annat förhållande. Kram till dig

Nessita
ons, 2020-01-22 - 12:17

Tack för era svar - kände verkligen jag måste ha kontakt med andra som har liknande erfarenheter. Precis som du säger, Nordäng67, så ser jag min man som två olika personer och det gör mig helt förvirrad. Doktor Jekyll och Mr Hyde. Samtidigt tänker jag att allt det som kommer fram när han är full, det måste ju redan finnas inom honom. Rent logiskt vet jag att det inte är mitt ansvar, att bara han kan bära skulden/skammen/ansvaret, men det är så svårt att få hjärtat att inse det hjärnan vet.

Vi har gjort en överenskommelse att han ska resa iväg och hälsa på sin familj, dvs mor och syskon, som bor i ett annat land. Han reser nu på lördag och blir borta i nästan sex veckor. Det ska ge oss lite tid att tänka var på sitt håll. Jag har sagt att jag älskar den han är när han inte dricker och att jag vill ge vår relation ytterligare en chans, men bara på villkoret att han slutar dricka. När han återvänder blir det antingen för att göra en nystart utan alkohol eller för att skriva under skilsmässoansökan och jag har bett honom tänka igenom vilket beslut han ska fatta under tiden han är iväg. Och det kanske låter bra i teorin, men jag misstänker det kan finnas en fallgrop: Han satsar på nystart, men alltsammans börjar i själva verket om igen. Det är vad realisten i mig tänker, men idealisten hoppas fortfarande. Vad tror ni?

Nordäng67
ons, 2020-01-22 - 13:00

Att man tänker att alla elakheter som sägs under fylla är sånt han inte vågar säga nykter. Mitt ex förnekade att det var så och sa att han helt enkelt fick hjärnsläpp när han drack. Försökte finna tröst i det ett tag. Men sen kom jag fram till att HAN ska ta ansvar för hur han påverkas av att dricka INTE jag. När det gäller din sista fråga. Är benägen att hålla med realisten i dig. Han, som många andra alkoholister, VILL sluta men KAN inte förrän det kommer från djupet inom dom själva. Ställde också ultimatum, han slutade, började först smygdricka, blev avslöjad av mig, fortsatte att dricka öppet, jag stannade och levde på hoppet. Så höll det på. Allt eftersom tiden gick märkte jag också att mitt ex fick allt mindre respekt för mig. Jag gjorde ju inte allvar av mina "hot". Kram

Nordäng67
ons, 2020-01-22 - 13:10

Då när jag var mitt upp i förhållandet tyckte jag att dom "elaka helgerna" var dom hemska. I efterhand insåg jag att alla mina helger var skit. Han var full och löjlig dom andra helgerna och det blev man helt trött i huvudet av det också. När det gäller ditt ultimatum: istället för att se det som ett krav som han ska leva upp till så se det som ett löfte till dig själv typ: jag ger detta EN chans till men jag lovar MIG SJÄLV att detta inte ska få fortgå.
Styrka till dig!

gros19
ons, 2020-01-22 - 16:50

Har genomgått anhörigprogram på Nämndemansgården. Det dom beskrev hände i hjärnan när man drack alkohol var att vissa funktioner "släcks ner" bl.a. empati. Tycker det var en bra beskrivning. För övrigt är det ju en fullständigt oacceptabel situation du befinner dig i. Tycker det är bra som Nordäng säger att bestäm dig för hur många chanser du ska ge honom. Skulle också vilja rekommendera alanon till dig. Kram och ta hand om dig!

Självomhändertagande
ons, 2020-01-22 - 22:41

Du har verkligen fått bra råd av alla här. Jag har inte så mycket att tillägga just nu, annat än att säga att lyssna till dig själv. Du skriver "Han satsar på nystart, men alltsammans börjar i själva verket om igen. Det är vad realisten i mig tänker, men idealisten hoppas fortfarande. Vad tror ni?"
Du vet var din gräns går. Jag hoppades och hoppades så naivt i många år på en förändring. Jag hörde orden "jag ska sluta dricka" så många gånger, men det vara bara ord. Jag ville verkligen tro på förändringen som aldrig kom. Det låter inte bra alls det som dina kollegor bevittnade med din man. Du har inget med hans uppträdande att göra. Vill du ha en man som beter sig så? Gör något för dig själv dessa veckor som han är bortrest. Prova gärna att umgås med dig själv och landa i hur du önskar ha det framöver. Ta hjälp, prata med en professionell, förslagsvis via företagshälsovården, präst, kurator i primärvården, öppna AA möten, eller en psykolog. Jag tog hjälp av en psykolog för att få hjälp att sätta gränser eftersom jag inte kunde det innan. Det är aldrig fel att rusta sig så gott det går, för det är svårt när vi ser den goda sidan hos den som förvandlas till någon vi inte tycker så mycket om med alkohol i kroppen.
Ta hand om dig och ta ditt liv på allvar. Kram!

Nessita
tors, 2020-01-23 - 09:02

Ni är helt fantastiska - känner för första gången att jag har kontakt med andra som förstår hur det är att leva i en sådan situation. "Självomhändertagande", jag ska verkligen följa ditt råd och satsa på att under de kommande fem veckorna försöka få samtalshjälp och fundera över vad jag behöver.

Min man har svårt för att tala om problem, men igår lyckades jag äntligen få honom att diskutera lite. Då menade han att han var så otroligt stressad, mådde dåligt av sin livssituation, och att det var naturligt att ibland "explodera" under sådana omständigheter. Vad gällde incidenten med mina kolleger, tyckte han de gjort fel som berättat för mig. Det var i själva verket de som uppfört sig dåligt i baren och de hade sedan bara tagit ut det på honom. Däremot så var det förvisso sant att han bett den andra kvinnan om sex, men det var ju bara för att han var full. Ingenting hade ju hänt, det var bara prat! Och nej, det var inte alls bra att han gjort så, men tänk själv - inte förmår man ha sex när man är så full! Och för övrigt, har jag inte sett hur illa svenskar beter sig när de är ute och super? De är då inte bättre än han. (Min man är inte svensk). Ja, så fortsatte hans resonemang och jag var helt förstummad. Med andra ord, när han fick reda på att jag visste hur han uppfört sig, var han förstummad och skamsen. Tre dagar senare har allt försvar kickat in och hans egen skuld och ansvar har krympt till en liten ärta. Och det värsta är att jag under dessa år börjat vänja mig. Det är först när jag får skriva ned det och hör andras reaktioner som jag inser hur totalt absurt det är!

Stor kram till er alla som delat era tankar med mig!

Sofia
tors, 2020-01-23 - 17:04

Vad fint att du redan har fått mycket kloka reflektioner och erfarenheter här i din tråd och att det känns bra att vara i kontakt med andra som förstår. Det låter klokt med samtalsstöd också. Det låter som att han säger ifrån sig mycket av sitt personliga ansvar. Det är naturligt att "explodera" när man är stressad. Ja, om det är naturligt för honom att göra det kan man ju tänka sig att han får ta ansvar för att inte utsätta sig för lika mycket stress, eller kommunicera det innan det smäller - "nu är jag väldigt lättretlig idag, håll dig undan". Och om det är naturligt att be en annan kvinna om sex bara för att man är full (även om det inte blir mer än prat) så är det väl en god anledning att försöka undvika att bli så full, ifall han skulle respektera ert förhållande och dina känslor till fullo.
Fint att du kan ta ett steg tillbaka och se det som inte blir bra för dig i det här, när du skriver ner det och får reaktioner från andra. Fortsätt skriv!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet