av Studenten

Det är annorlunda denna gången.
Jag är tillbaka.
Hej gänget om ni är kvar, hej alla nya människor och historier som ni bär på.

Det räcker nu.
Jag är klar.

Ta hand om er
Kram

Studenten
tors, 2020-01-02 - 15:26

Ett nyårslöfte känns så töntigt. Men jag tror jag behöver ett ändå. Förra året var det mest fokus på de stora bitarna, boende och jobb och sömn och orka. Orka med saker.

I år vill jag ta hand om min fysiska hälsa och självklart min psykiska. Men jag är väldigt trött på min fysiska. Jag vill känna mig stark. Jag har gått upp 6-7 kg nu i december. Gött! Men mindre kul nu.

Ett av grundstommen till både starkare psykiskt som fysiskt tror jag är en total nykterhet. Så jag har satt som mål tills min födelsedag i juni. Det blir 6månader helt nyktert. Sen kan jag ta ett nytt beslut. Men just nu tror jag 6månader känns lagom läskigt och länge för att bli en utmaning och ändå hinna ge resultat.

Det känns väldigt skönt att ha lovat mig själv detta. För jag förtjänar att må bra.

Fridens! ?

Stormenlilla
sön, 2020-01-05 - 20:27

Jag tror verkligen att du har rätt i det där med att grundstommen för psykisk och fysisk hälsa ska kunna vara i topp. Jag gick också upp i december. Drack alkohol och åt en jäkla massa skräpmat. Hittills är det 10 helvita dagar och jag har tränat ett par gånger och känner mig redan lite lättare.

Mitt nyårslöfte är också att fokusera på hälsa och välmående :)

Du gör bra val, heja dig!

Kram

Vinäger
sön, 2020-01-12 - 08:39

Det verkar som att du för tillfället landat i dig själv. Blir så glad för din skull. Du är värd lite lugn och ro.

Kram till dig

Studenten
fre, 2020-01-17 - 15:19

Tack snälla ni ?
Januari flyger fram, men ändå inte. Hänger ni med på hur jag menar? Känns som att nyår var igår, men nu är det tydligen den 17e. Knäppt.
Lyckats gå ner 6kg av de jag gick upp i december. Så nu känner jag snart igen mig själv igen. Haha ?

Det nya uppdraget är kanske inte helt vad jag tänkte, så får ta mig en funderare där. Uppdraget är kul, men miljön här får mig fan att bli deprimerad. Jag trivs inte i små bås på rad. Jag gör inte det ?‍♀️

Haft några krävande dagar denna veckan och hade helst bara gått hem och lagt mig i badet (med ett glas rött. Det är så jävla intressant hur inprogrammerat den bilden är i mitt huvud). Jag förstår ju att det är en typ av flykt och snabb dopaminkick som min hjärna efterfrågar. Men neh, blivit långpromenader efter jobbet istället.

Känner mig lite låg i stämningen. Tror det helt enkelt är januarimörkret och färglösheten som är och pillar mig på ryggen. Nu är det bara februari kvar. Sen kommer ljuset snabbt.

För att göra det lite bättre tänkte jag gå och simma och basta i kväll. Det ser jag verkligen fram emot, och så kommer min vovve hem till mig över helgen. Kommer bli mysigt ?

/fridens

FinaLisa
lör, 2020-01-18 - 15:29

Sänder en liten ljushälsning☀️??
i januarimörkret. ?
Håll ut min vän, snart är det vår?????
Vi ses i februari, det ska bli kul ?
Kram ?

Studenten
ons, 2020-01-22 - 08:11

Jaaaa nu vänder det snart! Redan nu är det relativt ljust på himlen. Det gör mig glad ? tack. Jag skickar tillbaka dubbelt till dig. det ska bli skitkul att ses ?

Förstår ni att snart är det vår? Vi har snart överlevt en till mörk och blöt vinter. Pirrar till i magen när jag tänker på det. ?
Denna våren ska jag ut och promenera och springa och ta vara på vårens framfart från start. Det så mycket fram emot det.

I övrigt så har jag åter igen en bad ass tuff jävla dag framför mig. Men det känns helt okej ännu. Känner mig lugn i kropp och sinne. Och efter jobbet ska jag träffa en nygammal vänn. Lite kul historia, jag intervjuade honom för en roll tidigare. Och vi klickade på ett personligt plan. Efter processen var klar så tog vi kontakt igen och har sedan dess varit vänner.
Visst är det kul hur man kan träffa nya människor i sitt liv? :)
Ser fram emot att få hänga lite och bara prata bajs.

Fridens ☀️

Studenten
ons, 2020-01-29 - 12:55

Ena dagen har man ett jobb som man älskar. Andra dagen är man utköpt pga omorganisation. Nackdelen med mindre bolag... antar jag.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra med mig själv atm. Senaste dagarna har jag bearbetat chocken, gått igenom gråt och ilska. Tränat massor, pratar desto mer med nära och kära.

Framtiden är ett stort jävla frågetecken ?‍♀️
Kollade nya roller men det kändes lite som att gå ut på tider direkt efter ett breakup, blev bara ledsen.
Känner mig nedstämd och lite lätt likgiltig för tillfället. Funderar på att ta en sista minuten till solen ensam, funderar på att dra iväg djupt in i skogen med vovven.
Vad ska jag göra med all tid?
Det är ju lixom allt jag önskat mig. För pengarna kommer ju fortfarande trilla in, jag har ju bara inget jobb att gå till...

Det måste finnas någon mening med detta? Kanske var jag på fel arbetsplats ändå? Kanske vill ödet något annat? Vad tusan vet jag?

Nu är jag påväg till exmannen för att hämta vovve, blir kvalitetstid 24/7 ett tag nu. Det blir fint. Tack ödet?.. kanske? Jag vet inte.

Så jävla förvirrad.
Fridens ?

Studenten
tors, 2020-01-30 - 14:29

Har lagat lasagne och pratat med en PT idag, chillaxar i soffan med vovven. Bröt ihop igår lite snyggt sådär på bussen med blöta kinder. Men det är okej, jag skäms inte. Det är en naturlig reaktion, en av stegen i chockhantering. Idag känner jag mig inte längre arg på samma sätt och det är ganska skönt faktiskt.
Jag är inte en arg människa och tycker inte om den känslan. Är ändå glad över att jag har tillgång till den känslan också. Speciellt när det är befogat.

Att hantera en kris utan alkohol är skönt, stärkande. Tryggt, fasten det suger. Jag litar på att jag inte kommer skada mig själv på något vis eller säga/ skicka saker i affekt. Självtillit.

Fantastiskt vad livet kan slänga på en för olika situationer och prövningar egentligen. Ibland känns det orättvis att behöva vara med om så mycket konstigt. Men samtidigt vet jag att folk har det sämre. Alla dealar med sitt egna lixom och jag med mitt.

Jag vilar i tryggheten om att min anställning fortfarande är pågående, trots att jag är utan jobb. Det finns ingen stress. Försöker verkligen vara i nuet och acceptera detta, göra något gott av det. Hålla mina rutiner och fortsätta ge näring till mig själv genom promenader och sömn. Försöker växa ur detta i lagom tempo.

Det måste finnas någon mening med detta också.

Fridens ?

Studenten
tis, 2020-02-04 - 09:57

Missuppfatta mig rätt här, men saker känns lite meningslöst. Jag är inte deprimerad eller liknande, men det är första gången jag inte har något syfte i min vardag.
Saker känns övermäktiga..? Försöker hitta order för känslan men den är svårplacerad.

Vart vill jag i mitt liv? Vad vill jag verkligen verkligen göra? Jag har ju all tid just nu. Vill jag börja plugga igen? Börja en helt ny karriär? Vidareutveckla mig inom samma bransch? jag vet faktiskt inte.

Ödet vart ska jag?
Vad är meningen med detta?
Eller är det meningslöst?

Det känns konstigt att inte tillhöra ett sammanhang. Det känns konstigt att inte ha kvar det jag kämpat för, att de ryckts bort på ett dygn. Det känns konstigt att på något vis hamna i limbo.

Jag känner att mitt självförtroende fått sig en törn och det påverkar min tro på min egna förmåga i arbetslivet. Väl medveten om att detta inte är sant. Jag är
Kompetent, dock vacklar jag när jag tänker på framtiden. En liten rädsla gror i bakhuvudet. Vad kan jag göra för att komma över den rädslan? Söka nya jobb? Kanske. Men jag är inte redo. Vill inte hoppa in i något förhastat.

Vad ska jag göra med all min tid för att själv skapa mening med min tillvaro just nu när inget är som det någonsin tidigare varit?

fridens ?

FinaLisa
tis, 2020-02-04 - 21:20

Kanske du kan hoppa in på någon rolig kurs några veckor? Hitta ett nytt tillfälligt sammanhang och få lite nya kunskaper?
Det finns hur mycket som helst att lära sig?
Så kul och spännande det ska bli att ses på lördag! ?
Kram ?

Studenten
ons, 2020-02-05 - 09:50

Jaaaaa ^^ jag sitter och kollar runt lite på diverse saker :D kanske dags att ta detta där körkortet äntligen?

Sjukt spännande att ses. Jag är jätte nervös... ?
Kram❤️

Studenten
ons, 2020-02-12 - 10:54

Jag har nu tagit beslutet att be om ett lån på banken för att kunna finansiera mitt körkort. Känns som en rimlig sak att göra på betald fritid, om inte nu när annars lixom? Så jag hoppas det går igenom. Om det går igenom tänker jag boka en intensivutbuildning. Vet dock ej om jag tänker göra det här i Sthlm eller i en annan mindre ort. Kanske enklare att vara borta och endast fokusera på det. Vi får se :)
Är fortfarande sjuk och halsen rosslar som fan. Har inte tränat på evigheter känns det som och motivationen till att gå ut och röra mig är låg.
Men till helgen har jag och Mrniceguy bokat en helg helt dedikerad till mys och vandring högt upp i Sverige. Blir väldigt kul. Ser fram emot att sitta framför öppenbrasa och vara mör i kroppen efter vandringen. Tänker nog laga något riktigt gott till oss också. Hoppas bara denna bajsförkylnigen lägger sig snart.
Mår väl ganska bra psykiskt ändå, om än lite uttråkad. Men det är typ standard. Tittade ut lite på nya jobb och blev bara ledsen, så tiden är inte mogen ännu.

Men nu ska jag nog tvinga ut mig och vovven på långpromenad ändå, fööööööör det är bra för mig. Sen ska jag iväg på fika med väninna och jag behöver köpa nya jeans. Förstår inte varför jeans mer i regel än undantag alltid spricker under ena röven. #livetsomkvinna antar jag.
Alkohol ligger långt bort på listan, men tankarna om att dricka rött till helgen finns där. Kanske alltid kommer vara såhär? att tanken om vin trillar förbi när det är dags för något festligare? Well en tanke är en tanke är en tanke, inte verklighet. Jag har fortfarande alltid ett val att agera på min tanke eller inte, och jag är inte mina tankar, jag är det jag gör av mina tankar.

Nu promenix med vovvsing.
Fridens!

Studenten
fre, 2020-02-21 - 10:01

Jag är stolt över mig själv. Jag är stot över hur jag hanterar kriser. Jag är stolt att jag vågar ge mig på nya saker. Jag är stolt över att jag inte ramlar ner i ett hål och självdör. Jag är stolt över mig själv som nu, fasten det är riktigt jobbigt valt att gå i från mrniceguy.
I tisdags packade jag ihop mina saker från hans lägenhet och tog en Uber hem.
Det räcker nu, jag behöver vara själv. Jag tänker bespara er allt som hänt, för jag har inte varit transperent och mer eller mindre bara berättat om det positiva. För någonstans hoppades jag på att han skulle förändras. Förändras till det han sa han att han lovade, flera gånger. Jag borde ha gått vid första slaget. eller egentligen borde jag ha gått långt innan det. Men jag tappade mig fast. Rädd för ensamheten. rädd för... livet?
Jag har gått tillbaka så många gånger till honom nu, efter varje bråk har jag förlåtit och litat på honom. varför?

Jag kan inte förändra honom.
Jag kan dock utvecklas i mig själv.

Nu med lite distans (ja ifall 72h) utan kommunikation mer än hans snälla och ledsna meddelanden till mig på messenger, så funderar jag på mitt egna beteende. Varför dras jag till män som inte är snälla? är jag lättmanipulerad? tror jag inte att jag förtjänar mer? är det något fel på mig? Är jag felet? får jag dem att bli sådär? sådär... galna?

Mitt inre säger skriker nej. det är inte mitt fel. Jag förtjänar bättre, men jag tror att i min rädsla för ensamheten så låter jag det gå. Jag pushar mina gränser och mitt, tyvärr, empatiska jag ser förbi svärtan i dem. Förklarar varför de är som dem är för mig och för vänner och familj, stöttar och förlåter. Härdar, och lever för de goda stunderna. För de goda stunderna finns ju också. såklart.

Går jag tillbaka denna gången så kommer jag inte förlåta mig själv. Min egna tillit till mig själv försvinner lite för varje gång, vem är jag ens om jag inte kan lita på mig?

Jag lever I ett vacuum från arbetslivet och nu från livet i tvåsamhet. Utan direkt samhörighet till någon eller något. Men jag känner mig inte ensam. jag känner en frihet. För solen skiner och jag har förmågan att trösta mig själv med snälla ord. Jag vet att jag kommer klara detta också, och därför är jag stolt över mig själv.
Nu ska jag gå och simma, och i kväll blir det ännu en bok hemma i soffan. I mitt hem, mitt vackra trygga hem.

Fridens!

Li-Lo
mån, 2020-02-24 - 11:34

Det låter som att ett viktigt och klokt steg är taget. Våld i nära relationer sker ofta bakom lyckta dörrar och det kan vara svårt att ta sig ur en sådan relation. Det kräver ofta en stor ansträngning och innebär anspänning. Om jag har uppfattat dig rätt reflekterar du en hel del kring hur det varit för dig i relationer. Än viktigare, du funderar på hur det kan vara för dig och vad du kan behöva för att rikta din omtänksamhet och klokskap inåt. Din empati, att förstå någon annan, är nu fokuserad på dig. Den integritet du visar genom att skriva ” Jag tänker bespara er allt som hänt” är ett fint exempel på att du tar hand om dig.
I allvaret och i vetskapen att du har förmåga att klara dig själv och känner frihet så väcks en impuls i mig att fråga:

Om du skulle behöva hjälp i den här processen vart tror du att du skulle vända dig?

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

Studenten
tis, 2020-02-25 - 09:06

Kul med en kommentar, var inte riktigt beredd på det ?
Tack för din reflektion och sammanfattning av mitt tidigare inlägg. Jag har kollat och läst och diskuterat mycket med min mamma och med nära vänner kring hans val av beteenden i vissa situationer. Jag såg att kvinnofridslsinjen fanns, men känner inte att jag är så mindfucked eller rädd för honom för att ta yttre hjälp från utomstående.
Jag känner mig trygg med det säkerhetsnät som jag har i mig själv. Men det är sjukt bra att det finns. Skulle det vara så att han skulle fucka ur totalt (vilket jag inte tror) så har jag redan varit i kontakt med polisen tidigare angående honom, så det finns förhoppningsvis någon typ av notering hos dem också.

Ibland känns det som att jag överdriver allt, och ibland känns det som att jag underdriver. Men det enda rätta som finns är ju faktiskt svart på vitt kring vad han gjort och inte gjort och hur jag känner. Det är ju min sanning och min verklighet.
Visst går jag i tankarna att "jag slog ju honom också" eller "det var jag som startade det" (aka det är mitt fel). Men det är ju inte det, och ja jag slog tillbaka. Bara där har vi en stor gräns som passerats. Slag ska inte ens förekomma.Inte ens lite. Det ska inte behöva gå så långt. Det ska inte gå så långt. Men just slag är inte det som jag stör mig på, jag kanske är immun? avtrubbad? Negligerar?
Det som bekymrar mig är det psykiska. När jag ändrar på mig. När jag sakta anpassar mig.
För jag är en stark kvinna, och slår någon mig slår jag tillbaka. Hårt.
Men när någon slår mig i psykiskt, så tar jag bara emot.
Där har vi problemet.
Där har jag mitt problem.
Ändock belyst detta för er och därför för mig själv att arbeta med :)
Vilket är bra. Första steget är ju erkännandet and all that jazz.

Helt ärligt har jag inte skrivit med honom sedan jag tog beslutet, mer än att han behöver backa. För han fortsatte skriva och förklara. Misstänker att han är desperat. Men jag vacklar inte. Jag behöver boka in en dag med honom och göra slut slut. Det är inte mer än rätt.
Denna pausen med distansen från honom har varit oerhört kraftfull och läkande.
Jag går på en del promenader i skogen och vid havet. Skriver i min dagbok. Läser böcker och hänger med vovven. Igår lyssnade jag på en podd om hjärnhälsa och beteendeförändringar. Jag växer och känner mig nyfiken på vem jag är när jag bara är jag. Rädslan för ensamheten finns inte riktigt. Jag vet inte vad jag varit så rädd för?

Kanske har denna pausen från arbetslivet verkligen kommit av en anledning? För jag känner frid. Jag skapar mig ett lugn i min vardag, en läkande process. När jag tänker efter har jag inte haft det såhär stressfritt någonsin. Kanske när jag var barn? Men inte sedan högstadiet har jag haft möjligheten till att bara sitta i tystnaden utan att jaga eller fly från något, och vara lugn. Genuint lugn och trygg.

Jag hatar ordet tacksamhet för det låter så pretentiöst (hehe!).
Men jag känner en sådan oerhörd tacksamhet för detta. För gåvan som jag ändå fått att få landa i lugnet.

Så tack ödet! din jävla lurifax.
Jag förstår mig inte alltid på vad som händer eller varför.
Men jag är trygg på att jag kommer hamna precis exakt där jag ska vara utifrån det jag behöver.
(tack igen för min lägenhet, och tryggheten som kom med den ❤️)

Fridens!
och ta hand om er <3