av Elin123

Elin123
tis, 2020-02-11 - 10:39

Under två års tid har jag försökt att rädda livet på min mamma. Jag har ryckt ut till hennes lägenhet under mornar, lunch, kvällar när hon druckit sig full på vin. Jag har torkat upp, plåstrat om, tröstat och bråkat. Tills nu. Det kom en punkt där jag inte längre kände igen mig själv. Jag har gett upp om hoppet nu, sagt hejdå och tagit avstånd. Hon har valt bort mig och hon vill inte bli frisk - för enligt henne är hon inte sjuk.Hon har ljugit, lovat och svikit. Under så lång tid. Hon har slutat att respektera mig. Totalt.

Men hur ska jag kunna leva med detta? Att jag valt bort henne? Hur ska jag kunna leva med att hon valt bort mig? Och att hon värdesätter sitt drickande mer än mig, hennes egna dotter. Hur ska jag ge upp att försöka övertala, rädda och bråka.

Hon förstår inte att hon är sjuk. Hon har druckit på jobbet, hemma, på morna, kvällar och nätter. Hon var full när min syster berättade om att hon förlovat sig, när hon födde barn. Hon har varit full när vi ska ha setts, när vi ska ha pratat med varandra och när hon borde ha funnits för mig.

Nu är jag slut. Jag är helt färdig. Känslomässigt överbelastad. Jag kan inte sova, jobba, äta eller skratta. Jag är totalt färdig. Jag är så ensam och trasig.

Hur står jag emot skuldkänslorna som hon kommer ge mig? Att hon lovar mig än en gång? Hur ska jag stålsätta mig? Hur ska jag kunna leva med oron att hon kommer dö ifrån mig? Hur ska jag kunna leva med detta?

Ullabulla
tis, 2020-02-11 - 11:10

Behöver ju inte vara en permanent lösning.
Däremot en nödvändig gräns för dig just nu-bra!

Att sätta upp nödvändiga gränser och regler för dig själv är det bästa du kan göra just nu.

Det brukar vara mycket svårt,nästan ogörligt.
Lova dig själv en dag i taget så länge så att dina känslor får landa och kanske nödvändiga strategier får växa fram.
Läs härinne och begrunda vad du kan göra för dig själv.
Och välkommen hit?

gros19
tis, 2020-02-11 - 16:00

Du klara inte mer och du är dessutom maktlös och det är väldigt, väldigt svårt att acceptera, men befriande när man väl lyckats inse det. Du sviker inte mamma, du har som de flesta anhöriga gjort otroligt mycket, men nu är det stopp, nu orkar du inte mer så uppfattar jag det och förstår det verkligen när jag läser vad du genomgått och vilka ansträngningar du gjort för att rädda din mamma.

Ja drogen, i din mammas fall alkoholen är viktigare än anhöriga t.o.m. viktigare än ens barn. Där ser man hur sjukt det är. Det som kan motivera din mamma till nykterhet är negativa konsekvenser. Hon måste må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring. Tyvärr kan vi som anhöriga i vår hjälpsamhet förhindra eller fördröja detta. Hur plågsamt det än är får vi försöka att inte undanhålla konsekvenser. Några garantier för att en förändring kommer att ske har vi inte utan det är en dödlig sjukdom. Du kan berätta för din mamma var hjälp finns att få och även säga att du är villig att hjälpa henne när hon VISAR att hon vill ha hjälp, inte bara säger det.

Som det är nu måste du ta hand om dig själv. Skulle önska att du har möjlighet att genomgå något anhörigprogram. Var själv på Nämndemansgården under en vecka och vet inte om jag överlevt utan detta. Jag bar på en enorm ilska som jag hela tiden fick trycka undan. Jag var rädd för vad jag skulle kunna åstadkomma när jag inte längre kunde härbärgera den. Ilska, sorg, skam, skuld, rädsla alla dessa plågsamma känslor tillsammans med maktlösheten.

Kommunen har ibland anhörigprogram och så finns alanon, leta på mätet. Det hade nog betytt mycket för dig att ha det stödet. Det förändringar som skett vad det gäller min anhörige, min son, har skett när jag gjort ingenting.
Kram och var rädd om dig!