Fredag
Vaknar. En viss glädje infinner sig av bara vetskapen att jag klarade det igår kväll. Ett visst framtidshopp känns. Morgonen är ok idag med. Kaffet i morgonrocken är en trevlig start. Även idag hinner jag få ett litet utbrott på barnen innan vi lämnar huset. Mitt humör är helt klart svajigt. Solen skiner, den bländar mig på väg till jobbet, värmer i ansiktet, något som aldrig kan vara annat är glädje. Jag känner lite energi. Idag är det fredag, ikväll, ikväll. Vad ska jag göra ikväll. Imorgon skall vi umgås med vänner. Jag förstår mig inte på mig själv. Jag känner mig ensam, ser på andra runt omkring som alltid umgås. Jag känner mig utanför. Imorgon är vi bjudna till vänner och det känns lite som en börda. Vi ska gå äventyrspromenad. När måste vi åka imorgon? Vad ska barnen ha på sig, blir det dåligt väder, har jag några bra skor och regnkläder? Lite oskrivet så behöver jag ju dricka, det gör alla andra där. Det är det som är roligt med det här gänget. Inte för att jag inte skulle kunna stå för att vara nykter, men är det ens roligt utan att dricka? Och ikväll, ikväll. Hur har man fredagskväll utan att dricka. Hur belönar man annars sig själv att ha klarat ännu en arbetsvecka. Jag vill inte dricka. Jag vill inte ha den här kampen mer. Flera gånger i veckan. Jag vill så gärna ha balans. Men jag har inte lyckats än, jo i några korta perioder. Men då är söndagen alltid en grå dag. När jag ska vända det. Hitta disciplinen inför en ny vecka. En kamp, jag klarar den kampen ibland, ibland går det åt skogen och jag är tillbaka på noll.
Solen ger mig energi, jag skulle vilja ut och jogga i eftermiddag, det kan få mig att klara kvällen. Men hur ska jag få ihop det. Familjen förväntar sig fredagsmys och jag är kocken. Vi har inget att laga hemma. Hemma vid femtiden. Byta om, ut och jogga, duscha, klä om, ställa sig i köket. Sen så kallat fredagsmys. Går det ihop. Blir det en skön eftermiddag? Jag blir stressad av bara tanken, som ett schema som måsta flyta perfekt, annars kraschar fredagsmyset..

Tack Mrx för gratulationen, om än ett väldigt sent!
Då är juletiden passerad ännu ett år och idag är min sista dag på den 50 procentiga sjukskrivningen. Måndag är början på att få allt att falla samman i ett vanligt liv igen.
Under ett antal veckor, efter min krasch den 28 oktober har jag fått en fantastisk tid för precis det du skriver Mrx, reflektion och eftertanke. Dessutom har jag fått fantastisk hjälp genom mitt jobb och lyckades genom ett förtvivlat rop på hjälp genom vården även träffa en läkare jag sent skall glömma.
Det är inga mirakelkurer, supermediciner eller terapisessioner, det är människor som lyssnat.
Jag har fått några få men väldigt betydelsefulla saker med mig på vägen som redan hjälpt mig att börja acceptera saker för vad det är. Och jag har förstått en sak angående alkoholen och genom den insikten en nyckelbit för hela livet. MAN MÅSTE MÖTA DET OBEHAGLIGA. När allt känns som värst, när man inte står ut, men vad den än kan vara, ångest, oro, stress. Stanna upp, sätt dig ner och känn allt som går att känna i din kropp. Går det verkligen inte att stå ut? Lys på obehaget med alla lampor du har och glöm inte andas! Vänd dina tankar på just obehaget och inte vad du kan göra för att bli av med det! Det är först då den stora hemska tigern kan visa sig bara vara en liten sur katt. Och den lilla sura katten den går faktiskt att ta under armen och fortsätta framåt mot en den riktning i livet du vill ha! Målet med den riktningen kanske fortfarande är långt borta, det kanske inte ens går att skymta än, men det är det mäktiga med att ge sig själv en riktning. Det räcker faktiskt med ett fotsteg här och nu så är du närmare, bara du bestämmer dig vilket håll du skall gå. Bry dig inte så mycket om hur långt det är kvar. Det kanske finns en pytteliten oas på vägen att ta sikte på, hitta det lättaste målet du kan och börja!
Men glöm inte en sak! Njut av livet och det godsaker som finns. Ät god mat och godis ibland. Ta den där tårtbiten när någon bjuder. Sluta upp men din inre kamp, håll en riktning, stanna upp och njut sedan fortsätt framåt, ett fotsteg i taget. Det är så mycket lättare att vara stark när man också låter sig njuta helt utan dåligt samvete.

Läste ditt senaste inlägg med stor inlevelse. Det är precis så där jag vill leva mitt liv. Tyvärr är det inte lika enkelt i vardagen. För min del finns eller fanns det sällan tid för reflektion och eftertanke. Jag jobbar på att komma dit. Ibland lyckas jag och den känslan är obeskrivlig. Hur går det med drickat för dig? Jag tappade kontrollen på nyårsafton i glada vänners lag. Blev inget kaos men jag fick ångest när jag insåg hur mycket skit jag hällt i mig. Nu tänker jag köra hel vitt på obestämd tid.
/Mrx

Mrx, du har så rätt och kommande tid visar det sig om jag kommit så långt själv att jag kan leva efter det jag sitter här och snackar om. Jag måste vara beredd att anpassa min nya vardag för att leva efter de här principerna.
Att hålla min riktning men inte fokusera på farten kommer vara viktigt. Även att koppla av och i största mån unna sig njutningar utan alkohol också.
Julen är en tuff tid att balansera alkoholen och välja vilka tillfällen som är rätt och fel. Jag vill fortfarande leva ett normalt liv inkluderat alkohol i stunder med goda vänner. Det har jag gjort under julen och det har gått ganska bra men med den ryggsäcken man har är samvetet alltid med stirrar med dömande ögon. Min djävul uppenbarade sig obehagligt först gången på länge på nyårsdagen efter en lång, rolig och blöt afton. "Varför inte unna sig bara ett par öl för att plana ut den här obehagliga dagen-efter känslan lite?" Ett tag kändes det nära men jag stannade upp och synade obehaget och vände det till att ställa klockan för att åka till gymmet morgonen efter.

Min terapeut jag träffat 2 gånger genom jobbet har gett mig några ord jag hoppas alltid bära med mig. "Alla känslor planar med tiden ut men de vi gör allt för att undvika kommer ständigt tillbaka. Detta gäller både positiva och negativa känslor. Det är fullt naturligt att efter stunder av stark glädje och lycka känna olust och tomhet, det är så vårt sinne fungerar. Sinnet är som en pendel, ju starkare det svänger åt ena hållet desto fortare vänder det åt andra hållet" På samma sätt vänder tillslut en dålig dag om man bara låter sig känna det.
Kanske känns lite deppigt att så fort man låter sig känna lycka så kan man vänta sig ett eko av lite olycka, men det är så vi fungerar och vetskapen att det fungerar likadant åt motsatt håll gör att man kan acceptera negativa känslor. Man förstår också att de saker som ger väldigt snabb och väldigt starka lyckokänslor, t.ex alkohol och droger är att leka med elden.
Det är det fina slutet på alla böcker som lurat oss till en uppochnedvänd världsbild, ingen kan leva lycklig i alla sina dagar. Den som strävar efter det och gör allt för att fly från allt obehag kommer få ett liv av just det. Det är summa summarum.

"Alla känslor planar med tiden ut men de vi gör allt för att undvika kommer ständigt tillbaka. Detta gäller både positiva och negativa känslor."

Så himla bra sagt.

De orden ska jag ta med mig. Tack.

Fint att höra från dig igen, Pianisten. Hoppas att du hittar rätt på vägen du vill vandra. Det är du värd.

Kram

Tack för omtanken, Vinäger. Uppdaterade mig om din "status" från din tråd och läser att du mår bra och flyter på en fin våg! Så glädjande att höra <3
Nu är jag inne på andra veckan tillbaka på heltid, känns hittills enbart positivt att vara med i matchen igen utan att missa hälften av allt som händer på jobbet.

Mår väldigt bra. Fokus ligger på att ta hand om mig själv och navigera mot min riktning. Det är träning och mat för att stärka min kropp och hälsa, som också ger så mycket energi tillbaka. Dock med betoning på försiktighet, mål 1 är kort och gott att bygga upp en veckorutin med 2 dagars träning. Nästa riktning är mer tid tillsammans med barnen och till sist att jobba mot en inre frid med stunder av att bara stanna upp, känna och andas.
Så glad för mitt nya intresse att jag har börjat läsa. Sen förr har jag nog läst en enda bok, har för mig det var på gymnasieskolan i svenskakursen där man var tvungen för att få betyg.. vi pratar nu skönlitteratur, inte typ fakta och "självhjälpsböcker" inom personlig utveckling m.m. som man tyvärr plöjt några genom åren i hopp om mirakel.
Har alltid avundats de som kan slukas och försvinna i en bok och nu har jag lyckats hitta det och börjat byta ut sista timman som annars tillbringats framför tv'n till att lägga mig med min bok. Verkligen underbar avkoppling jämfört med TV, inga ljud, inget flimmer.

Förvånas över lättheten senaste tiden att hantera alkoholen. Har ju inte målet (ännu) att bli hel vit, men förnuftet är helt och hållet införstått med att ju mindre desto bättre mår jag och det är lättare och lättare att avstå. Även om jag med samma argument som att jag unnar mig lite godis och skräpmat imellanåt kan ta ett glas vin till middagen på fredagkvällen, kanske även en öl sen till På spåret för att inte glömma av att låta mig njuta av livets frukter mellan "duktigare" dagar för att få balans.

Har börjat med tester hos psykologen förra veckan för Bipolaritet och nästa gång skall jag göra för lite andra saker. Känns lite konstigt att gå hos Psykologen nu och försöka återge när man haft det som värst nu när man är inne i en väldigt bra period. Rädslan gror dock ständigt inom mig för att jag när som helst kommer dyka neråt igen. Skönt då att jag nu är "inne" i vården om det händer.

Kram alla krigare

Ja som det står, dagarna går. Hur kan jag beskriva läget? En ganska full bägare som skvalpar på, försöker parera fartguppen, skvätter lite hit och dit men rinner i alla fall inte över. Nu pratar jag inte bägare i form av alkohol utan livet i allmänhet. Min träning är fortfarande den enda fogen mellan pusselbitarna som håller ihop allting, min nya strategi verkar fungera, till viss del.. Två dagar i veckan, inte mer eller mindre. Ge fan i vågen och ät ordentligt med bra mat. Bädda sängen och håll ordning så hemmet är en no-stress zone. Ja ungefär så.
Vissa dagar känner jag mig lycklig, särskilt när jag går ut från gymmet med väskan över axeln och åker hem och lägger mig matt i hela kroppen med en bok i soffan. Den stunden är meningen med hela min vecka.
Andra dagar är det tomt, väldigt tomt. Jag vet inte varför men jag känner att jag börjat distansera mig från familjen. Jag har dåligt tålamod. Känslig för ljud och när barnen springer runt omkring mig. Jag gör det jag ska, i hemmet och alla vardagssysslor, sen går jag undan. Lägger mig och läser, spelar piano.
Mitt mående är trots allt mer stabilt än nånsin men hemma känner jag mig så mentalt trött. Det enda jag längtar till är nästa träning och förra veckan blev jag sjuk två dagar. Jag låg hemma och efter bara andra dagen började jag få panik av rastlöshet och rädsla att jag inte skulle kunna träna nästa gång. Det kokade i mig och jag kände hur en ohanterlig djävul växte i mig. Min fru och mina barn fick sig den ena efter den andra skrapan och jag ville bara fly. Som tur var vände måendet fort och jag var tillbaka på gymmet dagen efter, jag vågar inte tänka på vad som hänt om jag inte blivit bättre så fort.
Så allt hänger på en röd tunn tråd egentligen, men jag har inga bättre alternativ att göra än. Bara sämre, mycket sämre.

Jag är periodare med träning, men nu när jag slutar dricka kommer jag att försöka satsa lite extra. Kan jag bli lika ”beroende” av träning som du verkar vara blir jag nöjd ?

Pianisten, du skriver om livet i ditt senaste inlägg. Vi som har förmågan att känna in och värdera känner igen sig i ditt senaste inlägg. Jag fick energi av att ditt senaste inlägg. Känner igen mig i det du skriver. Alltså du gav mig energi. Trodde jag var ensam typ samma tankar.?
/Mrx

Pianisten, du skriver om livet i ditt senaste inlägg. Vi som har förmågan att känna in och värdera känner igen sig i ditt senaste inlägg. Jag fick energi av att ditt senaste inlägg. Känner igen mig i det du skriver. Alltså du gav mig energi. Trodde jag var ensam typ samma tankar.?
/Mrx

Jag har nu läst stora delar av din tråd, som inspirerar och imponerar. Är själv nybörjare här, inne på min sjätte vecka nykter. Har tänkt mig tre månader, men hoppas att mitt beslut landar så småningom i att inte dricka alls. Varje gång (flera år) jag haft en vit månad har jag tänkt att jag kanske druckit ”klart”, nu skriver jag här ffg, och valet känns både mer självklart och svårt, främst genom alla era berättelser.
Det är ju det jag läser även i dina fina inlägg. Självklart och svårt,
Eftersom jsg är drygt 50 så inser jag att mitt perspektiv, jämfört m tex småbarnsföräldrar är annorlunda.
Jag har liksom inte bråttom att bli klar på samma sätt som jag känner igen från när jag var yngre. Eftersom insikten om att man aldrig blir klar, är mer central.
Jag tänker att nykterheten är en ny resa.
Detta lite utsvävningar men skulle egentligen tipsa om en bok, eftersom jag läste att du ”börjat” läsa. Ett litet liv, (finns i pocket) är en av mina största läsupplevelser på länge! Ge den ett antal sidor, bli inte förvirrad av att man inte hänger med riktigt i början. Sedan har du ett äventyr framför dig!
Nu är det redan torsdag, men jag tänker inte ”snart helg” på samma sätt som tidigare, så jag börjar med att önska en nykter dag.
Kram.

Blir glad att läsa att något av det jag svamlar fram inspirerar er, men jag har lite svårt att ta till mig det, kanske för att jag inte står för total nykterhet här trots min historia och mina krascher.
Ärligt talat tycker jag att oavsett om man klarar att vända ett missbruk till normalbruk eller blir helnykterist är det en stor prestation, båda löser problemet så länge det hålls. Inget av det är definitivt enkelt.
Jag räknar absolut inte in mig till en stabil normaldrickare än, det finns nog inget antagningsprov till den gruppen mer än tid som bevis. Men med snart 4 månader utan en destruktiv berusning känner jag mig på rätt väg!
Vill poängtera att jag verkligen ser upp till er som slutat helt. Att sluta helt leder ju till att man tvingas ta tag i det som kommer fram när man inte längre dricker för att döva vad det än är och man hittar de underliggande problemen mycket snabbare.

Alkoholism är en otroligt komplicerad sjukdom. För några kommer den tidigt i livet, något att göra när helgen kommer och arbetsveckan är över. En diskret övergång från skoltidens oskyldiga festande till att sitta hemma och bli full. Ett lyckorus man alltid kan räkna med som en belöning för att man varit "redig"
För andra (mig) kom den senare, när livet blev tuffare och tid och ork till det som varit meningsfullt tidigare sakta bytts ut mot uppbyggda luftslott av måsten.
Oavsett så handlar det om att fylla tomrummen med en känsla av mening.

Vi är de flesta plikttrogna våra arbeten, strävar efter högre levnadsstandard och besatta av att hålla upp en fasad och inte känna oss sämre än "alla andra"
SKAM är tydligen en av de känslor som driver människor till nästan vad som helst..

Jag vet att många precis som jag har ett mål och en önskan att nå en slags inre frid. Den som känns när man kan sätta sig ner, göra ingenting och bara vara till freds. Den där känslan av att må så bra att det inte finns någon anledning att ta det där glaset för det har ingen effekt att tillföra
Den känslan kommer, hos mig, när jag både har gjort lite av de där som man måste, upprätthållit någon form av ordning omkring mig, vare sig det är ekonomisk, saklig eller rutinmässig ordning, samtidigt som dagen har haft en mening, en riktning och en glädje som tagit dig närmare något.

För mig har träningen blivit den meningen. Jag har haft ett komplicerat förhållande till träning hela mitt liv. Velat så mycket men aldrig räckt till. Börjat och slutat så många gånger att självförtroendet varit när på utplånat.
Nu har jag börjat om på noll, min största utmaning är att bromsa mina ambitioner men ändå känna att jag gjort tillräckligt. Min djävul som alltid sitter på axeln och säger att jag kunde gett lite mer. Skulle jag missa en träning så är den djävulen hemsk.
Jag har mycket att kvar att jobba på här, ett mycket mer långsiktigt tänk och att hitta en trygghet i min riktning, även som sist när jag blev sjuk.
Men som det är nu är jag på en bra väg. Jag gör det jag kan. Så länge jag får gå hemma i lugn och ro och packa min träningsväska, förbereda min shaker, gå och lägga mig i tid på lördagskvällen för att vakna pigg på söndagsförmiddagen som är den absolut bästa träningstiden på gymmet. Träna "tillräckligt" hårt, duscha och komma hem, äta mig mätt och sen sätta mig med en inre frid så känner jag någon slags mening och kommit längre än jag nånsin varit.

Fyra månader utan en destruktiv fylla är kanonbra! Härligt att du kommit igång med träningen också. Det blir allt tydligare för mig som nu fyllt 50 år att jag tränar inte för att bli gammal, utan det handlar mer om HUR jag vill må när jag är gammal.

Keep up the good work!

Tack Andrahalvlek för peppen. I helgen har det varit riktigt jobbigt. Kanske har besöket hos psykologen i torsdags legat i bakhuvudet, att jag troligen inte kommer bli mottagen för vidare utredning. Jag "fungerar" för bra. Trots testerna visar ganska höga poäng på bipolaritet, trots senaste kraschen och sjukskrivning. Jag har ju inte förlorat jobbet, än, och jag har inte förlorat min familj, än. Mottagningarna är så överbelastade att det finns inte plats för de som förfarande är ovanför vattenytan.

Hade en heldagsutflykt med barnen i fredags till ett äventyrsbad. Blev en lång men väldigt lyckad dag. Vi var hemma till kvällen och avslutade med klassiskt fredagsmys i soffan. Jag tillät mig ett par glas som jag brukar göra på fredagar och var nöjd efter en öl och ett glas rött med liten påtår.

I lördags fanns det inga planer, regn och storm ute. Jag var trött, helt tom och motivationslös men försökte intala mig att det bara skulle få vara en lugn dag. Hade svårt för familjen omkring mig och drog mig undan igen. På eftermiddagen låg jag helt apatisk ute i soffan med en filt i det kalla uterummet och bara stirrade ut på träden som svajade i stormen, plasttaket som knakade och vindbyarna som fick rummet att nästan gunga. Det var nästan vaggande. Efter en stund somnade jag.

Söndagen gick fort, till gymmet på morgonen i vanlig ordning, min räddning. Mina tre bröder kom senare och hjälpte oss bära in drygt 200 säckar pellets till pannrummet, sen fikade vi. Vad skulle jag göra utan dem.. Till kvällen var det att få ihop lite mat och få barnen i säng inför en vecka med tidigt schema. Sen efter en dusch fanns det inte mycket kvar att ge för något eller ens känna efter.

Så fort det blir tomt fungerar jag inte.

Att sitta på en stol och fånglo borde vi alla göra lite mer. Eller bara vara och ”umgås” med oss själva. Skapar rastlöshet, men jag tror att det är nyttigt. Jag tränar på det också ?

Virvla

Vet att du skrev inne hos mig i början av mitt vita år. Såg att du hade uppdaterat och läst igenom din tråd. Vilken resa du gjort. Du kommer åt din inre kärna varje dag. Mäkta imponerad. Det här med tomhet är nog nåt som vi alla känner ibland. Ville bara kika in och säga hej! Och framförallt heja!
Skulle rekommendera dig lev livet fullt ut.
Och framförallt, vad är viktigt för dig i livet?
Kram!

Går in i årets tredje månad med glädjen att ha lyckats hålla min träningsplan i 2 månader och startat den 3:e. Det betyder väldigt mycket för mig eftersom min träningshistoria bara är en lång rad av misslyckanden och uppgivande. Även om 2 månader fortfarande är en väldigt kort tid så känns det annorlunda denna gången. Jag kan ha hittat min väg och jag har kanske för första gången klarat något! -Jag har precis tagit mig igenom en dipp, en låg period utan att köra av vägen och ge upp! Jag har känt mig svag, motivationslös och nere under ett par veckor. Trött och sötsugen, inte alls samma motståndskraft mot snabba belöningar och frestelser. Släppt efter lite för att stilla ängslan och "skavet". Blivit ett gäng kvällar med smågodisskålen i knät. Dålig energi på träningarna och bakslag i resultaten.
Men jag har hållit i mina rutiner och nu vände det! I onsdags hade jag ett kanon träningspass igen och idag gick det också jätte bra. Helgen har varit aktiv och händelsefull, började känna lite varningssignaler igår förmiddag då dagen var oplanerad och lite ångest och grubblande började varva upp. Men jag lyckades bryta mönstret och gå ut i trädgården.

Så länge träningen fungerar, så fungerar livet. That's my (hi)story!

Önskar alla en fortsatt fin söndag!

Hej Virvla. Kul med ett hej och att du minns mig :-) Ja min självinsikt är det nog inget fel på. Kanske både en gåva och ett handikapp. Det är lätt att fastna inne i sig själv och tro att man kan lösa allt genom att bara gräva djupare i sig själv. Ofta så är det tyvärr någon form av handling som krävs.
Ska nog inte börja gå in på mina tankar kring den frågan; vad som är viktigt för mig i livet. Det har jag aldrig hittat. Den jag var förr, som drack till vardags, ville ha ett spännande, äventyrligt liv med mycket människor och socialt.
Nu trivs jag mest själv, tränar, läser, pysslar om hemmet. Men tomheten, den finns där ständigt som en saknad av något större.
Kram!

Hej,
Och grattis till dina fina resultat med träning och a-fritt liv. Jag tror vi (många) delar en viss känsla av tomhet, och den kanske bara får lov att finnas där. Att leva med. Det är fint att läsa ditt inlägg och jag skickar goda tankar!

Ibland känns det inte alldeles toppen eller ens kul att gå o träna - men man gör det som en envis gris för man vill hålla fast vid planen man har med träningen o att den ska lyckas o hållas. Ändrar o förändrar lite bland dagarna för att få ut mest känsla av att vara nöjd med mig själv. Brukar ofta låta helgen vara träningsfri men inte idag! Har kört både ett konditions o stretch pass efter. Känner fortfarande en tomhet men ändå nöjd med mig själv..de dagarna när man har mer motivation o känslan finns där o med i passet är ren o skär lycka. Säger som du man vill ha något man gör bra att hålla fast vid! Vi fortsätter jag gick med in i tredje månaden utan flopp med träningen!! Fasiken vad vi gör det bra! Riktiga starka pannben! Fortsätt som du gör!! Du (vi) gör det förbaskat bra!! Heja heja!! ?️‍♂️?️‍♂️??

Ja Lennis, visst gör vi det bra! ? Men jag (pessimisten) vågar inte tänka annat än att detta bara är börja på en ganska ny och skör grund som jag behöver vänja mig vid och utforska med försiktighet.
Jag är rädd, jag kan inte säga annat. Jag vet bara att jag aldrig kan lita på min instinkt. Jag vet inte hur många gånger jag suttit i bilen på väg till jobbet, spelat en bra låt i högtalarna och fått morgonsolen i ansiktet och känt den där fantastiska känslan att vara oslagbar och att nu, NU är det min tur att må bra. Ändå på nått jävla vänster har jag suttit där igen en mulen kväll, nedsjunken i soffhörnet med ett tömt glas.

Men nog tusan har jag kommit längre än någonsin denna gången och bestigit en ny platå! Jag är väldigt lycklig att jag nyss tagit mig igenom ett par veckor av mörker och tyngd utan att släppa mina rutiner och nu är tillbaka med ny motivation. Det har faktiskt aldrig hänt innan. Känner också början på en ny härlig nivå med träningen nu att återhämtningen går snabbare, passen fortfarande hårda men ändå mentalt lättare. Med små justeringar i kosten har den blivit mer behaglig och jag känner redan dagen efter att jag längtar efter nästa pass. Kanske t.o.m att jag börjar skymta lite muskler i spegeln. ?️‍♂️

Så vad än det underliggande behovet kan vara och vad jag själv egentligen tänker om träning som ett livsmål så får jag väl acceptera att den just nu får vara det som är viktigt för mig i livet. Och det är väldigt härligt att känna det, en mening.