av Storebror74

Storebror74
sön, 2020-02-16 - 08:11

Min lillebror flyttade hem till mig och min sambo för 2 år sedan.
Han bodde tidigare hos vår storasyster, men hon orkade inte med han när han blev allt mer och mer våldsam.
Så hon slängde ut han och låste dörren.
Han ringde senare till sitt ex och sa att han skulle ta livet av sig, han har gjort tre försök tidigare så jag blev orolig och åkte och letade.
Hittade han vid en sjö som vi brukar åka till där det finns några väderskydd.
Så han fick då flytta hem till oss.

Han har druckit mycket alkohol sedan flera år tillbaka efter vår mamma gick bort i cancer.
Han har även psykiska problem och han säger att han dricker för att slippa ångesten.

Första 6 månaderna gick det ganska bra, men sedan stängde han in sig på sitt rum och kommer inte ut mer än en gång i veckan.
Han passar på att laga mat när vi inte är hemma, eller på natten när vi sover och äter sedan på rummet.
Han har glömt kastrullen på spisen så det börjat att brinna två gånger, och glömt att stänga av spisen några gånger.
Han låter maten/disken vara kvar på rummet, så det börjar att lukta och blir flugor.
Han sköter inte sin hygien, kan ta tre månader innan han duschar. Tvättar lika sällan sina kläder.
Så det stinker i hela vårt hus, min sambo har desperat gått runt och sprutat luftreningsspray.
Efter ett tag upptäckte vi att han även gör sina behov på rummet, kissar i ölburkarna som han sedan låter stå på fönsterbrädan, var även en gryta under sängen som han hade kissat i.
Så vi har fått köpa nytt köksset som vi låser in.
Ölburkarna tömmer han på toaletten när vi inte är hemma eller sover. Sedan läggar han dem i en stor svart sopsäck på rummet, som han inte slänger förrän den är full. Stinker urin om sopsäcken.
Är även rädd att kläderna skall dofta på jobbet, vi har säkert blivit immuna mot det värsta av doften.

Det går oftast inte att konfrontera han, då blir han arg och hotar.
Blänger och säger "är du rädd?"
När han mår bättre, så går det ibland men då kommer han med undanflykter.
Han säger att han kissar på rummet för att han är rädd för att det är blod i urinen, då han går på blodförtunnande efter blodproppar. Lovar sedan att sluta med det men sen fortsätter det likadant.
Samma när vi ber han att städa rummet.
Han skiter i allt och bryr sig inte.

Han har gått hos läkare för alkoholproblem, men tar inte medicinen som han får.
Och har missat flera tider för tester.
Läkarna verkar ha gett upp då han inte kommer på utsatt tid.

Han säger själv att han inte dricker så ofta längre.
Men vi hör varje gång han öppnar en ölburk, vilket är typ flera gånger dagligen.
Han måste även dricka när han skall vara social, när vi skall åka någonstans tillsammans så har han alltid ölen med sig i bilen.
Skall vi se på tv tillsammans så dricker han tills han svamlar osammanhängande och bara stirrar rakt upp i taket.

Har flera gånger funderat på att göra en orosanmälan, men vågar inte.

Jag och min sambo känner oss som fångar i vårt egna hem.
Min sambo har gett upp och åker iväg till sin pappa ibland för att få frid.
Och åker ut på dagen för att slippa vara hemma.
Vi orkar inte städa längre, för när han har varit ute så ser det likadant ut igen.
Vill inte ens laga mat för det känns ohygieniskt i köket.

Har gett upp, känns hopplöst.

gros19
sön, 2020-02-16 - 10:02

Vilken situation ni hamnat i. Undrar först hur gjorde din syster, låste dörren, men jag tänker hade han inte varit hotfull mot henne? Gick det bra kanske för att du lät honom komma hem till er istället. Han har gjort självmordsförsök och helt klart mår han förfärligt dåligt, även om alkoholen tillfälligt kan döva en del ångest. Någon lösning är det ju inte utan förvärrar hela tiden situationen. Tänker du att det står i din makt att förhindra att han tar livet av sig. Tyvärr så är det inte så . Vill han inte leva så kan du inte förhindra det. Självklart är det oehört sorgligt och jag vet inte om du känner något ansvar att när er mamma inte längre finns får du ta den rollen.

I vilket fall som mår ni förfärligt dåligt alla inblandade och din bror behöver vård och som jag ser det både för sitt missbruk och sin psykiska ohälsa. Finns behandlingshem där man jobbar med båda delarna, men frågan är ju hur får man honom dit. Återkommer till att du inte kan förhindra att han tar livet av sig för att en sådan föreställning gör ofta att man tänker i fel banor. Det blir inte sunda konstruktiva tankar när rädslan styr. Har varit och är kanske fortfarande i en liknande situation.

Du är rädd för att göra en orosanmälan, men det kanske är nödvändigt för din bror söker väl inte hjälp på egen hand. Går det att prata med honom om det eller anser han att han inte har några problem. Situationen är ohållbar för er alla och hans psykiska mående försämras ju hela tiden kan jag tänka mig.

Du är rädd för honom uppfattar jag det som och undrar om du själv känner dig hotad eller är rädd för att han ska skada sig själv. Jag hade kontaktat polisen för att be om råd hur du ska agera. Alltså ingen form av anmälan. Jag hade också kontaktat psykiatrin för rådgivning. Hade rådfrågat alla jag kunde komma på alltid finns det något dom säger som är användbart och det finns fler som lever under liknande situationer.

Sedan är ju socialförvaltningen som du måste anmäla till om han inte samtycker till vård och givetvis även om han vill ha hjälp, men som sagt ett ev. hot får du prata med polisen om. Kan inte se att det finns någon annan lösning än att i så fall som din syster låsa dörren för honom. Bra du har skrivit hör, vi är många och kan förhoppningsvis alla bidra med något som i slutändan kan lösa situationen på bästa sätt. Stor kram till dig som kämpat så.❤

Skrållan
sön, 2020-02-16 - 10:30

En orosanmällan är nog det enda rätta känner jag spontant. För att rädda er, men också honom. Det går ju inte leva så här. Stackars er.

Azalea
sön, 2020-02-16 - 14:35

Ni lever ju som gång är i ert eget hem vilket måste vara fruktansvärt. Håller med Gros19 att ni borde rådfråga överallt hur ni ska göra. Han behöver hjälp men det behöver även ni.
Orosanmälan tycker jag vore bra att göra då han kanske kan komma under vård och er situation blir uppmärksammad samt att ansvaret hamnar hos socialen istället för hos er.
Man kan anmäla anonymt om man vill det.
Ja och flera av min mans familjemedlemmar har gjort flera stycken innan det hände något drastiskt. Han är nu omhändertagen via LVM och ivägslickad under 6 månader.
Hade vi inte gjort detta hade han kanske inte överlevt och barnen och vi andra hade mått ännu sämre.
Tänker på er?Azalea

Storebror74
sön, 2020-02-16 - 15:13

Min syster har också problem med alkoholen, dricker för mycket vin.
Men hon hanterar det bättre, kanske inte var bästa stället för han att bo.
Men han hade blivit vräkt ifrån sin lägenhet och hade ingenstans att bo.

Min syster var hårdare mot honom, konfronterade honom och ställde högre krav.
Men han klarar inte av konfrontationer då han blir våldsam, hos henne gick det så långt så att han lyssnade som en hök och flög ut ur rummet rasande arg om han hörde att hon nämnde något om honom.
Han skrek hemska saker om henne (tryckte ner henne psykiskt), och gick även på fysiskt några gånger.
Kastade en flaska i huvudet på henne en gång så hon fick åka upp till sjukhuset och sy.
Även när hon hade vänner hemma så fick han utbrott.

Det är därför vi är försiktiga med konfrontationer, vill inte hamna i samma situation.
Men blir ju att han styr och ställer, och han känner mer att han kan göra som han vill.

Min syster flydde hem till oss för att få lugn och ro, hon var rädd för att vara själv ensam hemma med honom.
Hon ringde till flera vårdhem och läkare och frågade om råd, men de sa att det inte finns så mycket man kan göra mer än att slänga ut han.

Min syster hade vänner hemma och hon sa att han inte kunde bo där längre, och att hon tänkte kasta ut honom. De började bråka och sedan gick han ut arg, och hon låste dörren.

Vi är ifrån Halmstad, men jag och min sambo har flyttat upp till Stockholm på grund av jobb.
Känner att det inte är lika lätt att slänga ut han här, han känner inga och han har ingenstans att ta vägen.
Hade varit jätte orolig.

Han har haft psykolog kontakt, men han är väldigt manipulativ och säger inte hela sanningen.
Han är dock öppen med sitt drickande och säger att han vill ha hjälp.
Så han fick hjälp men tar inte medicinerna som han får och vill inte ha Antabuse, så han har fått något annat.
Men han missar massa tider, så ramlar han ur systemet.
Sedan ger han upp och säger att det är de som inte skickar nya tider.

Han går arbetslös. Han borde egentligen vara sjukskriven tycker jag, då han inte klarar ett vanligt jobb i längden.
Han brukar klara att jobba 2-3 månader sedan får han gå.
Han fick gå en utbildning, som elevstödjare som han klarade av.
Han fick även jobba timmar innan julen på skolan där han praktiserade.
Var ganska bra när det inte var ett fast jobb och han kunde jobba de dagarna som han mådde bättre.
Barnen tyckte om han, men han skötte inte sin hygien och barnen sa att han luktade illa.
Han har inte fått jobba något efter julen så jag gissar att de inte är intresserade längre, eller att han inte har svarat när de ringer.
Han svarar inte i mobilen när han mår dåligt.

Är ju betydligt bättre när han kommer ut och gör något.
Ser att han mår bättre också, även om han oftast är deppig och låser in sig på sitt rum när han kommer hem.
Men fler dagar som han visar sig.

Han har även problem att lämna in aktivitetsregistreringen till arbetsförmedlingen och försökringskassan och andra blanketter som skall in.
Han missar ofta att lämna in och får då ingen ersättning.
Så har fått försörja han till och från.

Jag ordnade så att han fick hjälp med personligt ombud, men den var inte mycket hjälp han fick därifrån.
De verkar utgå ifrån att man skall göra allt själv och det fungerar inte.
¨
Han har inget förtroende för myndigheter, så är rädd för att göra en orosanmälan.
Han hade förstått att det är vi som har lämnat in den och sedan blivit rasande när han får reda på det.
Han hade sett det som att vi sätter käppar i hjulen, istället för att vi bryr oss.

Han har även en dotter som han inte får träffa annat än när socialen är med, han har inte kunnat träffa henne sedan han flyttade hem till oss.
Avståndet är för långt, då dottern bor med sin mamma i Malmö. Samt att han avbröt kontakten med socialen i Malmö.
Han mår så klart även dåligt för att han inte har fått träffa sin dotter på två år, hon fyller fem år nu.
Han har varit i kontakt med socialen här, men de kan inte hjälpa han så att han får träffa sin dotter.
Han är rädd för en orosanmälan då det minskar chanserna för han att få träffa sin dotter.
Vid nyår sa han att han skall dra ner på drickat och endast dricka på helgerna, så han får större chanser att få träffa sin dotter.
Men det har han inte lyckats med.

Har själv inte varit riktigt snäll när jag blev arg och var trött.
Sa jag dumma saker så att han hörde, att han är helt störd i huvudet och borde ta tag i sitt liv.
Vet att det sänker han mer än hjälper, men blev så när man inte orkar längre och har fått nog.
Han kom ut dagen efter arg och sa att han skulle döda mig, "skall du ha stryk nu eller res dig upp".
Lyckades prata han till rätta, och säga förlåt.
Sedan berättade jag hur jag kände, och ville att han skall städa på sitt rum och att jag inte orkar ha det så här längre.
Han sa bara en gång till och jag dödar dig.

Ja jag känner ansvar, tycker ändå om min bror och vill att inget skall hända honom.
Vill bara att han skall må bra, han är trevlig att umgås med när har inte dricker eller mår dåligt.
Hade själv blivit krossad om han skulle ta sitt liv.

gros19
mån, 2020-02-17 - 02:05

Är dottern viktig för honom så behöver han bli nykter och klarar han inte det på egen hand, vilket han inte gjort, söker man behandling på socialförvaltningen. Att frivilligt söka hjälp är det som gagnar honom bäst och givetvis hans dotter.

Sedan funderar jag på om ni sagt till honom att han inte kan bo hos er och frågat honom hur han tänker lösa sin boendesituation. Ni måste agera på något sätt så ser jag det, situationen riskerar att hela tiden förvärras. Ni måste undertrycka mängder med ilska, frustration, sorg och maktlöshet och vad händer när det inte längre går att härbärgera?

gros19
sön, 2020-02-16 - 20:23

Är dottern viktig för honom så behöver han bli nykter och klarar han inte det på egen hand, vilket han inte gjort, söker man behandling på socialförvaltningen. Att frivilligt söka hjälp är det som gagnar honom bäst och givetvis hans dotter.

Sedan funderar jag på om ni sagt till honom att han inte kan bo hos er och frågat honom hur han tänker lösa sin boendesituation. Ni måste agera på något sätt så ser jag det, situationen riskerar att hela tiden förvärras. Ni måste undertrycka mängder med ilska, frustration, sorg och maktlöshet och vad händer när det inte längre går att härbärgera? Din bror behöver komma till ett behandlingshem så ser jag det. Är det något han akulle samtycka till?

Li-Lo
mån, 2020-02-17 - 12:10

Du har länge visat din bror omsorg och det låter som att du verkligen gjort allt i din makt för att han ska få möjlighet att må bättre. Du har visat empati och försökt se saker ur din brors perspektiv och tagit hänsyn till hans skäl att göra det han gör. Trots dina ansträngningar mår din bror allt sämre och hans uttryck skrämmer. En tuff insikt att märka att det du som familj kan göra inte är det din bror behöver. Du är klok som tar din oro på stort allvar och jag gissar att det var tufft att sätta ord på vad som faktiskt händer. Med dig och med din bror. Du förändras också och blir någon du inte vill vara. Här inne finns många med dig och jag hoppas att forumet kan vara ett stöd oavsett vad du väljer att göra framöver.

Bilden av att vara fånge i ditt eget hem, att vara gisslan, landar verkligen som en tyngd i magen och din brors fortsatta hot om att skada er eller sig själv riskerar att förlänga alla inblandades lidande samtidigt som det är en situation som bör hanteras varsamt.

När en anhörig förändrar sitt beteenden eller sätter nya gränser finns det en risk att den andre reagerar med våld och att våldet kan blir värre om det tidigare varit hjälpsamt för den som hotat eller varit våldsam. Våldet kan både vara en strategi men även ett sätt för den som upplever sig trängd att i stunden snabbt få slut på det som skapar obehag. En påverkad person kan även vara nyckfull och gå över gränser den inte skulle göra som nykter.

Du har fått en del råd av andra användare, att just resonera med polis, psykiatri och att göra en orosanmälan. Även vi här på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet vill uppmuntra dig att ta dessa kontakter. Du skriver att din bror kanske inte kommer se det som hjälpsamt samtidigt vet du att det är av omsorg. Din saknad och längtan efter den person din bror kan vara med rätt stöd kanske är det som nu får dig att söka dig hit eller fundera på andra steg.

Vill igen säga hur starkt det är av dig att se och beskriva situationen och våga tänka tanken att det kanske är dags lämna över ansvaret för din brors mående till professionella.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet