av Dee

Mrx
mån, 2020-02-10 - 21:48

Jag är sugen på att anmäla mig och några vänner till 5km sträckan. Vi ska ses i helgen. Få se om jag lyckas övertyga dem. ?

Dee
tis, 2020-02-11 - 18:48

Lunch:

- Jag kom på att vi kanske skulle ha lite alkoholfritt om det mot förmodan är någon som inte vill ha alkohol!
- ... Men det var väl snällt att du tänkte på sånna som mig!
- Va? Dricker inte du? Varför inte?
- Jag har slutat dricka.
Jag vänder mig om och lämnar personalrummet.

1 timme senare:

- Här får du ett glas champagne av den finaste årgången, det är du värd Dee!
Han tittar på mig och håller stolt upp glaset mot mig.
Jag fryser, blir alldeles stel och forcerad i min ansiktsmimik känner jag. Jag är egentligen så jävla trött efter att ha rott projektet jag pysslat med de två sista veckorna i land att jag egentligen vill börja grina istället.
- Seså, ta glaset nu, det är ditt, vi har varit så jädra duktiga!
Vad håller han på med? Hörde han noll av vad jag sa på lunchen? Är detta en setup? Försöker han sätta dit mig?!!
Jag andas in.
- Nej tack, jag dricker inte alkohol.
Någon annan är där och tar glaset han hällt upp till mig och jag andas ut. Medans han vänder ryggen till mig för att fylla på nästa glas, sluter jag ögonen och dras med ner i något slags hål. Jag kan känna bubblorna i munnen, känner lukten av den fina champagnen, visualiserar mig hur jag tar glaset, för det mot munnen och snabbt dricker upp det. Hur det går rakt upp i huvudet, hur det gör mig varm i ansiktet. Hur de små musklerna i ansiktet som är så spända av all stress slappnar av. Hur jag går och tar en påfyllning .. Här någonstans i bakhuvudet börjar en tyst och späd liten röst att harkla sig och säga "ursäkta, ursäkta, hallå!" "Va, jag har inte tid med dig nu, jag är ju mitt i tanken på att dricka champagne!" "Just därför ska du ju lyssna på mig" säger den lilla späda rösten till svar och fortsätter ".. efter påfyllningen då, vad händer .." jag avbryter den späda lilla rösten och fyller i meningen med "jaja, vad händer då, jo Dee kommer spåra. Och inte sluta dricka. Och göra bort sig. Uppträda olämpligt" Under hela det här samtalet med mig själv och min inre röst och champagnen så har jag stått och sett ut som Homer Simpson när han med dregel hängande från munnen säger "mmmm... donuts!" ungefär.
- Varsågod fröken, alkoholfri champagne av finaste årgången, säger han, blinkar åt mig och gör ett nytt försök.
Jag ser på glaset han håller fram och på flaskan han hällt upp ifrån.
- Seså, ta det nu, nu har jag ju fixat alkoholfritt, klart du ska fira med oss!
Jag tar glaset av medlidande och ler osäkert mot honom. Han ser lika trött ut som jag, som resten av oss, och jag vet att han är helt sliten han med.
- Fan va vi har gjort det här bra! Skål! Säger han och ler mot oss alla, vi höjer glasen och svarar i kör.
Jag för mitt alkoholfria glas mot munnen, känner doften, det är en fin alkoholfri champagne, den doftar snarlik en mer budgetvariant av riktigt kaliber, jag låter en liten sipp slinka in i munnen.
Bubblorna brusar på tungan och jag får tvinga mig själv att svälja klunken jag tagit, ursäktar mig snabbt och ställer ifrån mig glaset och skyndar mig in på toaletten för det känns som att jag vill kräkas.
Jag börjar nästan grina där inne på toan, av trötthet och ilska över situationen.
Varför kan det inte bara få vara enkelt?

Saker som gör mig lite uppgiven är när det kommer in alkohol i bilden på min arbetsplats.
Jag vill att min arbetsplats ska vara en fredad zon, där jag kan få göra ett bra jobb och faktiskt vila ifrån alla tankar som dagligdags snurrar kring alkoholism och hur jag ska försöka forma mitt nyktra liv.
Är det för mycket begärt?
Det är en annan sak när jag går på fest, eller följer med ut på krogen, eller äter middag hos någon annan tycker jag, då är det jag som tar mig in i en miljö där jag vet att det finns alkohol, och där gör jag noggranna kontroller av mitt skrov innan jag sjösätter - jag stämmer helt enkelt av med mig själv, finns där en minsta tvekan, seglar jag inte den dagen. Och jag hade definitivt inte seglat efter all denna stress och sömnlöshet de här senaste två veckorna.

D.

FinaLisa
tis, 2020-02-11 - 21:34

Dee, det var ingen kul upplevelse du fick i lunch rummet?
Så sjukt att det är så vedertaget med alkohol så fort det ska firas.
Att det är det mest normala som finns??
Vart tog kaffet och tårtan vägen?
☕?
Kram ?

Dee
lör, 2020-02-15 - 21:10

Jag ställde en fråga här om dagen.
"Kan du berätta hur du känner?"
Jag läste ditt svar strax innan jag la mig på soffan och slöt ögonen och lät luften fylla mina lungor innan jag andades ut.
Jag ämnade att visa min medmänsklighet, men utan att du vet det, så ledde dina rader mig direkt in i självklarheten.
Jag andas in igen.
Jag är här och nu. Jag är precis här. I min kropp.
Känns jättekonstigt.
Overkligt.
Ett lugn sprider sig inombords. Ett lugn som är ganska obekant, faktum är att jag bara har haft en såndär här och nu känsla som jag kan relatera till tidigare i mitt vuxna liv. En enda.
Är det typ inte lite sorgligt liksom?
Jag kan tänka många gånger om dagen att jag är genuint tacksam att jag är nykter och att alkohol inte hindrar mig från att leva längre. Att illusionen om att alkoholen va min bästa vän och att jag i alla fall inte var ensam när jag hade mitt vin hemma, är den sjukaste lögnen jag någonsin dragit för mig själv. Jag kan tänka att jag är tacksam för att jag är snäll mot min kropp och att jag har blivit stark av den här resan. Men jag kan nog inte genuint känna det så ofta.
Förra gången känslan kom, följde jag med den där varma känslan som sprider sig i kroppen och jag bara får helt tyst på allt planerande, kontrollerande och tänkande och bara är i ungefär 10 minuter innan ordet relatera plötsligt ploppade upp i mitt huvud på det där AA-mötet jag spontant besökte. Jag tänkte att jag borde kunna relatera till vad som personen berättade minns jag att jag tänkte och känslan var spårlöst borta.
Idag kom den igen, stannade inte lika länge, men en stund, kanske 5 minuter, innan jag tänkte på att jag borde skriva om det här. Det var efter att jag läste om hur mörka tankarna kan bli tillsammans med den där falska vännen och om hur man döljer sitt missbruk i högpresterande på sitt jobb.

Jag vill kunna köpa den, på nätet i en liten burk, eller på plattan från en skummis. Få den på recept av en doktor.
Jag skulle verkligen vilja kunna knarka på den känslan. Den är 200 gånger bättre än en perfekt dagsfylla, men jag tror jag har listat ut vad jag behöver göra för att få fatt på den.
Jag behöver sluta söka den. Sluta jaga.
Jag önskar så att någon bara kunde ge mig manualen till hur man gör det.

Dee
sön, 2020-02-16 - 23:13

- Först är hon glad och bekymmerslös, sen konstig och känslosam och sen blir hon deprimerad och kommer inte ur sängen.
Hon luktar pepparmint. Hon stinker pepparmint.

Några repliker hämtade ur Locke & Key, en serie jag just precis sett klart på Netflix här om sistens där barnen upptäcker att mamman har tagit ett återfall efter 6 års nykter tid.
Jag kunde inte låta bli att skratta lite ångestfyllt där jag låg i soffan, man undrar ju om det egentligen var mig de pratade om.

Dee
tis, 2020-02-18 - 20:57

Det är så många viljor och så mycket åsikter på min arbetsplats. Och vi är alla förbannat slitna efter dessa intensiva veckor. Och jag har så mycket på min måste ordna-lista så att allt funkar, men jag har också så lite tid.
Jag är fan färdig att ge upp. Min stegräknare visar mellan 7-9 km bara på ett arbetspass beroende på hur mycket det är att göra och jag ligger lite på bristningsgränsen.
Och jag blir så jävla ledsen på mig själv för att jag inte känner att jag är som när jag var oförstörd och ännu brann. Jag blir så leds på att det känns som att jag stegar runt i någon Si-Fi films gigantiska slemhög från en superstor snigel från en annan galax som bara gör att jag antingen halkar runt i det eller har svårt att ta mig fram.
Min tinnitus har blir kraftigt försämrad sedan uppdraget startade och började rulla på och jag har fått tillbaka den där hjärntröttheten som jag försöker dölja genom att tänka att jag måste skärpa till mig och jag har svårt att ta mig ur sängen. Försämringen har skett på bara två veckor och det skrämmer mig.
Det skrämmer mig pga att det var den här känslan av stress i kroppen som fick mig att börja mitt drickande, att jag hade svårt att slappna av, jag hade värk i kroppen när jag stannade upp och la mig ner eller satt mig ner, svårt att somna pga tankar som snurrade och den där irriterande pipet i öronen som aldrig tog slut.

Jag hade sug idag. Jag glömde bort för säkert 10--15 ihållande minuter att jag är nykter sedan 438 dagar tillbaka.
Åh fy fan i hela jävla helvete vad jag ville ha alkohol.
Jag ville ha min belöning för att jag slitit så hårt idag.
Det som var mest obehagligt var att jag tänkte att om jag går från jobbet nu så hinner jag till systemet innan dom stänger.
Sen blev jag rädd. Jag blev rädd för att jag inte hade en chans till kontroll över min sinnestämning eller mitt sug. Jag blev så rädd idag att jag inte förmådde mig att ens våga välkomna suget och säga att det var okej, för idag var det verkligen inte okej.
Och om jag hade gjort min självskattning med om jag hade kunnat hålla mitt mål att vara nykter på obegränsad tid just där och då, så hade jag skrivit "jag tror absolut inte att jag kommer klara mitt mål med att vara nykter".
Tillslut befallde jag mer eller mindre hela mig själv och mitt sug att "Nu räcker det!" och efter det blev det lite bättre.

Det finns en tomhet i kroppen, som jag antar kommer ifrån att jag inte givits tillräckligt med återhämtning, jag känner igen den från tiden innan jag blev sjukskriven, och det finns en stor sorg i mitt hjärta just nu eftersom jag känner att min kamp för mina nyktra dagar hade kunnat raserats på 0,5 sekunder om jag agerat rationellt och det finns en oro inför vad detta kan komma att leda till.

Jag tror jag ska testa att hitta någon form av enkel guidning till meditation ikväll på nätet så jag kan komma till ro i mig själv, för det är där min nykterhet är rotad.

Fenix
fre, 2020-02-28 - 11:13

du skriver så bra, blev glad att jag hittade din tråd här i Det vidare livet. Tänker också ibland på vad jag ska hitta för metoder att slappna av och få ett rus fast utan kemikalier. För många år sedan använda jag mig av avslappningsövningar och det funkade ju om man gav det tid. Behöver kunna få muskler och leder att komma till ro på naturlig väg, utan alkoholen som ju funkade ibland. Problemet var att dagen efter var allt bara värre och till slut hjälpte ju inte ens alkoholen att få någon ro. Såg dina tips Rosa-vina, läge att kolla in. Kram /Fenix

Dee
sön, 2020-03-01 - 19:01

Varför ska min sjukdom vara så skambelagd för?
Jag vill vidröra vid tanken på att komma ut ur min mörka lilla vrå där jag passivt sitter ihopkurad och trycker hela tiden.
Varje morgon när jag står i badrummet och ser mig själv i spegeln, kan jag möta den där klara, pigga blicken jag är så tacksam för att jag idag får äga. Jag vågar äntligen möta min spegelbild och se på mig själv med mod, styrka och stolthet innan jag stilla tyst för mig själv tänker:
"Idag är en ny dag. Jag har valt mitt liv. Och jag står stark ytterligare en dag. Jag ser möjligheter, jag kan planera för framtiden, men bara om jag väljer att aldrig ta det där första glaset."
Jag går till jobbet. Mitt nya jobb. Med raska steg går jag ganska tidigt till jobbet för att hinna känna av stämningen och läget innan det är dags för mig att kavla upp ärmarna. Tacksamheten dröjer sig kvar när jag promenerar gatan fram, och idag vågar jag möta en främlings blick och ofta får jag ett leende tillbaka och en ögonkontakt som ibland dröjer sig kvar.
Jag undrar, syns det på mig? Syns det att jag valt att leva? Kan en främling se hela min själ?
Det har inte alltid varit så, att jag vågat lyfta blicken och fånga en ögonkontakt, att jag vågat gå utanför dörren nykter - under den värsta perioden innan jag valde livet, var det så illa att jag aldrig gick utanför min dörr utan att ha druckit innan.

Men tacksamhet är lätt utbytbart mot skuld, skam och flyktkänslor.
Och man kan lätt fladdra iväg i tankarna på att man skulle vara som alla andra, för att jag är som alla andra på min arbetsplats, om inte en av de mer drivna och ansvarstagande.
Jag har drivit igenom projekt efter projekt, plöjt och sått de senaste veckorna. Tömt mig på energi, slagits mot suget som kastat sig över mig och nu är jag trött.
Det är tid för en liten återhämtning, och att vila efter att ha rott projekten i hamn. Och jag har lovat mig själv att inte ta mer ansvar under en period nu.
Och just där, i stormens öga, hämtar jag så andan, sluter ögonen och lyssnar på sorlet av mina kollegor och hinner tänka att jag får vara precis lika bra och värdefull som dom är, och att jag bara får vara Dee en stund, utan att i min egna tanke vara Dee, en nykter alkoholist, innan någon plötsligt utbrister:
- Dee, du kan styra upp vår första after work, du kan ju den här stan och alla hippa drinkställen och så är du ju så sjukt bra på att organisera och mobilisera oss! Vi är så sjukt sugna på fest!
Jag sluter ögonen, tänker att jag inte orkar, tänker på hur jag ska formulera mitt svar, tänker på att jag borde ta mig ut ur vrån nu, tänker att det bara är att säga det en gång, tänker att det inte är så jävla farligt, tänker att jag kanske hjälper någon här inne i rummet just nu som kanske kämpar i hemlighet precis som jag gjorde om jag bara säger det.
"SÄG DET!!!" skriker mitt undermedvetna, "SÄG DET NU! SÄG ATT DU ÄR NYKTER ALKOHOLIST"
Jag tar ett djupt andetag och tittar på mina kollegor. Som tända ljus sitter de och plirar mot mig, någon studsar lite lätt i soffan av glädje och jag svarar nått helt annat än va jag egentligen tänkte:
- Visst, Dee fix!

Varför? Varför är det så svårt att stå för den stoltheten jag vältrar mig i inombords?

Andrahalvlek
sön, 2020-03-01 - 21:22

Vet inte heller när jag ska berätta för någon IRL. Min stora hemlighet. Jag hoppas och tror att den dagen kommer då jag stolt berättar det. Den dag jag är redo.

Fördelen med att du fixar aw är ju att du kan välja ett ställe med schyssta alkoholfria alternativ. Kanske lite sysselsättning också, dart, biljard, karaoke, eller varför inte go-cart eller laserdome? Flytta fokus från alkoholen, för alla ?

Gillar din beskrivning av din pigga blick och rakare rygg ?

FinaLisa
mån, 2020-03-02 - 06:02

Ååh, vad jag önskar dig en lugn och rofylld period i livet just nu.
Jag läser mellan raderna i din välskrivna text att du behöver det så innerligt väl.
Att ta det där steget som sedan inte går att göra ogjort är ett beslut som kanske ska mogna ytterligare en tid?
Till dess kan väl dina arbetskamrater få veta att du är inne i en ganska trött period just nu och du själv skulle må bra av att någon annan tog tag i den där roliga festen...?

Lycka och styrka till dig Fina och Modiga Dee!??
Kram ?

Dee
tors, 2020-03-05 - 21:53

Jag undrar varför jag aldrig känner att jag hittar min plats här i livet.
Kan jag inte bli nöjd?
Saknas den kompetensen hos mig, att vara nöjd?
Jag försöker tänka tillbaka på stunder i livet när jag varit nöjd, när jag har känt att jag befunnit mig på rätt plats i rätt tid, med rätt människor.
Jag kan nog inte hitta en enda självklar period i mitt liv när jag känt att jag varit nöjd.
Hur blir man det?
Hur gör man?
Jag har tydliga mål, eller har haft snarare, med vad jag velat uppnå, och de målen jag satt upp har jag lyckats nå. Det har gått, men ibland har det kostat.
Det har aldrig varit så att jag varit nöjd när jag uppnått dom utan snarare tänkt lite lättvindigt att jag nått dom och att jag behöver sätta nya omedelbart.
Det oroar mig lite att jag inte känner att jag riktigt trivs i min plats och position jag tagit på min nuvarande arbetsplats - jag vet inte riktigt varför jag inte kan vara nöjd, det är ett gäng sköna kollegor som accepterar mig, men det känns inte bra.
Idag fick jag en mindre panikångestkänsla under en pågående diskussion som bara inte ledde någonstans angående en rutin som är så jävla självklar att man gör inom min bransch. Det var otäckt. Jag kunde inte nå den personen som argumenterade emot mig, och hur mycket jag än tycker om henne så kunde jag inte kontrollera hur irriterad jag blev över att hon inte lyssnade på mig, och det hela mynnade ut i någon slags panik när jag enträget försökte hålla emot mina känslor för att inte tappa spåret i diskussionen.
Det vi diskuterade om var en bagatellartad rutin som mynnade ut i ett inferno av argument.
Det är något som river och sliter i mig av frustration ikväll.
Jag känner det nästan som att jag aldrig någonsin kommer att möta någon som förstår mig. Och det tänker jag måste vara ett indirekt kvitto på att det är fel på mig.
Det har inte blivit som jag tänkt mig, jag är inte nöjd, och jag är orolig för om jag kanske aldrig kan bli det.

Charlie70
fre, 2020-03-06 - 08:47

Känner igen mig åtminstone i delar av ditt inlägg. Att inte vara nöjd har varit en stark positiv drivkraft i mitt liv. Det har gjort att jag har tagit på mig svåra, för mig mycket krävande, komplexa arbetsuppgifter som jag drivit på egen hand. Gång på gång. Mycket resor, en del stå längst fram och visa riktningen för många människor. Ofta i hopp o en bättre lön också så klart. Lönen viktig för att kunna ge mina barn det jag inte fick när jag växte upp. Har varit på samma arbetsplats i många år nu. Det har gått bra. Jag har ett hyfsat gott anseende på min arbetsplats och hos andra.

Nu har jag varit del- och heltidssjukskriven om vartannat sedan juni förra året. Har kommit till tankar som handlar om i fall jag varit dum i huvudet eller? Hur har jag klarat det jag har gjort? Känns helt ofattbart nu när jag knappt fixar att städa badrummet som den enda aktiviteten under en hel dag. Mina funderingar handlar mycket om att omvärdera vad som är viktigt i livet. Jag vill fortfarande mycket med mitt arbete, men funderar ändå på om det är värt det - klarar jag det - vill jag klara det? Vad är viktigt? Vilka strider är värda att ta? För att jag ska må bra och finnas för mina barn och mig själv.

Vet inte om detta svammel är hjälpsamt för dig Dee. Du får i varje fall en stor kram från Charlie här!

Andrahalvlek
fre, 2020-03-06 - 09:24

Efter att ha fått en svårt sjuk och handikappad dotter (1999) och fått diagnos utmattningsdepression två gånger (2007, 2018) så har jag verkligen omvärderat vad som är viktigt i mitt liv.

Jag brukar säga att jag samlar inte på saker, utan jag samlar på relationer. Ytliga, tillfälliga, djupa, långa, på distans, på jobbet - överallt. Det berikar mitt liv mer än alla saker och pengar i världen ❤️

Vitutanvin
sön, 2020-03-08 - 17:04

... det är frustrerande när den där hopplösa känslan av att "aldrig bli nöjd', "aldrig få ro" infinner sig, typ varje dag, tyo hela livet.
Tror det är en del av att vara människa. Utan den drivkraften kommer vi inte framåt, kan vi inte anpassa oss eller hitta på nya smarta lösningar.

Stillheten kommer aldrig av omgivningen eller uppnådda prestationer. Sen finns inom dig och visst vissa omständigheter (vistas i naturen, mänsklig beröring o dyl) gör det lättare att få tillgång till den.

Vill tipsa om att prenumerera på Anders Haglund inspirationsbrev. De hjälper mig minnas att jag (jag!) äger mitt liv.
Med det sagt menar jag inte att det är lätt eller att det går att slippa frustrationen. Men stunderna av välbefinnande och tillförsikt ökar i både antal och längd!
Kram!

Dee
fre, 2020-04-03 - 21:17

Dagar och veckor vävs ihop till ett enda sammaelsurium.
Mitt i händelsernas centrum, det känns så ologiskt att ens vara där.
Samtidigt ges en bild utav en annan verklighet till de vanliga döda. De som inte ser, men som kanske förstår hur vi har det.
Det känns så ologiskt att vara här. Här. Här inne.
Jag har inte tid åt självrannsakan. Här gäller det att hålla i sig ordentligt när stormen kommer.
Vara fokuserad, prioritera och lägga sig själv åt sidan.

Jag räknar inte mina nyktra dagar för närvarande. Jag hinner inte tänka på alkohol utan njuter istället över vart mitt fokus just nu ligger.
Det är drygt 3 veckor sedan jag räknade efter.
483 dagar. Starkare än någonsin.
Och just nu är jag bara jag. Inte Dee, den nyktra alkoholisten.
Så häftigt.

Dee
sön, 2020-04-12 - 17:04

Kaoset som råder, ovisstheten, att jag får göra det jag är tränad på att göra, skalar av mina identiteter till det sista lagret. Pannbenet.
Jag trivs som fisken i vattnet. Prioriteringarna, lösningarna som inte finns, jag går snabbt upp till ytan för att hämta luft, innan jag dyker ner på botten igen.
Där nere ser jag det skal jag lämnade för så länge sen, det sitter fast i blåleran med ett konstigt förvridet ansiktsuttryck och två svarta hål till ögon.
Jag simmar förbi, jag kan inte identifiera mig alls med skalet. Just nu i alla fall.
Har det där ens varit jag?
Jag förstår inte riktigt. Det känns så avlägset. Jag känner mig så stark. Och trygg. Otroligt trygg och framförallt tacksam.
Jag har gjort ett självklart livsval, jag vänder mig inte ens om och ser till att jag låste dörrarna till de demoner jag stängt in - tiden just nu bevisar vilken stomme jag byggt till mitt fort och jag vilar tryggt i det om natten.

Ibland undrar jag om jag kanske reflekterar för lite över tiden som varit, samtidigt så vet jag att det är en alkis personlighet. Att inte kunna stanna i tanken på att nått är bra utan att i stället grotta ner sig i självömkan, destruktiva tankar och förakt för att bygga den grogrund som leder till att vi tömmer flaskan.
"Det är så synd om mig för att ..."

Och när jag tänker efter en extra gång, så känns det helt värdelöst med att vända sig om och se till att alla dörrar är låsta eftersom de redan tagit sig ut, här står jag mitt bland de demoner jag en gång fruktat mest, jag har lagt ifrån mig piskan som jag förut använde för att de inte skulle komma för tätt inpå mig, bredbent står jag här med ett säkert kroppsspråk medans de flockas i ringen runt mig, oförmögna att ens möta min blick.
Och jag har kontrollen.
Och utan tvivel också ett extraordinärt pannben.

Tack,
Dee