Fredag
Vaknar. En viss glädje infinner sig av bara vetskapen att jag klarade det igår kväll. Ett visst framtidshopp känns. Morgonen är ok idag med. Kaffet i morgonrocken är en trevlig start. Även idag hinner jag få ett litet utbrott på barnen innan vi lämnar huset. Mitt humör är helt klart svajigt. Solen skiner, den bländar mig på väg till jobbet, värmer i ansiktet, något som aldrig kan vara annat är glädje. Jag känner lite energi. Idag är det fredag, ikväll, ikväll. Vad ska jag göra ikväll. Imorgon skall vi umgås med vänner. Jag förstår mig inte på mig själv. Jag känner mig ensam, ser på andra runt omkring som alltid umgås. Jag känner mig utanför. Imorgon är vi bjudna till vänner och det känns lite som en börda. Vi ska gå äventyrspromenad. När måste vi åka imorgon? Vad ska barnen ha på sig, blir det dåligt väder, har jag några bra skor och regnkläder? Lite oskrivet så behöver jag ju dricka, det gör alla andra där. Det är det som är roligt med det här gänget. Inte för att jag inte skulle kunna stå för att vara nykter, men är det ens roligt utan att dricka? Och ikväll, ikväll. Hur har man fredagskväll utan att dricka. Hur belönar man annars sig själv att ha klarat ännu en arbetsvecka. Jag vill inte dricka. Jag vill inte ha den här kampen mer. Flera gånger i veckan. Jag vill så gärna ha balans. Men jag har inte lyckats än, jo i några korta perioder. Men då är söndagen alltid en grå dag. När jag ska vända det. Hitta disciplinen inför en ny vecka. En kamp, jag klarar den kampen ibland, ibland går det åt skogen och jag är tillbaka på noll.
Solen ger mig energi, jag skulle vilja ut och jogga i eftermiddag, det kan få mig att klara kvällen. Men hur ska jag få ihop det. Familjen förväntar sig fredagsmys och jag är kocken. Vi har inget att laga hemma. Hemma vid femtiden. Byta om, ut och jogga, duscha, klä om, ställa sig i köket. Sen så kallat fredagsmys. Går det ihop. Blir det en skön eftermiddag? Jag blir stressad av bara tanken, som ett schema som måsta flyta perfekt, annars kraschar fredagsmyset..

Jag förstår precis hur du känner rörande träningen. Den ger kraft och energi att klå alkoholens ockrop i bästa fall - hellre beroende av något bra som bygger upp än något dåligt som bara bryter ner och ger ångest. Jag hejar på dig.

Idag drog grubbelmaskinen igång igen. Jag hittar lite nya ord på känslorna som alla är gamla och välbekanta känslor och en grund av de problem man dras med. Känslan av att inte bli nöjd. Känslan av att vänta på något. Känslan av att vilja fly från allt. Känslan av en kofta som killar och sticks.
Vanligtvis brukar dessa känslor kunna hejdas genom att vara aktiv och träna men som jag skrev i förra inlägget, har träningen börjar bli mer vana och mindre utmattande. Samtidigt är det fortfarande en balansgång att inte göra den tuffare, långsiktigheten är enda rätta vägen och jag vet att släpper jag mig lös så pressar jag mig i väggen innan någon hinner skrika skål! Trots att jag lovat mig en spärr på att hålla två hårda träningspass i veckan så har jag redan smygadderat två pass till i veckan med Paddle-tennis på måndagar "det är ju bara roligt" och cykeltur efter jobbet på fredagar, blev 2 mil i fredags.. Så efter cykelturen i fredags, storstädning på förskolan lördag morgon, börjat installera robotgräsklippare i trädgården på eftermiddagen, gymmet 1,5h i morse sedan göra klart installationen i trädgården i eftermiddags så kan jag knappast göra något åt denna grubbelmaskinen med mer aktivitet nu.
Sitter just nu i hög mysfaktor med tänd kamin, regnsmatter på rutan och min nya bok i soffan och försöker koppla av men tankarna avbryter mig mer eller mindre mellan varje mening.

Denna känslan av väntan/saknad/längtan är så jobbig. Det är som att hela livet man lever nu känns som "bara sålänge, innan..." Innan vadå? Känslorna får en att tvivla på alla delar i ens liv. Relation, jobb, osv. Ännu värre är känslan att inte kunna lita på sina känslor. Någon som är trygg i sig själv och sin självkänsla hade kanske lyssnat på dem för länge sedan och gjort någon förändring. Jag däremot litar inte på dem, jag är rädd att jag aldrig kommer bli nöjd, att det är mina känslor det är fel på, mitt huvud som är överaktivt och letar upp problem som inte finns. Men så finns den där obehagliga känslan också där, - tänk om, jag är på helt fel plats i världen, med helt fel människor omkring mig. Min rätta öde finns där ute någonstans.
Priset på att sätta dessa känslor på prov är bara så högt att det nästan inte finns.