Efter höstlovet så kom mitt äldsta barn till mig (då 10 år) och berättade att när mamma hade tagit med dom på kryssning så blev hon alldeles för full. Hon kunde inte riktigt resa sig ur fåtöljer och hon gick in i väggarna i korridoren fast det inte gungade.

Min sambo har alltid druckit för mycket sedan vi träffades för 20 år sedan. Jag har också druckit mycket och då i början när vi precis gått ut högskolan så var det ju det livet vi levde. Och många år efter det innan vi fick barn så bodde vi i praktiken på krogen. Det är förhållandevis billigt och lätt att leva så.

Men det har alltid funnits en skillnad. Min sambo har alltid tyckt att det är viktigt att alltid ha öl och vin hemma till fredagen och till högtider. För har det kunnat kvitta men för henne har det varit viktigare än mat eller andra livsnödvändiga saker.

Nu tillbaka till höstlovet. Så min dotter berättar detta och jag och min sambo har haft det dåligt under många år. Sista året har det varit extra dåligt. Och en stor del av att min sambo mår dåligt är på grund av mig. Det finns otrohet, lögner och andra svek från min sida.

Problemet är att min sambo är arg på mig hela tiden och hon är det inför barnen. Och känslorna förstärks när hon dricker. Hon blandar saker som hände för fyra år sen och saker som händer eller inte händer nu. Då det inte finns någon tillit från henne till mig så blir alla farhågor sanningar och hon faller ut mot mig.

Det här är en verklighet som jag levt i under lång tid, flera år. Men eftersom den är till viss del självförvållad har jag tyckt att jag kunnat hantera den. Har också förklarat att jag vill separera och sälja lägenheten. Men hon har vägrat och pekat på att vi har jobbat för att komma dit vi är och att då blir hennes enda val att flytta hem till hennes födelseort och ta med sig barnen.

När nu min dotter kom som en väckarklocka så insåg jag att jag måste göra något. Framförallt ska jag inte dricka själv överhuvudtaget. Det har annars varit det enklaste sättet att undvika konflikt. Dricker jag också så känner min sambo sig normal. Och så måste jag få koll på läget. Vad får min sambo göra och inte och vad kan jag göra?

Fick rekommendation på en jurist som jobbar utifrån barnen och fick en timme med henne till slut. Det här tog dock en månad för hon hade fullt schema. Men den 12 december fick jag träffa henne och jag fick lite koll på att sambon inte bara kan ta barnen och dra 16 mil och bosätta sig någonstans tex. Fick också massor av råd och stöd om hur jag ska agera och gå vidare.

När jag kom därifrån så gav jag min sambo rådet att uppsöka behandlingsenheten där vi bor. Hon fick kontakt där men hittills så har hon bara fått samtalshjälp och när hon kommer därifrån så är hon stärkt i sin uppfattning att allt är mitt fel och att hennes agerande beror på vad jag har gjort. Eller så skruvar hon det på något sätt till mig.

Jul och nyår var jobbiga och hon drack väldigt mycket. På nyår tänkte jag att det skulle bli lite lugnare eftersom vi hade kompisar hemma som också har ett barn men hon drack som aldrig förr. Jag räknade ihop att hon drack 18 enheter alkohol den kvällen på egen hand.

Sen har det rullat på och hon dricker generellt mer än innan hon fått hjälp. Det spårade ut totalt en kväll och hon slog mig med en fjärrkontroll samt höll hårt i mina överarmar med sina vassa naglar. För att lugna situationen så ringde jag socialjouren. Det funkade och hon gick ut. Efter blev hon väldigt arg och ringde socialjouren själv och berättade vilket svin jag är och vad jag gjort i "alla" år. Dagen efter gjorde jag också en polisanmälan mot henne.

Socialen valde att inleda en utredning men med allt kring att folk är sjuka och snuviga och barn som är det i omgångar så kom vi inte dit förrän i förra veckan för ett första möte på familjeenheten. De utgår ju från barnen och jag fick dra en bakgrund om varför vi var där. När Maria inte fick berätta om allt skit jag har gjort så blev det väldigt jobbigt. Till slut förstod socialsekreterarna att de inte skulle komma vidare om hon inte fick berätta så hon fick göra det. Det betydde dock att vi inte hann klart så innan den riktiga utredningen kan börja så har vi ett möte till innan samtalen blir enskilda och barnen blir involverade. Det mötet är under nästa vecka.

I allt det här har jag fått hjälp här men också med anhörigstöd hos behandlingsenheten. Dessutom har jag fått hjälp hos Relationsvåldscentrum. Min sambo slår mig inte hela tiden, inte alls. Men hon är hotfull och "in my face" när hon är full. Skriker "se mig i ögonen när jag pratar med dig", 30 cm ifrån ansiktet osv. Så jag var osäker om den hjälpen verkligen kunde vara för mig men det kunde den tydligen och det känns väldigt bra.

Just nu så vågar jag inte separera för jag vågar inte lämna henne ensam med barnen. Så länge hon dricker som hon gör så funkar det inte. Och hon har ju delad vårdnad, iaf som det är nu. Men jag hoppas att det här leder till att hon får tvångsåtgärder på sig om hon ska ha vårdnad om barnen. Antingen provtagning eller medicinering så att hon inte kan dricka.

Jag vet att jag kan ta barnen som enskild förälder om det uppstår en otrygg situation och jag har en packad väska som hon inte vet om sen någon månad tillbaka. Har varit på väg många gånger nu men de här situationerna uppstår på kvällen när barnen är trötta och hittills har jag kunnat lugna och få barnen trygga och somnat.

Det finns mycket som jag skulle kunnat gjort annorlunda under åren. Det är dock inte ok att skrika som hon gör på mig inför barnen. Det här sker 5 av 7 dagar per vecka. Hon är inte full varje gång men hon dricker 3-4 dagar varje vecka. Just att kalla mig "överjäst", "blekfet", "svin" osv inför barnen är dåligt. Jag kan hantera det även om det gör ont. Jag har gått ner 17 kilo sen i somras men skulle vilja gå ner lite mer. Men hon vet att det tar när hon säger sånt. Men jag kan hantera det eller stänga av... men mina barn ska inte behöva höra sånt eller när hon skriker könsord och annat.

Hon pratar också om att jag aldrig velat haft en familj och att jag inte gör något för barnen. Inför barnen. Hon pratar också om det här med barnen enskilt.

Det är frestande att munhuggas tillbaka och prata skit om henne men jag försöker förklara att mamma är arg på mig. Inte på dom. Att det inte är ok att en vuxen skriker inför barn på det viset även om det handlar om "att säga ifrån" till en annan vuxen. Mamma är världens bästa mamma men det är inte ok att hon beter sig på det här sättet. Så har det varit under flera år och barnen tycker det är ganska konstigt att allt är mitt fel när det är hon som skriker och gormar hela tiden och skapar miljön som vi befinner oss i.

Tack, det var skönt att skriva lite.

Svårt det där där man till viss del känner sig skyldig och därmed låtit saker gå för långt. Tycker du gör helt rätt som väljer att vara vuxen och nu väljer att inte dricka så att du kan hantera de här situationerna hyfsat.
Känns som om ni båda behöver fokusera på er relation, eller du kanske inte alls vill ha nån relation längre? Du skriver att hon kommer tillbaka från besöken på beroendeenheten stärkt i sin uppfattning att det är ditt fel. Vad händer om du backar och pudlar i det läget? Det kanske du redan gör? Er relation kan säkert till viss del vara orsaken till att hon dricker elller... nej, er relation kanske får henne att må dåligt och hennes lösning på det är att dricka för mycket. Den medicinen funkar så jäkla dåligt. Vad säger hon själv om det? Vad säger hon själv om att du får höra från barnen att hon blir aspackad? Du skriver att hon är världens bästa mamma. Stämmer det, så skulle jag kunna tippa på att hon har en fruktansvärd ångest inför att hon druckit (jag kommer från beroende sidorna). Anfall är bästa försvar... att skylla ifrån sig och gå till angrepp gör att hon kan slå ifrån sig. Tycker hon att drickandet är ett problem?Du gör däremot helt rätt som inte ”slår tillbaka”, Men just detta kan ju göra att situationen eskalerar något... hon vill ha en reaktion men den uteblir och hon blir mer och mer desperat.
Du skriver att hon är en jättebra mamma, kanske kan du börja att bekräfta henne i det. Det betyder inte att du är en dålig förälder. Du verkar ha en fin relation med barnen om de vågar berätta om det som hände på färjan, så ta inte åt dig även om det säker är svårt eftersom hon säkert vet hur hon ska få dig att må dåligt. Försök att hitta kärnan i dig och att minnas och bekräfta henne i hennes goda sidor.
Tänker att hon egentligen mår så dåligt av hela den här situationen och behöver hjälp med den och att lösningen inte är att stanna för barnens skull. Inte för sambons skull heller. Hon behöver också en väg ut.

Tack för tankarna.

Jag bekräftar henne i att anledningen till att hon mår dåligt är mycket på grund av mig. Och att hon absolut får vara arg på mig.

Problemet är att hon inte kan bete sig hur som helst inför barnen.

Jag är färdig med den här relationen. Det finns absolut ingenting kvar. Enda anledningen till att vi bor under samma tak är att jag inte kan låta henne vara ensam med barnen som det ser ut just nu.

Sen är det väldigt svårt att bekräfta någons goda sidor och lyfta någon när denne står och skriker på en hela tiden och kallar en för det jag nämnt och värre. Det är svårt för mig att göra det.

Så fort jag hittar en möjlig väg ut som inkluderar barnen så kommer jag att ta den. Men hon verkar vägra så det kommer bli en omväg genom att jag formellt stämmer henne så att jag får sälja lägenheten utan hennes tillstånd.

Jag har läst ditt inlägg och det är mycket ord som poppar upp i min hjärna. Du skriver mycket och det finns mycket att kommentera.

Jag börjar med att säga att det är glädjande att läsa hur du tar ansvar som en pappa. Din sambo är besviken eller arg på dig för något som hänt tidigare och ni har inte bearbetat det. Du får fortfarande skit och du säger att det är delvis självförvållat. I en relation är alla inblandade ansvarig för hur relationen ser ut. Ni har barn tillsammans och därför tycker jag att det finns en anledning att arbeta på er kommunikation.

Du är mån om dina barn och du tar ansvar. Kanske du även ska ta ansvar i hur ni ska kommunicera bättre. Hur kan din sambo prata bättre om dig med era barn?

Är det möjligt?

Kan ni reda ut det som varit även om du inte vill fortsätta er relation.

Det låter som du är målmedveten och nu tänker jag på vad dina barn får höra. Den "uppgiften" känns som din om du är beredd att ta den. Ville bara uppmärksamma det.

Du får ta mycket onödigt från din sambo och jag tänker att du sväljer en del, förmodligen för att du sorterar och prioriterar.

Om du inte har stöd från en professionell så skulle jag rekommendera det.

Hej Pappa76, jag kommer från andra sidan men känner igen mig väldigt mycket i vad du skriver. Får jag ställa en fråga, innan din otrohet och lögner som du skriver går 4 år tillbaka i tidan, hur var det då? Var allt bra? Jag misstänker att det inte var det då du valde att vara otrogen.

Min fru skyller allt på mig, rätt som fel, hon skriker på mig inför barnen och hon skriker på barnen. Ibland är hennes klagomål befogade, precis som du skriver, men det är aldrig OK att bli spottat och hånad framför barnen. Jag blir det, det har i slutändan gjort att jag känner bara avsky inför min fru och vårt äktenskap är helt dött, ingen chans att återuppliva det tyvärr. Jag har senaste åren tagit till alkoholen för att härda ut detta, jag letar precis som du efter en väg ut. Jag kan inte lämna barnen hos henne så jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det.

Jag hoppas du löser det, men jag förstår vilket helvete du lever i.